Missus est I:4

Kristus, som stannar för alltid (Joh 12:34) är den goda frukten. Men var är gräset som torkar? Var är blomman som vissnar? Profeten svarar: Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen (Jes 40:6). Om människan är som gräset var judarna som gräs. Och torkade inte detta gräs, när folket hade förlorat sin andliga spänst och klamrade sig fast vid den döda bokstaven (jfr 2 Kor 3:6)? Och vissnade inte blomman, när de inte hade kvar annat än glorian från Lagen (jfr Rom 2:23)? Om blomman inte vissnade, var är då kungadömet och prästämbetet, var är profeterna och var är Templet? Vad har hänt med alla de stora under som de så lätt berömde sig av genom att säga: Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättade för oss (Ps 78:3) och: allt han befallde våra fäder att undervisa sina barn (Ps 78: 5)? Detta säger jag med anledning av den noggranna angivelsen: staden Nasaret i Galiléen.

Missus est I:3 forts

Ängeln förkunnade således att Kristus skulle födas i Nasaret, ty i blomman ryms hoppet om den blivande frukten. Men när frukten tar form har blomman fallit av (1 Pet 1:24), liksom förebilden är förgången, när Sanningen uppenbarar sig i köttet. Därför sägs även att Nasaret är en stad i Galileen som betyder ”övergång”, ty när Kristus föddes blev allt vad jag just nämnt förgånget, allt det som med apostelns ord hände dem som exempel (1 Kor 10:11). Vi som redan fått frukten ser att dessa blommor är utblommade, och medan de fortfarande stod i blom kunde man förutse att de skulle vissna. Även David sade: Fast gräset frodas om morgonen är det förgängligt: mot kvällen vissnar det och torkar bort (Ps 90:6). Kvällen betyder: När tiden var inne sände Gud sin Son, född av en kvinna och född att stå under lagen (Gal 4:4), och han sade: Se, jag gör allting nytt (Upp 21:5), det gamla är förbi (2 Kor 5:17) och är försvunnet likt blommor som vissnar och torkar bort (Ps 90:6) genom den nya frukten som växer fram. Åter är det skrivet: Gräset vissnar och blommorna faller av, men Herrens ord består i evighet (1 Pet 1:24-25). Jag antar att du inte betvivlar att frukten är Ordet och att Ordet är Kristus.

Missus est I:3

Ängeln Gabriel sändes således från Gud. Vart? Till staden Nasaret i Galiléen (Luk 1:26). Låt oss se om det kan komma något gott från Nasaret (Joh 1:46), vilket Natanael undrade. Nasaret betyder blomma, som jag tycker liknar ett frö till kunskap om Gud som kastas ner från himlen till jorden, ord och löften riktade till patriarkerna, dvs Abraham, Isak och Jakob. Om detta frö står det skrivet: Om inte Herren Sebaot
lämnat lite utsäde åt oss, då vore vi som Sodom, Gomorra skulle vi likna (Jes 1:9). Av detta frö blev det senare en blomma som blev synlig i de under som ägde rum när Israel drog ut ur Egypten (Ps 114:1), i tecken och förebilder längs hela vägen i öknen till det utlovande landet, i profeternas uppenbarelser och profetior, i instiftelse av kungadöme och prästämbete ända fram till Kristus. Med rätta betraktas han som frukten av detta utsäde och dessa blommor enligt Davids ord: Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda (Ps 85:13) samt: Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron (Ps 132:11).

Missus est I:2

Evangelisten skrev således: Ängeln Gabriel blev sänd av Gud (Luk 1:26). Jag tror inte att denna ängel är en av de mindre som av olika anledningar ofta skickas iväg för att uträtta ärenden på jorden. Det förstår vi av hans namn, som betyder ”Guds styrka”. Evangelisten vittnar om att han inte blev sänd av ett högre stående andeväsen, vilket vanligtvis är fallet, utan av Herren själv. Därför står det ”sänd av Gud”. Och om det sägs ”av Gud” är det för att ingen skall tro att Gud skulle ha uppenbarat sin plan för någon av de saliga andarna innan han gjort det för Jungfrun, utom för ärkeängeln Gabriel som bland alla sina likar befanns ha en så hög rang att han bedömdes värdig att bära detta namn och att ta emot detta budskap. Och namnet motsäger inte budskapet. Ty vem skulle ha varit mer lämpad att förebåda Kristus, som är Guds kraft (1 Kor 1:24), än den som har äran att bära ett liknande namn? Vilken skillnad är det mellan ”styrka” och ”kraft”? Det är varken opassande eller vanhedrande att Herren och hans sändebud betecknas med samma ord, ty om det som de båda kallas är snarlikt är dock ursprunget inte detsamma. På ett sätt kallas Kristus Guds styrka och kraft och på ett annat sätt likaså ängeln. Vad gäller ängeln är det endast en benämning, medan Kristus till sitt väsen kallas och är Guds kraft. Det är som med den starkare som överfaller en stark och beväpnad man som hittills sett till att hans ägodelar fått vara i fred. Nu blir han nedslagen och fråntagen vad han äger (Luk 11:21-22). Men om ängeln kallas Guds styrka beror det antingen på att han hade förtjänat uppdraget att förkunna Maktens ankomst i egen person eller för att han skulle stärka Jungfrun, som till naturen var ängslig, enkel och anspråkslös, för att hon inte skulle gripas av fruktan inför undrets nyhet. Och det är just vad han gjorde: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” Det är inte orimligt att anta att samma ängel, även om evangelisten inte nämner honom vid namn, styrkte hennes trolovade som förvisso var en ödmjuk man som fruktade Gud. Ängeln sade: Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru (Matt 1:20). Det var således lämpligt att anförtro Gabriel denna uppgift, eller rättare sagt, på grund av att han anförtroddes denna uppgift fick han med rätta detta namn.

