Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

30 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:1

Den trefaldiga boningen
Vi firar denna dag med lovets offer, och vi hedrar den med en glädjefylld fest. Men eftersom ordensmän och visa män inte bör vara ovetande om vad de vördar och firar, så låt oss fråga oss vad detta är åminnelse av - eller snarare av vilka helgon firar vi åminnelsen? Jag anser mig emellertid inte ha rätt att tala utifrån egen auktoritet. Låt därför först någon annan ta till orda, vars vittnesbörd betyder mer (1 Joh 5:9) och har större trovärdighet.
Ni är kanske förvånade och undrar över vad som är meningen med denna inledning, ty ni har inför era ögon tydligt och klart den kyrka, vars invigning vi firar årsdagen av. Vem skulle dra sig för att förklara att de väggar är heliga som biskopars helgade händer har välsignat genom så stora mysterier? Sedan dess har de ständigt gett eko åt heliga läsningar och heliga böners mummel. Heliga relikers närvaro har hedrat dem och de heliga andarna (änglarna) har ständigt vakat över dem.
Men du kanske säger: ”Detta är helt klart, men vem kan skryta med att ha sett änglarna hålla vakt?” Även om du måhända inte ser dem, så ser han dem, han som har sänt dem. Vem är han? Han som genom profeten säger: På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare (Jes 62:6).
Det finns förvisso ett Jerusalem därovan, en fri stad som är vår moder (Gal 4:26). Men jag är inte särskilt benägen att tro att väktare har placerats ut på dess murar, ty i sin lovprisning sjunger profeten: Han ger fred och välgång åt ditt land (Ps 147:14). Men om du inte tycker att detta vittnesbörd räcker, lyssna då till vad den ovan nämnde profeten också säger: De skall aldrig tystna, varken dag eller natt (Jes 62:6). Av detta kan du åtminstone dra slutsatsen att det inte handlar om Jerusalem där ovan, staden om vilken du kan läsa att dess portar skall aldrig stängas om dagen - natt blir det inte där (Upp 21:25). Jerusalem därovan är inte underkastat förändring och behöver inga väktare. Om det behövs väktare är det snarare för våra dagar och nätter. På dina murar har jag ställt väktare.

29 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten III:5

Jag skall nämna en tredje fara, men helt kort, ty tiden har lidit, den tid jag med omtanke om er hälsa använder för att finna botemedel mot vissa sjukdomar som kan drabba er livsföring.
Om du varken vill utlämna fästningen eller överge den, vad tjänar det då till att stanna kvar här och vara overksam och försumlig? Mina älskade, låt oss med hela vår själ och av all kraft verka för att behålla kontrollen över den fästning som vår Herre och konung har anförtrott åt oss. Låt oss vara på vakt mot fiendens alla ränker och beredda att gäcka alla hans anslag i enlighet med Skriftens ord: Stå emot djävulen, och han skall fly för er (Jak 4:7). Men vi vet också vem som har uttalat dessa ord: Om inte Herren vaktar staden är väktarens vaka förgäves (Ps 127:1). Låt oss därför ödmjuka oss under den Högstes mäktiga hand (1 Pet 5:6) och med hela vår varelses andliga glöd överlåta oss tillsammans med denna boning åt hans barmhärtighet för att han själv må skydda oss från alla våra fienders angrepp (Ef 6:11) till sitt namns lov och ära som är välsignat i evighet.

28 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten III:4

I andra hand handlar måste vi akta oss för att bli tillintetgjorda av modlöshet och fly från fästningen av rädsla för något som vi inte behöver frukta (Ps 53:6), och visa största oförvägenhet där faran är som störst. Att fly innebär att utsätta sig för fiendens händer och svärd, som om man vore okunnig om att dessa fiender fullständigt saknar barmhärtighet. De är grymma mot främlingar, ännu grymmare mot de sina och grymmast mot sig själva.

