Onsdag i Stilla veckan 10

Ni ser att hans lidande hade en sådan styrka att det kunde tillintetgöra alla slags synder. Men vem vet, om det gäller även mig? Jo, även mig, ty det kan inte avse någon annan. Ängeln? Han behöver det inte. Djävulen? Han kan inte återuppstå. När Kristus blev människa och levde såsom människa gjorde han sig inte lik änglarna och än mindre de onda andarna, utan människan. Han utblottade sig själv och antog en tjänares gestalt (Fil 2:7). Han var Son, men blev tjänare. Han antog inte bara en tjänares gestalt för att underordna sig, utan för att bestraffas som en dålig tjänares (jfr Matt 25:26). Han gjorde sig till slav under synden (jfr Rom 6:17) för att gälda skulden, han som var utan synd.
Aposteln säger att han blev som en av oss (Fil 2:7), men inte att han blev lik ”människan”, ty den första människan skapades inte i en syndig kropp eller en kropp som liknade en syndfull kropp (Rom 8:3). Nej, Kristus sänkte sig med bestämdhet djupt ner i det universella mänskliga eländet för att djävulens känsliga öga inte skulle lägga märke till trons stora mysterium (1 Tim 3:16). Till det yttre, hela sitt yttre, var han som en människa och man kunde hos honom inte se någonting som skilde honom från andra människor. Därför blev han korsfäst.
Han uppenbarade sig för endast ett fåtal för att de skulle tro på honom. För de andra förblev han okänd, ty om de hade känt honom skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre (1 Kor 2:8). Så förenade han okunskap med den särskilda synden för att med sken av rättvisa kunna förlåta de människor som inte visste vad de gjorde.