Missus est I:1

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria (Luk 1:26-27) . …

Vad kan evangelisten ha menat med att på detta ställe så omsorgsfullt ange alla dessa egennamn? Jag tror att hans avsikt var att vi uppmärksamt skall lyssna till det som han så noggrant berättar. Han anger namnet på budbäraren som Herren som sänder ut och namnet på den jungfru till vilken han sänds, liksom namnet på jungfruns trolovade. Genom deras namn anger han familj, stad och område varifrån de båda kommer. Varför? Skall man anta att en och annan detalj är ovidkommande? Förvisso inte. Om inte ett löv faller till marken utan anledning eller en sparv utan att den himmelske Fadern vet om det (Matt 10:29), hur skall jag då kunna tro att överflödiga ord har kommit över den helige evangelistens läppar, speciellt som det handlar om Ordets heliga historia? Nej, det tror jag inte. Allt är uppfyllt av de gudomliga mysterierna, varje ord flödar över av himmelsk mildhet, givetvis under förutsättning att det finns någon som med omsorg utforskar det för att suga honung ur sten och olja från flinthård klippa (5 Mos 32:13). Den dagen bergen dryper av druvsaft och kullarna flödar av mjölk (Joel 3:18), när det flödar från himlen därovan, och Rättfärdigheten strömmar ur molnen. Då öppnar sig jorden och räddningen spirar (Jes 45:8). När Herren själv ger allt gott och vårt land ger sin gröda (Ps 85:13) möts godhet och trofasthet, fred och rättvisa omfamnar varandra (Ps 85:11) på detta bördiga och frodiga berg. På den tiden fanns ett berg och inte det minsta bland alla de andra, jag menar den salige evangelisten som genom sin berättelse upphöjde till honungens sötma vår frälsnings efterlängtade begynnelse, och andliga vällukter flödade som en varm vind (jfr Höga v 4:16) under den nära Rättfärdighetens Sol (Mal 4:2). Gud ville nu sända sitt Ord som får allt att smälta (Ps 147:18). Må hans Ande blåsa och göra evangeliets ord begripliga för oss, så att de i vårt hjärta blir mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung i bikupans honungskakor (Ps 19:11).

Till jungfru Marias pris och ära - Missus est

Inledning

Gärna skulle jag vilja skriva, men mina sysslor hindrar mig från att göra det. Sviktande hälsa tvingar mig emellertid att för tillfället hålla mig borta från det gemensamma livet med bröderna i klostret. Så jag har lite ledig tid och skall dra ner på sömnen, och för att inte hänge mig åt sysslolöshet skall jag försöka förverkliga ett projekt som jag många gånger har drömt om, nämligen att till den jungfruliga Moderns lov och pris kommentera avsnittet om bebådelsen i Lukas evangelium. Jag är väl medveten om att detta arbete inte är mig ålagt, som vore det nödvändigt eller till nytta för brödernas andliga utveckling som jag bär ansvar för. Men eftersom ingenting hindrar mig från att vid behov stå till förfogande för dem, tror jag inte att de kommer att beklaga sig, när jag ägnar mig åt något som jag längtar efter.

Mellanrum

Bernhards fem predikningar till Alla helgons dag är nu bloggade. Den första förra året och de återstående fyra är just nu avslutade. De sju adventspredikningarna bloggades förra året liksom de fem julpredikningarna. Återstår således sex julaftonspredikningar och sex predikningar i samband med trettondehelgen, men det är lite tidigt att börja med jultiden redan nu.
Så vad gör vi?
När Bernhard var 30 eller 34 år, 1120 eller 1124 skrev han ett ungdomsverk In Laudibus Virginis Matris - Till jungfru Marias pris och ära i form av fyra predikningar, som aldrig var ämnade för annat än läsning. Skriften kallas även efter de två första orden: Missus est.
Vi börjar med den korta inledningen i dag.

Predikan till Alla helgons dag V:11

När de lämnade världen och gick till Fadern (jfr Joh 13:1) efterlämnade de heliga panter åt oss. Ty deras kroppar har blivit begravda i frid hos oss (Syr 44:14) och deras namn lever för evigt, varför deras ära aldrig blivit begraven.
Den grymhet som Faraos munskänk i Egypten visade är fullständigt främmande för er, heliga själar. När han hade fått tillbaka sin tidigare plats, glömde han bort Josef som satt i fängelse (1 Mos 40:13 och 23). De båda var inte lemmar under ett och samma huvud. Det fanns inte mer gemensamt mellan den troende och icke-troende, mellan israeliten och egyptiern, än mellan ljus och mörker (2 Kor 6:14-15). Egypten betyder ”mörker” och Israel ”den som ser Gud”. Därför var det ljust överallt där Israel bodde (2 Mos 10:23). Jesus kunde inte glömma rövaren som korsfästes tillsammans med honom (Luk23:40). Han höll vad han hade lovat. Samma dag som rövaren led med honom, fick han också härska med honom (jfr 2 Tim 2:12).
Vilken anledning har vi att fira helgonen i dag med högtidliga böner och mycket kärlek, om vi inte som lemmar är lika beroende som de av samma huvud? Han som sade: Blir en kroppsdel hedrad, så gläder sig också alla de andra, bekräftade även: Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra (1 Kor 12:26). Sådan är den solidaritet som förenar dem och oss. Vi gläder oss med dem och de lider med oss. När vi mediterar över dem med andaktsfulla hjärtan, härskar vi med dem, medan de ingriper med godhet och strider med oss och för oss.
Vi kan inte betvivla att de i sin godhet bryr sig om oss, ty de väntar på oss, eftersom det är omöjligt för dem att uppnå fullkomligheten utan oss (Heb 11:40), vilket jag tidigare talade om. Ja, de väntar på oss ända tills även vi får vår lön (Ps 142:8 Vulg). På högtidens sista och största dag (jfr Joh 7:37) skall kroppens alla lemmar tillsammans med huvudet, som är upphöjt, forma den fullkomliga människan, och Jesus Kristus skall lovprisas med sin arvedel (jfr Ps 106:5), han som är vår Herre och som är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5) och är värdig att lovsjungas och förhärligas i evighet (Dan 3:56).