27 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten III:3

De försvarskrafter som Herrens fästning förfogar över är så ansenliga att vi inte behöver frukta någonting under förutsättning att vi är fast beslutna att handla med tro och mod, så att vi inte befinnes vara förrädare, ängsliga eller vårdslösa.
I Guds fästning är alla som ägnar sig åt att släppa in fiender förrädare. Sådana är belackarna (Rom 1:30) som är avskyvärda i Guds ögon, ty de sår söndring (Ords 6:19) och ger näring åt skandaler . Ty även om Herren har inrättat en plats åt sig i frid (Ps 76:3), är det tydligt att söndring är djävulens område.
Bli inte förvånade, bröder, om ni tycker att mitt tal är hårt. Sanningen smickrar inte någon. Den som ägnar sig åt att i detta hus införa någon last, vilken det än må vara, och att göra detta Guds tempel till en demonernas håla (Matt 21:13) har bara att erkänna att han är en förrädare. Tack och lov har vi inte många sådana här. Det kan emellertid hända att vi tillfälligtvis ertappar några som är medbrottslingar till fienderna och som är i färd med att sluta fördrag med döden (Jes 28:15). Ja, de använder alla medel som de förfogar över för att försvaga den andliga disciplinen i det monastiska livet, dämpa entusiasmen, störa freden och skada kärleken.
Vi måste vara på vår vakt mot dem så mycket som möjligt. Är det inte skrivet beträffande vissa människor att Jesus inte anförtrodde sig åt dem (Joh 2:24)? Jag säger er att även om vi för närvarande står ut med dem, så kommer de inom kort att få stå ut med en fällande dom som är lika tung som den skada de orsakar, såvida de inte snabbt bättrar sig.
Så vad, bröder? Vittnar dina handlingar om, att du är trogen mot fåfängan, ljumheten eller någon annan last, och att du ljuger för Gud genom din tonsur ? Om du har utlämnat Clairvaux till Kristi fiender, har du med säkerhet berövat honom hans bästa fästning. Varje år får han en god inkomst och en i hans ögon värdefull utdelning, vilket är ett stort byte som han tar från sina fiender och som han för in i denna av honom befästa borg för vars motståndskraft han har stort förtroende. Ja, här är de, de som han har befriat ur nöden och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder (Ps 107:2).
På vilket straff tänker du, ja vilket straff riskerar förrädaren som förråder denna fästning, när man tar honom på bar gärning och han varken kan gömma sig eller fly? Han kommer inte att dömas till samma död som alla andra. Han måste gå under i särskilda plågor.
Men nu uppehåller jag mig inte längre vid detta. Jag tror att vi framdeles aktar oss bättre för ett så avskyvärt förräderi genom att anstränga oss och mer än någonsin vinnlägga oss om att inte dra till oss, utan tillbakavisa alla köttsliga och världsliga laster för att inte få rykte av att vara förrädare eller ådra oss det straff som är förbehållet förrädarna.

26 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten III:2

Det är också nödvändigt att göra i ordning vapnen, dvs andliga vapen, som är kraftfulla i Guds tjänst, inte bara till försvar, utan även till anfall för att modigt kunna jaga fienden på flykt. Ta på er Guds rustning (Ef 6:11), säger Paulus. Vad skall vi tänka om detta, bröder? Fiendens frestelse är farlig för oss, men ännu farligare för honom är vår bön. Hans ondska och list skadar oss, men vår enkelhet och barmhärtighet vållar honom mycket mer plåga. Vår ödmjukhet är outhärdlig får honom, vår kärlek bränner honom, vår mildhet och lydnad pinar honom.
Hunger får emellertid inte plåga oss så att vi överlämnar fästningen åt fienden. Men - Gud vare tack - är vi inte utsatta för profetens förskräckliga hot, eller snarare Herrens hot genom hans profet: hunger och törst, inte efter bröd och vatten, utan efter Guds ord (Amos 8:11). Ty vi läser: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun (Matt 4:4). Nu förstår ni varför vi inte saknar förnödenheter: ofta lyssnar vi till predikningar, oftare till läsningar ur Skriften och ibland får vi glädje av en andligt brinnande människas hänförelse, likt små hundar som äter de smulor som faller från deras herrars bord (Matt 15:27) - jag talar om de himmelska gästabud, där man får njuta överflödet i Guds hus (Ps 36:9).
Dessutom har vi tårebröd (Ps 80:6) som förvisso inte är så välsmakande, men som inte desto mindre ger styrka åt människans hjärta (Ps 104:15). Vidare har vi lydnadens bröd, som Herren talar om till sina lärjungar: Min mat är att göra min Faders vilja (Joh 4:34). Och framför allt har vi det levande brödet från himlen (Joh 6:51), vår Herres och Frälsares lekamen, som är en näring som tillintetgör all fientlig makt.

