Petrus och Paulus, högtidsdagen I:1

Denna ärorika högtidsdag låter sitt ljus skina över oss. Två lysande martyrer - martyrernas anförare och apostlarnas ledare – helgade den genom att segerrikt dö. Det handlar om Petrus och Paulus, två stora ljus (1 Mos 1:16), som Gud placerade i sin kyrkas kropp för att vara dess två ögons ljus (Ps 38:11). Jag har fått dem som lärare och förmedlare och jag kan anförtro mig åt dem i all trygghet. Ty de har visat mig vägen till liv (Ps 16:11) och genom deras förmedling kan jag nå upp till den Medlare som genom sitt blod stiftat fred i himmelen och på jorden (Kol 1:20).
I sina båda naturer var han helt ren, ty han hade aldrig gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun (Jes 53:9). Hur vågar jag närma mig honom, jag som är en syndande syndare, och mina synder är fler än sanden i havet (jfr 1 Mos 32:12)? Han kunde inte vara renare och jag inte orenare. Jag är rädd för att falla i den levande Gudens händer (Heb 10:31), om jag närmar mig honom eller håller mig till honom, eftersom olikheten mellan oss är stor, lika stor som avståndet mellan gott och ont. Därför har Gud gett mig dess två män, som var människor och syndare, stora syndare, och som utifrån den egna erfarenheten med sig själva lärt sig att ha förbarmande med andra. Eftersom de själva syndat, förlåter de lätt andra och för oss mäter de med samma mått som blivit använt för dem (Matt 7:2). Aposteln Petrus begick en svår synd, kanske syndade han svårare än någon annan, men han fick snabbt och lätt förlåtelse utan att förlora sitt primat. Paulus for fram exempellöst och grymt mot den unga kyrkan, men blev av Guds Sons egen röst förd till tro (Apg 9:4-5). I utbyte mot så mycket ont uppfylldes han av så mycket gott att han blev ett utvalt redskap för att bringa namnet Jesus till hedningarna och att predika inför kungar och Israels barn. Ja, han blev som en skål värdig de himmelska rätter som fyllde den – föda för friska människor och läkemedel för sjuka.