Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

31 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 28

Liksom Skriften säger att Gud skapat allt för sin egen skull, kommer den stund när verket gör sig likformigt i överensstämmelse med sitt upphov. En dag måste vi således intaga samma hållning. Eftersom Gud har velat att allt skall vara till för honom, låt oss bidra med att vi själva och hela vårt jag är till för honom, det vill säga för hans vilja och inte vårt begär. Ett behov som blir tillgodosett eller lycka som blir oss given är oss en mindre orsak till djup glädje än att uppfylla hans vilja i oss och genom oss, vilket vi varje dag ber om i bönen: Ske din vilja i himmelen så ock på jorden (Matt 6:10).
Heliga och rena, ljuva och milda kärlek! Rena och av viljan obefläckade avsikt! Så mycket renare och mer obefläckad som den är inte beblandad med personligt intresse! Så mycket ljuvare och mildare som allt den erfar är gudomligt! Att älska så innebär att bli gudomliggjord. Det är som med en liten droppe vatten som blandas med mycket vin. Den tycks helt försvinna genom att få vinets smak och färg eller vitglödgat järn som ser ut exakt som elden och förlorar sin ursprungliga form. Samma sak gäller luften som badar i solljus och omvandlar sig till ljus så att den mer verkar vara själva ljuset och inte belyst. Så sker även med helgonen. Alla mänskliga sinnesrörelser smälter på ett outsägligt sätt och flödar in i Guds vilja. Hur skulle i annat fall Gud vara allt i allt, om det i människan överlevde någonting som var av henne själv? Förvisso blir naturen bestående, men i annan form, i annan härlighet, i annan kraft.
När sker detta? Vem kommer att se det? Vem får äga det? När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud (Ps 42:3)? ”Sök Herren”, manar mitt hjärta. Dig, o Herre, söker jag (Ps 27:8). Tror du att det blir mig givet att få se ditt heliga tempel?

30 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 27

Salig är den människa som har nått den fjärde graden, där hon älskar sig själv endast för Guds skull. Herre, din rättfärdighet är som väldiga berg (Ps 36:7). Denna kärlek är såsom ett berg, ett Guds berg som är högt, frodigt och bördigt. Vem får gå upp till Herrens berg (Ps 24:3)? Vem ger mig duvans vingar, så att jag kan flyga bort (Ps 55:7)? En hydda byggd i frid, på Sion hans boning (Ps 76:3). Ve mig som måste bo i exil (Ps120:5)! När kommer kött och blod, lerkärl och jordhyddor att förstå dessa underverk? När erfar själen en gudomlig kärlek som är så stor och berusande att den glömmer sig själv, uppfattar sig som en sönderslagen kruka, inriktar sig förbehållslöst på Gud, förenar sig och blir en ande med honom samt säger: Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min arvedel för evigt (Ps 73:26)? Salig och helig är den som det i detta dödliga liv blir givet att erfara något liknande i sällsynta ögonblick eller en enda gång, hemlighetsfullt och kortvarigt som en blixt. Att på någon sätt förlora sig själv som om man inte längre funnes till, att inte känna av sig själv, bli förintad, hör till himmelskt liv och inte jordiskt. Ja, om det blir en människa förunnat att en gång eller för ett ögonblick erfara detta tillstånd, avundas henne den onda tidsåldern (Gal 1:4), och oroar henne dagens bekymmer (Matt 6:34). Den förgängliga dagen blir henne en börda (Vish 9:15) och kroppens behov påfrestande. Den naturliga svagheten beklagar sig och än våldsammare kallar den medmänskliga kärleken henne tillbaka. Hon blir dessvärre tvingad att återvända till sig själv och att åter falla ner i sitt inre och utropa: Herre, jag är hårt ansatt, grip in till min hjälp (Jes 38:14). Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp (Rom 7:24).

29 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 26

Människan älskar således redan Gud, men ännu för sin egen skull och inte för hans. Det krävs stor vishet för att förstå vad vi klarar av själva och vad vi kan göra med Guds hjälp, och för att se upp så att vi inte förödmjukar honom som bevarar oss från allt ont. Men om trångmålen blir många, och vi oupphörligen vänder oss till Gud och hela tiden får hjälp från honom, bevekas då inte vårt hjärta oavsett om det är gjort av brons eller sten av den befriande nåd som får oss att älska Gud för hans egen skull och inte för vår egen?
Ständiga prövningar tvingar människan att oupphörligt vända sig till Gud. Denna vana tillfredsställer henne och får henne att erfara att Herren är mild. På så sätt är erfarenheten av hans godhet mycket mer pådrivande än hennes egenintresse att med ren kärlek älska Gud, såsom samarierna sade till kvinnan som förkunnade för dem att Herren var bland dem: Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han är världens frälsare (Joh 4:42). Efter deras exempel kan vi säga till vår kropp: ”Nu är det inte längre på grund av dina egna behov som vi älskar Gud, utan för att vi har erfarit och vet hur mild Herren är” (Ps 34:9). Kroppen är ett slags språk som genom sina behov i glädje förkunnar de välgärningar den har erfarit. För den människa som upplever detta är det inte svårt att följa budet att älska sin nästa, ty den som verkligen älskar Gud älskar följaktligen allt det som kommer från honom. Hon älskar med renhet och det är inte betungande att lyda ett rent bud, ty kärlekens lydnad renar hjärtat (1 Pet 1.22). Hon älskar med rättfärdighet och följer ett rätt bud. Denna kärlek är tacksam, ty den är till skänks. Den är ren, ty den består inte av ord och läpparnas bekännelse, utan av handling och sanning. Den är rättfärdig, ty den ger lika mycket som den får. Den människa som älskar så, älskar på samma sätt som hon blir älskad. Hon söker han inte sitt, utan Jesus Kristus liksom han sökte vårt eller snarare oss. Så älskar den som säger: Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd (Ps 118:1). Den som sjunger Herrens lov, inte för att han har nytta av det, utan för att han är god, älskar verkligen Gud för hans egen skull och inte för sin egen. Så älskar inte den, om vilken det är skriver: Han prisar Gud för att det gått honom väl (Ps 49:19). Den tredje graden av kärlek är att älska Gud för hans egen skull.

