Fastepredikan III:1

Hängiven fasta

Bröder, jag be er att hängivet iakttaga kyrkoårets fasta, inte bara för att den innebär askes, utan är ett mysterium. (Bernhard betraktar fasta inte bara som en moralisk och andlig fromhetsövning, utan som ett ”sakrament” p.g.a. Jesus egen fasta 40 dagar i öknen – övers kommentar.) Vi har redan gått in för att fasta, och under denna heliga tid gäller det att göra det än mer. Är det inte ovärdigt av oss att klaga över en mödosam börda som hela kyrkan bär tillsammans med oss, även om denna fasta är strängare för oss än de andra? Tills i dag var vi de enda som inte åt före middagstid, nu fastar alla – prinsar och kungar, klerker och lekmän, adel och ofrälse, rika och fattiga, kort sagt alla fastar med oss fram till vesper (Benedikts regel 41:2-7).
Bröder, jag påminner er om detta för att inte någon skall bli modfälld vid tanken på att det var svårt att stå ut med tidigare fasta och därför är mindre entusiastisk inför den förestående. Vår fiende gör allt han förmår för att beröva vårt andliga offer dess förtjänst, dvs vår andliga glöd, och göra det mindre behagligt inför Gud. Så erfar vi mindre andlig glädje, och fruktan för det vi måste utstå gör oss räddhågade.
Men vi är inte okunniga om denne motståndares list (2 Kor 2:11) och jag ber er att ständigt vara på er vakt mot honom. Låt oss ha hela kyrkans exempel inför våra ögon för att vår fasta skall bli mer hängiven med tanke på att Gud älskar en glad givare (2 Kor 9:7) och att vi får större tillförsikt.