Slut

Predikan till Alla helgons dag V:10

För att vi skall kunna hoppas på denna härlighet och sträva efter denna stora salighet, måste vi längta efter helgonens hjälp, så att vi genom deras förböner får det som vi själva inte kan utverka.

Skona mig, skona mig, ni som är mina vänner (Job 19:21). Ni vet vilken fara vi löper och av vilket stoft vi är danade (Ps 103:14). Ni känner vår okunnighet, våra fienders list, deras angrepp och vår svaghet. Jag vänder mig till er. Ni har varit utsatta för samma frestelse, utkämpat samma strider och undgått samma fällor. I allt som ni har lidit har ni lärt er medlidande (jfr Heb 5:8).

Jag är övertygad om att änglarna värdigas besöka de sina, särskilt som det är skrivet: När du besöker de dina, syndar du inte (jfr Job 5:24). Vi liknar varandra vad beträffar andlighet och förnuft. Även om jag på grund av denna likhet räknar med dem, har jag större förtroende för dem som jag vet delar min mänsklighet och som visar en förtrolig och särskild barmhärtighet mot den som är ben av deras ben och kött av deras kött (1 Mos 2:23).

Predikan till Alla helgons dag V:9

Sådan är den andra längtan som tänds i oss när vi minns helgonen, nämligen att se Kristus uppenbara sig för oss som vårt liv, liksom han uppenbarar sig för dem, och att vi skall träda fram i härlighet tillsammans med honom (Kol 3:4).
Under tiden ser vi honom inte sådan han är, utan sådan han har blivit för oss. Vårt huvud framträder inte krönt med härlighet utan med våra synders törnen. Det är vad Skriften säger: Kom ut, Sions döttrar, skåda kung Salomo och kronan hans mor har krönt honom med (Höga v 3:11). Vilken konung och vilken krans! Vår konung kröntes ned en krans av törnen av sin moder, synagogan, som inte var mor utan styvmor.
Vilken skam för oss, hans lemmar, att söka härligheten, medan vårt huvud är så vanärat och utan gestalt och fägring (Jes 53:2) eller något liknande. Nu är han den sanne Salomo och han kommer som fredsfurste med fred och inte med salighet och härlighet. Så visar han sig på alla sätt vara värd änglarnas lovsång som förkunnar fred på jorden och ära i himlen (Luk 2:14). Vilken skam för hans lemmar att bete sig som finsmakare under ett huvud som är törnekrönt och vars purpur nu inte är ett uttryck för ära utan hån (jfr Mark 15:17).
Man kan konstatera att på många ställen firas denna dag med högfärdiga kalas, men kanske borde man säga att den vanhedras. De som gör så får se. De firar inte helgonen utan sig själva på dessa kalas. De behagar sig själva och inte helgonen.
När Kristus kommer skall man inte längre förkunna hans död (1 Kor 11:26) för att vi skall veta att också vi är döda och lever ett osynligt liv hos honom (Kol 3:3). Då kommer vårt huvud att uppenbara sig i härlighet och de förhärligade lemmarna kommer att stråla. Då kommer han att förvandla vår ringa kropp och göra den lik hans, det vill säga huvudets härlighet (Fil 3:21).
Låt oss målmedvetet och tryggt sträva efter denna härlighet, så att vi inte får höra någon säga till oss: ”Ni vill bli ärade av varandra och söker inte äran hos den ende Guden” (Joh 5:44).

Predikan till Alla helgons dag V:8 forts

Men varför skall vi då vända oss till honom genom fasta, tårar och klagan? Kan det vara så att den rättfärdige möter honom i glädje och jubel, medan den som ännu inte är rättfärdig möter honom i fasta, tårar och klagan? Ja, så är det. Den rättfärdige, som vi här talar om, är den som redan får se honom och inte den som fortfarande lever i tron (Rom 1:17). Herrens ord: Jag är med honom i nöden (Ps 91:15) gäller den som vandrar i tro (2 Kor 5:7) och inte den som ser ansikte mot ansikte (1 Kor 13:13). Alla lemmar har förvisso samma huvud, men det framträder inte på samma sätt för alla. Några ser detta huvud krönt med törne och böjt på korset för att de skall ödmjuka sig och göra bot liksom han. För andra uppenbarar sig detta huvud i härlighet för att de skall förhärligas av och finna sin härlighet i det och bli lika honom, eftersom de ser honom sådan han är (1 Joh 3:2).

Predikan till alla helgons dag V:8

Eftersom människans liv på jorden är en ständig frestelse (Job 7:1) måste hon be om frid och inte om härlighet: frid med Gud, sin nästa och sig själv.
Du människornas bevakare, varför har du gjort mig till din motståndare och låtit mig bli en börda för mig själv (Job 7:20)? Kampen är nära och upproret kommer inifrån. Det är inte ett inbördeskrig, men en konflikt inom familjen, ty anden ligger i strid med köttet och köttet med anden (Gal 5:17). Varför? Beror det inte på att du har gjort mig till din motståndare? Du är den sanna friheten, livet, härligheten, överflödet och saligheten. Jag är däremot fattig, olycklig, beklagansvärd, förvirrad, oändligt förödmjukad, död på grund av synden (Rom 8:10) och såld till synden (Rom 7:14). Du som är fullkomlig, helig njutning och de saliga andarnas vila har från början gjort mig till en motståndare till Eden – som betyder njutning – i möda och elände.
Men du säger oss: Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta (Joel 2:12). Det är uppenbart att vi har vänt oss bort från dig eftersom du kallar oss till omvändelse. Men hur skall vi omvända oss? Med fasta, gråt och klagan (ibid). Verkligen? Skulle du finnas i fasta, leva i tårar och bo i klagan?. Nej, allt detta är fjärran från dig, och du är långt borta från detta. Ditt rike är i Jerusalem där du ger mättnad med finaste vete (Ps 147:14). Där finns ingen sorg eller klagan eller smärta (Upp 21:4) utan tacksägelse och lovprisning. Det står i Skriften: De rättfärdiga gläds inför Gud, de fröjdar sig och jublar av glädje (Ps 68:4).

