J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 12

Jungfruns mildhet har lyft fram ödmjukheten som dygd. I själva verket är ödmjukhet och mildhet två systrar som är nära förenade i Honom som sade: Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Liksom högmod är moder till förmätenhet, kommer på liknande sätt sann mildhet från verklig ödmjukhet. Men det är inte bara Marias tystlåtenhet som uppenbarar hennes ödmjukhet. Den framgår än tydligare utifrån hennes ord. När ängeln sade: Barnet skall kallas heligt och Guds Son (Luk 1:35), svarade Maria att hon endast var en tjänarinna (Luk 1:38).
Senare kom hon till Elisabet, som genast fick en uppenbarelse av Anden om hennes unika härlighet. Hon blev förundrad over att se vem det var som kom och utbrast: Hur kan det hända mig att min Herres moder kommer till mig? (Luk 1:43). Och hon lovordade Marias hälsning: När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd (Luk 1:44) och lovprisade hennes tro: Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse (Luk 1:45).
Förvisso ett storartat beröm, men med sin djupa ödmjukhet kunde Maria inte ta åt sig det minsta, utan gav allt åt Honom som hade utfört för de välgärningar för vilka hon lovprisades. Du lovprisar Herrens moder, sade hon, men min själ lovprisar Herren (Luk 1:46). Du säger att barnet sparkade till av glädje när du hörde min röst, men vad mig beträffar jublar min ande över Gud, min frälsare (Luk 1:47). Eftersom din son är en vän till brudgummen gläder han sig åt hans röst (Joh 3:29).
Du säger att jag salig på grund av att jag trodde, men min tro och salighet beror på Guds godhet och om alla släkten prisar mig salig, beror det på att Gud har vänt sin blick till sin ödmjuka och ringa tjänarinna (Luk 1:48).