Fastepredikan V:1

Om kroppens och djävulens kamp med människans ande och nyttan av bön

Bröder, av kärleksfull omtänksamhet måste jag att tala. Med tanke på hur angeläget det är, skulle jag göra det oftare, om inte mina många sysslor hindrade mig. Det är inte konstigt att jag bekymrar mig för er, ty inom mig själv möter jag ofta och mycket sådant som ger mig anledning till bekymmer. Varje gång jag tänker på mitt eget elände och alla slags faror, råder det inga tvivel om att min själ blir tyngd av sorg (Ps 42:7). Min ängslan är inte mindre för var och en av er, om det stämmer att jag älskar er som mig själv (jfr Matt 19:19) Han som utforskar våra hjärtan (Rom 8:27) vet hur ofta jag oroar mig mer för er än för mig själv. Men det är inte förvånande att jag är rädd och orolig, när jag ser ert elände och alla faror ni är utsatta för. Det är uppenbart att vi bär med oss vår egen fälla och vår egen fiende vart helst vi går. Jag syftar på vår kropp som är född i och närd av synden och än mer lastbar genom dåliga vanor.
Därför kämpar den så rymt mot anden (Gal 5:17), klagar så ofta och underkastar sig inte lydnaden. Den får anden att längta efter sådant som är förbjudet, lyder inte ens förnuftet och låter sig inte hejdas av någon fruktan.