28 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 25

Gud måste vara skälet till vår kärlek till nästan för att den skall vara fullkomlig. Ty hur kan man älska sin nästa på ett rent sätt, utan att älska honom i Gud? Och i Gud kan du inte älska honom, utan att älska Gud själv. Således måste du älska Gud först för att kunna älska din nästa. Gud är upphov till allt gott och även till vår kärlek till honom. Han har gjort på följande sätt: Han skapade naturen och vidmakthåller den, ty han gjorde den sådan att den har ett ständigt behov av att beskyddas av sin skapare. Eftersom den inte skulle ha varit till utan honom, kan den inte bestå utan honom. För att skapelsen skall vara medveten om detta och inte övermodigt tillskriva sig själv skaparens gåvor, vill han att människan skall vara underkastad det saliggörande trångmålets mysterium, för att hon skall bistås och räddas av Gud när hon erfar sin egen svaghet. Så äras Gud på ett tillbörligt sätt. Det är sagt: Ropa till mig när du är i nöd, och jag skall rädda dig, och du skall ära mig (Ps 50:15). Den djuriska och sinnliga människan som endast kan älska sig själv, börjar på så sätt att älska Gud för sin egen skull. Hon erfar att hon i honom förmår göra allt som är gott och utan honom ingenting.

27 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 24

Men vad gör du, om du kommer att sakna det som du verkligen behöver genom att dela med dig till din nästa? Vad, om inte att med förtröstan be till honom som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelse (Jak1:5) och som öppnar sin hand och stillar allt levandes hunger (Ps 145:16). Ty man kan inte betvivla att Gud, som inte nekar att ge i överflöd åt de flesta människor, ger det nödvändiga till den som befinner sig i nöd. Han har själv sagt: Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också (Luk 12:31). Han lovar att ge det nödvändiga till den som avstår från överflöd av kärlek till sin nästa. Sök Guds rike och åkalla honom mot syndens tyranni, tag på dig ärbarhetens och måttfullhetens ok i stället för att lida under syndens herravälde i din dödliga kropp. Det är rätt att dela det som du har fått av naturen med den som är delaktig av samma natur.

26 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 23

Kärleken är en av våra fyra naturliga sinnesrörelser. Vi vet vilka de är, varför vi inte behöver nämna dem. (Översättaren nämner dem i alla fall: kärlek, fruktan, glädje och sorg). Eftersom de är en del av naturen är det inte så underligt att naturens upphovsman använder sig av dem. Det första och viktigaste budet är därför: Du skall älska Herren, din Gud etc. (Matt 22:37).
Men eftersom naturen är alltför bräcklig och svag för en sådan föreskrift inger nödvändigheten den att i första hand älska sig själv. Det är den fysiska kärlek varigenom människan älskar sig själv före allt annat, såsom det är skrivet: det andliga kommer alltså inte först utan det fysiska; därefter kommer det andliga (1 Kor 15:46). Detta är inte i kraft av något bud, utan är medfött. Ty vem avskyr sin egen kropp (Ef 5:29)? Det sker emellertid ofta att denna kärlek breder ut sig för mycket, överger sin ursprungliga flodbädd och översvämmar begärets fält. Omedelbart möter den motstånd av det bud som säger: Du skall älska din nästa som dig själv (Matt 22:39). Det är helt rätt att den som är delaktig av samma natur inte blir utesluten från nåden, och särskilt den nåd som blir given med naturen. Om människan således beaktar sin nästas – jag säger inte behov - utan begär, tyglar hon sitt eget, om hon inte vill bryta mot lagen. Hon må tycka synd om sig själv, hur mycket hon vill, men under förutsättning att hon inte glömmer att handla på samma sätt mot sin nästa. Livets och ordningens lag ålägger dig, människa, att bruka måttlighetens broms för att så hindra dig från att följa dina begär och gå under genom att låta det naturligt goda tjäna din själs fiende, dvs dina begär. Är det inte riktigare och mer ärofullt att dela med dig därav åt din like, dvs din nästa och inte din fiende? Om du lyssnar till den vises röst och inte följer dina begär (Syr 18:30) utan håller dig till vad aposteln lär, nämligen att vi skall vara nöjda om vi har mat och kläder (1 Tim 6:8), är det inte så svårt för dig att fjärma ditt hjärta från köttets begär, som för krig mot själen (1 Pet 2:11). Jag är övertygad om att du ger åt den som är av samma natur som du det som du nekar din själs fiende. Din kärlek kommer att vara ren och god, när du använder det nöje som du nekar dig själv för dina bröders behov. På så sätt blir fysisk kärlek broderlig och social kärlek, då den breder ut sig.

25 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 22

Jag har tidigare sagt att motivet för att älska Gud är Gud själv, och det är sant. Ty han är orsak och mål. Han skapar tillfälle, väcker sinnet och uppfyller längtan. Han har gjort så att vi älskar honom, eller bättre uttryckt, han har gjort sig sådan att vi älskar honom. Han är vårt hopp, ty vi skulle älska förgäves, om vi en dag inte skulle älska honom med än större salighet. Hans kärlek förbereder och belönar vår, förekommer vår i godhet, begär med all rätt att återgäldas och väntar i mildhet. Han är rik för alla dem som åkallar honom, men han har ingenting bättre att ge än sig själv. Han utgav sig som vår förtjänst, utlovar sig som vår belöning, ger sig som föda åt heliga själar och befriar de fångna.
Herre, om du är god mot den söker som dig, vad är du då mot den som finner dig? Men det fantastiska är att ingen kan söka dig, som inte redan har funnit dig. (Jfr Pascal: Tu ne me chercherais pas si tu ne m’avais déjà trouvé.) Du vill att vi skall finna dig för att söka dig, och att söka dig för att finna dig. Vi kan söka och finna dig, men inte tränga oss på dig. Ty även om vi säger: Om morgonen stiger min bön till dig (Ps 88:14) är vår bön ljum, om den inte är oss ingiven av dig. Men efter att ha talat om vår kärleks fullbordan är det nu tid att tala om dess ursprung.

