Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

30 april 2007

Påskpredikan II:2

Vi har redan sagt att Gud låter trons liv bo i kärleken och låter den få sitt uttryck i kärleken (Gal 5:6). Man kan således dra slutsatsen att tron dör om Anden drar sig tillbaka, då det är Anden som ger liv (Joh 6:63). Om det är sant att köttets vishet är död (Rom 8:13), råder det inget tvivel om att de som vi har glädjen att se levande, eftersom de späkte köttet genom anden, är att begråta som vore de döda när de nu lever enligt köttet.
Därför kan du läsa hos samme apostel: Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva (Rom 8: 13). Men olycklig är du, som är som en hund som vänder om till sin spya, och tvättat svin som vältrar sig i smutsen (2 Pet 2:22). Jag talar inte bara om dem som rent fysiskt återvänder till Egypten, utan även om dem som gör det till hjärtat, om dem som söker världslig njutning och saknar trons liv, det vill säga kärleken. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom (1 Joh 2:15). Vem kan vara mer död, än den som bär eld i sin famn (jfr Ords 6:27) och synd i sitt samvete, utan att känna av den, förfasa sig över den eller avlägsna den?

29 april 2007

Påskpredikan II:1

När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor (Mark 16:1)


Genom aposteln vet vi att Kristus genom tron bor i våra hjärtan (Ef 3:17). Det förefaller således rätt att därav dra slutsatsen att Kristus bor i oss så länge tron är levande. Men så snart den är död, är även Kristus på sätt och vis död i oss. Det är alltså gärningarna som vittnar om trons liv, såsom det är skrivet: De verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, vittnar om mig (Joh 5:36). Aposteln som hävdade att tron i sig själv utan gärningar är död (Jak 2:17) ser inte ut att ha någon avvikande uppfattning.
Liksom rörelse visar att kroppen är levande, vittnar goda gärningar om en levande tro (Jak 2:18). Liksom själen ger kroppen liv och får den att röra sig och känna, är kärleken trons liv varigenom den verkar. Du kan läsa hos aposteln: Tron, får sitt uttryck i kärlek (Gal 5:6). Så om kärleken kallnar (Matt 24:12) dör tron, liksom kroppen när själen lämnar den.
Om du således ser en människa som modigt och hängivet utför goda gärningar och lever ett glatt och hederligt, kan du vara säker på att tron lever i henne, ty du har påtagliga bevis. Men det finns sådana som börjar med anden för att sluta med köttet (Gal 3:3). Vi vet att livets ande inte förblir i dem, vilket Skriften säger: Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid - hon är dock av kött (1 Mos 6:3). Och om Anden inte förblir, försvinner kärleken i sin tur, ty den har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande (Rom 5:5).


28 april 2007

Påskpredikan I:18

Mina bröder, är det vår sak att döma de utomstående (1 Kor 5:12)? Endast om vi beklagar oss över att tidigare ha fångats i samma nät som de, prisar oss lyckliga över att av barmhärtighet ha blivit befriade och i broderlig kärlek begråter dem som fortfarande sitter fast. Låt oss önska att vi redan befinnes vara helgade och helt främmande för denna eländiga och vanhelgande vana. Må den heliga uppståndelsens dag för vår del inte medföra att vi blir mindre hängivna och vårt andliga liv det minsta försvagat. Låt oss i stället anstränga oss för att bli bättre och göra framsteg.
Må ingen efter denna stränga botgöring söka mänsklig tröst, utan överträffa sig själv genom att sätta sin tillit till den gudomliga barmhärtigheten, satsa på en förnyad tro och finna glädje i den helige Ande (Rom14:17). Den människa som uppstår med Kristus, firar påsk och skyndar till Galileen tyngs inte av minnet av sina tidigare synder, utan gläder sig och är upptänd av längtan efter evig belöning.
Ni mina älskade, som har uppstått med Kristus, sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden (Kol 3:1-2). Också vi skall leva i ett nytt liv, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet (Rom 6:4). Genom botgöring och sorg efter Gud (2 Kor 7:10) finner ni er lycka genom att avstå från jordisk glädje och tröst till förmån för helig iver och andlig glädje.
Må detta bli oss givet av honom som lämnat världen och gått till Fadern (Joh 13:1). Han tar oss med (Höga v 1:3) och stämmer möte med oss i Galileen för att visa sig för oss (Matt 28:10), han som är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5).

27 april 2007

Påskpredikan I:17

All undergivenhet som inte åtföljs av andlig glädje beror endast på en världslig vana att låtsas. Aposteln säger: Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit (1 Kor 11:30). Ja, därför ökar mänsklig dödlighet i vissa områden särskilt denna tid. Vad händer? Ni syndare är rädda inte bara på grund av era överträdelser, utan för att ha framhärdat i synd. Ja, ni har samlat synder på hög (Jes 1:5) utan att göra bot eller bara halvhjärtat. Ni har inte undflytt syndens faror och dess lockelser, även om ni gjort smärtsamma erfarenheter. Skriften säger: Fienden har snärjt er med lårens senor som är som tvinnade rep (Job 40:12 Vulg). Ni är medvetna om et tillstånd, håller er borta från Kristi sakrament och har ingenting gemensamt med honom. Ni har inte livet i er. Lyssna till vad han säger: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet (Joh 6:53). Och om ni ovärdigt tar emot det, äter ni en dom över er (1 Kor 11:29), ty ni tänker inte på att det är Herrens heliga kropp.
Tänk på detta med sorg, besinna det, ni syndare (Jes 46:8). Sök Herren av hela ert hjärta och hata det onda Am 5:15). Gör inte bot med tomma ord (1 Joh 3:18) utan i ande och sanning (Joh 4:23). Enligt min uppfattning skäms man inte tillräckligt över att man har fallit, om man inrättar sig på den sluttande vägen eller felar utan att söka ledning. Man bevisar att man verkligen och djupt ångrar sig, när man undflyr möjlighet och tillfälle till synd. Om inte, kan man befara att denna dag - som visat sig vara till fall eller upprättelse för många (Luk 2:34) – kommer att bli er till dom och att avslöja er som främmande (Ef 2:12) för Kristus, utan gemenskap med honom, men i förbund med Judas, som Satan for in i när han hade fått brödet.

