J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 13

Bröder, skall vi anta att den heliga Elisabet misstog sig, när Anden ingav henne dessa ord? Förvisso inte! Hon var salig på grund av att Gud hade vänt sin blick till henne (Luk 1:48) och hon var salig som trodde (Luk 1:45), ty denna salighet var resultatet av att Gud sett till henne. Anden kom över henne och genom hans outsägliga förmåga förenades en sådan själens storhet med en sådan ödmjukhet i det jungfruliga hjärtats djup, så att dessa båda stjärnor förstärker varandras sken med sin strålglans, vilket vi nämnde i samband med Marias jungfrulighet och fruktsamhet. En sådan ödmjukhet förminskar inte själens storhet, liksom den senare inte förminskar ödmjukheten. Ty hur ödmjuk Maria än var i sin självuppfattning, var hon även stor genom sin förtröstan på Guds löfte. Hon som bara betraktade sig själv som en ringa tjänarinna (Luk 1:38) betvivlade inte att hon hade blivit utvald med tanke på detta outgrundliga mysterium, förunderliga utbyte (jfr ant. O admirabile commercium) och outforskliga sakrament för att inom kort bli det som hon i tron viste, nämligen att bli moder till Gud som blir människa (cit. Leo, pred. 21).
Så verkar Guds nåd i de utvaldas hjärtan: ödmjukheten gör dem inte modlösa och själens storhet gör dem inte förmätna. Här sker en samverkan, så att storheten gör ödmjukheten större, utan att ge upphov till stolthet. På så sätt visar man stor fruktan för givaren och bevisar honom stor tacksamhet för alla hans gåvor. Ödmjukheten ger inte upphov till modlöshet. Ju mer man vänjer sig vid att inte förlita sig på sig själv när det gäller små ting, desto mer litar man på Gud när det gäller stora ting.