Påskpredikan I:10

Må alla de glädja sig som iklätt sig bekännelse (Ps 104:1 Vulg) och vars alla ben säger: Herre, vem är som du (Ps 35.10)? Ja, vem? Lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot (Upp 5:5).
David betyder ”den avundsvärde” eller ”han som har starka händer”. Själv säger han: Herre, du känner min längtan (Ps 38:10) och För dig bevarar jag min styrka (Ps 59:10 Vulg). Det blev sagt från Davids rot. Men David är inte Kristi rot, utan Kristus är Davids rot. Det är han som bär David och inte tvärtom. Helige David, med rätta kallar du din son Herre, ty det är inte du som bär roten utan roten som bär dig (Rom 11:18). Han är roten till din styrka och längtan, en avundsvärd och stark rot.
Han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill (Upp 5:5). Dessa ord står i Uppenbarelseboken och må de som aldrig läst dem tidigare lägga dem på minnet och de som redan känner dem begrunda dem. Jag såg, säger Johannes, i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle förseglad med sju sigill (Upp 5:1), med det fanns ingen som kunde läsa eller öppna den (Upp 5:3). Och han tillägger, jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den. Men en av de äldste sade till mig: Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill. Och jag såg att mitt för tronen ett lamm, och det såg ut att ha blivit slaktat. Det gick fram och tog boken ur högra handen på honom som satt på tronen (Upp 5:4-7). Det öppnade boken och det blev stor glädje och tacksägelse (Jes 51:3).
Johannes hade hört talas om ett lejon men såg ett lamm. Lammet hade blivit slaktat och lammet fick boken. Lammet öppnade boken och lejonet uppenbarade sig. De äldsta sade: Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten (Upp 5:12). Det fick styrka utan att förlora sin mildhet. Det förblev ett lamm, men blev ett lejon.
Jag säger dessutom att denna bok, som man inte kunde öppna, enligt min uppfattning var han själv. Ty vem skulle man ha kunnat finna som var värdig at öppna en sådan bok? Johannes Döparen bekände sig ovärdig, trots att ingen av kvinna född var större än han (Matt 11:11): Jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar(Luk 3:16).
Det gudomliga majestätet kom till oss iförd sandaler, gudomligheten blev människa. Guds vishet kom, men i en stängd bok med insegel. Det som höll samman remmarna på sandalerna var detsamma som förseglade sigillen på boken.