26 april 2007

Påskpredikan I:16

Vännerna till världen och ovännerna till Kristi kors (Fil 3:18), som till ingen nytta kallar sig kristna, har under fastetiden av all kraft längtat efter uppståndelsens dag för att med större frihet kunna hänge sig åt njutning. Bröder, en sorgens slöja lägger sig över påskens glädje. Vi gråter över att denna högtid vanhelgas, vilket vi inte kan dölja en dag som denna, eller snarare särskilt just denna dag.
Vilken smärta! Herrens uppståndelse blir till en syndens dag, ett utgångsläge för återfall. Man återgår till festande och drickande, otukt och orgier (Rom 13:13), man släpper begärets hämningar – som om det vore därför som Kristus uppstått och inte för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 4:25).
Ni olyckssaliga, är det så ni ärar Kristus som ni har tagit emot? Inför hans ankomst förberedde ni ett härbärge, jämrande biktade ni era synder, gick hårt åt er kropp (1 Kor 9:27) och gav allmosor. Men knappt har han kommit och ni utlämnar er åt hans fiender. Värre än så, ni kör honom på porten genom att återgå till ert lastbara liv. Men ljus och mörker kan inte förenas, inte heller Kristus och högmod, girighet, ärelystnad, brodershat, otukt, skörlevnad. Skall vi göra mindre för honom när han just har kommit, än när han stod i begrepp att komma? Varför kräver påsktiden mindre respekt än fastetiden? Men det är uppenbart att ni inte visar aktning för varken påsk eller fasta. Ty om ni hade delat hans lidande, skulle ni också fått dela hans härlighet (Rom 8:17) och om ni hade dött med honom, skulle ni också ha uppstått med honom.

25 april 2007

Påskpredikan I:15

Vad betyder det att vi inte använder ordet påsk för Herrens uppståndelse, så att det för oss ser ut att mer handla om att återvända än att gå vidare? Dessa dagar har vi gråtit och ägnat oss åt botgöring, bön, inre samling och försakelse med en önskan att våra försummelser under årets lopp blir förlåtna och utplånade under denna heliga fastetid. Vi har lidit med Kristus (1 Pet 4:13) och blivit ett med honom (Rom 6:5) genom tårarnas, botgöringens och biktens dop. Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den (Rom 6:2)? Varför har vi begråtit våra försummelser? För att på nytt återfalla i dem? Är vi åter indiskreta, fåfänga, misstänksamma, kritiska, lättretliga och hemfallna åt alla de laster som vi så uppriktigt har begråtit dessa dagar? Jag har tagit av mig linnet, skall jag ta på det igen? Jag har tvättat mina fötter, skall jag smutsa ner dem igen (Höga v 5:3)?
Nej, detta är inte en annan livsstil och på det viset får vi inte se Kristus. Det är inte den väg på vilken Gud visar oss sin frälsning (jfr Ps 91:16). Den som ser sig om passar inte för Guds rike (Luk 9:62).

24 april 2007

Påskpredikan I:14

Låt oss uppmärksamt betrakta denna betydelsefulla högtids budskap. Uppståndelse betyder övergång, förflyttning. Kristus har i dag inte återgått till det som han var, utan uppstått; han har inte återvänt, utan gått vidare; han bor inte här, utan har gått någon annanstans. Påsken som vi firar betyder övergång och inte återkomst. Och Galileen, där han har lovat oss att få se honom, innebär inte att stanna kvar, utan att förflytta sig.
Jag tror att en del av er redan har hunnit före mig och gissar vart jag vill komma. Men låt mig säga det med några få ord, ty jag vill inte att min predikan denna högtidsdag skall bli påfrestande för er andliga uppmärksamhet.
Om Kristus inte återkom till livet efter sin död på korset för att på nytt genomlida vår dödlighet och utstå det jordiska livets vedermödor, skulle jag inte säga att han gått vidare utan att han återkommit. Jag vill inte säga att han uppnått ett högre tillstånd, utan att han har återgått till det som tidigare var hans. När han nu har gått in i ett helt nytt liv (Rom 6:4) inbjuder han oss att förflytta oss, ty han har stämt möte mes oss i Galileen (Matt 28:10). När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han inte för världen utan för Gud (Rom 6:10, Gal 2:20).

23 april 2007

Påskpredikan I:13

Hur blev det med det som ni sade: Om han är Israels kung, får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom (Matt 27 :42)? Ni ville bryta korsets sigill genom att lova att ni skulle komma till tro. Nu har det öppnats utan att brytas upp, så det är bara att tro. Ty om ni inte tror på honom som har uppstått, beror det på att ni inte heller skulle ha trott på honom om han hade stigit ner från korset.
Även om ni tar anstöt av Kristi kors enligt apostelns ord: Talet om korset är en stötesten för judarna (1 Kor 1:23), må åtminstone det nya i uppståndelsen väcka er. Vi är stolta över korset (Gal 6:14) och för oss som är räddade är det en Guds kraft (1 Kor 1:18) och, som vi har visat, fullheten av alla dygder. Må ni få er del av uppståndelsen. Men det kan ju vara så att den är en ännu större stötesten för er, och att det som för oss är en levande doft till liv, för er är en dödlig lukt till död (2 Kor 2:16).
Men varför insistera? Den äldre brodern stod inte ut med musik och dans och blev upprörd över att man hade slaktat gödkalven. Han stannade utanför och ville inte gå in (Luk 15:25). Bröder, låt oss gå in och fira högtid med renhetens och sanningens osyrade bröd, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat (1 Kor 5:7-8). Låt oss bejaka de dygder som korset anbefaller oss, nämligen ödmjukhet, tålamod, lydnad och kärlek.

22 april 2007

Påskpredikan I:12

Gråt inte, helige Johannes, och inte heller du, Maria. Sorgen är avlägsen och sorgsenheten har skingrats såsom ett moln. Jubla över Herren, ni rättfärdiga! De redbara skall sjunga hans lov (Ps 33:1). Det slaktade lammet (Upp 5:12) och det uppståndna lejonet är värdiga att öppna boken och äntligen är Boken i egen person värdig att öppna sig själv. Ja, han är uppstånden från de döda, uppstånden av egen kraft på den tredje dagen, som han hade sagt (Matt 16:21) och vilket hans fiender vittnade om (Matt 27:63). Dessutom uppstod han med upphöjd härlighet för att tydligt visa att alla de insegel och slöjor vi talat om var frivilliga och på intet sätt nödvändiga och att de inte berodde på hans situation utan hans godhet.
Jude, varför förseglade du helt nyligen stenen till graven?
Du svarar, därför att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: Efter tre dagar skall jag uppstå (Matt 27:63). Bedragare – ja, men god och inte ondskefull. Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas, säger profeten i ditt namn och tillfogar: Du blev mig för stark, du fick övertaget (Jer 20:7).
Jude, han förledde er genom sitt lidande, men genom sin uppståndelse fick han övertaget. Han, Lejonet av Juda, stam segrade. Om de hade känt honom skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre (1Kor 2:8).
Vad skall du göra nu? Han förutsade att han skulle uppstå och nu lever han igen. Undersök noga sigillet på graven som nu är brutet. Du har fått profeten Jonas tecken som han hade förutsagt (Matt 12:38-41). Jonas lämnade den stora fiskens buk och Kristus framgick ur jordens hjärta efter tre dagar. Är det inte tydligt att det här är något som är förmer än Jona, då han själv med lösgjorde sig från dödens sköte? Det är skälet till att folket från Nineve på domens dag skall resa sig mot er och vara era domare, ty de lydde profeten, men ni hörsammade inte ens profeternas Herre.