24 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 21

Den rättfärdige beter sig inte så. Han hör de förebråelser som riktas mot dem som dröjer sig kvar på dessa villovägar (många följer den breda vägen som leder till döden), men han väljer kungsvägen och viker inte av vare sig åt höger eller vänster utan följer profetens ord: Den rättfärdiges stig är rak, du gör vägen jämn för honom (Jes 26:7). Han finner den goda och kortaste vägen och är klok nog att undvika onödiga och besvärliga omvägar. Han väljer att hålla sig till en enkel och förenklad regel: att inte önska allt som han ser, utan snarare att sälja vad han har och att ge åt de fattiga. Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket (Matt 5:3).
Alla springer, men man måste skilja mellan löparna (1 Kor 9:24), ty Herren är med på de rättfärdigas väg, men de gudlösas väg leder till intet (Ps 1:6). Bättre det lilla den rättfärdige har än de gudlösas stora rikedom (Ps 37:16) eller som den vise säger och den enfaldige erfar: Den som älskar pengar har aldrig nog (Syr 5:9), men de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade (Matt 5:6). Rättfärdighet är en genuin, livskraftig och naturlig föda för anden som leds av förnuftet, och pengar stillar inte andens hunger mer än luft stillar kroppens. Skulle du inte betrakta en människa som galen om hon med uppblåsta kinder och öppen mun försöker insupa luft för att stilla sin hunger? Det är lika dåraktigt att tro att människans ande blir tillfredsställd av materiella ting. Vilket samband råder mellan kropp och ande? Kroppen får inte näring av andliga ting och anden lika lite av kroppsliga. Lova Herren min själ, han fyller mitt liv med allt gott (Ps 103: 1 o 5). Han fyller dig med sitt goda, han sporrar dig till det goda, han håller dig fast i det goda. Han förekommer dig, han stöder dig, han uppfyller dig. Han låter din längtan födas och han är din längtans mål.

23 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 20

Men det är omöjligt, ty livet är kort, våra krafter svaga och antalet medtävlare stort. Vilken besvärlig väg och utmattande möda väntar inte dem som vill tillfredsställa alla sina behov! Aldrig uppfylls ens hälften av deras önskningar! Om de ändå kunde vara tillfreds med drömma om dessa ting och inte vilja ha dem! Det skulle de lätt kunna göra utan att slösa bort sina krafter i onödan, ty människans ande är mycket snabbare och mer skarpsynt än sinnesorganen, och dess uppgift är att i allt förekomma dem för att sinnet inte skall våga dröja vid det som anden bedömt som onödigt. Om detta handlar enligt min mening ordet: Pröva allt. Ta vara på det som är bra (1 Thess 5:21), vilket innebär att anden skall vara omtänksam och sinnena inte ge efter för sin längtan utan andens godkännande.
I annat fall kommer du aldrig att nå toppen av Herrens berg eller att gå in i hans tempel (Ps 24:3-4) Förgäves har du fått din själ, dvs en förståndsmässig själ, ty likt djuren låter du dig ledas av dina sinnen, medan ditt overksamma förstånd inte bjuder motstånd. De vars steg inte blir belysta av förnuftets ljus förlorar kursen. De föraktar apostelns råd och springer inte på ett sådant sätt att de kan få priset (1 Kor 9:24). Hur kan de nå honom, om de först vill ha allt annat? De förlorar kursen och går in i en labyrint som saknar utgång, när de först vill njuta av allt som är tillgängligt.

22 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 19

Så ägnar sig de gudlösa åt rundgång och försöker att tillfredsställa sina naturliga böjelser, men avvisar det som skulle kunna få dem att närma sig slutmålet. Med det menar jag inte slutet, utan fullbordad fullkomning (consumtio – consummatio). De söker inte att uppnå ett saligt slut, utan tar ut sig genom fåfänga ansträngningar. De behagas mer av jordisk skönhet än av skaparen. De fladdrar hit och dit och vill pröva allt, innan de kommer till honom som är Herre över allting. De skulle sannolikt komma till honom om deras längtan kunde uppfyllas, dvs att äga allt utom honom som är upphovet till allt. Själva kraften i deras strävan tvingar dem enligt begärets lag att föredra det som de inte har framför det som de har, och att förakta det som de redan har till förmån för det som de inte har. När de väl vunnit och föraktat allt i himmel och på jord skulle de utan tvekan börja att jaga honom som de saknar, alltings Gud. Här skulle de vila befriade från nuets lockelser och framtida oro. De skulle säkert utbrista: Jag har min lycka i att nalkas Gud (Ps 73:28) och Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden (Ps 73:25) och Jag har Gud, han är min klippa för evigt (Ps 73:26). Så skulle, såsom vi har sagt, de mest lystna uppnå det högsta goda, om de tidigare hade fått allt annat de önskat, utom just detta.

21 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 18

Alla förnuftsbegåvade varelser har en naturlig förmåga att allt efter fallenhet och synsätt eftersträva det som ter sig bäst, utan att någonsin bli tillfredsställda, om just det saknas som är att föredra. Den som t.ex. har en vacker hustru betraktar en ännu vackrare kvinna med lättfärdig blick och passionerat hjärta; den som bär en dyrbar klädedräkt vill ha en ännu dyrbarare; den som är rik avundas den som är rikare. Man kan se hur den som är rik och har stora jordegendomar förvärvar mer och mer mark och så i gränslös girighet oupphörligt utökar sin egendom. Man kan se hur andra som bor i kungliga slott och stora palats dagligen lägger nya hus till de gamla (Jes 5:8) och nyckfullt bygger, river och bygger om (byter ut fyrkanter mot cirklar – Horatius, Epist I,I,100). Vad kan man säga om människor i hög ställning? Ser vi inte att de genom omättlig ärelystnad av all kraft försöker nå allt högre? Det finns inget slut på allt detta, ty det finns ingen särskild punkt som är den högsta eller bästa. Detta är inte ägnat att förvåna, ty det är omöjligt att vara lycklig i en ofullkomlig värld för den som endast är tillfreds med det högsta och fullkomliga. Därför är det dumt och dåraktigt att ständigt längta efter sådant som inte kan mätta eller minska aptiten.

