Jungfru Marias upptagning till himmelen V:7

Martha tog emot Herren på två sätt och förberedde två måltider för honom, eftersom hon hade avvisat honom på två sätt. De gärningar som avlägsnar oss från Gud är två: lastbarhet och brott (flagitia et facinora). Det handlar om last när vi syndar mot oss själva och brott när vi syndar mot vår nästa. Två hållningar återför oss till Gud: behärskning och välvilja. Så har varje gift sitt motgift enligt Skriften: Ty liksom ni gjorde era lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa skall ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga (Rom 6:19).
Martha hade mycket att stå i när hon ägnade sig åt att förbereda denna mat. Och hon ville att Maria, det vill säga tankeförmåga och allt det som utgör det inre livet, skulle samarbeta med henne och hjälpa henne att lyckas. Hon klagade över att hon inte fick hjälp av sin syster. Hon riktade inte förebråelserna direkt mot systern utan till Herren: Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till (Luk 10:40). Det som hon säger rymmer både anklagelse och aktning för Herren. I hans närvaro vågade hon inte vända sig till Maria. Hon framförde sin klagan till honom som hon kallade ”herre”, ty det var han som hade makt att säga till systern vad hon skulle göra.
Låt oss inte bli förundrade om någon som arbetar och gör väl klagar över sin broder, ty vi läser i Evangeliet att Martha uppförde sig så mot Maria. Men motsatsen, att Maria skulle börja klaga över Martha för att få delta i hennes göromål, läser vi ingenstans. Hon skulle i själva verket inte ha kunnat förena de båda uppgifterna, nämligen att ägna sig åt praktiska sysslor och att samtidigt i sitt inre längta efter vishet. Om visheten är det skrivet: Har man litet att sköta, då kan man bli vis (Syr 38:24). Därför sitter Maria orörlig och vägrar att bryta sitt tysta lugn för att inte gå miste om kontemplationens ljuva smak, särskilt som hon i sitt inre hör Herren säga: Var stilla och se att jag är Gud (Ps 46:11).