21 april 2007

Påskpredikan I:11 forts

Vad kan man säga om fiendens tre frestelser i öknen, på tempelmuren och på berget (Matt 4:1-11)? Om du är Guds Son, sade djävulen, så befall att de här stenarna blir bröd (Matt 4:3) och ytterligare: kasta dig ner (Matt 4:6). Men Kristus gjorde varken det ena eller det andra, ty han ville att boken skulle förbli förseglad och den listige lurad. Och denne blev så lurad att han trodde att Jesus var en vanlig människa. Hans blinda högmod gjorde honom så galen att han inte längre sade: Om du är Guds Son, utan: Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig (Matt 4:9).
Det sjätte inseglet är korset på vilket Majestätets Herre blev upphängd mellan förbrytarna (Luk 23:33) och räknades till de laglösa (Luk 22:37).
Graven avslutar boken och det finns inte något sigill som så noga förseglar den och bättre döljer vår religions stora hemlighet (1 Tim 3:16). När Herren blev lagd i graven återstod endast förtvivlan, som av lärjungarna uttrycktes med orden: vi hoppades (Luk 24:21). Vem skulle under sådana omständigheter inte ha brustit ut i gråt inför den väl förseglade bok som ingen kunde öppna?

20 april 2007

Påskpredikan I:11

Men vad skall man säga om de sju inseglen? Syftar antalet sju på själens trefaldiga förmåga – förnuft, minne och vilja – och de fyra element varav kroppen består? Så skulle vi veta att Frälsaren inte saknade någonting av det som utgör sann mänsklighet.
Eller är hans mänskliga natur själva boken och vad är i så fall de sju inseglen? Jag tror att man kan finna sju ting, som fullständigt dolde det gudomliga majestätets närvaro i kroppen, så att man inte kunde öppna boken och ta del av dess förseglade vishet.
Det som jag just nu kommer att tänka på är Moderns trolovning (Luk1:27) som dolde det jungfruliga moderskapet och avlelsens renhet, så att människans skapare uppfattades som son till en hantverkare (Matt 13:55).
Därtill kommer den fysiska svagheten hos barnet som grät, skrek, blev ammat, sov och hade alla kroppsliga behov. Allt detta vilade som en slöja över dess gudomliga makt.
Man kan även nämna omskärelsens tecken, hjälp mot synd och botemedel mot sjukdom, som han fick, som kom för att ta bort all sjukdom och synd.
Och vidare flykten till Egypten (Matt 2:13). Ingen kunde ana att han som flydde för att undkomma den lille kungen Herodes var Guds Son, himmelens Gud.

19 april 2007

Påskpredikan I:10

Må alla de glädja sig som iklätt sig bekännelse (Ps 104:1 Vulg) och vars alla ben säger: Herre, vem är som du (Ps 35.10)? Ja, vem? Lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot (Upp 5:5).
David betyder ”den avundsvärde” eller ”han som har starka händer”. Själv säger han: Herre, du känner min längtan (Ps 38:10) och För dig bevarar jag min styrka (Ps 59:10 Vulg). Det blev sagt från Davids rot. Men David är inte Kristi rot, utan Kristus är Davids rot. Det är han som bär David och inte tvärtom. Helige David, med rätta kallar du din son Herre, ty det är inte du som bär roten utan roten som bär dig (Rom 11:18). Han är roten till din styrka och längtan, en avundsvärd och stark rot.

Han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill (Upp 5:5). Dessa ord står i Uppenbarelseboken och må de som aldrig läst dem tidigare lägga dem på minnet och de som redan känner dem begrunda dem. Jag såg, säger Johannes, i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle förseglad med sju sigill (Upp 5:1), med det fanns ingen som kunde läsa eller öppna den (Upp 5:3). Och han tillägger, jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den. Men en av de äldste sade till mig: Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill. Och jag såg att mitt för tronen ett lamm, och det såg ut att ha blivit slaktat. Det gick fram och tog boken ur högra handen på honom som satt på tronen (Upp 5:4-7). Det öppnade boken och det blev stor glädje och tacksägelse (Jes 51:3).
Johannes hade hört talas om ett lejon men såg ett lamm. Lammet hade blivit slaktat och lammet fick boken. Lammet öppnade boken och lejonet uppenbarade sig. De äldsta sade: Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten (Upp 5:12). Det fick styrka utan att förlora sin mildhet. Det förblev ett lamm, men blev ett lejon.
Jag säger dessutom att denna bok, som man inte kunde öppna, enligt min uppfattning var han själv. Ty vem skulle man ha kunnat finna som var värdig at öppna en sådan bok? Johannes Döparen bekände sig ovärdig, trots att ingen av kvinna född var större än han (Matt 11:11): Jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar(Luk 3:16).
Det gudomliga majestätet kom till oss iförd sandaler, gudomligheten blev människa. Guds vishet kom, men i en stängd bok med insegel. Det som höll samman remmarna på sandalerna var detsamma som förseglade sigillen på boken.

18 april 2007

Påskpredikan I:9

Det är Adams barn som har uppfunnit den fjärde dagen, ty den har inte skapats av Herren. Därför handlar de fördärvligt och skändligt (Ps 14:1), likt boskap som ruttnar på gödselhögen (Joel 1:17 Vulg). Från Gud kommer de tre dagar som vi har talat om, nämligen mödans, vilans och uppståndelsens dag. Dessa tilltalar människors barn, även om de föredrar sin egen dag för att kunna uppskjuta botgöring till senare och att ge efter för sina begärelser. Nej, det är inte den dag som Herren har gjort (jfr Ps 118:24). Den fjärde dagens människor luktar redan.
Men han, den helige (Luk 1:35), som är född av Maria känner inte den dagen. Han uppstod på den tredje för att inte se förgängelsen (Ps 16:10). Han segrade, lejonet av Juda stam (Upp 5:5). Lammet blev slaktat (Upp 5.12), men lejonet segrade. Vem kan höra lejonet ryta utan att gripas av skräck (Am 3:8)? Ja, jag säger, lejonet, starkast bland djuren, som inte viker för någon (Ords 30:30) - lejonet av Juda stam.
Må de bäva av fruktan som förnekade honom och sade: Vi har ingen annan kung än kejsaren (Joh 19:15). Må de bäva av fruktan som sade: Honom vill vi inte ha till kung (Luk 19:14), ty han återkommer som konung och tar död på dem (Matt 21:41). Han säger: Åt mig har givits all makt i himlen och på jorden (Matt 28:18). I en psalm säger Fadern: Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom. Du skall styra dem med en spira av järn, slå sönder dem som lerkärl (Ps 2:8-9).
Även om lejonet är starkt, är det inte grymt, men mycket förargat och duvans vrede outhärdlig (Jer 25:38 Vulg). Lejonet ryter till förmån för och inte mot de sina. Må alla de andra skälva av fruktan, men Juda stam må däremot jubla.

