J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 10

Det som återstår att nämna är sådant som vi måste ta efter. Det har inte blivit oss givet att före vår födelse många gånger och på många sätt (jfr Heb 1:1) ha blivit utlovade av Gud eller kungjorda från himlen. Det har inte heller blivit oss givet att av ärkeängeln Gabriel ha hedrats med ära och aktning genom en sådan ny hälsning. Marias övriga två förmåner är vi än mindre delaktiga av. De är hennes hemlighet, ty endast om henne har det blivit sagt: Barnet i henne har blivit till genom den Helig ande (Matt 1:20) och endast till henne har det blivit sagt: Barnet skall kallas heligt och Guds Son (Luk 1:35). Det kan hända att andra jungfrur blir förda fram inför konungen (jfr Ps 45:15), men efter Maria. Hon har företrädesrätt. Hon är den enda som blivit havande fri från synd, genomgått ett havandeskap utan besvär och att ha fött utan smärta. Inget av detta begärs av oss, men det finns annat som förväntas av oss. Man skall inte tro att avsaknaden av dessa oerhörda gåvor ursäktar oss, om vi brister i försynt mildhet och saknar hjärtats ödmjukhet, stark tro och andlig medkänsla. En ädelsten i kronan är en blyghetens rodnad som färgar ansiktet eller en lysande stjärna på huvudet (jfr Upp 12:1). Vem kan tänka sig att hon som var full av nåd skulle ha saknat denna nådegåva (Luk 1:28)? Av evangeliet framgår att Maria var mycket anspråkslös. Var hon någonsin pratsam eller förmäten? När hon ville tala med sin Son, stannade hon utanför (jfr Matt 12:46). I sin egenskap av moder tillät hon sig inte att avbryta honom i hans undervisning eller gå in i det rum där han talade.
Om jag minns rätt får vi i evangelierna höra Maria tala endast fyra gånger. Den första gången när hon samtalar med ängeln efter att denne tilltalat henne en gång och sedan ytterligare en gång (jfr Luk 1:34). En andra gång när hon vänder sig till Elisabet och hennes hälsning får Johannes att sparka till av glädje i sin moders liv (jfr Luk 1:44). En tredje gång när hon säger till sin Son som var 12 år att hon och hans fader med stor oro hade letat efter honom (Luk 2:48). Och slutligen en fjärde gång vid bröllopet i Kana när hon vände sig till sin son och tjänarna ( jfr Joh 2:3-5). Vid detta tillfälle visade hon sin naturliga godhet och jungfruliga finkänslighet. Ty hon kände de andras förlägenhet som om den hade varit hennes egen och kunde inte hålla tyst eller dölja att det saknades vin. Hennes Son tillrättavisade henne, men hon hade ett milt och ödmjukt hjärta och utan att misströsta gav hon tjänarna rådet att göra det som Jesus sade.