Fastepredikan III:2

Men varför talar jag om de andra som fastar med oss? Har vi inte när det gäller just fasta egna utomordentliga förebilder och invigda sakkunniga? Med vilken vördnad bör vi inte ta emot det som den helige Mose låtit oss ärva? Till skillnad från andra profeter hade han ett särskilt privilegium, nämligen att Herren talade med honom ansikte mot ansikte (2 Mos 33:11). Med vilken hänförelse skall vi inte ta emot den fasta som Elia anbefallde oss (1 Kung 19:8), han som blev upptagen till himlen i en vagn av eld (2 Kung 2:11). Sedan dess har tusentals människor blivit offer för döden som är ett allmänt livsvillkor. Fram till den dagen undkom emellertid Elia som var beskyddad av Guds hand.
Om Mose och Elia, som var storheter men när allt kommer omkring våra medtjänare, (jfr Upp 6:11) anbefaller oss den aktuella fastan, hur mycket mer Jesus, vår Herre, som fastade lika länge som de (jfr Matt 4:2)? Finns det en kristen människa, jag säger inte munk, som inte med inre glädje tar emot det som Kristus har anförtrott oss? Kära bröder, låt oss helhjärtat följa Kristi exempel och hans fasta, särskilt som vi är säkra på att han fastade för vår skull oss och inte för sin egen.