Påskpredikan I:16

Vännerna till världen och ovännerna till Kristi kors (Fil 3:18), som till ingen nytta kallar sig kristna, har under fastetiden av all kraft längtat efter uppståndelsens dag för att med större frihet kunna hänge sig åt njutning. Bröder, en sorgens slöja lägger sig över påskens glädje. Vi gråter över att denna högtid vanhelgas, vilket vi inte kan dölja en dag som denna, eller snarare särskilt just denna dag.
Vilken smärta! Herrens uppståndelse blir till en syndens dag, ett utgångsläge för återfall. Man återgår till festande och drickande, otukt och orgier (Rom 13:13), man släpper begärets hämningar – som om det vore därför som Kristus uppstått och inte för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 4:25).
Ni olyckssaliga, är det så ni ärar Kristus som ni har tagit emot? Inför hans ankomst förberedde ni ett härbärge, jämrande biktade ni era synder, gick hårt åt er kropp (1 Kor 9:27) och gav allmosor. Men knappt har han kommit och ni utlämnar er åt hans fiender. Värre än så, ni kör honom på porten genom att återgå till ert lastbara liv. Men ljus och mörker kan inte förenas, inte heller Kristus och högmod, girighet, ärelystnad, brodershat, otukt, skörlevnad. Skall vi göra mindre för honom när han just har kommit, än när han stod i begrepp att komma? Varför kräver påsktiden mindre respekt än fastetiden? Men det är uppenbart att ni inte visar aktning för varken påsk eller fasta. Ty om ni hade delat hans lidande, skulle ni också fått dela hans härlighet (Rom 8:17) och om ni hade dött med honom, skulle ni också ha uppstått med honom.