20 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 17 forts

I det dagliga livet försöker vi att med löften och belöning påverka dem som bjuder motstånd, men inte dem som spontant ger sitt samtycke. Finns det någon som betalar en människa för att hon skall göra det som hon längtar efter att göra? Ingen ger t. ex. pengar till en hungrig eller törstig människa för att så få henne att äta och dricka, och än mindre till en moder för att få henne att amma sitt lilla barn (Jes 49:15). Vem stimulerar en person med böner och belöning för att få henne att inhägna sin vingård, gräva runt sina träd eller bygga sig ett hus? Hur mycket mer söker inte den själ, som älskar Gud, honom själv som belöning för sin kärlek! Om den hoppas på någonting annat, älskar den inte Gud, utan det som den hoppas få.

19 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 17

Vi ser nu vad denna kärlek ger oss. Men finns det ett samband mellan det som vi ser och verkligheten? Vi skall inte förtiga det som vi ser, även om vi inte ser det exakt som det är. När vi tidigare frågade, varför och hur vi skall älska Gud, sa jag att frågan om varför har en dubbel aspekt. Varför, dvs av vilken anledning skall vi älska Gud och vilka blir konsekvenserna av denna kärlek för vår del? Efter att ha talat om vad Gud förtjänar – inte på ett sätt värdigt honom, men efter min förmåga, återstår att säga något om den belöning som han ger till dem som älskar honom.
Vi älskar nämligen inte Gud utan att belönas, även om vi inte skall älska honom med tanke på belöning. Sann kärlek blir inte utan belöning, även om den inte kan förtjänas, eftersom den inte söker sitt (1 Kor 13:5). Den är en hjärtats rörelse och inte ett kontrakt. Kärleken kan inte köpas och köper ingenting enligt överenskommelse. Kärleken är spontan och får oss att handla spontant. Sann kärlek finner sin glädje i sig själv. Kärlekens belöning är det som älskas. Oavsett vad du älskar - men om du gör det med tanke på någonting annat, är det senare målet för din kärlek och inte det första som endast tjänar som medel. Paulus predikar inte Evangeliet för att livnära sig, men han livnär sig för att kunna predikan Evangeliet (1Kor 9:18), ty det som han älskar är inte mat utan Evangeliet. Sann kärlek söker inte belöning men förtjänar att belönas. Man stimulerar den som ännu inte verkligen älskar genom att utlova en belöning, och man är skyldig att belöna den som älskar och ger belöning åt den som är trogen i sin kärlek. Om någon älskar Gud söker han som enda belöning Gud som han älskar.

18 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 16

Inse således att Gud förtjänar vår kärlek eller snarare vår obegränsade kärlek. Med några få ord vill jag sammanfatta vad jag hittills sagt: Han har först älskat oss (1 Joh 4.10). Han, som är så stor, har fritt givit oss, som är så små, sin stora kärlek. Och han har älskat oss sådana vi är. Jag minns att jag i början sade att måttet för vår kärlek till Gud är obegränsat. Eftersom den kärlek som riktar sig till Gud, riktar sig till honom som är ofantlig och oändlig, frågar jag er om det kan finnas mått och gräns vår kärlek till honom? Nej! Och jag måste tillägga att vår kärlek till Gud är en skuld som vi betalar och inte någonting som vi ger till skänks. Vi är älskade av Oändligheten, Evigheten och Kärleken, som är väldigare än all kunskap (Ef 3:19). Guds storhet är utan gräns (Ps 145:3), hans vishet är utan gräns (Ps 147:5), hans frid överstiger allt vi förstår (Fil 4:7). Skall vi svara med måttfullhet? Jag har dig kär, Herre, min styrka, Herre, min klippa, min borg och min räddare (Ps 18:2). Du är för mig allt vad jag kan önska och allt jag kan älska. Du är mitt värn (Ps 18:3). Jag älskar dig efter den förmåga som du givit mig, mindre än vad du förtjänat, men inte mindre än vad jag förmår. Jag förmår inte att älska dig som jag borde, men jag kan inte tvinga mig utöver min förmåga. Om du en gång vill ge mig mer, skall jag älska dig mer, även om jag aldrig kommer att kunna älska dig så mycket som du förtjänar. Dina ögon har sett hur ofullkomlig jag är. Men i din bok är de redan skrivna (Ps 139:16) som gör vad de kan, även om de inte förmår att göra allt vad de borde.
Jag tror att det framgår hur vi skall älska Gud och varför han förtjänar vår kärlek. Jag talar om hans stora förtjänst och jag frågar, vem kan förstå och ge uttryck för den?

17 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 15 forts

Men han som skapade mig genom ett enda ord behövde för att återskapa mig säga mer, göra under, utstå hårda plågor - inte bara hårda, utan ovärdiga.
Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig (Ps 116:12)? När Gud i sitt första verk skapade mig gav han mig livet och i sitt andra verk gav han sig själv åt mig. Genom att ge sig själv, återgav han mig livet. Således är jag honom dubbelt skyldig. En första gång gav han mig livet, och en andra gång återgav han mig livet. Hur skall jag löna Gud i hans egenskap av Gud? Även om jag kunde ge mig själv tusen gånger, så vad är jag bredvid Gud?