17 april 2007

Påskpredikan I:8

Han väntade inte längre tid än tre dagar för att uppstå för att bekräfta profetens ord: Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp (Hos 6:2). Det är som sig bör att lemmarna följer Huvudet som gått dem före. Den sjätte dagen i veckan återlöste han människan genom att dö på korset, samma veckodag som hon blev skapad i begynnelsen (1 Mos 1:26). Dagen därpå tillbringade han sabbatsvilan i graven efter att ha fullbordat det verk som var honom givet (Joh 17:4). Den tredje dagen som är den första veckodagen uppenbarade sig den nya människan, den förste av de avlidna (1 Kor 15:20), som besegrat döden.
Låt oss, som följer vårt Huvud hela den dag vi formades (1 Mos 2:7) och återlöstes, fortsätta att göra bot och att bära vårt kors (Luk 9:23) med uthållighet, liksom han framhärdade på korset, ända tills Anden säger till oss att vila efter våra mödor (Upp 14:13). Bröder, låt oss inte lyssna till någon, vare sig det är vårt eget kött och blod eller någon ande, som försöker förmå oss att stiga ner från korset. Låt oss framhärda på korset och låt oss dö på korset. Må vi bli nertagna av andras händer och inte av vårt eget lättsinne.
Några rättfärdiga män tog ner vårt Huvud från korset (Luk 23:50). Må heliga änglar i sin godhet göra detsamma med oss. Må vi efter att modigt ha genomlidit korsets dag ända till slutet vila i frid påföljande dag och saligt sova i våra gravar medan vi väntar på att vårt saliga hopp skall infrias och vår store Gud träda fram i sin härlighet (Tit 2:13). Han skall uppväcka våra kroppar den tredje dagen och göra dem lika sin förhärligade (Fil 3:27). Ty den fjärde dagen börjar de lukta, som Skriften säger om Lasaros: Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar (Joh 11:39).

14 april 2007

Påskpredikan I:7

Det finns ytterligare någonting som kännetecknar denna unika uppståndelses härlighet. Har någon återuppväckt sig själv? Att någon vaknar upp ur dödens sömn av sig själv är oerhört, ja, en unik händelse som aldrig upprepas.
Profeten Elisha uppväckte någon som var död (2 Kung 4:33 f), men inte sig själv utan någon annan,. Och sedan många år vilar han i sin grav oförmögen att återuppväcka sig själv, och väntar på en annan som skall göra det, nämligen han som i egen person besegrade dödens makt. Därför säger vi att vissa blivit återuppväckta, medan Kristus är återuppstånden. Endast han lämnade graven som en segrare av egen kraft. På så sätt segrade han, lejonet av Juda stam (Upp 5:5).
Vad står i hans makt, eller snarare, vad står inte i hans makt, han som är levande och som säger till sin Fader: Jag har uppstått och är nu hos dig (Ps 139:18 Vulg)? Han var mäktig när han räknades bland de döda (Ps 88:5), och bland de döda var han fri.

13 april 2007

Påskpredikan I:6

För att bringa judarnas falska anklagelser på skam räckte det med en enda sak, nämligen att han gick ut ur den förseglade graven, han som hade hånats med orden: Om han är Israels kung, får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom (Matt 27 :42). De hade ansträngt sig lika mycket att stänga och försegla graven som att slå i spikarna. Han segrade, lejonet av Juda stam (Upp 5:5), genom att gå ut ur graven och så göra någonting som var mycket större än det som de hade begärt. Finns det något som man kan jämföra uppståndelsens under?
Det är sant att vi kan läsa om tidigare uppståndelser (Matt 27:52), men de handlar snarare om återkomst till livet och var förebådande tecken som uppenbarade den tvåfaldiga överlägsenhet som kännetecknar Kristi uppståndelse. De uppstod alla för att dö på nytt, medan Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom om (Rom 6:9
). Och åter döda behöver de återuppväckas igen. Men när Kristus dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud (Rom 6:10) i evighet. Med rätta säger vi följaktligen att Kristus är den förste av de uppståndna (1 Kor 15:20). Han uppstod så att han inte mer dör och han är odödlig.

12 april 2007

Påskpredikan I:5

Men om detta onda och trolösa släkte fortsätter att kräva ett tecken, skall det inte få något annat än profeten Jona-tecknet (Matt 12:39), som inte betecknar nedstigande utan uppståndelse. Om juden inte söker detta tecken, tar den kristne emot det med glädje.
Han har segrat, lejonet av Juda stam (Upp 5:5). Lejonungen vaknar vid ljudet av sin faders röst (jfr 1 Mos 49:9). Han som inte steg ner från korset gick ut ur den förseglade graven. Var det inte en enastående händelse? Låt våra fiender avgöra saken, de som vinnlade sig om graven, förseglade stenen och utposterade vakter (Matt 27:66). Stenen var stor och vållade kvinnorna bekymmer (Mark 16:3), men efter uppståndelsen rullade en ängel bort den och satte sig på den enligt Skriftens ord ( Matt 28:2).
Så lämnade den uppståndna kroppen den stängda graven, liksom han vid sin födelse lämnade Jungfruns tillslutna sköte för att gå ut i livet, liksom han kom till lärjungarna som var församlade bakom reglade dörrar (Joh 20:19, 20:26). Men från ett ställe, fängelset Gehenna, ville han inte gå utan att lämna dörrarna öppna. Han krossade kopparportarna och slog sönder järnbommarna (Ps 107:16) för att befria de sina som han hade räddat från fiendens hand (Ps 106:10) och låta dörrarna stå öppna för alla dem som tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod (Upp 7:14). Ja, de gjorde dem vita i blodet, ty blodet som kom ut var blandat med vatten som gjorde dem vita, och han som har sett det vittnar om det (Joh 19:34 f). Vi kan även säga att de gjorde sina kläder vita i blodet och mjölken, vitt och rött från det nyfödda lammet enligt Höga visan: Min vän är röd och vit, ypperst bland tiotusen (Höga v 5:10). Det förklarar även varför vittnet till uppståndelsen bar vita kläder och hade ett lysande ansikte (Matt 28:3).