Predikan till Alla helgons dag V:7

Men låt oss inte bara vänta på de heligas gemenskap, utan även på vår egen salighet och med stor iver sträva efter deras härlighet, liksom vi nu längtar efter deras närvaro. Det är inte någon dålig föresats, och en sådan hänförelse är ofarlig. Ty när vi säger: Inte oss, Herre, inte oss utan ditt namn skall du ge ära (Ps 115:1) uttrycker vi oss i enlighet med vår tid, då till och med änglarna ropar: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor som har hans behag (Luk 2:14).
Rör inte vid mig, säger Herren, ty jag har ännu inte stigit upp till min Fader (Joh 20:17). Här talar härlighetens ord, ty en vis son är sin faders ära (Ords 13:1). Rör inte vid mig, säger Härligheten, sträva inte efter ära nu, utan undfly den hellre och se till att ni inte rör vid mig innan jag har kommit till Fadern, där härligheten kommer att vara säkrad. Där skall jag stolt ge Herren äran, de ödmjuka skall höra det och glädja sig (Ps 34:3).
Har du inte intryck av att hon som i Höga visan ropar: Skynda, min vän (Höga v 8:14) har hört orden: Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader? Det är meningen med de ord som vi tidigare hänvisade till: Inte oss, Herre, inte oss utan ditt namn skall du ge ära. Och det är anledningen till att vi i dag inspireras av änglarna och sjunger hymnen: Giv dina tjänare frid, så att de kan ära dig i evighet.

Predikan till alla helgons dag V:6

Minnena av de olika helgonen är som stjärnor eller brinnande facklor som upptänder våra andaktiga själar, som så törstar efter att få se och omfamna helgonen att de för det mesta tror sig redan vara bland dem. Med stor iver och brinnande hjärta störtar de fram mot alla enstaka helgon. Så försumliga, slöa och vansinniga är vi, om vi inte med ständiga suckar och brinnande iver gör allt för att sända i väg våra andar som pilar mot denna här av saliga helgon! Ve oss, som har så förstockade hjärtan (Matt 19:8)! Ve oss, på grund av kärlekslöshet (Rom 1:31, 2 Tim 3:3), den synd som aposteln brännmärker hos hedningarna.
De förstföddas kyrka (Heb 12:23) väntar på oss, och vi är likgiltiga. Bröder, låt oss vakna upp och uppstå med Kristus. Låt oss sträva efter och smaka det som finns där uppe (Kol 3:1-2). Låt oss längta eter dem som längtar efter oss, låt oss skynda till dem som väntar på oss och låt oss genom vår längtan skynda till dem som räknar med oss.
I vår jordiska gemenskap finns inte någon trygghet, fullkomlighet eller vila. Men ändå - vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans (Ps 133:1)! Det är lättare att stå ut med yttre och inre bekymmer som vi drabbas av genom brödernas nära solidaritet med vilka vi inför Gud utgör ett hjärta och en själ (Apg 4:32). Så ljuv, utsökt och lycklig är denna förening, där misstänksamhet eller anledning till oenighet inte finns, utan en fullkomlig kärlek som förenar alla bröder i ett oupplösligt förbund. Liksom Fadern och Sonen är en, kommer vi att bli ett i dem (Joh 17:22).

Predikan till Alla helgons dag V:5

Vad tjänar det till att lovprisa helgonen? Vad tjänar det till att fira deras helighet? Till vad tjänar vår högtid? Vad betyder våra jordiska ärebetygelser för dem, när den himmelske Fadern själv ärar dem (Joh 12:26)? Vad tjänar lovsång till? De är redan mättade.
Det är sant, mina älskade, helgonen behöver inte våra ärebetygelser och vår djupa andakt tillför dem ingenting. Att vörda deras minne gagnar oss och inte dem. Vill ni veta hur nyttigt det är för oss? Jag måste bekänna att minnet av dem inom mig väcker en stor trefaldig längtan.
Man säger att det som ögat inte ser, känner hjärtat inte av. Mitt öga är mitt minne. På något sätt ser helgonen, när man tänker på dem. Vår del är i de levandes land (Ps 142:6) och den är allt annat än liten, men vår kärlek måste ledsaga minnet. Jag upprepar, att sådant är vårt liv i himlen (jfr Fil 3:20), även om vårt skiljer sig från helgonens. De är verkligen där, medan vi är där genom vår längtan. De är där genom sin närvaro, vi genom minnet. När kommer vi att bli förenade med våra fäder (Apg 13:36)? När kommer vi att verkligen vara närvarande för dem?

Den första längtan som minnet av helgonen väcker eller åtminstone får att växa inom oss är att få åtnjuta deras underbara sällskap, bli de saliga andarnas förtrogna landsmän, förenas med patriarkernas församling, profeternas förband, apostlarnas senat, martyrernas oräkneliga skara, bekännarnas kollegium, jungfrurnas kör – kort sagt att förena oss med och glädja oss åt gemenskapen med alla helgon.