16 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 15

Hur skall jag löna Herren för allt detta (Ps 116:12)? Förnuft och naturlig rätt tvingar mig att reservationslöst överlåta mig åt honom som ger mig allt och att älska honom av hela mitt jag. Tron får mig att förstå att jag skall älska honom än mer, ty genom den inser jag att jag skall älska honom mer än mig själv, då han inte bara har gett mig allt som jag är, utan även sig själv. Redan innan trons tid hade kommit och Gud blivit känd som människa, dött på korset, gått ut ur graven och återvänt till Fadern – och för oss ännu inte hade uppenbarat den stora kärlek som jag ovan talat utförligt om, hade människan redan fått budordet att älska Herren sin Gud av allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft (5 Mos 6:5), dvs av allt som hon är, vet och kan. Det är inte orätt av Gud att kräva detta av sitt verk och sin gåva. Varför skulle verket inte älska sin upphovsman när det har förmåga därtill? Och med all kraft, eftersom det har honom att tacka för allt. Detta gör vår plikt att älska honom rättmätig och tydlig eftersom han har skapat ur ingenting av ren godhet och upphöjt oss till denna höga värdighet. Och hur mycket gjorde han inte, när han räddade människor och djur i sin stora barmhärtighet? Jag talar om oss som bytt bort vår härlighet mot bilden av en oxe som äter gräs (Ps 106: 20) och som genom att synda blivit lika djur utan förstånd (Ps 49:13, 21). Om jag har honom att tacka för allt på grund av att han har skapat mig, i hur mycket större skuld står jag inte för att han har återskapat mig på ett än mer förundransvärt sätt? Ja, för Gud var det svårare att återskapa mig än att skapa mig. Inte bara om mig, utan om allt som blivit till är det skrivet: Han befallde och de blev skapade (Ps 148:5).

15 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 14

Jag tror att den som betänker det som vi hittills sagt förstår varför vi skall älska Gud, dvs varför han förtjänar vår kärlek. Men den som inte har Guds Son (1 Joh 5:12) känner varken Fadern eller den Helige Ande. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som sänt honom (Joh 5:23) eller den Helige Ande som han har sänt. Det är inte förvånande att den som känner Gud mindre älskar honom mindre (jfr Luk 7:47). Men ingen är okunnig om att helt och fullt vara beroende av Gud som skapare.
Vad innebär detta för mig? Jag tror inte bara att Gud har givit mig livet, generöst tillgodoser mina behov, tröstar mig i sin godhet och råder över mig med omsorg, utan att han även är en ojämförlig återlösare, som bevarar mig i evighet och förhärligar mig. Låt oss lyssna till vad Skriften säger: Mycken förlossning är hos honom (Ps 130:7). Han har en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse för oss för evigt (Heb 9:12). Herren överger icke sina fromma, evinnerligen blir de bevarade (Ps 37:27). Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel (Luk 6:38). Inget öga har sett och inget öra har hört och ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9). Vi väntar den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet (Fil 3 20-21). Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår (Rom 8:18). Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga (2 Kor 4:17).

14 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 13

Brudgummens vänstra arm är under brudens huvud för att hon skall kunna luta sig emot den och vila sitt huvud på den, dvs sin själs uppmärksamhet för att den inte skall känna kroppsliga och världsliga begär. Ty den förgängliga kroppen tynger ned själen, och stofthyddan är en börda för den mångtänkande anden (Vish 9:15). Ty vad blir resultatet av att meditativt begrunda en så stor och oförtjänt barmhärtighet, ofattbar och erfaren kärlek, oövervinnlig mildhet och förvånande ömhet? Ja, vad blir resultatet av att uppmärksamt betrakta allt detta? Anden blir hänförd och renad från all förvänd kärlek, påverkad på djupet och ingiven att förakta allt som endast är åtråvärt, när man inte förstår någonting av detta.
Därför springer bruden lätt när hon känner dessa dofter och förtärs helt och hållet av kärlek, även om hon tycker sig älska lite med tanke på att hon är så mycket älskad. Och hon har inte fel, ty vad förmår ett dammkorn göra för att besvara en så stor och upphöjd kärlek, även om det uppbådar all kraft för att besvara en förekommande kärlek som är helt inriktad på dess frälsning? Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son (Joh 3:16). Det råder ingen tvekan om att det här är fråga om Fadern. Likaså står det klart att orden: han utgav sitt liv i döden (Jes 53:12) syftar på Sonen. Och om den Helige Ande sägs: Men Parakleten, den Helige Andes om Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er (Joh 14:26). Gud älskar således och älskar av hela sitt väsen, ty hela Trefaldigheten älskar, om man kan uttrycka sig så om honom som är oändlig och obegriplig och till sitt väsen osammansatt.

13 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 12

En trofast själ längtar efter Guds närvaro och vilar ljuvt vid tanken på honom. I väntan på att utan slöja få betrakta Herrens härlighet (2 Kor 3:18) berömmer den sig av korsets vanära. Det är så som Kristi brud och duva vilar under mellantiden och lugnt sover i hans hägnad. Hon minns att hon redan tagit emot översvallande ömhet, Herre Jesus, dvs oskuldens och renhetens försilvrade vingar och hoppas att bli än mer uppfylld av glädje genom att se ditt ansikte där fjädrarna skimrar av guld (Ps 68:14), när hon förs in i helgonens härlighet för att bli helt upplyst av vishetens ljus. Därför jublar hon redan av glädje och säger: Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig (Höga V 2:6). Hans vänstra arm påminner om den ojämförliga kärlek som förmår att ge sitt liv för sina vänner, och den högra om det saliga skådande som hans vänner blivit lovade och glädjen över Majestätets närvaro. Med rätta representerar den högra armen det gudomliggörande skådandet, den oändliga lyckan över den gudomliga närvaron, vilket ömsint kommer till uttryck i psalmen: Ljuvlighet är i den högra handen evinnerligen (Ps 16:11). Den vänstra armen betecknar den kärlek som är och för alltid blir ihågkommen, och på vilken bruden vilar sig till dess det onda är förbi.