11 april 2007

Påskpredikan I:4

Men vilka ränker smider han och för vem förbereder han sina sluga fällor? Mot honom som fienden inte rår på och mot vilken ondskans son inte förmår att göra något ont (Ps 89:23). Han låter sig inte bevekas av ett tomt löfte, ty han känner allas hjärtan (jfr Luk 16:15). Inte heller lät han som var den mildaste av alla påverka sig av nesliga smädelser. Mening med detta onda övertalningsförsök var inte att judarna skulle komma till tro, utan att med alla medel förgöra vår bräckliga tro på Kristus. Vi läser att hans verk är utan brist (5 Mos 32:4), hur skulle vi kunna tro på Gud, om han hade lämnat sitt frälsningsverk ofullbordat?
Men låt oss lyssna till hur Jesus bemöter detta med profetens ord. Jude, vill du ha tecken?. Vänta på mig på min uppståndelses dag (Sef 3:8 Vulg.). Om du vill tro på mig, har jag redan nu visat dig ännu större verk. Jag har gjort många teckengärningar (jfr Joh 5:20) och botat sjuka både i går och i förrgår. I dag återstår höjdpunkten. Var det inte större att se onda andar lämna besatta människor, eller att se lama resa sig upp och lämna sina sängar, än att befria mig från de spikar med vilka du fäst mina händer och fötter? Stunden är inne för lidande och inte för handling (jfr Ps 119:126). Lika lite som du kan skjuta upp stunden för mitt lidande, kan du förhindra att den kommer.

10 april 2007

Påskpredikan I:3

Men under tiden föredrar han att vara tålamodig och ödmjuk, lydig intill det yttersta och att fullkomna kärleken.
Fyra ädelstenar fäster han vid korsets armar: överst kärleken, som överträffar allt (Ef 3:19); till höger lydnaden, till vänster tålamodet och nederst ödmjukheten som är roten till alla dygder. Herrens lidande berikade korsets segertecken, när han var ödmjuk inför judarnas smädelser och tålmodigt uthärdade de sår som hans fienders ord tillfogade hans själ och spikarna hans lemmar. Kärlek nådde i honom sin fullhet (1 Joh 2:5), då an gav sitt liv för sina vänner (Joh 15:13). Hans utslitna lydnad nådde sin höjdpunkt, när han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande (Joh 19:30) efter att ha varit lydig till döden (Fil 2:8).
Denna rikedom och härlighet försökte den människa beröva kyrkan som ropade: Om han är Israels kung, får han stiga ner från korset (Matt 27:42). Detta för att Kristus inte längre skulle vara modellen för lydnad, inspirationskälla till kärlek, exempel på tålamod och ödmjukhet. Men då skulle man ha behövt stryka Evangeliets ljuva ord som är sötare än honung, än självrunnen honung (Ps 19:11): Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13). Till Fadern sade han: Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra (Joh 17:4), och till lärjungarna: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29) samt: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig (Joh 12:32).
Det som särskilt bekymrar den listiga och giftiga ormen (jfr 2 Kor 11.3) är kopparormen, som är upphöjd i öknen och som man bara behöver se på för att bli botad från de sår man tillfogats av ormen (4 Mos 21:8). Jag tror inte att det är någon annan än den som inger Pilatus hustru att säga till sin man: Du skall inte ha med den där rättfärdige mannen att göra. Jag har haft mardrömmar i natt för hans skull (Matt 27:19). Redan då var djävulen rädd, men senare än mer. Han kände sig maktlös inför korsets styrka och ångrade sig bittert. Dem, som han hade förmått korsfästa Kristus, ingav han nu att försöka att få honom att stiga ner från korset. Om han är Israels kung, får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom (Matt 27 :42).
Sådan är ormens list och denne onde andes avsikt (Ef 6:12). Den orene hade hört Frälsaren säga: Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk (Matt 15:24) och dennes ihärdighet att rädda detta folk var han medveten om. I sin omåttliga ondska maskerar han hädarnas ord och inger dem att säga: så skall vi tro på honom, som om han ville säga: nu finns det ingenting som hindrar honom från att stiga ner från korset, ty han önskar bara att vi tror på honom.

09 april 2007

Påskpredikan I:2

Det var således helt rätt att den hedniske ståthållaren lät skriva titeln judarnas konung på korset, liksom att juden som ville ändra ordalydelsen inte fick göra det (Joh 19:19 f) och inte heller förhindra Herrens lidande och vår frälsning.
Om han är Israels kung, får han stiga ner från korset (Matt 27:42). Tvärtom, just därför att han är Israels konung skall han inte avstå från sin kungliga titel eller lägga ner sitt rikes spira såsom Jesaja en gång hade sjungit: Väldet är lagt på hans axlar (Jes 9:6).
Nej, sade judarna till Pilatus, skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung (Joh 19:21). Och Pilatus svarade:
Vad jag har skrivit, det har jag skrivit (Joh 19:22). Om Pilatus höll fast vid det som han hade skrivit, skulle inte Kristus fullborda det som han hade påbörjat? Han inledde sitt frälsningsverk och skall rädda oss (Jfr Hos 6:2 Vulg). Men de sade: Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa (Matt 27:42). Men det är tvärtom: genom att stiga ner från korset, skulle han inte h räddat någon. Den som håller ut till slutet skall bli räddad (Matt 10:22) och hur skulle han kunna vara Frälsaren med mindre? Han räddade andra, och behövde själv inte räddas, eftersom han var frälsningen. Han fullbordade vår återlösning och ville inte att hans försoningsoffer som han frambar om aftonen skulle sakna någonting. Han vet väl, vad du tänker, du onde jude. Han kommer inte att ge dig tillfälle att beröva oss den uthållighet som är det enda som blir krönt. Han låter dig inte tysta predikanternas munnar som uppmuntrar de modfällda (1 Thess 5:14) och säger till var och en: ”överge inte din plats”, vilket alla säkert skulle göra om de kunde säga: ”Kristus övergav sin”.
Människan har alltifrån ungdomen ett ont uppsåt (jfr 1 Mos 8:21). Du onde, du har utan framgång förberett dina pilar i ditt koger och du rågar dina lärjungars ängslan med judarnas smädelser. En del fylls av hopplöshet, andra av skymfliga ord, men Kristus blir inte berörd av varken det ena eller det andra. Han har valt en annan stund för att styrka sina lärjungar och att tillintetgöra sina fiender.