Predikan till Alla helgons dag V:4

De enda människor som med säkerhet kan lovprisas är de som inte lever sitt liv utan Guds (jfr Gal 2:20), ty människans liv är ingenting annat än frestelse (Job 7:1).Det finns två skäl för denna lovprisning och för ett vant öga kanske endast ett. Vi behöver inte frukta att i sanning och med visshet lovprisa dem som förtjänar att prisas, och vi bör inte tveka att förhärliga dem som är så till den grad behärskade av härligheten, att vi inte på något sätt kan påverka dem. Ty det finns inte rum för fåfänga där sanning råder.
Men du frågar mig: ”Varav består helgonens härlighet?” Ingen av dem förhärligar sig själv, ty det är skrivet: Låt en annan prisa dig, inte din egen mun (Ords 27:2). De prisar inte heller varandra, ty de är så upptagna av att förhärliga Skaparen, som är deras salighet, att tiden inte räcker till för ömsesidig lovprisning. Det är vad profeten säger, vilket vi redan har hänvisat till: Saliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov (Ps 84:5).
Jag kan emellertid inte tro att helgonen saknar härlighet, särskilt med tanke på vad aposteln säger: Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härligheten (2 Kor 4:17). Och profeten: Tänk på mig, Herre, när du visar nåd mot ditt folk, ta dig an mig när du räddar dem. Låt mig känna dina utvaldas lycka och dela ditt folks glädje, och jubla med dem som är din arvedel (Ps 106:4-5). Han säger inte: ”för att du skall lovprisas av dem som är din arvedel” utan ”med dem som är din arvedel”, för att vi skall förstå att den tillkommande lovprisningen kommer att vara gemensam. Om arvedelen lovprisar Herren, vem kommer att lovprisa arvedelen? Låt oss lyssna till vad aposteln säger: Då får var och en sitt beröm. Från vem? Från Gud (1 Kor 4:5). Det är en stor lovprisning som utgår från Gud! Och vilken stor längtan står inte till den! Utbytet av lovprisning är saligt. Det är saligt att lovprisa och att bli lovprisad.

Predikan till Alla helgons dag V:3

Lovprisa endast deras dygd vars seger redan är säker. Lovprisa dem med andakt åt vars segerkrona du med visshet kan glädja dig.
I natt sjöng vi för helgonen: Frukta Herren, ni hans heliga (Ps 34:10). Men det sade vi inte till dem som har hållit ut till slutet. Dem uppmanar vi inte att frukta Herren, ty det är skrivet: ”Det finns inte längre någon fruktan vid livets slut.” (”Bibelcitat” som inte finns i Bibeln). Vår maning riktas snarare till de helgon som fortfarande behöver vara på sin vakt på grund av de många faror som hotar dem. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna (Ef 6:12). Ja, de behöver vara vaksamma, ty de måste utstå många angrepp från när och fjärran. När yttre strider pågår krävs inre fruktan (2 Kor 7:5), varför man med rätta säger till dem: Frukta Herren, ni hans heliga (Ps 34:10).
För närvarande består vår salighet av gudsfruktan, såsom Skriften säger: Salig den som alltid fruktar (Ords 28:14). Och en psalmist säger samma sak: Salig den som fruktar Herren och vandrar på hans vägar (Ps 128:1). De är saliga vars fullkomliga kärlek har fördrivit rädslan (1 Joh 4:18). De vandrar inte längre hans vägar i fruktan, utan bor i hans hus, där de lovprisar honom. Det är vad samme psalmist säger: Saliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov (Ps 84:5). Vi firar nu vår salighet och högtid i gudsfruktan. De däremot med jubel och lovsång.

Predikan på Alla helgons dag V:2 forts

Sådan är olikheten bland dem som kallas helgon. Några är det för att de blivit fullkomliga, andra för att de är förutbestämda att bli det. De senares hemlighet är förborgad i Gud. Den är ett mysterium och firas på ett hemlighetsfullt sätt: Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte. Allt kan förestå henne (Pred 9:1). Framtiden är oviss.
Därför överlåter vi åt Gud att fira dessa helgon i sitt hjärta, ty Herren känner dem som är hans (2 Tim 2:19), och dem som han har utvalt från begynnelsen (Joh 13:18). De firas bland de andeväsen som ständigt är i tjänst och som sänds ut för att tjäna dem som skall få frälsningens arv (Heb 1:14). För oss är det förbjudet att prisa någon salig medan han lever (Syr 11:28). Ty hur skulle det vara möjligt att med säkerhet lovprisa någon, när själva livet är osäkert? Ingen kan få segerkransen om han inte följer reglerna (2 Tim 2:5), förkunnar den himmelska trumpeten. Lyssna till hur lagstiftaren själv formulerar reglerna för denna kamp: Den som håller ut till slutet skall bli räddad (Matt 10:22). Du vet inte vem som får segerkransen, ty du vet inte vem som håller ut eller följer reglerna.

Predikan till Alla helgons dag V:2

Det finns en annan typ av helighet som man bör vörda på ett annat sätt, och som man finner hos dem som kommer ur det stora lidandet och som har tvättat sina kläder i Lammets blod (Upp 7:14). Efter många strider har de fått segerkransen och triumferar nu i himlen, ty de har kämpat efter reglerna (2 Tim 2:5).
Men finns det inte ett tredje slag av helgon? Jo, de som är helgon i det fördolda. Till dem hör de som fortfarande kämpar på slagfältet och som alltjämt löper mot målet (1 Kor 9:24, Fil 3:13). Det är möjligt att någon tycker att det är förmätet av mig att kalla dem helgon. Men jag känner en som inte är rädd för att säga till Gud: Skydda mig, ty jag är helig (Ps 86:2). Aposteln som är förtrogen med Guds mysterier uttrycker sig ännu tydligare: Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan (Rom 8:28).

