Onsdag i Stilla veckan 14

Salig är den människa vars tanke, det vill säga våra ord, leder alla hennes handlingar till rättfärdighet, så att hennes avsikt förblir sund och hennes handlande korrekt! Salig är den människa som för rättfärdighetens skull accepterar det som hennes kropp får utstå och genomlider allt för Guds Son, så att hon inte klagar i sitt hjärta utan med sin mun förkunnar tacksägelse och lovprisning.
Den som når denna nivå, tar sin säng och går hem (Mark 2:11). Vår säng är vår kropp i vilken vi till en början vilade av trötthet, som slavar under våra begär och laster. Men nu bär vi den, om vi tvingar den att lyda anden. Det är en död som vi bär, ty vår kropp är död på grund av synden (Rom 8:10). Vi springer inte utan går, ty den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar (Vish 9:15). Och vi nalkas vårt hem. Vilket hem? Allas vår moder (Syr 40:1), ty graven blir deras hem för evigt (Ps 49:12). Vi vandrar med denna börda. Kan ni föreställa er hur vi kommer att springa, när vi blir av med den? Vi kommer att sväva fram på vindens vingar (Ps 18:11).
Herren Jesus omfamnade oss genom det som tynger och plågar oss (Ps 10:14). Låt oss i vår tur omfamna honom genom rättfärdighet, hans rättfärdighet, så att vi inriktar våra handlingar på den och bär våra lidanden för denna rättfärdighet. Låt oss säga med bruden: Jag tar fatt honom och släpper honom inte (Höga v 3:4), och med patriarken: Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig (1 Mos 32:26). Vad återstår att vänta på, om inte välsignelse? Kan man önska mer än kyssen efter omfamningen? När jag blir förenad med Gud på detta sätt vill jag bara ropa: Kyss mig med din muns kyssar (Höga v 1:1).
Herre, ge oss nu tårarnas bröd att äta och tårar att dricka (Ps 80:6) i väntan på den dag vi får ett gott mått, packat, skakat och rågat som du ger oss i vårt sköte (Luk 6:38), du som är i Faderns sköte (Joh 1:18) och är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5).

SLUT