08 april 2007

Påskpredikan I:1

Judarnas smädelser

Han har segrat, lejonet av Juda stam (Upp 5:5). Ja, inget ont kan få makt över visheten (Vish 7:30). Hon sträcker sig med kraft från öster till väster, och hon styr skickligt och med mildhet allt (Vish 8:1). Men sin kraft och mildhet har hon bevisat mig. På korset besegrade han judarnas hädelser, band den starke och välbeväpnade i sitt hus (Luk 11:21) och gjorde döden maktlös (Heb 2:14).
Jude, var är dina hädelser? Sebulon, var är ditt krigsbyte? Död, var är din seger (1 Kor 15:55)? Bedragaren är bragt ur fattningen och rövaren plundrad. Makt av annat slag (Trettondedag jul, hymn – Hostis Herodes)! Döden som alltid segrat förstummas. Vad säger du, Jude, som nyss vid korset smädade och skakade på huvudet (Mark 15:29)? Varför smädade du Kristus som är människans heliga huvud (1 Kor 11:3)?
Man sade: Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset (Mark 15:32). Giftiga tunga (Ps 140:4), onda ord (Ps 141:4) och elakt tal (Ps 64:6 Vulg). Kajfas, det är inte som du sade kort innan: Det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under (Joh 11:50). Men eftersom det inte var lögn, sade du det inte utifrån eget initiativ. Nej, du sade det inte av dig själv (Joh 11:51). Däremot kommer orden: Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, från dig eller snarare från honom som är lögnare från första början (Joh 8:44).
Varför tycker du att det är logiskt att han skall stiga ner och inte snarare upp, om han är konung? Urtida orm (Upp 12:9), minns du inte hur förvirrad du en gång var och fick dra dig tillbaka, när du hade vågat föreslå: Kasta dig ner (Matt 4:6) och: Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig (Matt 4:9)?
Och du, jude, har du helt glömt bort profetian att Herren härskar från korsets trä, eftersom du förnekar hans kungadöme på grund av att han stannar kvar på korset? Men kanske har du inte hört det, då denna profetia är riktad till alla folk och inte bara till judarna: Säg till alla folk att Herren har upprättat sitt herradöme från korsets trä (Ps 96:10 Vulg: a ligno).

07 april 2007

Palmsöndagspredikan II:7

Fyra grupper går med i processionen. Människor som är goda och kloka och sådana som är goda och enkla. De förstnämnda går först, de andra följer efter. Jag kallade dem goda, ty det finns visa människor som inte är goda, utan onda enligt Skriften: De begriper sig på att göra det onda (Jer 4:22). Och det finns enkla människor som inte är goda, utan dåraktiga. I Herrens procession finns det inte plats för onda och dårar.
De som går nära Herren är de kontemplativa och de som bär honom som en tung börda är de hårdhjärtade och de andligt ljumma.
Men alla deltar i Herrens procession utan att någon av dem ser hans ansikte. De som går före ägnar sig åt att bana vägen (Matt 3:3), det vill säga vakar oroligt över de andras synder och frestelser. De som följer efter kan omöjligt se hans ansikte, men de kan se honom på ryggen likt Mose (2 Mos 33:23) Och åsnan på vilken han sitter lyfter aldrig blicken för att se honom. Tvärtom är huvudet hela tiden böjt mot marken.
De som går bredvid honom kan ibland se hans ansikte, men endast för ett ögonblick och i förbifarten och aldrig helt och fullt medan de fortfarande är på väg. Men i jämförelse med de andra ser dessa honom mer ansikte mot ansikte, som Skriften säger om Mose (2 Mos 33:11). Ty Gud visade sig för och riktade sig till de andra profeterna endast genom syner och drömmar (4 Mos 12:6), men han talade med Mose ansikte mot ansikte.
Men beträffande det fullkomliga skådandet blev det inte ens givet åt Mose att under sin livstid se hans ansikte. Ty Herren säger själv: Ingen människa kan se mig och leva 2 Mos 33:20). Han säger: Ingen får ser mig i detta livet; Ingen får se mitt ansikte på vägen under processionen.
Må Herren i sin stora godhet hjälpa oss att hålla ut i hans procession så länge vi lever. Må det bli oss givet att i denna stora procession gå in i den heliga staden tillsammans med honom, då han blir mottagen av Fadern tillsammans med alla de sina och själv överlämnar riket åt Gud, sin Fader, han som lever och råder från evighet till evighet. Amen.


SLUT

06 april 2007

Palmsöndagspredikan II:6

Om det finns några här som tycker att klosterlivet innebär en alltför tung börda och som man hela tiden måste sporra och piska på, ber jag er att om möjligt förvandla er från djur till människor och att ansluta er till dem som går före, bredvid eller efter. Men om ni inte gör det, ber jag er att åtminstone framhärda och tålmodigt stå ut med det som görs för att ni skall bli räddade, även om ni finner det föga behagligt, tills det behagar Herren att se till jfr (Luk 1:48) er ödmjukhet och förändra er situation till det bättre.
Vill ni att jag skall trösta vår åsna? Vi vet att den inte kan sjunga och inte hör till dem som kan säga: Dina stadgar är min lovsång var jag än befinner mig (Ps 119:54). Men den har en fördel framför de andra. Det finns ingen som Herren är så nära (Ps 145:8). Ty ingen av dem som finns runtomkring är han så nära som det riddjur på vilket han sitter.
Lyssna till profetens ord: Herren är nära de förtvivlade, han hjälper de modlösa (Ps 34:19). En mor som har ett sjukt barn, tar det ofta i sin famn och håller hårt om det. Må ingen se ner på eller fördöma någon som accepterat att vara Kristi riddjur. Ty den som förleder en av dessa små (Matt 18:6) förolämpar grovt den som värmer dem, såsom en mor, och som barmhärtigt håller dem i sin famn tills de återfått sina krafter. Därför bjuder den salige Benedikt att tålmodigt fördra även moralisk svaghet (B:s ordensregel 72:5).