25 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten III:1

Tre åtgärder som vi måste vidtaga till försvar av Guds fästning

Mina bröder, detta hus är den evige konungens fästning, men den är belägrad av fiender. Vi, som har svurit att kämpa för honom och är inskrivna i hans tjänst, vet att vi har tre ting att tänka på till försvar av hans fästning: befästning, vapen och förnödenheter.
Vari består befästningsförberedelserna? Staden är vår styrka, säger profeten, till skydd har han skänkt den vallar och värn (Jes 26:1). Muren är självbehärskning och värnet tålamod. God är självbehärskningens mur, ty den formar en inhägnad, för att döden inte skall få tillträde varken genom ögonens fönster (Jer 9:21) eller andra sinnesorgan. Gott är även tålamodets värn som får ta emot fiendernas första anfall för att vi modigt skall kunna hålla stånd och vara orubbligt ståndaktiga bland så många frestelser.
När självbehärskningen är skakad och nästan har fallit, är det enda botemedlet att bjuda motstånd med tålamodets värn och att absolut vägra allt samtycke, oavsett vilken eld som brinner i syndens tanke. Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv (Luk 21:19).
Frälsaren placerar sig själv såsom mur och värn i sin stad, han som genom Gud Fader för oss har blivit rättfärdighet (1 Kor 1:30) och för profeten tålamod, enligt dennes ord: Du är mitt hopp, o Herre, min Gud (Ps 71:5). Muren upprättar man genom sitt livsallvar och värnet genom att bära sitt lidande, om man tar sig till vara för köttets och världens lustar, och om man med bestämdhet försvarar sig mot motståndarens anfall.

24 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten II:4

Även om var och en behärskar sig på detta sätt, måste vi alla bli eniga och sammanfogade av ömsesidig kärlek som är fullkomlighetens band (Kol 3:14). Men i det jordiska livet är det omöjligt att ha en fullständig kunskap om varandra, och kanske skulle det inte heller vara lämpligt. Det är i den himmelska boningen som kunskapen ger näring åt kärleken. Här skulle den snarare vara till förfång. Vem kan i själva verket säga: ”Jag mitt samvete är rent?” (Ords 20:9). Och dessutom, vilken risk är det inte att känna sig förlägen, om man är känd, och vilken risk att bli chockerad, om man har kunskap! Kunskapen är lycklig endast där det inte längre finns någon orenhet.
Den himmelska boningen är enad från grunden och kommer att så förbli i evighet, medan den jordiska liknar ett krigsmännens tält vars sammanhållning är mindre god. Ja, den himmelska är en boning för glädje och den jordiska för vapentjänst. Den där ovan är en boning för lovprisning, och den här nere en boning för bön. Denna är en stad för vår styrka (Jes 26:1), och den andra en stad för vår vila (Syr 36:15).
Om vi således varit segerrika här nere kommer vi att bli ärorika där uppe. I stället för hjälm får vi ett diadem och en spira samt en palmkvist i stället för svärd. Skölden kommer att bytas ut mot en guldbroderad festdräkt och rustningen mot glädjens högtidskläder (Jud 10:3).
Medan vi väntar är det bättre att bli tyngd än att förgå . Det är bättre att bära en tung sköld och rustning, än att se sig genomborrad av den Ondes brinnande pilar (Ef 6:16). Må han bevara oss från dem, han som skyddar oss från ovan och som är välsignad i evighet (Rom 1:25).

23 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten II:3

Bröder, nu ser ni varför vi med åstundan och tillbörlig tacksamhet måste engagera oss i att bygga en boning i oss åt Herren och att vara angelägna om att han först tar sin boning i var och en av oss, sedan i oss alla tillsammans, ty han försmår varken enskilda människor eller människor tillsammans.
Först och främst bör var och en vara mån om att inte vara oense med sig själv, ty varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus (Luk 11:17). Dessutom träder Kristus inte in på ett ställe, där väggarna lutar och murarna är fallfärdiga (Ps 62:4).

