Petrus och Paulus II:1

Vi har många anledningar att tala om de helgon som vi firar i dag och ett rikt material. Jag är bara rädd för att orden som är ämnade till vår frälsning blir tomma för oss, när vi upprepar dem så ofta. Värdelösa och flyktiga är människans ord. De saknar varaktighet, tyngd, värde och bestånd. De får luften att vibrera (jfr 1 Kor 9:26) – därav själva benämningen ”ord” (Bernhard skapar ett samband mellan verbum, ord och verberare, få att vibrera). Sedan försvinner de likt löv som förs bort av vinden och ingen tänker mer på dem. Bröder, må ingen av er ta emot Guds ord på det viset eller snarare bemöta det med sådant förakt. Jag kan försäkra er att det i så fall är bättre att aldrig höra det. Guds ord är livets frukt och inte löv, eller möjligtvis löv av guld. Därför skall man se upp, så att man inte underskattar dem och låter dem fara förbi samt flyga i väg. Även beträffande dem gäller det: Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars (Joh 6:12).
Förbannelse är inte långt borta från åkermark som inte bär frukt trots att den ofta blivit genomdränkt av regn (Heb 6:7-8). Samma sak gäller det fikonträd som omtalas i Evangeliet. Skall man inte sätta yxan till roten och hugga bort det (Luk 3:9), om det inte bär frukt efter att vingårdsmannen grävt runt det och gödslat (Luk 13:6-9)?