Palmsöndagspredikan II:5

Men låt oss återgå till processionen. Jag tycker mig där kunna se fyra olika grupper och kanske kan vi se dem även i dag.
En del gick framför och beredde vägen (Mark 11:9), det vill säga de som bereder vägen för Herren i era hjärtan och som leder och styr våra fötter på fredens väg (Luk 1:79).
Andra följde efter (Mark 11:9), det vill säga de som är medvetna om sin egen okunnighet och hängivet går efter och alltid följer dem i spåren som går före.
Där fanns även lärjungarna, hans nära vänner. De gick bredvid, helt nära, och var de som hade valt det som är bäst (Luk 10:42). De lever i kloster endast för Gud. De är alltid förenade med honom och vill alltid göra hans vilja.
Åsnan som Jesus red på saknas inte. Den representerar djuriska själar som har ett hårt hjärta. Det fanns inte många sådana djur i processionen, vilket inte heller behövdes, ty de är mer börda än hedersbetygelse, och tack vare dem blir processionen inte praktfullare. De kan inte sjunga utan skränar. De behöver ständigt känna piska och sporrar. Men Herren lämnar dem inte åt sidan, om de underkastar sig klosterlivets ordning. Det är till dem som följande ord är riktade: Tjäna Herren i fruktan (Ps 2:11) och: Tjäna Herren i fruktan så att han en dag vredgas och ni går under långt från den rätta vägen (Ps 2:12 Vulg).
Om detta djur emellertid vägrar att underordna sig, vad återstår annat än att Herren harmas och jagar bort det? Det lämnar genast vägen och kastar sig ut i törnen och tistlar (jfr 1 Mos 3:18) – världslig rikedom och vällust – där Guds ord blir förkvävt (Luk 8:7).

05 april 2007

Palmsöndagspredikan II:4

Men varför ville han göra ett högtidligt intåg i Jerusalem, när han visste att lidandet var nära förestående? Kanske för att lidandet skulle kännas bittrare efter alla hyllningar? Ty efter några dagar blev han korsfäst av samma människor som hade hyllat honom och på samma plats. Vilken skillnad mellan skriket: Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst honom! (Joh 19:15) och bifallsropet: Välsignad är han som kommer i Herrens namn (Matt 21:9)! Vilken skillnad mellan bifallsropet: Han är Israels konung (Joh 12:13) och skriket: Vi har ingen annan kung än kejsaren (Joh 19:15)! Vilken skillnad mellan gröna palmkvistar och korsets trä, mellan blommor och törnen! Man hade lagt kläder för hans fötter och nu tog de av honom hans kläder och kastade lott om dem (Matt 27:35).
Ve dig bittra synd! För att utplåna dig krävdes så mycken smärta!

Palmsöndagspredikan II:3

Liksom Herren bemödade sig om att visa tålamod under lidandet, var han ödmjuk under processionen. Liksom ett får som leds till slakt, liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte sin mun (Apg 8:32). Han svarade inte med hotelser när han fick lida (1 Pet 2:23), utan bad: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör (Luk 23:34).
Och vad gjorde han under processionen? Folket förberedde sig för att gå ut och möta honom, vilket han var medveten om, eftersom han visste av sig själv vad som fanns i människan (Joh 2:25). Därför förberedde han sig själv, men inte med vagnar och hästar (Ps 20:8), silverbetsel eller guldprydda sadlar. Nej, i all ödmjukhet satte han sig på en liten åsna på vilken lärjungarna hade lagt sina kläder, vilka inte torde ha varit de mest dyrbara på jorden.

04 april 2007

Palmsöndagspredikan II:2

Men denna tidsålder kommer att följas av två andra, åtskilda och annorlunda. I den ena kommer det endast att vara gråt och tandagnisslan (Matt 8:12) och i den andra tacksägelse och lovsång (Jes 51:3). Gud skall torka alla tårar från de heligas ögon, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer (Upp 21:4).
Men i väntan på att det skall bli så, måste de som älskar världen utstå mycket motstånd och samma sak gäller för Guds tjänare. Allt i världen går inte alltid efter deras vilja. I olycka må de minnas lycka och undvika missmod samt bristande tålamod, likt mannen i psalmen om vilken vi läser: Han prisar dig när du gjort väl mot honom (Ps 49:19). Och likaså må de som är lyckliga inte glömma olycka för att inte yvas och i sitt överflöd säga: Min situation varar för alltid (Ps 30:7).
Liksom för mycket materiell framgång dödar dåren i världen, kan andlig överdrift döda en andlig men okunnig människa, som således inte är särskilt andlig. Den som är andlig kan bedöma allt (1 Kor 2:15). Men hur kommer det sig att välgång dödar dåren (Ords 1:32) men inte den vise? Svaret läser vi i en annan vers: De visa är helst i sorgens hus, dårarna i glädjens (Pred 7:5). Och med rätta skriver samme författare: Bättre gå till sorgehus än till gästabud (Pred 7::3).
Det är sant att motgång krossar mycket, men välgång framkallar högmod, enligt Skriftens ord: Tusen kan falla bredvid dig – det handlar om vänster sida som symboliserar motgång - ja, tiotusen, det vill säga mer, vid din högra sida som betyder välgång (Ps 91:7). Eftersom fara hotar från båda sidor ber den som är vis: gör mig varken fattig eller rik (Ords 30:8), för att rikedom inte skall göra honom högmodig och fattigdom otålig.

Palmsöndagspredikan II:1

Passionsberättelse och procession samt de fyra stånden som deltar i den

I dag måste vi fatta oss kort, ty vi har inte mycket tid. Processionen som vi skall fira hindrar oss från att tala länge, men den kommer att ge oss mycket att tänka på.
I dag skall vi således fira processionen och genast därefter lyssna till vår Herres, Jesu Kristi lidandes historia. Vad betyder denna förvånande kombination och vad hade våra fäder i åtanke när de sammanförde procession och passionsberättelse? Med rätta kommer vi i dag ihåg och upprepar processionen, ty det var denna dag som den ägde rum för första gången, men varför passionshistorien, när vi vet att den började först påföljande fredag?
Det var emellertid klokt att förena passionsberättelse och procession för att vi skall lära oss att inte förlita oss på något världsligt nöje och att glädje slutar i sorg (Ords 14:13). Låt oss inte vara så dumma, att vi låter vår egendom döda oss. Tvärtom, låt oss i lyckans stund inte glömma bort olyckan, och i olyckans stund minnas lyckan (Syr 11:27). Denna tidsålder är en blandning av både gott och ont, inte bara för människor som lever i världen utan även för oss som lever i kloster. Vi ser hur människor i världen råkar ut för sådant som är både behagligt och obehagligt. På samma sätt är det med oss i det andliga ståndet. Det som händer oss är inte alltid olyckligt och inte alltid lyckligt, men afton och morgon utgör en dag (1 Mos 1:5). Eller som vi läser: Du granskar människan varje morgon, prövar henne var dag och stund (Job 7:18). Detta pågår så länge livet varar eller snarare flyktar och glider hän.

