Gudsbetraktelse 3 forts

När mina samvetsförebråelse förvisar mig och driver mig bort, måste jag välförtjänt lida mitt straff för min oförsynthet och förmätenhet. Jag återgår till min klippa som är en tillflykt för igelkottar som är fulla av sina synders taggar. På nytt omfamnar jag och kysser din högra hand som täcker och skyddar mig. Min längtan upptänds ännu mer av det som jag flyktigt förnummit eller sett, och nästan otåligt väntar jag på, att du en dag skall dra bort din skyddande hand och utgjuta din upplysande nåd, så att jag en gång till sist enligt din sannings svar - död för mig själv och levande för dig - börjar se ditt ansikte, när slöjan tas bort (2 Kor 3:18) och jag blir förenad med dig genom att skåda ditt ansikte! O Ansikte, ansikte, vilket saligt ansikte som förtjänar att bli förenat med dig genom att se dig. Det bygger i sitt hjärta ett tält för Jakobs Gud (Ps 132:5, Heb 8:5) och gör allt enligt det föredöme som det fått se på berget (2 Mos 25:40). Här sjunger det i sanning tillbörligt: Mitt hjärta har sagt dig: mitt ansikte har sökt dig; ditt ansikte, Herre, söker jag (Ps 26:8).
Jag sade att jag genom en gåva av din nåd betraktar mitt samvetets alla vinklar och vrår, och jag önskar endast och uteslutande att se dig, för att min jords alla ändar skall se Herrens, deras Guds, frälsning (Jes 52:10), och för att jag skall älska honom när jag har sett honom, ty att älska honom är att leva. Jag säger mig i min längtans vanmakt: “Vem kan älska det som han inte ser? Hur kan det älskas som inte är synligt på något vis (1 Joh 4:20)?”

Gudsbetraktelse 3

Att betrakta Kristi mänsklighet

Må din röst vittna i djupet av min själ och ande, storma i mig och göra mig omtumlad i hela mitt inre (Ps 29:8). Mina ögon är bländade av skenet från dig sanning som förehåller mig, att ingen människa kan se dig och leva (2 Mos 33:20). Fortfarande är jag alltigenom syndig (Joh 9:34) och har ännu inte lärt mig att dö bort från mig själv för att leva för dig (2 Kor 5:15).
Genom ditt påbud och din gåva står jag emellertid på den kristna trons klippa, en plats som verkligen är dig nära (2 Mos 33:21). Medan jag väntar här av all kraft lider jag tålmodigt. Jag omfamnar och kysser din högra hand som täcker mig och skyddar mig (Vish. 5:17). När jag ibland längtansfullt betraktar, ser jag honom på ryggen som ser mig (2 Mos 33:23). Jag ser ödmjukheten gå förbi i Kristi, din Sons, mänsklighets mysterier. Men när jag i min otålighet försöker att gå fram till honom, ja när jag, likt kvinnan som led av blödningar, är beredd att stjäla till mig bot för min stackars sjuka själ genom att i smyg röra vid fransarna på hans kläder (Matt 9:20), eller när jag likt Tomas, som var full av längtan, inte bara vill se och röra vid hela honom, utan närma mig det heliga såret i hans sida (Joh 20:24), den arkens port som är gjord i hans sida (1 Mos 6:16), och inte bara för att sticka in fingret eller hela handen i det, utan för att gå in i Jesu hjärta, helgonens helige, förbundets ark, den gyllene urnan (Heb 9:4), vår mänsklighets själ som i sig rymmer det gudomliga mannat, då säger man till mig: Rör inte vid mig (Joh 20:17) och jag hör orden ut Uppenbarelseboken: Ut med hundarna (Upp 22:15)!

Gudsbetraktelse 2

Längtan efter Gud

Herre Gud Sebaot, förnya oss och visa oss ditt ansikte, så att vi blir frälsta (Ps 80:20). Men Herre! Hur brådstörtat, obetänksamt, oordnat, förmätet och främmande för det sanna ordets regel och din vishet är det inte att vilja se Gud, när man har ett orent hjärta! Men du är den högste gode, det högsta goda, hjärtats liv och de inre ögonens ljus. Förbarma dig över mig, Herre, för din godhets skull. Det är mig till rening, förtröstan och rättfärdighet att betrakta din godhet. Herre, min Gud, du säger till min själ på ditt sätt: Jag är din räddning (Ps 35:3). Rabbouni (Joh 20:16), högste mästare, enastående lärare, du är den ende som kan lära mig att se det som jag längtar efter. Säg därför till din blinde tiggare: Vad vill du att jag skall göra för dig (Mark 10:51)?