12 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 11 forts

De som hungrar och törstar efter rättfärdighet (Mat 5:6) är redan nu saliga, ty de och inte de andra skall en dag bli mättade. Men ve dig, du onda och fördärvade släkte! Ve dig, du dåraktiga och ovisa folk (5 Mos 32:5-6) som känner motvilja mot att ha honom i åtanke och fruktar hans närvaro. Du gör rätt i att frukta, ty du vill inte undkomma fågelfängarens snara nu. De som vill bli rika i denna världen låter sig snärjas av djävulen (1 Tim 6:9). Du kan inte en dag undkomma detta hemska ord, grymma och hårda tal. Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden (Mat 25:41). Hårdare och grymmare än det som hör vi varje dag när vi firar åminnelsen av hans lidande i liturgin. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom (Joh 6:56). Det vill säga, den som minns min död och följer mitt exempel genom att tukta sin jordiska kropp har det eviga livet. Eller med andra ord: den som lider med mig skall härska med mig (2 Tim 2:12). Än i dag är det många som vid dessa ord drar sig undan och som inte med ord men i handling säger: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? (Joh 6: 60). De människor som inte håller sitt hjärta ståndaktigt och vars ande inte är trofast mot Gud (Ps 78:8), utan som bygger sitt hopp på något så osäkert som rikedom (1 Tim 6:17), tål inte att höra talas om korset, och åminnelsen av lidandet blir outhärdlig. Hur skall de inför honom tåla styrkan i följande ord: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar (Mat 24:41). Som en sten kommer de att krossa dem som de faller på (Mat 21:44). Men de rättfärdiga kommer att lovprisas, ty med aposteln har de bemödat sig om att vara honom till behag vare sig de var borta eller hemma (2 Kor 5:9). De kommer att höra orden: Kom ni som har fått min Faders välsignelse etc (Mat (25:34). För sent kommer den som inte hållit sitt hjärta ståndaktigt till insikt om att i jämförelse med dessa plågor är Kristi ok skonsamt och hans börda lätt (Mat 10:29), mot vilka de av rent högmod revolterade då de framstod som tunga och hårda. Ni stackars mammons slavar som inte kan berömma er av vår Herre Jesu Kristi kors (Gal 6:14) och samtidigt sätta ert hopp till jordiska skatter samt jaga guld och smaka och se att Herren är god (Ps 34:9). Eftersom ni inte nu känner frid vid tanken på honom, kommer ni att i hans närvaro erfara honom fruktansvärd.

11 augusti 2006

Om kärleken till Gud -11

Det kan vara av intresse att veta vilka de är som tröstas av att ha Gud i åtanke. Icke det gensträviga och upproriska släkte som fått höra: Ve er som är rika, ni har fått ut er tröst (Luk 6:24), men den människa som i sanning kan säga: Min själ vill icke låta trösta sig (Ps 77:3). Vi tror henne, om hon tillägger: Jag tänkte på Gud och blev glad (Ps 77:4). Det är rätt att de människor som är likgiltiga inför timliga ting finner tröst i de tillkommande och att de som föraktar övergående njutning tröstas av tanken på det eviga. Detta är i sanning det släkte som söker Herren och som inte söker sitt, utan Jakobs Guds ansikte (Ps 24:6). För dem som söker så och längtar efter Guds närvaro är tanken på honom nära och ljuv, men långt ifrån att vara mättade hungrar de allt mer efter den föda som stillar deras hunger. Och han som är vår verkliga föda försäkrar: Den som äter av mig kommer att hungra (Syr 24:29) Och den som får näring därav utbrister: När jag uppvaknar vill jag mätta mig av din åsyn (Ps 17:15).

10 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 10

Dessa är de frukter och blommor som bruden ber att bli omgiven och stärkt av. Jag tror att hon känner att kärleken lätt kan svalna och dess kraft försvagas i henne, om hon inte oupphörligt återupplivas av dem fram till det ögonblick då hon får träda in i brudgummens kammare och omfamnas, vilket hon så länge längtat efter och kan säga: Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig (Höga V 2:6). Hon känner och erfar att alla tecken på sin älskades kärlek som hon fick vid hans första ankomst gavs åt henne av den vänstra armen. Men de är underlägsna den outsägliga ömheten i den högra armens omfamning. Hon kommer att känna igen sanningen i det som hon hört: Det är Anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp (Joh 6:63). Hon kommer att erfara det som hon läst: Min ande är ljuvare än honung och min arvedel angenämare än honung och dess doft (Syr 24:27). Orden som följer: Släkte efter släkte skall minnas mig (Syr 24:28), betyder att så länge denna tidsålder varar med generationer som kommer och går, kommer de utvalda inte att vara berövade trösten av minnet, även om de ännu inte åtnjuter närvarons fulla tröst. Därför är det skrivet: Man skall utbreda ryktet om din stora godhet (Ps 145:7) – ord som utan tvekan syftar på dem, om vilka ovan sagts: Det ena släktet prisar för det andra dina verk (Ps 145:4). Minnet gäller den nuvarande tidsåldern, närvaron däremot himmelriket. Närvaron är de utvaldas härlighet när de nått evigheten. Minnet tjänar som tröst för dem som fortfarande är stadda på pilgrimsvandring i denna värld.

09 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 9

Dessa färska blommor och frukter och ängens skönhet, som sprider en ljuv doft, behagar även Fadern, som i Sonen förnyar allt, så att han säger: Se, av min son utgår doft, lik doften av en mark som Herren har välsignat (1 Mos 27:27). Han är full av sanning och av hans fullhet har vi alla fått del (Joh 1:16). Bruden, som står honom närmare än alla andra, plockar hans älsklingsblommor och äpplen (Höga V 7:13). Med dem renar hon sitt inre medvetande, och de sprider en ljuv doft i hjärtats säng, när brudgummen tar plats i den.
Om vi ofta vill ta emot Kristus som gäst (Ef 3:17), måste vårt hjärta alltid vittna om att vi är trofasta mot både hans döds barmhärtighet och hans uppståndelses kraft. Så sade David: En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det: makten finns hos Gud, och hos dig, Herre, finns barmhärtighet (Ps 62: 12-13). Vittnesbörden om dessa två sanningar har blivit trovärdiga, då Kristus, som dött för våra överträdelser och uppstått för att rättfärdiggöra oss, har uppstigit till himlen för att beskydda oss, sänt oss den Helige Ande för att trösta oss och återkommer för att fullborda vår frälsning. Han har uppenbarat sin barmhärtighet i sin död, sin makt i sin uppståndelse och båda samtidigt i allt övrigt som han verkat för vår frälsning.