Kräver inte själen att dess kroppsliga boning är i god form? Och måste den inte lämna kroppen, om dess lemmar söndras? Själen måste även ägna sig själv omtanke, om den vill att Kristus genom tro skall bo i dess hjärta (Ef 3:17), d.v.s. hos sig. Själen måste noga akta på att dess lemmar inte skiljs från varandra - jag tänker på förståndet, viljan och minnet.
Må förståndet akta sig för att göra fel och vara samstämmigt med viljan, ty så vill viljan ha förståndet. Och viljan må ta sig till vara för all ondska, ty det är villkoret för att förståndet skall acceptera viljan. Om däremot själen fördömer sig själv efter att viljan förvillat sig på en punkt som den förnuftsmässigt godkänner, råder inbördeskrig och farlig tvedräkt. Ty förståndet brännmärker alltid en sådan vilja och kan inte annat än att anklaga, döma och fördöma den. Därför säger Herren i evangeliet: Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse (Matt 5:25).
Minnet må å sin sida ta sig tillvara för all orenhet. Ingen synd får bli kvar som inte utplånats genom bekännelse och botgöringens frukt (Matt 3:8). Ty ett samvete där synden gömmer sig drar på sig viljans hat och förståndets avrättning.
Den människa förbereder således åt Gud en god boning, vars förstånd undviker att låta sig luras, vars vilja undviker att fördärvas och vars minne undviker att befläckas.

22 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten II:2

Hur ställer vi oss till detta, mina bröder? Var kan vi finna en plats för denna byggnad? Vem kan bli dess arkitekt? Detta synliga tempel är förvisso byggt för oss för att vi skall bo i det: Den Högste bor dock inte i något som är byggt av människohand (Apg 7:48). Vad för slags tempel bygger vi åt honom som säger, och i sanning säger: Uppfyller inte jag både himmel och jord (Jer 23:24) ?
Jag skulle känna mig pressad och min ande skulle ängslas i mig (Ps 143:4), om jag inte hörde Herren säga om någon: Min Fader och jag skall komma till honom och stanna hos honom (Joh 14:23). Därför vet jag nu, var vi skall förbereda en boning för honom, ty det enda som passar honom är hans avbild. Ja, själen är i stånd att ta emot honom, ty vi vet att den har skapats till hans avbild.
Skynda dig därför och smycka ditt brudgemak, Sion , ty Herren har funnit behag till dig, och din jord skall bli bebodd (Jes 62:4). Ropa ut din glädje, dotter Sion (Sak 9:9), ty din Gud skall vara hos dig (Upp 21:3). Säg med Maria: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt (Luk 1:38). Svara även med Elisabets ord: Hur kan det hända mig, att min Herre kommer till mig ? (Luk 1:43). Vilken Guds godhet, välvilja och vördnad, och vilken ära för själarna! Universums Herre som inte behöver någonting ser till att man i dem bygger honom en boning.

21 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten II:1

Vad vi måste göra med oss själva och andra

En dag greps David som var helgon, ärofull konung och Herrens profet av samvetsbetänkligheter under inflytande av sin tro. Vilken skam att bo i ett hus värdigt en konung, medan Herren Sebaot ännu inte har någon boning på jorden (2 Sam 7:2). Bröder, det är något som också vi ärligt borde tänka på för att sedan modigt skrida till verket. Ty profetens plan behagade Gud, även om han lät Salomo förverkliga den (2 Sam 7:13) av skäl som vi inte har tid att förklara nu.
Även du, min själ, bor redan nu i en upphöjd boning som Gud har berett åt dig. Jag talar om din kropp, som han har avpassat, anpassat och anordnat så väl, att det är en ära och lycka att bo i den. Men även för kroppen har han berett en upphöjd boning, välordnad och vacker. Jag talar om den synliga värld i vilken vi bor. Tycker du inte att det är anstötligt att han har berett en boning åt dig, och att du inte bryr dig om att bygga ett tempel åt honom ?
Du har ännu en boning, men var förvissad om att ditt hus snart störtar samman och att du kommer att bli utsatt för regn, vind och kyla (jfr. Matt 7:27), om du inte varit förutseende och sörjt för ett annat hus. Ack,vem kan bestå inför hans kyla (Ps 147:17)? Lycklig, ja mycket lycklig, är däremot den som kan säga: Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner, har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand (2 Kor 5:1). Unna inte dina ögon sömn eller dina ögonlock slummer, förrän du finner en plats för Herren, ett tält för Jakobs Gud (Ps 132:4).