03 april 2007

Palmsöndagspredikan I:4

Efter att ha nämnt riddjur, kläder och palmkvistar skulle jag nu gärna vilja se lite närmare på de tre sätt varpå denna procession hyllar Frälsaren: för det första djuret på vilket han rider, för det andra de som breder ut sina kläder på marken och för det tredje de som sägs ha skurit palmkvistar från träden. Tycker ni inte att alla ger av sitt överflöd för att hylla Herren, utan att försaka mycket? Är det bara riddjuret som offrar sig? Skall jag tiga för att skona er från högmod? Eller tala till er tröst? Är det inte ni som är det djur som Kristus rider på, ni som följer apostelns föreskrift att ära Gud med er kropp (1 Kor 6:20)?
När världsliga människor ger jordiska allmosor, tjänar de inte Herren med kroppen, utan med sådant som har med kroppen att göra och sådant som den behöver. Kyrkliga prelater klipper kvistar från träd, när de predikar och hänvisar till Abrahams tro och lydnad (1 Mos 12:1 f), Josefs kyskhet (1 Mos 39:7 f), Moses ödmjukhet (2 Mos 12:3) och andra helgons dygder. De förstnämnda öser ur fulla förråd (Ps 144:13), de andra är föreskrivna att ge som gåva det som de har fått som gåva (Matt 10:8). Alla som trofast fullgör sin uppgift deltar i Frälsarens procession och går med honom in i den heliga staden.
Som profeten hade sett i förväg (Hes 14:14) blir tre räddade: Noa som sågade grenar för att bygga arken (1 Mos 6:14); Daniel som genom enkel föda och mödosam botgöring (Dan 1:8) gjorde sig till den åsna på vilken Herren rider; och Job som gjorde gott bruk av världsliga ting och värmde de fattigas kroppar med ull från sina får (Job 31:19). Vem går närmast Jesus i denna procession? Vem av de tre är närmast frälsningen? Det torde vara lätt för er att veta svaret.

Palmsöndagspredikan I:3

Förvåna er inte över att jag sade, att dagens procession är en sinnebild av den himmelska. I båda blir samma person mottagen, om än på mycket olika sätt. I processionen på jorden sitter Kristus på ett djur som saknar förstånd. I den himmelska sitter han med all säkerhet fortfarande på ett djur, men som däremot har förstånd, ty du hjälper både människor och djur (Ps 36:7). Och likaså: Jag är som ett oskäligt djur inför dig. Men nu är jag alltid hos dig (Ps 73:22). Se efter, om inte även fortsättningen av psalmen handlar om processionen: Du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg (Ps 73:23f).
Åsnefölet saknas inte (Matt 21:7), ty trots att heretikerna mumlar och vill hindra barnen att komma och neka dem dopet Matt 19:14), började han som föddes såsom ett litet barn (Jes 9:6) med att välja en grupp barn – jag tänker på de oskyldiga barnen i Betlehem (Matt 2:16) – och han utesluter inte heller i dag barnen från sin nåd, ty det är inte oförenligt med hans godhet eller svårt för hans majestät att med en nådegåva hos dem fullständiga naturens begränsningar.
I denna procession kommer inte palmkvistar eller folkets enkla kläder att vara utbredda på hans väg, utan de heliga djuren skall sänka sina vingar och de tjugofyra äldste lägga sina kransar framför Lammets tron och alla änglakörer skall bära fram och ge honom allt vad de har av ära och prydnad (2 Mos 28:40).

02 april 2007

Palmsöndagspredikan I:2

Men ni, mina bröder, är andliga människor och till er talar jag om andliga ting (1 Kor 2:13) och visar er det himmelska fädernelandets härlighet i processionen och vägen dit i passionen. Ty processionen får dig att tänka på den framtida stora glädje och jubel den dag då vi skall föras bort bland molnen för att möta Kristus i rymden (1 Thess 4:16). Eller längtar du efter att se den dag när Herren Kristus, Huvudet, tillsammans med alla sina lemmar, blir mottagen i det himmelska Jerusalem (Heb 12:22) och bär sin segers triumf, till änglakörernas och inte pöbelns applåder, och till acklamationer från det Gamla och det Nya förbundets folk: Välsignad är han som kommer i Herrens namn (Matt 21:9)? Processionen säger dig vart du skall skynda dig, och Passionen lär dig vilken väg du skall gå.
Livets väg går genom nuvarande vedermödor (Ps 16:11). Där går vägen till härlighet, fäderneslandet (Ps 107:4), vägen som leder till riket enligt rövarens rop från korset: Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike
(Luk 23:42). När han ser Jesus vara på väg till Riket ber han denne att tänka på honom, när han kommer fram. Så kommer även han själv fram. Vill du veta hur kort vägen är, kom ihåg att det är den dag det blir honom givet att vara med Herren i paradiset (Luk 23:43). Processionens härlighet gör passionens möda uthärdlig, ty för den som älskar är ingenting svårt (Cicero: Orator, X,33).

01 april 2007

Palmsöndagspredikan I:1

Procession och Passion

Kyrkan, som levandegörs sin brudgums gudomliga Ande, förenar i dag inte utan orsak palmprocession och passionshistoria på ett nytt och förvånande sätt. Processionen väcker bifallsrop och passionen tårar. Eftersom vi har skyldigheter mot lärda och olärda (Rom 1:14) låt oss se vad de ena och de andra får ut av denna sammanslagning.
Låt oss börja med vad det ger världsliga människor, ty det andliga kommer inte först, utan det fysiska (1 Kor 15:46). Må själen som lever i världen inse och förstå att glädjen slutar i sorg (Ords 14:13).
Han som för övrigt började göra och lära (Apg 1:1) förkunnade inte bara med ord utan genom exempel. Som människa bemödade han sig om att i sitt eget liv tydligt bevisa det som han långt tidigare hade förkunnat genom sin profet med orden: Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen (Jes 40:6). Han bejakade en jublande procession, eftersom han var medveten om att dagen för sitt nesliga lidande var förestående.
Vem vågar i dag förlita sig på tvivelaktig världslig ära, som ser att han som inte begick någon synd (1 Pet 2:22) och som hade skapat tid och universum förödmjukades grovt efter att ha bevisats stora ärebetygelser? Ja, i samma stad, av samma människor, vid samma tid, jublande intåg och ärebetygelser värdiga Gud – och kort därpå förhör, smädelse, tortyr och en ogärningsmans dom (Jes 53:12). Det är slutet på all övergående glädje och resultatet av världslig ära. Profeten ber i sin visdom att han skall få lovprisa Herren utan att genomborras av smärta (Ps 30:13 Vulg), det vill säga procession utan påföljande lidande.