Predikan till alla helgons dag V:1

Om nyttan av att fira helgonen

I dag firar vi en av de största högtiderna. Av vilken anledning? Vilken apostel, martyr eller annat helgon firar vi? Vi firar ingen särskilt, men alla tillsammans.
Vi vet alla att dagens högtid kallas Alla helgons dag, och det är den också. Jag menar verkligen alla, alla i himlen och alla på jorden. Ty det finns helgon både i himlen och på jorden. Bland de jordiska lever somliga fortfarande på jorden, medan andra är i himlen. Dagens högtid är emellertid gemensam för dem alla, men kanske inte på samma sätt, vilket inte är förvånande, eftersom helighet inte är någonting ensartat. Det finns stora olikheter mellan helgon. Jag menar inte bara att ett helgon är heligare än ett annat – vilket har mer att göra med kvantitet än kvalitet – nej bland dem finner vi inte bara ett mer eller mindre, utan olika sätt att vara helgon.

Kanske kan man bland änglar och människor finna samma olikhet när det gäller helighet och hur man firar den. Det är givetvis omöjligt att fira dem som segerherrar, som man vet att de aldrig har kämpat. Dem får man fira på annat sätt, som dina vänner (Ps 139:17 Vulg), Gud, ty de har alltid glatt och spontant hållit fast vid din vilja. Men kanske bör man säga att de har kämpat, eftersom de har varit konsekventa, trots att andra syndat och inte deltagit i de gudlösas råd (Ps 1:1). Var och en har bekänt: Jag har min glädje att hålla fast vid Gud (Ps 73:28 Vulg). Det man skall fira är den förekommande nåd som har varit dem till lycklig välsignelse (Ps 21:4 Vulg). Det man skall vörda är Guds välvilja som inte förde dem till bot, utan fjärmade dem från allt som man måste göra bot för och som inte befriade dem från frestelse utan bevarade dem i frestelser.

Predikan till Alla helgons dag IV:6 forts

Vad saknas ännu för att kroppen skall vara fullkomligt salig? Endast skönheten. Vi är ämnade för den fullkomliga skönheten och denna del av oss kommer från elden. Aposteln säger: Vi väntar vår Frälsare som skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet (Fil 3:20-21) och infriar löftet att då skall de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike (Matt 13:43).
Så skall Gud fylla våra själar med fullkomlig vishet, rättfärdighet och glädje. Hela jorden kommer att vara uppfylld av hans majestät (Ps 73:19 ?), då vår kropp blir oförgänglig, orubblig, vig och slutligen lik Herrens förklarade kropp.
Här har du de sju bröd om vilka du kan läsa att Herren med dem mättade 4000 människor och att apostlarna samlade ihop det som blev över i sju fulla korgar (Matt 15:34-38).
Dessa bröd återställer redan nu våra krafter medan vi i glädjefull meditation besinnar att vårt saliga hopp skall infrias (Tit 2:3, 1 Kor 11:26). Då kommer vi inte längre att glädjas i hoppet utan av verkligheten, ty vi kommer att få fulla korgar av vart och ett av dessa bröd.

Predikan till Alla helgons dag IV:6

Men än så länge har vår yttre människa (kroppen) inte fått någonting av detta. Om vi vill att härligheten skall bo även i vårt land (Ps 85:10) och att hela jorden skall vara full av hans härlighet (Ps 72:19), vilket en annan profet säger, måste vi be om fyra ting för den yttre människan eftersom hon består av fyra element. Förvåna dig inte över att den som är fattig har stora behov. I en psalm kan du läsa profetens ord: Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig (Ps 63:2).
Må vår jord bli odödlig för att inte behöva frukta att åter bli till stoft. När vår kropp uppväcks från de döda skall den inte mer dö. Döden skall inte längre vara herre över den (Rom 6:9). Ty vad skulle det tjäna till, om den skulle leva för alltid och vara utsatt för det elände och de trångmål som den förgängliga kroppen här på jorden (1 Kor 15:53) ständigt är utsatt för? Ja, vilken fördel skulle den ha av att inte bara dö en gång utan alltid?
Må vattnet som ingår i kroppen vara helt utan känsla, ty man säger att dåligt humör framkallar sjukdomar.
Vår kropp önskar redan att vara lätt, ty de består till en del av luft. Vi tror att helgonen kommer att ha lätta och viga kroppar, så att utan dröjsmål eller svårighet kan följa våra tankar, om de så vill.

Predikan till Alla helgons dag IV:5

Redan nu kan vi åtminstone till en del föreställa oss hur vi kommer att ha Gud inom oss. Det är tydligt att själen har tre beståndsdelar. T.o.m. denna världens visa (1Kor 1:20) har lärt att själen är utrustad med förnuft och kan reagera och längta. Även naturen och den dagliga erfarenheten bekräftar denna trefaldiga förmåga hos själen.
Till vårt förnuft hör vetande och kunnighet, d.v.s. att ha eller inte ha. Vår förmåga att längta kommer till uttryck i åtrå och förakt och vår reaktionsförmåga i glädje och vrede.
Gud ger åt vårt förstånd vishetens ljus för att det inte skall sakna någon kunskap (1Kor 1:17). Han fyller vår förmåga att längta med rättvisans källa för att vi skall åtrå och bli helt uppfyllda av rättvisa. Ingenting annat kan uppfylla själens längtan. Ja, blott rättfärdighet kan göra själen salig. När Gud uppfyller vår förmåga att längta med rättfärdighet, avvisar vår själ det som den bör avvisa och åtrår än mer det som den bör åtrå, vilket den även gör. Med rätta hänför vi rättfärdigheten till vår förmåga att längta, ty det är utifrån denna förmåga som vi kommer att bli betraktade som rättfärdiga eller orättfärdiga.
När Gud uppfyller vår reaktionsförmåga, kommer vi att bli fullständigt lugna och ha vår glädje och fröjd i Guds frid.
Se efter om inte själens salighet fullkomnas
- när å ena sidan vetandet i kraft av rättfärdigheten inte längre gör oss uppblåsta (1 Kor 8:1) och glädjen inte gör oss sorgsna. Då gäller inte längre ordspråket: Mer kunskap, mer plåga (Pred 1:18);
- när å andra sidan rättfärdigheten i kraft av vetandet inte längre saknar urskiljningsförmåga och tack vare glädjen upphör att vara betungande;
- och slutligen när glädjen i kraft av vetandet inte längre är meningslös och tack vare rättfärdigheten inte längre känner någon orenhet.

