Jungfru Marias upptagning till himmelen - söndag i oktaven 1

Ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud (Upp 12:1)

Bröder,
En man och en kvinna
har orsakat stor olycka,
men prisad vare Gud,
genom en man och en kvinna
har allt blivit gottgjort
inte utan ett underbart tillflöde av nåd,
ty överträdelsen kan inte jämföras med nåden (Rom 5:15),
välgärningen överträffar skadan.

I sin upphöjda vishet
krossade inte hantverkaren det
som var brutet (jfr Matt 12:20)
utan återställde allt till dess fulländning
genom att skapa oss en ny Adam,
framgången av den gamle (1 Kor 15:45)
och att omskapa Eva till Maria.

Förvisso skulle det ha varit nog med Kristus,
ty än i dag
kommer allt som vi behöver från honom (2 Kor 3:5),
men det var inte bra för oss
att mannen var ensam (1 Mos 2:18).
Därför var det lämpligt,
att båda könen bidrog till vår upprättelse,
eftersom båda hade bidragit till vårt fördärv.

Som människa är Kristus utan tvivel
den trofaste och allsmäktige förmedlaren
mellan Gud och människor (1 Tim 2:5),
men i honom måste vi även vörda
det gudomliga majestätet.
Hans mänsklighet tycks gå upp i hans gudomlighet,
men hans mänskliga väsen är inte förändrat
och vad det framkallar hos oss
blir gudomliggjort.

Vi lovprisar inte bara hans barmhärtighet,
utan även hans domar.
Om Kristus genom sitt lidande lärde sig medlidande (Heb 5:8)
och därigenom blev barmhärtig (Heb 2:18),
har han även domarens makt.
Vår Gud är en förtärande eld (Heb 12:29),
och hur skulle en syndare våga nalkas honom
utan fruktan att förgås inför hans ansikte,
liksom vaxet smälter i eldens närhet (Ps 68:3)?