20 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten I:7

Efter att ha sagt att detta hus utgör en felfri och perfekt sammanfogad helhet, återstår det att precisera, varav detta enhetens band och sammanhållning består (Ef 4:16). Hos Jesaja läser vi att lödningen är god (Jes 41:7). Tvåfaldigt är det bruk som håller stenarna samman: fullkomlig kunskap och fullkomlig kärlek. Ja, den kärlek som förenar dem är större ju närmare de är Gud som är själva kärleken (1 Joh 4:16). Ingen misstanke kan skilja dem åt, ty sanningens stråle som genomtränger allt tillåter inte att något av den ene blir fördolt för den andre. Ja, den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom (1 Kor 6:17). Så råder det ingen tvekan om att de saliga andarna i fullständig förening med Gud genomtränger allt med och i honom.
Om det är din önskan att komma till detta hus och din själ längtar efter Herrens gårdar (Ps 84:3), ropa då likt profeten: Ett enda ber jag Herren om, detta begär jag: att få vara i Herrens hus varje dag i mitt liv (Ps 27:4). Eller gör ännu hellre som profeten och tillägg: han som gav Herren sin ed, ett löfte åt Jakobs Mäktige: ”Jag skall inte gå in i mitt hus och inte lägga mig på min bädd” (Ps 132:2).
Men om detta måste vi tala i en annan predikan och lägga ut det som Herren inger oss att säga.

19 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten I:6

Välsignelse
Välsignelse förväntar vi oss först mot slutet, när Gud öppnar sin hand för att stilla allt levandes hunger med nåd (Ps 145:16). Ty de fyra föregående nådegåvorna utgör en underpant på belöningen, medan själva belöningen består av välsignelsen. Ja, i välsignelsen når den heliggörande nåden sin kulm, ty vi går redan över till den eviga boning som inte är gjord av människohand, utan som finns i himlen (2 Kor 5:1). Den är byggd av levande stenar (1 Pet 2:5), d.v.s. av änglar och människor.
Byggnation och invigning fullbordas tillsammans. Ty spridda bjälkar och stenar utgör inte ett hus, där man kan bo. Det krävs att de sammanfogas för att det skall bli ett hus. Det är så den fullkomliga enheten bland de himmelska andarna, som är förenade med varandra i samstämmighet, erbjuder åt Gud en fullbordad boning som är honom värdig, ett hus som obeskrivligt gläder det ärorika Majestät som bor däri (Jes 2:10).
Vem skulle bättre kunna känna till kungarnas alla hemliga rådslag och vara förtrogen med alla deras ord och handlingar än bjälkarna och stenarna i deras palats, om det inte vore för att de saknar förstånd? Det är därför som de levande och förnuftsbegåvade stenarna i detta himmelska hov är närvarande vid Guds rådslag och känner Trefaldighetens mysterier och hör de outsägliga orden som ingen människa får uttala (2 Kor 12:4). Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov (Ps 84:5). Ja, ju mer de ser, förstår och lär känna, desto större blir deras kärlek, liksom deras lovprisning och förundran.

18 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten I:5

Smörjelse
Därför måste smörjelsen med den andliga nåden komma vår svaghet till hjälp (jfr Rom 8:26) och genom sin förekommande nåd mildra ordensregelns kors och botgöring av olika slag. Utan kors går det inte att följa Kristus, men vem skulle kunna bära korsets tyngd utan smörjelse? Skälet till att så många är rädda för korset och undflyr botgöringen är att de ser korset, men inte smörjelsen.
Ni har däremot erfarenhet av den och vet att vårt kors har blivit smort, att vår botgöring är angenäm och behaglig genom Andens nåd som kommer oss till hjälp, och att vår bittra bedrövelse är mycket mild, om man får säga så (Jes 38:17).

Upplysning
Som en följd av denna nådens smörjelse sätter en kristen inte sin lampa under ett sädesmått, utan på en hållare, ty det är tid att vårt ljus lyser för människorna så att de ser våra goda gärningar och prisar vår Fader i himlen (Matt 5:15).

17 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten I:4

Det som på ett synligt sätt har skett med denna byggnads väggar måste andligen ske med oss. Och om ni vill veta vad det är, så handlar det om bestänkning, inskrift, smörjelse, upplysning och välsignelse. Det är vad biskoparna har gjort med detta synliga kyrkhus, och det är också vad Kristus, som trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma (Heb 9:11), gör med oss varje dag på ett osynligt sätt.