Predikan till Alla helgons dag IV:4

Hur kommer vi att se Gud i hans skapelse och hur kommer vi att ha honom inom oss? Det kan vi åtminstone delvis förstå utifrån Anden som vi redan har fått som en första gåva (Rom 8:23). Men kunskapen om Gud själv är fortfarande helt okänd för oss. Den är för djup för oss och övergår vårt förstånd (Ps 139:6).
Vi kan få viss kunskap om Gud genom hans skapelse, ty han låter sig redan nu ses i den. Aposteln vittnar om att filosoferna har uppfattat Guds osynliga egenskaper i hans skapade verk (Rom 1:20). Men oavsett de framsteg man kan göra, när det gäller att med förståndet uppfatta den stora makt, visdom och godhet med vilken den eviga härligheten skapar, styr och organiserar allting, är detta bara en början till kunskap om honom. Men som vi sade i den föregående predikan, kommer den dag då vi följer Lammet vart det än går (Upp14:4).Vi möter det i hela skapelsen och gläder oss åt allt, vilket är Herrens glädje. Lås oss glädjas över allting, men bara för Gud som blott finner glädje i sig själv.

Predikan till Alla helgons dag IV:3

Bröder, på tre sätt får vi glädja oss åt Gud i den eviga och fullkomliga saligheten. Vi kommer att se honom i allt som är skapat och att ha honom inom oss. Framför allt kommer det att bli outsägligt underbart och lyckligare än allt annat att direkt känna Treenigheten och att betrakta dess härlighet med ett rent hjärta (jfr Matt 5:8), utan minsta slöja (jfr 1 Kor 13:12). Det eviga och fullkomliga livet består av att känna Fadern och Sonen (Joh 17:3) med den helige Ande, och att se Gud sådan han är (1 Joh 3.2), med andra ord, inte såsom han är i oss eller i sin skapelse, utan sådan som han verkligen är i sig själv. Därför verkar de två första sätten att se Gud, som vi har talat om, vara ett slags hölje, likt sädeskornets skal, medan det tredje framstår som höjden av lycka, sädeskornets kärna och fetaste märg av vete (5 Mos 32:14), varav den heliga staden Jerusalem lever (Ps 147:14).
Denna salighet är stor och fördold för våra ögon (jfr Luk 19:42), ty inget öga har sett, inget öra hört och ingen människa anat (1 Kor 2:9) det ljus, den ljuvhet och fröjd som denna kunskap bereder oss. Guds frid överstiger allt förstånd (Fil 4:7) och än mer vår predikan! Det är bättre att inte tala om det som man saknar erfarenhet av. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel, säger Herren (Luk 6:38). Måttet är gott genom alla de skapade varelserna, packat i vårt inre, skakat i vårt yttre och rågat genom Gud själv. Detta är höjden av salighet, största härlighet och överväldigande lycka.

Predikan till Alla helgons dag IV:2

Altaret, som vår predikan skall handla om, symboliserar efter vad jag förstår ingenting annat än Herrens och Frälsarens kropp. På denna punkt tror jag att jag tänker som Kristus (jfr 1 Kor 2:16), särskilt som jag i evangeliet hör honom lova: Där liket ligger, där samlas gamarna (Luk 17:37).
Nu vilar helgonen i salighet under Kristi mänsklighet som änglarna vill betrakta (1 Pet 1:12), och de vilar där fram till den dag, då de i stället för att vara under altaret blir upphöjda på det.
Men vad är det jag säger? Är det möjligt för en dödlig varelse eller en ängel att bli lik eller att till och med överträffa Kristi mänsklighet? Hur kan de blir upphöjda på altaret som nu vilar under det? Inte genom hög rang utan genom att skåda och betrakta.
Sonen skall visa sig för oss enligt sitt löfte (Joh 14:21), inte längre som tjänare (Fil 2:7) utan som Gud (Fil 2:6). Han skall även visa oss Fadern (Joh 14:8-9) och den helige Ande. Vi kan inte undvara att se detta, eftersom det eviga livet består av att känna Fadern som sann Gud och Jesus Kristus som han har sänt (Joh 17:3) och tvivelsutan de bådas Ande. Han skall själv gå och servera oss (Luk 12:37) nya och för oss hittills okända ljuvligheter, som består av att betrakta honom direkt. Det är vad Johannes säger i sitt brev: Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Och han fortsätter: Vi vet dock att när han uppenbarar sig, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är (1 Joh 3:2).
Lyssna till bruden i Höga Visan. Med hoppfull förtröstan säger hon sig redan ha blivit upphöjd på altaret. Om brudgummen säger hon: Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig (Höga v 2:6). Den saliga själen överstiger Kristi människoblivande och mänsklighet, som hon med rätta benämner hans vänstra arm och betraktar hänryckt hans gudomlighet och härlighet, som hon välmotiverat benämner hans högra arm.