08 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 8

Hon säger: Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön! Grönskande är vårt viloläger (Höga V 1:15-16). Hänvisningen till sängen visar tydligt vad hon vill. Genom att tillägga att den är grönskande, antyder hon tillräckligt klart, hur hon förväntar sig att det som hon längtar efter skall infrias. Inte genom egna förtjänster, utan genom de ängsblommor som Gud har välsignat (Jes 40:6). Kristus, som blivit avlad (Luk 1:2 f) och uppfostrad i Nasaret (Luk 2:39), gläder sig åt dessa blommor. Den himmelske brudgummen gläder sig över doften och intar ofta och gärna hjärtats säng, som han finner fylld av frukt och prydd med blommor. Där ser han hur hans lidandes nåd och uppståndelses härlighet uppmärksamt betraktas. Dit skyndar han, och där är han med glädje.
Minnet av hans lidande är som frukten från föregående år, dvs. från alla år under syndens och dödens herravälde (Rom 5:21), och som till slut uppenbarar sig när tiden är inne (Gal 4:4). Och uppståndelsens tecken är den nya tidens nya blommor, som nåden får att på nytt blomma en andra sommar. Dessa blommor ger vid tidens slut, vid den framtida allmänna uppståndelsen, frukt som aldrig torkar. Brudgummen säger: Vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos. Blommorna visar sig på marken (Höga V 2:11-12). Detta innebär att sommaren har kommit tillbaka med honom som gått från dödens kyla till det nya livets vårliga temperatur, och som säger: Se, jag gör allting nytt (Upp 21:5). Han vars kropp har blivit sådd i döden har blommat upp i uppståndelsen; han vars doft på våra ängar och i våra dalar låter allt det som är förtorkat åter grönska, på nytt värma det som är kallt och ge nytt liv åt allt som är dött.

07 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 7 forts

Hon ser kung Salomo med den krans med vilken hans mor hade krönt honom (Höga V 3:11); hon ser Faderns enfödde Son bära sitt kors (Joh 19:17); hon ser härlighetens Herre slagen och bespottad (1 Kor 2:8); hon ser livets och härlighetens Herre (Apg 3:15) fastspikad, genomborrad av en lans (Joh 19:34), överhopad med vanära, ge sitt liv (Jer 12:7) för sina vänner (Joh 15:13). När hon ser detta tränger kärlekens svärd än längre in i hennes själ, och hon säger: Vederkvick mig med druvkakor, styrk mig med äpplen. Jag går under av kärlek (Höga V 2:5).
Här finns de granatäpplen (Höga 6:10) som bruden, som förts in i sin älskades trädgård, plockar från livets träd och som nu fått en annan smak från det himmelska brödet och färg från Kristi blod. Hon ser sedan att döden är död och att dödens upphov besegrad. Hon ser de fångna stiga upp från underjorden till jorden och från jorden ända till himlen (Ef 4:8), för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden (Fil 2:10). Hon ser att jorden, som under den gamla förbannelsen frambringade tistlar och törnen (Heb 6:8), åter blomstrar genom den nya välsignelsens nåd. Och hon minns dessa ord: Jag blev hjälpt, därför fröjdar sig mitt hjärta (Ps 28:7), och hon vill hämta kraft från de passionsfrukter som hon har plockat från korsets träd och av de uppståndelsens blommor, vars doft inbjuder brudgummen att oftare komma på besök.

06 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 7

Däremot vet de troende hur mycket de behöver Jesus, den korsfäste Jesus (1 Kor 2:2). De är förundrade över och omfattar den kärlek i honom som är väldigare än all kunskap (Ef 3:19), och känner sig förlägna över att inte åtminstone med det lilla de har kunna återgälda en så stor kärlek och hans förnedring. Det är lättare att älska för dem som upplever sig mer älskade: Den som får litet, visar liten kärlek (Luk 7:47). Juden och hedningen blir inte så djupt påverkade av kärleken som kyrkan, som utropar: Jag är sjuk av kärlek och ytterligare: Vederkvick mig med druvkakor, styrk mig med äpplen. Jag går under av kärlek (Höga V 2:5).

05 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 6

Men nu har vi avlägsnat oss lite för mycket från vårt ämne, när vi har försökt att förklara, att de som inte känner Kristus har tillräcklig insikt för att älska Gud för hans egen skull genom den naturliga lag som visar dem de gåvor de fått för kropp och själ. Låt oss sammanfatta vad vi hittills har sagt. Finns det någon människa - även om hon inte är troende - som är så okunnig att hon tror, att det som hon behöver för sin kropp i detta dödliga liv, och som gör det möjligt för henne att leva, se och andas är henne givet av någon annan, än han som ger bröd åt allt levande (Ps 136:25), låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga (Matt 5:45)? Och vem är den ogudaktiga människa som kan tänka sig, att det finns någon annan som är upphov till den värdighet som får människans själ att stråla, än han som säger i den 1:a Moseboken: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika (1:26)? Vem kan tänka sig att någon annan ger kunskap, än han som lär människorna förstånd (Ps 94:10). Och vem tror slutligen att han har fått eller hoppas på att få dygdens gåva från någon annan än samme dygdernas Herre? Gud förtjänar således att älskas för sin egen skull även av den som inte tror, men som känner sig själv, även om han inte känner Kristus. Och därför är alla icke-troende utan ursäkt, om de inte älskar Herren sin Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av all kraft (Mk 12:30). Ty förståndet är medvetet om en medfödd rätt som ropar till människan från själens djup, att hon av hela sin varelse skall älska honom som hon vet att hon har att tacka för allt det som hon har fått. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, för människan att av egen kraft eller av fri vilja helt kunna tillskriva Guds vilja det som hon har fått av honom, och inte sin egen vilja och betrakta allt som sitt, såsom det är skrivet: Alla tänker bara på sitt (Fil 2:21) och människans hjärtas uppsåt är ont allt från ungdomen (1 Mos 8:21).