Bestänkning
Han börjar med att bestänka oss med isop (Ps 51:9) för att rena och tvätta oss och göra oss vita så att man kan säga om oss: Vem är det som kommer hit upp alldeles vit? (Höga v 3:6 Vulg). Han tvättar oss i bikten genom tårarnas flöde och botgöringens svett – ja, han tvättar oss t.o.m. i det dyrbara vatten som flöt fram ur godhetens källa, d.v.s. ur hans sida (Joh 19:34).
Han bestänker oss med isop (Ps 51:9) som är en anspråkslös växt ägnad att rena luftrören. Detta gör han med vishetens vatten (Syr 15:3), med andra ord, gudsfruktan som är vishetens begynnelse (Ps 111:10) och en källa till liv (Ords 14:27). Dessutom kryddar han detta vatten med salt för att vår fruktan inte skall bli fadd och sakna hopp och andakt.

Inskription
Detta är inte allt, ty vidare ristar han oss med det Guds finger (2 Mos 31:18), varmed han drev ut demonerna (Luk 11:20), och som utan tvivel är den Helige Ande. Han ristar in sin lag, inte längre på sten, utan i våra hjärtan på tavlor av kött och blod (2 Kor 3:3). Så uppfyller han det profetiska löftet att ta bort stenhjärtat ur vår kropp och ge oss ett hjärta av kött (Hes 11:19) d.v.s. ett hjärta som inte längre är envist och fixerat till lag, utan gott, milt, mjukt och fromt.
Lycklig den som du, Herre, fostrar och undervisar genom din lag (Ps 94:12). Ja, lyckliga de som undervisats och som håller hans förbund och minns vad han befallt och lyder (Ps 103:18). Ty den som vet hur man handlar rätt, men inte gör det, han begår en synd (Jak 4:17), och den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp (Luk 12:47).

16 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten I:3

Mina kära bröder, dagens fest är alltså er. Det är ni som har blivit invigda åt Herren, er har han utvalt och tagit emot som sin egendom. Profeten säger: Den värnlöse lämnar sin sak åt dig, du är den faderlöses hjälpare (Ps 10:14).
Ni har gjort rätt i att byta bort allt som ni kan äga i världen. När ni nu inte har kvar någonting av detta, tillhör ni världens skapare och har honom till egendom, eftersom han otvivelaktigt gör sig till de sinas del (Ps 142:6) och arvedel (Ps 16:5). Trots det som ondskans barn säger, är det folk inte lyckligt som äger allt - det vill säga de jordiska ting som Gud ger: fyllda visthus och får som förökar sig (Ps 144:13) och liknande ting - nej, det folk som äger allt detta är inte lyckligt, men lyckligt är det folk, ja, saligt är det folk vars Gud är Herren (Ps 144:15).
Betänk därför om det inte är tillbörligt och rätt att betrakta den dag som en fest, då Gud tog emot oss som sin egendom och tog hand om oss genom sina tjänares och ställföreträdares ämbete för att göra det som han en gång hade lovat: Mitt ibland dem (Sak 2:10) skall jag vara deras Gud (Upp 21:3); och vi är hans folk, fåren i hans hjord (Ps 95:7).
När detta kyrkhus invigdes åt Herren genom biskoparnas händer gjordes det förvisso för vår skull, men inte bara för oss som var närvarande då, utan även för alla dem som skall tjäna Herren på denna plats ända till världens slut.

15 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten I:2

Vill ni ha bevis (Jfr 2 Kor 13:3) för den helighet som jag talar om? Vill ni att jag skall påvisa för er de under som helgonen här på jorden verkar? Många av er har viljestarkt lämnat de synder och laster i vars smuts ni låg likt djuren i träcken (Joel 1:17 Vulg). Många gör varje dag med framgång motstånd mot de anfall de blir utsatta för enligt apostelns ord, som säkerligen talar om de heliga: De var svaga men blev starka, fick kraft i striden (Heb 11:34).
Finns det någonting mer imponerande än att se en människa som tidigare inte kunnat ta sig tillvara för överflöd, festande, dryckenskap, nattläger, skamlösheter och andra liknande eller annorlunda laster, och som nu avhåller sig från dessa sedan flera år och t.o.m. för hela livet? Finns det ett större under än att kunna se så många ynglingar, ungdomar och ädla män - alla er som jag ser framför mig - utan bojor stanna kvar i ett öppet fängelse, fasthållna endast av gudsfruktan (Ps 119:120) och framhärda i en botgöring som är så förkrossande att den överskrider mänsklig kraft, natur och vana?
Jag tror att ni själva ser, hur många under vi kan finna redan nu, om vi bara noga betraktar var och ens uttåg ur Egypten och vandring i öknen, med andra ord hans uppbrott från världen, inträde i klostret och livsföring i klostret.
Vad är detta, om inte tydliga bevis för att den Helige Ande bor i er? Det är kroppens livsyttringar som vittnar om att själen bor i kroppen. På samma sätt betygar det andliga livet att Anden bor i själen (Rom 8:11). Ja, själens närvaro märks genom att man ser och hör, och Andens närvaro märks genom kärlek, ödmjukhet och alla andra dygder.