Predikan till Alla helgons dag IV:1 forts

Det är denna mörka med fridsamma plats som Herren kallar ”Abrahams sida” eftersom man där kunde vila i tro och väntan på Frälsaren. Abrahams tro var så övertygande och blev så erkänd (jfr 1 Mos 15:6), att han blev den förste som förtjänade att få löftet om Kristi framtida människoblivande. När frälsare steg ner till denna plats, krossade han kopparportarna och slog sönder järnbommarna (Ps 107:16). Han lät de fångna lämna sitt fängelse, dvs vilade i mörkret (Jes 42:7) och dödens skugga (Luk 1:79). Han lät dem få plats under Guds altare och döljer dem i sitt tält på olyckans dag och beskyddar dem i sitt tält (Ps 27:5) fram till den dag då de stiger fram, och deras bröder har nått sitt fulla antal (Upp 6:11). Då får de ta emot det rike som är berett åt dem sedan världens skapelse (Matt 25:34).
Det händer ibland att man i stället för att tala om helgonens vila säger att de befinner sig vid ”Abrahams sida”. Varför? Detta har sitt ursprung i evangeliet, men det ger inte någon människa anledning att betvivla, att denna sida skiljer sig mycket från den andra. En är försänkt i mörker, den andra är full av ljus; en är i helvetet, den andra i himlen. Detta tillåter oss att säga att patriarkernas söner har fått tillträde till sina fäders sida, ty de har förtjänat att få lämna denna värld i deras sällskap.

Predikan till Alla helgons dag IV:1

När vi vår förra predikan hade kommit till det altare under vilket Johannes hörde helgonen ropa (Upp 6:9), gjorde vi ett avbrott och uppsköt resten till senare, vilket ni kanske minns, för att nu efter våra böner med större tillförsikt kunna gå in i detta heliga och hemliga rum. Tidpunkten har nu kommit, då jag vill delge er mina tankar om detta, vilket givetvis inte utesluter att någon annan kan ha fått en annan uppenbarelse.
Den första frågan som vi tar itu med är följande: Hur skall man förstå att Johannas hörde helgonen ropa under Guds altare, då frälsaren i evangeliet säger att änglarna förde Lasaros själ Abrahams sida (Luk 16:22) och inte under Guds altare? Job vågade aldrig hoppas på att få komma till Guds altare, ty han sade: Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig, men blott för en tid (Job 14:13).
Bröder, när Johannes hörde helgonen ropa under Guds altare, hade den tid kommit som Job hade bett om, den tid då Gud ingriper och förbarmar sig (Ps 102:14). Innan han kom som var efterlängtad och som med sitt blod utplånade vår fördömelse (Kol 2:14), släckte det brinnande svärdet (1 Mos 3:24) och öppnade himmelriket för de troende, fanns det ingen möjlighet för något helgon att komma in i detta rike. I helvetet hade Gud reserverat en lugn och sval plats för dem och upprättat en stor klyfta mellan helgonens och de gudlösas själar (Luk 16:26). Alla levde i mörkret, men alla plågades inte. De gudlösa pinades, men de rättfärdiga tröstades. Genom Job vet vi att alla var i mörkret, ty han var övertygad om att även han själv skulle gå till ett land av mörker och dödsskugga (Job 10:21).

Predikan till Alla helgons dag III:4 forts

Hur länge skall vi på avstånd vandra runt detta altare (Ps 26:6), utan att våga oss nära? Jag vet att ni vill höra mig säga vad detta altare symboliserar och att få kunskap om dess heliga och hemliga mysterium. Men vem är jag, som skulle kunna tillåta mig att av nyfikenhet bryta mig in i och utforska det ställe där helgonen vilar? Som om jag inte hade läst, att de som utforskar majestätet blir tillintetgjorda av hans härlighet (Ords 25:27 Vulg).
Om ni inte har någonting att invända, föreslår jag att vi gör ett avbrott här. När helgonens själar hör oss knacka, vill de kanske uppenbara det altares mysterium där de bor, inte tack vare våra förtjänster, utan på grund av honom som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod (Upp 1:5). Må de ta emot oss som medborgare och medlemmar av guds husfolk, och inte som gäster och främlingar (Ef 2:19) som de anser sig vara tvungna att avvisa från sin fördolda boning.

Predikan till Alla helgons dag III:4

Detta är de saliga själarnas hopp (Tit 2:13). Medan de frambär ständig tacksägelse för den salighet i vilken de redan vilar, ber och bönfaller de Herren om den fulländning de fortfarande väntar på. De är befriade från skröplighetens fläckar, men ännu inte från väntans skrynkla. De lever i tacksägelse, men ännu inte i lovprisning, ty endast de fullkomliga får lovprisa den fullkomlige, så att han lovprisas av sina egna (Ps 106:5) den dag de lovprisar honom, och då var och en får det beröm av Gud som tillkommer honom (1 Kor 4:5). Därför använder profeten ett verb i futurum: Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid får sjunga ditt lov (Ps 84:5).
I Uppenbarelseboken säger Johannes inte att hörde lovprisning utan böner. Du kan läsa: Under altaret hörde jag dem ropa som hade blivit slaktade (Upp 6:9 – resp. Sub altare, De oskyldiga barnens fest). Vad ropade de? Herre, utkräv hämnd för dina tjänares blod som har blivit utgjutet. Detta är ett bönerop och inte en lovprisning.

Predikan till Alla helgons dag III:3 forts

Bröder, tro inte att detta är en utopi som jag har hittat på (jfr Joh 7:17). Nej, detta är en utfästelse från Sanningen vars löften förtjänar vår tilltro. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger (Matt 46:47). Den trogne tjänaren får hand om sin Herres alla ägodelar i samma ögonblick som han får gå in i hans glädje och med honom i allt finna sin salighet, glädje och lycka.
Aposteln vittnar om detta: Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom (1Kor 6:17). Den som på liknande sätt förenar sin vilja med Guds vilja blir till ett med den och kommer inte att finna någonting i skapelsen motspänstigt. Allt blir, eller snarare, förblir samstämmigt med hans vilja.