Du vet det, ty det är just vad du ger. När mitt hjärta har lagt bort all strävan efter världslig ära, nöje, njutning och allt som kan eller brukar fresta kroppens begär, ögonens åtrå eller andens högfärd (1 Joh 2:16), vet du att mitt hjärta säger till dig: Mitt ansikte har sökt dig; ditt ansikte, Herre, skall jag söka. Vänd inte ditt ansikte ifrån mig; försmå inte din tjänare i vrede (Ps 27:8-9). Du hjälper mig sedan länge och är min outtröttlige försvarare (Ps 119:114). Jag vet att jag är oförståndig och oduglig. Men det är av kärlek till din kärlek som jag gör detta, vilket du kan se, även om inte jag kan se dig. Liksom du har givit mig en längtan efter dig, är du upphov till det i mig som behagar dig. Snart förlåter du din blinde tjänare som skyndar till dig, och du räcker honom din hand, om han snubblar på något på sin väg.

Gudsbetraktelse 1

Här börjar skriften "Gudsbetraktelse" författad av Guillaume, abbot i Saint-Thierry

Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar (Jes 2:3). Förväntningar, avsikt, vilja, tanke, känsla och hela mitt jag (Ps 103:1), kom och låt oss gå upp på berget, till det ställe där Herren ser och låter sig bli sedd (Jfr 1 Mos 22:14). Bekymmer, oro, ängslan, möda och träldomens börda, vänta på mig här tillsammans med åsnan - min kropp, medan jag och gossen - mina förståndsgåvor - skyndar dit upp. När vi har tillbett, skall vi komma tillbaka till er (1 Mos 22:5).
Vi kommer tillbaka, men dessvärre alltför snart. Kärleken till sanningen avlägsnar oss från er (2 Thess 2:10), men för brödernas skull tillåter inte kärlekens sanning att vi överger och försmår er. Men även om vi måste återvända för att ni behöver oss, kan vi inte för er skull er helt avstå från denna ljuva erfarenhet.

Guillaume de Saint -Thierry

Det går inte att vara mångordig, när det gäller att beskriva Guillaumes av Saint-Thierry yttre liv. Han föddes någon gång mellan 1070 och 1075 i Liège och påbörjade sannolikt sina studier i Laon. Dem gav han emellertid upp och gick in i benediktinernas kloster, Saint-Nicaise, i Reims. I närheten låg ett annat benediktinkloster, Saint-Thierry, där han blev abbot 1119-1120. I sin egenskap av abbot var han föreståndare för munkarna, administrerade och förvaltade hela klostret och alla dess egendomar. Han sägs ha varit klen och sjuklig men fann tid för att skriva. Han genomlevde en mångårig kris som slutligen ledde till att han 1135 lämnade sitt kloster för att inträda i det nygrundade cistersiensklostret Signy, där han levde till sin död den 8 september 1148, bortsett från ett kort besök hos kartusianerna i klostret Mont-Dieu som låg i närheten. 1215 “upphöjdes” hans kvarlevor och placerades under i ett kapell bredvid kyrkan, vilket på den tiden innebar saligförklaring.
1100-talet var i mångt och mycket en ombrytningstid, inte minst för benediktinerna som fick se hur ordens reformator, Bernhard av Clairvaux, fick ett allt större inflytande. Många benediktiner gick över till den nya orden, cistercienserna. Så även Guillaume de Saint-Thierry. Han hade gärna velat leva i Clairvaux, ty han var god vän med och stor beundrare av Bernhard, men denne gav inte sitt samtycke. I sina tidiga skrifter kan man se hur Guillaume de Saint-Thierry försökte att stilistiskt efterlikna sin förebild, vilket inte alltid lyckades. Bernhard var en språkets mästare och var inte så lätt att ta efter.

