Palmsöndagen III:5

Så blev det Långfredag, då han helt och hållet ville frälsa människan (jfr Joh 7:23) och frambar sig själv som ett frälsningens offer (jfr 3 Mos 10:14 Vulg.). Han utsatte sin kropp för otaliga smärtor och oförrätter samt erfor i sin själ två gånger smärtsam medkänsla: först när han såg de heliga kvinnornas otröstliga sorg (Luk 23:27) och sedan när han såg lärjungarnas förtvivlan och att de skingrades (Matt 26:31). Dessa fyra plågor utgjorde Herrens kors. Han led allt av medlidande med oss i sin oändliga kärlek.
Detta fick emellertid ett slut, vilket han hade sagt till de sörjande kvinnorna – ett snabbt slut som ni känner väl till: först vila och sedan uppståndelse.
Om vi gör allt för att komma in i den vilan (Heb 4:11), skall vi komma ihåg att vi måste gå igenom många lidanden (Apg 14:22). När vi genomlider våra prövningar är det viktigt att längta efter denna vila, som om vi inte hade mer att önska. Men vi finner ingen vila, inte ens i döden, eftersom vi längtar efter härligheten och uppståndelsen. De skall få vila efter sina mödor, står det i Skriften (Upp 14:13). De som dör i Herren skall således få vila efter sina mödor, men deras höga rop tystnar inte. Under Guds tron ropar de själar som blivit dödade (Upp 6:9-10), ty även om ingenting plågar dem längre, saknar de det som gör dem saliga så länge deras vila inte följs av uppståndelsen och påskafton kulminerar i påskdagen.

SLUT