Biskop Malachias hädanfärd 3

Denne salige faders kärlek får mig att av hela hjärtat delta i hans folks sorg och att med kraft klaga över en grym död som inte skonat kyrkan som redan är hårt drabbad. Förvisso en fruktansvärd och obönhörlig död som genom att ha drabbat en människa skadat många. En blind och oförutsebar död som fick Malachias tunga att stelna, förlamade hans steg, fick hans armar att domna och slöt hans ögon.
Jag nämner hans gudshängivna ögon som var vana vid att med fromma tårar förmedla Guds nåd till syndare. Jag nämner även hans rena händer som utförde mödosamma och enkla sysslor. De frambar ofta för syndarna Herrens offrade kropp som ger frälsning. De var lyfta mot himlen till bön, utan vrede och utan förbehåll (1 Tim 2:8), förmedlade välgärningar till de sjuka och utstrålade allahanda under. Jag nämner även hans beundransvärda fötter som bar honom att förkunna fredens och räddningens glada budskap (Jes 52:7), fötter som aldrig förtröttades av villig hängivenhet (Ef 6:15) och som förtjänade att alltid bli kyssta. Jag nämner slutligen prästens heliga läppar som förvaltade kunskapen (Mal 2:7), den rättfärdiges mun som mediterade över visheten och hans tunga som, när han dömde, förkunnade barmhärtighet och aldrig försummade att ge botemedel åt många andliga sår.
Bröder, det är inte förvånande att döden är ett resultat av ondskan liksom att frestelse ger upphov till svek. Det är inte förvånande att döden som har överträdelsen till ursprung drabbar utan urskillning, och att den är grym och absurd eftersom den är en följd av den gamla ormens bedrägeri och kvinnans förvillelse.
Men varför klaga över att den vågade angripa Malachias, en trogen lem i Kristi kropp, då den tidigare i raseri hade slagit till mot Honom som är Malachias och alla de utvaldas Huvud? Ja, den angrep honom som var fri, men förlorade sin frihet. Döden störtade sig över livet, men livet uppslukade döden (1 Kor 15:54, 2 Kor 5:4). Den svalde metkroken, så när den trodde sig ha fått napp, fann den sig vara fångad.