Mellanrum

Det återstår ännu några predikningar i serien "Predikningar under året" och i avvaktan på att den svenska texten skall bli klar inbjuds Guillaume de Saint-Thierry, samtida med Bernhard, att bidra med sin skrift: De contemplando Deo - Om gudsbetraktelse.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 18

Hos Maria gick han på bete och liljorna var talrika. Är inte jungfrulighetens kyskhet, ödmjukhetens prydnad och obegränsad kärlek liljor? Även vi kan få liljor som emellertid inte är så vackra. Men brudgummen kommer inte att försmå att söka föda bland dem, om leende och innerlig glädje ger glans åt den tacksägelse om vilken vi tidigare talat, ren avsikt ger lyster år bönen och förlåtelse gör bikten vit enligt Skriftens ord: Även om era synder är scharlakansröda, blir de vita som snö. Är de är röda som purpur, blir de vita som ull (Jes 1:18).
Se till att du anförtror Maria allt vad du tänker bära fram, så att nåden återvänder till Givaren genom samma kanal genom vilken den flödade till oss. Ingenting hindrade Gud från att utgjuta sin nåd utan denna akvedukt. Men för dig valde han denna ledning. Dina händer är kanske blodiga eller solkiga av mutor som du ännu inte befriat dig ifrån (Jes 33:15). Lägg den blygsamma gåva som du vill frambära i Marias rena och högt aktade händer, så blir den mottagen. Hennes händer är som vita liljor och Herren, som älskar liljor, skall inte behöva klaga över att inte finna allt det omgivet av liljor som blivit lagt i Marias händer och som han finner där.

SLUT

Jungfru Marias födelse - akvedukten 17

Han vallar således sin hjord tills vinden vaknar (Höga v 2:16-17) och frukt i överflöd avlöser blommornas skönhet. Eftersom det nu är blommornas tid och inte fruktens, lever vi i hoppet och inte i verkligheten; vi vandrar i tro utan att se (2 Kor 5:7) och gläder oss åt väntan och inte åt erfarenhet.
Betrakta hur skör blomman är och tänk på apostelns ord: Vi bär denna skatt i lerkärl (2 Kor 4:7). För hur många faror är blommorna inte utsatta! Det är så lätt att tistlar trasar sönder liljor! Med rätta sjunger därför den Älskade: Som en lilja bland tistlar är min älskade bland flickor (Höga v 2:2).
Befann sig inte han bland tistlar som sade: Så snart jag talar om fred är de redo till krig (Ps 120:7)? Även om den rättfärdige blomstrar som en lilja (Hos 14:6), är det inte en lilja som brudgummen intar såsom föda. Nej han har inte behag till en enda. Lyssna till honom som är bland liljor: Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem (Matt 18:20). Jesus ville alltid vara ibland människor. Människosonen, medlaren mellan Gud och människor (1 Tim 2:5) ogillade ensliga och avsides belägna platser. Min vän är min och jag är hans, han som vallar sin hjord bland liljor (Höga v 2:16).
Bröder, låt oss bemöda oss om att odla liljor och rycka upp törne och tistel (1 Mos 3.18). Låt oss skynda oss att plantera liljor. Kanske vill den Älskade en dag stiga ända ned till oss för att inta sin föda.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 16

Kämpa med ängeln (1 Mos 32:25) och ge inte upp, ty himmelriket är utsatt för våld och våldsmän försöker att rycka det till sig (Matt 11:12). Är det inte en kamp? Min vän är min, och jag är hans (Höga v 2:16): Han har låtit dig erfara sin ömhet, må han få erfara din. Herren, din Gud, prövar dig vid många tillfällen. Han är ofta frånvarande (Höga v 5:6). Han vänder bort sitt ansikte, men inte i vrede. Han prövar dig, men bestraffar dig inte. Din älskade har tålmodigt väntat på dig, nu skall du vänta uthålligt på honom. Håll stånd och var stark (Ps 27:14). Dina synder har inte besegrat honom, och må inte de slag du får av honom leda till att du ger upp. Du skall få hans välsignelse (1 Mos 32:26). När? När dagen gryr, vinden vaknar (Höga v 2.17) och han befäster Jerusalems lovsång på jorden (Jes 62:7). Skriften säger att en man brottades med Jakob tills dagen grydde (1 Mos 32:24).
Låt mig var morgon möta din barmhärtighet, ty jag förtröstar på dig, Herre (Ps 143:8). Nej, jag skall inte vara tyst, jag skall inte lämna dig någon ro (Jes 62:6-7) så länge morgonen råder. Gud give att jag inte heller skall behöva fasta. Acceptera att äta, men bland liljor: Min vän är min och jag är hans, han som vallar sin hjord bland liljor (Höga v 2:16).
Ni minns säkert att det lite tidigare i denna sång sägs att man kan se blommor, när turturduvorna sjunger (jfr Höga v 2:12). Men lägg märke till att det här anges plats och inte födoämne: det sägs inte vad han äter, utan var. Det kan vara så att han inte äter liljor, utan att han uppehåller sig bland dem. Liljorna är oss till behag genom sin doft, men inte genom sin smak och de skall beskådas, men inte ätas.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 15

