Predikan i påskoktaven II:3

Ett annat vittnesmål avlägges på jorden för att skilja främlingar från bofasta, med andra ord himmelens medborgare från Babylons (jfr Ps 137: 1 och 4). Gud lämnar aldrig sina utvalda utan vittnesbörd. Var skulle de finna tröst när de oroligt svävar mellan fruktan och hopp, om det inte hade funnits något vittnesbörd om att de är utvalda? Herren känner dem som är hans (2 Tim 2.19) och endast han vet vilka han har utvalt från begynnelsen (Joh 13:18). Om en människa är värd kärlek eller hat, det vet hon inte (Pred 9:1 Vulg.). Är det inte en stor lycka att finna tecken på att vara utvald, med tanke på att vi med all säkerhet saknar denna visshet? Kan vår ande ha frid utan tecken på att vara förutbestämd? Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig (1 Tim 1.15 ) - och är ett tecken på frälsning som är oss givet. Detta ord tröstar de utvalda och avhänder de fördömda varje ursäkt. Eftersom vi är förtrogna med tecken på liv, är den som struntar i dem uppenbarligen övertygad om att ha fått sin själ förgäves (jfr Ps 24:4) och försmår det ljuvliga landet (Ps 106:24).