Biskop Malachias hädanfärd 5

Bröder, låt oss vara glada, ja låt oss som sig bör glädjas med vår fader, Malachias. Även om medlidande får oss att begråta hans död, har vi större anledning att delta i hans glädje över sitt nya liv. Är det sant att han lever? Ja, han lever ett liv i salighet. I dåraktiga människors ögon verkar han vara död, men han är i frid (Vish 3:3). Han har redan samma medborgarskap som de heliga och har sitt hem hos Gud (Ef 2:19), sjunger som de och frambär tacksägelse med orden: Vi gick genom eld och genom vatten, men du har fört oss ut och vederkvickt oss (Ps 66:12). Modigt företog han och lyckligt klarade han överfärden. Som en sann israelit (Joh 1:47) firade han i andanom påsk och sade till oss under sin övergång: Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er (Luk 22:15).
Han gick genom eld och vatten, sorgsenhet kunde inte bryta ned honom och mildhet kunde inte hålla kvar honom. Under oss är en plats som behärskas av elden, där den stackars rike inte kunde få en droppe vatten från Lasaros finger (Luk 16:24-25). Och ovanför oss befinner sig Guds stad som får glädje av en strid flod (Ps 46:5), ljuva strömmar (Ps 36:9) och en berusande bägare utan like (Ps 23:5). Mellan dessa ytterligheter finns kunskapen om gott och ont (1 Mos 2:9) och här erfar man glädje och sorg. Olycksaliga Eva var den som gav oss detta alternativ, där dag möter natt. I helvetet råder endast natt, i himlen endast dag. Salig är därför den själ som går genom båda, och som inte låter sig hejdas av glädje eller förlorar modet av sorg.