Var tyst med allt sådant, utan att därför helt tiga. Ge inte Gud någon ro genom din tystnad. Bekänn för honom i bikten att du skryter, för att så få förlåtelse för det som har varit. Tala till honom i tacksägelse, för att få större nåd nu i stället för att gnälla. Jag upprepar: bekänn de synder som du har begått, tacka för det som är och be enträget för framtiden, så att Herren inte ersätter sin förlåtelse, välvilja och sina löften med tystnad.
Jag upprepar: var inte tyst, förtig honom inte. Tala till honom, för att han i sin tur skall tala till dig och säga: Min vän är min och jag är hans (Höga V. 2:16).
Vilken angenäm stämma och så ljuva ord! Inte en gnällspiks röst utan turturduvans (murmuris – turturis - bruden, dvs Guds folk). Invänd inte: Hur kan jag sjunga Herrens sånger i ett främmande land? (Ps 137:4). Nej, denna jord skall inte längre betraktas som främmande, ty brudgummen säger om den: Turturduvan hörs i vårt land (Höga v 2:12). Bruden hade hört honom säga: Fånga rävarna åt oss (Höga v 2:15) och kanske var det därför som hon utropade: Min vän är min och jag är hans (Höga v 2:16).
Det är utan tvekan turturduvan som med sin unika kyskhet är sin livsledsagare trogen, oavsett om han är levande eller död. Varken död eller liv kan skilja henne från Kristi kärlek (Rom 8:38-39). Säg mig, om det finns något som kan få den Älskade att vända sig bort från sin älskade, när du ser att han förblir henne trogen trots att hon syndar och vänder sig bort från honom. En stort molntäcke envisades med fördunkla solens strålar för att våra synder skulle skilja oss från Gud (Jes 59:2). Men det behövdes bara solens värme för att de skulle skingras (jfr 2 Mos 16:21). Hur skulle du i annat fall ha kunnat komma till honom, om inte han hade förblivit dig trogen och ropat: Kom tillbaka, flicka från Sunem, kom tillbaka, kom tillbaka så att vi kan se dig (Höga v 6:12/7:1)? Var också du trogen, så att ingen olycka eller möda får dig att vända dig bort från honom.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 14 forts

Och åter andra som är övermodiga och som ägnar sig åt stora ting som övergår deras förmåga (Ps 131:1) säger: Vår hand är mäktig (5 Mos 32:27 Vulg) och de inbillar sig att vara något fast de ingenting är (Gal 6:3). Vad säger han som förkunnar fred (Sak 9:10)? Han säger: Jag är rik och saknar ingenting (Upp 3:17). Sanningens dom är: Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje (Luk 6:24). Nej, saliga de som sörjer, de skola bliva tröstade (Matt 5:5). Må förtalets, hädelsens och de stora ordens stämma tiga i oss (Ps 12:4), ty det är gott att i denna trefaldiga tystnad höra Herrens frälsning och att kunna säga: Tala, Herre, din tjänare hör (1 Sam 3.10). De ord som det handlar om stiger således inte upp till honom utan höjes mot honom. Det är vad Laggivaren säger till dem som knotar: Det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren (2 Mos 16:8).

Jungfru Marias födelse - akvedukten 14

Fader, ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden (Matt 6:10), för att Jerusalems lovsång skall bli befäst på jorden (Jes 62:7).
Hur är läget nu? Förväntar sig inte änglarna i Jerusalem sin härlighet från andra änglar, och längtar inte människor på jorden av hela sitt hjärta efter att bli ärade av andra människor (jfr Joh 5:44)? Avskyvärt och onaturligt! Det är utmärkande för de människor som inte vet någonting om Gud (1 Kor 15:34) och som har glömt Herren, sin Gud (Jr 3:21). Men ni som känner Herren, avbryt inte er lovsång förrän han befäster den och gör den fullkomlig på jorden (jfr Jes 62:6-7).
Men det finns en tystnad som inte bara är oklanderlig utan lovvärd. Det finns även ord som inte är goda. I annat fall skulle profeten inte ha sagt att det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren (Klag 3:26). Ja tystnad är av godo när det gäller fåfänga, hån, knot och förtal.
En del människor som är tyngda av arbete och dagens börda (Matt 20:12) klagar och kritiserar dem som vakar över deras själar och som en gång skall avlägga räkenskap för det (Heb 13:17). Det är rop, rop från förhärdade hjärtan som mer än all tystnad tystar Ordets röst och inte låter det höras.
Andra som är andligt räddhågade blir trötta av att hoppas, vilket är den värsta av alla hädelser som inte blir förlåten varken i detta eller det tillkommande livet (Matt 12:31).

