Onsdag i Stilla veckan 11

När den gamle Adam gömde sig för Guds ansikte (1 Mos 3:8) lämnade han två ting i arv till oss: möda och smärta. Möda i handling och smärta i vad vi får utstå. Det var inte vad han hade hört i Edens lustgård som han hade fått till att bruka och vårda (1 Mos 2:15), bruka med glädje och troget vårda för sig och sina efterkommande. Kristus var medveten om det som tynger och plågar (Ps 19:14). Han bar det i sina händer eller lät sig snarare falla i dess händer och sjönk ner i den djupa dyn, så att vattnet nådde honom till halsen (Ps 69:2). Till Fadern sade han: Se mitt lidande och mitt betryck (Ps 25:18), ty från min ungdom var jag fattig och plågad (Ps 88:16). Han fick utstå mycket och arbeta hårt med sina händer.
Om smärta sade han: Ni som går vägen förbi: när såg ni en plåga sådan som min? (Klag 1:12). Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (Jes 53:4). En smärtornas man, betryckt och plågad (Ps 69:30 Vulg.), prövad på alla sätt men utan synd (Heb 4:15). I livet led han när han handlade, och i döden handlade han när han led (passivam actionem …passionem activam), då han skaffade frälsning på jorden (Ps 74:12).
Därför skall jag minnas så länge jag lever hans möda att förkunna, hans tröttsamma vandringar, hans frestelser när han fastade, hans sena bönestunder och medlidsamma tårar. Jag skall minnas hans smärta – kränkningar, bespottelse, örfilar, hån, förebråelser, spikar och allt annat – som drabbade honom och som han fick utstå.
Detta ger mig styrka och gör mig lik honom, om jag tar efter honom och går i hans spår (Job 23:11). I annat fall får jag avlägga räkenskap för det oskyldiga blod som blev utgjutet på jorden och jag kommer att betraktas som medskyldig till judarnas unika brott (Matt 23:35) och att ha varit otacksam mot hans oändliga kärlek, ringaktat Andens nåd, föraktat förbundsblodet och trampat Guds Son under mina fötter (Heb 10:29).