Palmsöndagen III:4

Vad för slags bröd gav han apostlarna under måltiden? Enligt min uppfattning var det fem. Min mat är att göra min Faders vilja (Joh 4:34), sade han. Förvisso mat, men mat för hjärtat. Ingenting kan som att göra Guds vilja, vilket själens mage får tillgodogöra sig - det vill säga samvetet - befästa och stärka människans hjärta och i alla prövningar ge tröst och stöd.
Så är också Guds manande ord, trösten från hans löften och de bedjandes tårar bröd för hjärtat. Endast den som har glömt att äta sitt bröd (Ps 102:5) – Guds bröd och därför har ett förtorkat hjärta kan vara okunnig om detta.
Men det är framför allt Herrens kropp som är verklig föda (Joh 6:56), näring för livet, det levande brödet som kommit ned från himlen (Joh 6:51).
Om du är uppmärksam kan du se att inget av dessa bröd saknades vid Herrens högtidliga nattvard.
Medan de låg till bords, reste han sig, band en handduk om livet, hällde vatten i en skål, tvättade lärjungarnas fötter och torkade dem (Joh 13:4-5). Detta var inte kroppens eller blodets vilja, utan Faderns vilja och vår helgelse (1 Thess 4:3). Om jag inte tvättar dig, sade Herren till Petrus som protesterade av all kraft, har du ingen gemenskap med mig (Joh 13:8). Vi vet också vem som sade: Den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig (Joh 6:37-38).
Det var lägligt att förena handling med manande ord, såsom han brukade göra. I hela hans långa tal bemödade han sig genom talrika löften att stärka och lugna sina lärjungar inför sitt förestående lidande. Han talade om att han skulle uppstå, att Förespråkaren skulle komma, att de skulle bli styrkta och att de en dag skulle bli upptagna till honom.
Kort därefter började han att bedja, tre gånger med samma ord (Matt 26:44) i ångest. Man kunde se inte bara på hans ögon utan på alla hans kroppsdelar att han grät (Luk 22:44), för att hela hans kropp som är kyrkan (Kol 1:24) skulle renas av hans kropps tårar.
Ingen är okunnig om att hans kropps och blods sakrament – detta unika sakrament – blev oss givet denna dag för första gången, och att han denna dag påbjöd att fira det ofta (Luk 22.19).