Jungfru Marias födelse - akvedukten 13 forts

Ni som minns Herren, tystna inte och ge er ingen ro (Jes 62:6). De för vilka Herren är närvarande behöver inte manas, ty när profeten säger: Prisa Herren, Jerusalem - Prisa din Gud, Sion (Ps 147:1) är det snarare ett uttryck för entusiasm än uppmaning. Men de som vandrar i tro (2 Kor 5:7) behöver stimuleras till att varken vara tysta eller förtiga honom. Han talar och förkunnar välgång
för sitt folk och sina trogna och för de redbara (Ps 85:9). Mot den trogne är du trofast, du är redlig mot den redlige (Ps 18:26). Det vill säga: han lyssnar till den som lyssnar till honom och talar till den som talar till honom. Däremot är han tyst, om du förtiger honom.
Men vilken tystnad handlar det om? Frånvaro av lovprisning, tystna inte och ge honom ingen ro, förrän han upprättar Jerusalem och hela jorden sjunger dess lov (Jes 62:6-7). Ja, Jerusalem är lovsång, en salig och ljuvlig lovsång (jfr Ps 147:1). Såvida vi inte tror att änglarna, den himmelska staden Jerusalems invånare, finner behag i att lovprisa varandra och så vilseleda varandra i fåfänga.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 13

För övrigt, bröder, måste vi bemöda oss om att det Ord, som utgått från Faderns mun och som Jungfrun förmedlat till oss, inte återvänder fruktlöst (jfr Jes 55:11). Låt oss tvärtom, genom samma Jungfru tacka för denna nåd (jfr Joh 1:16).
Låt oss ropa ut hans stora godhet (Ps 145:7) medan vi längtar efter hans närvaro, så att strömmarna av hans nåd återvänder till källan och än rikligare blir utgjutna över oss. Ty om de inte återvänder, torkar de ut. Är vi otrogna i smått, förtjänar vi inte att få det som är stort (jfr Luk 19:17).
Det som vi nu minns är föga i relation till det som vi längtar efter, men mycket med tanke på vad vi förtjänar, ja underlägset vår längtan men överlägset vår förtjänst. Med vishet är Bruden tacksam över det lilla. Hon hade sagt: Säg mig, min käraste, var du vallar din hjord och var du rastar vid middagstid (Höga v 1:7). Hon fick mycket lite med tanke på vad hon hade bett om, ty i stället för bete vid middagen, fick hon endast erfara offer på kvällen (Ps 141:2). Men i stället för att hänge sig åt klagan och sorg som man vanligtvis gör, tackade hon och visade mer andlig hängivenhet än tidigare. Hon visste nämligen att om hon var trogen i åminnelsens skugga, skulle hon utan tvivel få del av närvarons ljus.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 12

Lägg märke till hur hon genom nådens fullhet (jfr Luk 1:28) nådde upp till änglarna och gick förbi dem genom att Anden kom över henne (jfr Luk 1:35). I änglarna finns kärlek, renhet och ödmjukhet. Vilken av dessa dygder utstrålade inte Maria? Vi har redan talat om detta efter bästa förmåga.
Låt oss nu övergå till hennes suveränitet. Blev det någonsin sagt till en ängel (jfr Heb 1:5): Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds Son (Luk 1:35)? På ett annat ställe kan vi läsa: Sanning spirar ur jorden (Ps 85:12) och inte från en skapad ängel. Det är ju inte änglar som hon har tagit sig an, utan Abrahams släktingar (Heb 2:16).
Det är förvisso en stor ära för en ängel att få tjäna Herren (Heb 1:14), men Maria förtjänade att bli Herrens Moder, vilket är än mer ärorikt. Även jungfruns fruktsamhet innebar en enastående ära: denna gåva gjorde henne överlägsen änglarna, ty hennes namn är för mer än deras (Heb 1:4). Redan full av nåd fann hon genom sin kärleks låga, sin obefläckade jungfrulighet och sin självutgivande ödmjukhet nåden att bli havande utan att känna en man och att föda utan smärta. Men inte nog med det: hennes barn kallas heligt och är Guds Son (Luk 1:35).