04 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 5

Härav följer att vi förutom värdighet och kunskap behöver förmåga att göra det goda. Det är genom den som vi söker och har honom, som är upphov till och fördelar allt och som bör förhärligas. Med andra ord, när människan vet vad hon skall göra men inte handlar därefter, förtjänar hon strängt straff (Luk 12:47). Varför? Eftersom åt vishet vänder han ryggen, han gör inte längre det goda (Ps 36:4), utan motsatsen, nämligen, han ligger på sin bädd och smider onda planer (Ps 36:5). Även om människan genom kunskapens gåva vet, att det som hon har inte kommer från henne själv, försöker hon att likt en ohederlig tjänare ta åt sig och tillskansa sig sin gode Mästares och Herres ära. Det är tydligt att värdighet utan kunskap är fullständigt värdelös, och att kunskap utan dygd leder till straff. Men en dygdig människa, vars kunskap inte är skadlig eller vars värdighet fruktlös, ropar till Gud och prisar honom frimodigt med följande ord: Ge inte äran åt oss, Herre, inte åt oss, utan åt dig (Ps 115:9). Dvs. vi gör inte anspråk på någonting av vår kunskap och värdighet, utan tillskriver ditt namn allt, du som är alltings upphov.

03 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 4

Därför måste du veta två ting: dels vad du är och dels att du inte är det av dig själv, för att så undgå att vara stolt och högmodig. Ty Skriften säger att om du som inte känner dig själv, följer du vänners lag (Höga V. 1:6-7). Och det är vad som sker, när människor är okunniga om den värdighet som de har utrustats med. På grund av bristande kunskap förtjänar de att liknas vid djur (Ps 49:13) såsom likar i deras nuvarande förgängliga och dödliga tillstånd. Det händer således att människan, som är utrustad med förstånd, förblir okunnig om sig själv och börjar bli som ett djur utan förnuft. Hon glömmer sin inre storhet, hemfaller åt nyfikenhet och låter sig påverkas av yttre ting. Hon blir som djuren, eftersom hon inte förstår att hon har fått mer än de.
Vi måste därför noga undvika denna okunnighet, som får oss att förminska oss. Men inte desto mindre, utan än mer, skall vi frukta sådant, som får oss att tillskriva oss mer än vad vi är, vilket sker när vi tar fel och tror att det som vi har kommer från oss själva. Än mer än dessa två slag av okunnighet skall du undvika och avsky den förmätenhet genom vilken du medvetet och av fri vilja söker ära i det som inte är ditt, och även när du är medveten om att det inte är ditt, inte fruktar att ta åt dig den ära som tillkommer en annan. Den första okunnigheten är inte ärofull. Det är däremot den andra, men inte inför Gud (Rom 4:2). Den tredje innebär att man medvetet och med orätt tar för sig och handlar mot Gud. Denna självsäkerhet är mycket mer allvarlig och farlig än den andra okunnigheten, eftersom den innebär att vi inte bara misskänner Gud, utan även föraktar honom. Den är värre och mer avskyvärd än den första, som gör oss lika djuren och de onda andarna. Denna stolthet är den största av synder, ty man använder de gåvor man fått som om de vore ens egna, och man tar orättmätigt åt sig välgörarens ära.

02 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 3

Dessa tre gåvor framträder alla under en dubbel aspekt. Människans värdighet visar sig nämligen inte bara genom att hon står över naturen, utan även genom hennes makt att råda över och inge jordens alla levande varelser fruktan. Även kunskapen är tvåfaldig, om vi erkänner att den och allt annat i oss är oss given. Samma sak gäller förmågan att göra det goda, om vi söker honom som är upphov till det som vi har, och om vi håller fast vid honom, när vi väl har funnit honom. Värdighet tjänar ingenting till utan kunskap, och den senare är t.o.m. skadlig utan förmågan att göra det goda, vilket följande resonemang skall visa oss. Vilken ära innebär det att äga någonting och vara okunnig om det? Det kan vara ärofullt att veta att du äger någonting och vara omedveten om att det är dig givet, men inte inför Gud. Till den som förhärligar sig själv, säger aposteln: Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva? (1 Kor 4:7). Han säger inte bara: varför skryter du? utan tillägger: som om det inte var en gåva. Därigenom klandrar han inte den, som yvs över vad han har, utan den som inte inser att han har fått det av någon annan. Med rätta kallas detta högmod, eftersom det inte grundar sig på sanningen. Paulus skiljer mellan sann ära och högmod med orden: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren (1 Kor 1:31), dvs. i sanningen, ty Herren är sanningen.

01 augusti 2006

Om kärleken till Gud - 2

De människor, som är klara över detta, inser med samma klarhet, varför vi skall älska Gud, dvs. varför han förtjänar vår kärlek. Men detta blir fördolt för dem som inte tror, och det är det lätt för Gud att göra de otacksamma förvirrade över de otaliga nådegåvor som han ställer till människans förfogande och uppenbarar för henne.
Finns det någon annan än han som ger mat åt dem som äter, ljus åt dem som ser och luft åt dem som andas? Det vore löjligt att försöka räkna upp allt. Det räcker med att nämna några exempel på det mest oundgängliga, nämligen bröd, sol och luft. Inte det mest upphöjda, men det mest nödvändiga för kroppen.
Må människan på ett högre plan, dvs i sin själ, söka de högsta tingen, vilka är värdighet, kunskap och förmåga att göra det goda. Hennes värdighet kallar jag den fria vilja, varigenom det är henne givet att inte bara stå över alla andra levande varelser (1 Mos 1:26), utan även att råda över dem (1 Mos 9:2). Hennes kunskap är medvetenhet om denna värdighet, som är henne given. Och slutligen hennes förmåga att göra det goda, som får henne att med iver söka sin Skapare och att hålla fast vid honom, när hon väl har funnit honom.