Palmsöndagen III:3

Inför långfredagen såg familjefadern till att bjuda de sina på en stärkande måltid varvid Frälsarens godhet och mänsklighet än en gång blev uppenbara (Tit 3:4). Han hade älskat sina egna, och han älskade dem intill slutet (Joh 13:1). Han sade: Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar (Luk 22:15). Det behövdes verkligen, ty Satan hade begärt att få sålla dem som vete (Luk 22:31). De behövde således styrkas. Trots denna måltid avföll de, så vad skulle de ha gjort om det varit helt fastande? Därför styrkte han dem, inte bara kroppsligen utan framför allt till hjärtat.
Det var mer andlig frestelse än fysiskt lidande som stundade för dem, ty han skulle gå ensam ända till slutet. Endast detta offer var nödvändigt, det enda som var till fyllest, varför det inte var läge för Petrus, Jakob och Johannes att lida tillsammans med Kristus för världens frälsning. Två korsfästes tillsammans med honom. Båda var rövare (Matt 27:38) för att ingen skulle kunna misstänka att Frälsarens offer var otillräckligt och att de två tillfogade något som saknades.