Påskpredikan I:5

Men om detta onda och trolösa släkte fortsätter att kräva ett tecken, skall det inte få något annat än profeten Jona-tecknet (Matt 12:39), som inte betecknar nedstigande utan uppståndelse. Om juden inte söker detta tecken, tar den kristne emot det med glädje.
Han har segrat, lejonet av Juda stam (Upp 5:5). Lejonungen vaknar vid ljudet av sin faders röst (jfr 1 Mos 49:9). Han som inte steg ner från korset gick ut ur den förseglade graven. Var det inte en enastående händelse? Låt våra fiender avgöra saken, de som vinnlade sig om graven, förseglade stenen och utposterade vakter (Matt 27:66). Stenen var stor och vållade kvinnorna bekymmer (Mark 16:3), men efter uppståndelsen rullade en ängel bort den och satte sig på den enligt Skriftens ord ( Matt 28:2).
Så lämnade den uppståndna kroppen den stängda graven, liksom han vid sin födelse lämnade Jungfruns tillslutna sköte för att gå ut i livet, liksom han kom till lärjungarna som var församlade bakom reglade dörrar (Joh 20:19, 20:26). Men från ett ställe, fängelset Gehenna, ville han inte gå utan att lämna dörrarna öppna. Han krossade kopparportarna och slog sönder järnbommarna (Ps 107:16) för att befria de sina som han hade räddat från fiendens hand (Ps 106:10) och låta dörrarna stå öppna för alla dem som tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod (Upp 7:14). Ja, de gjorde dem vita i blodet, ty blodet som kom ut var blandat med vatten som gjorde dem vita, och han som har sett det vittnar om det (Joh 19:34 f). Vi kan även säga att de gjorde sina kläder vita i blodet och mjölken, vitt och rött från det nyfödda lammet enligt Höga visan: Min vän är röd och vit, ypperst bland tiotusen (Höga v 5:10). Det förklarar även varför vittnet till uppståndelsen bar vita kläder och hade ett lysande ansikte (Matt 28:3).