14 september 2006

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten I:1

Kyrkoinvigningens fem "sakrament"

Bröder, med stor andakt bör vi fira dagens fest, eftersom den i högsta grad angår just oss. Helgonfesterna har vi gemensamt med andra kyrkor, medan denna fest är vår egen. Så om inte vi firar den, är det ingen annan som gör det. Detta är vår fest, ty vi firar vår kyrka. Ja, mer än så, detta är vår fest, ty vi firar oss själva.
Kanske blir ni förvånade över och rodnar vid tanken på att fira er egen fest. Men var inte som häst eller mula utan förstånd (Ps 32:9). Vilken helighet kan dessa stenar besitta, för att vi skall fira dem? Förvisso är de heliga, och den enda anledningen är era kroppar. Ty vem kan betvivla att era kroppar är heliga, då de är ett tempel för den Helige Ande (1 Kor 9:15,19)? Var och en skall lära sig att hålla sin kropp i helgd (1 Thess 4:4).
Således är själarna heliga genom Guds Ande som bor i er (Rom 8: 1-11), heliga är kropparna genom själarna och heligt är även detta hus genom kropparna.
Även om David var fånge i en alltjämt förgänglig kropp, och hans själ samtyckte till att i sin syndiga kropp (Rom 6:6) begå ett allvarligt äktenskapsbrott, kunde han ändå säga: Bevara min själ, ty jag är helig (Ps 86:2).
Ja, beundransvärd är Gud i sina heliga (Ps 68:36 Vulg) och inte bara i dem som är i himlen, utan även i dem som är på jorden. Här liksom där har han helgon, och i de ena liksom i de andra är han beundransvärd genom att saliggöra de ena och helga de andra.

Mellanrum

Det är ett tidigt kyrkligt bruk att inviga en kyrkobyggnad innan den tas i bruk. Till en början bestod invigningen av att altaret tvättades och smordes med olja och reliker murades in. Senare under högmedeltiden började man även att bestänka kyrkans väggar med vigvatten, olja hälldes ut på golvet i korsets form och alfabetet - först på latin senare även på grekiska ristades in på kyrkgolvet. Likaså var det tidigt även bruk att årligen fira kyrkobyggnadens invigningsdag.
1138 invigdes den andra kyrkan i Clairvaux - den första togs ur bruk på grund av att klostret måste flytta - och här höll Bernhard sina sex bevarade predikningar till den årliga kyrkoinvigningsfesten.

13 september 2006

Om kärleken till Gud - 40

Alla Kristi lemmar kan om sig själva säga det som Paulus sade om huvudet: Om vi än efter köttet hade lärt känna Kristus, så känner vi honom icke mer på det sättet (2 Kor 5:16). Ingen blir här känd efter köttet, ty kött och blod kan inte ärva Guds rike (1 Kor 15:50). Det är inte så att själva kroppen inte får komma in, men de kroppsliga begären blir absorberade av den andliga kärleken och de svaga mänskliga känslorna blir på något sätt gudomligjorda. Det kärlekens nät som i dag flyter omkring på det vida och djupa havet fångar in alla sorters fiskar, kastar bort de dåliga och behåller de goda på stranden. I detta livet fångar kärleken all slags fisk i sitt rymliga nät och anpassar sig till alla efter omständigheterna. Den gör allas glädje och smärta till sin egen och brukar glädjas med dem som är glada och gråta med dem som är ledsna. Men när den kommer till stranden gör den sig av med de dåliga fiskarna och allt sorgligt som den behövt utstå och behåller endast det som behagar och är till glädje.
Kan vi t.ex. tänka oss Paulus svag med de svaga eller brinnande med dem som tar anstöt där förargelseväckande händelser och svaghet inte finns? Eller att han begråter dem som inte gör bot där det inte finns syndare och botgörare? I den staden som gläder sig åt flodens strömmar (Ps 46:5) finns inte mycket gråt och klagan för dem som är dömda till den eviga elden med djävulen och hans änglar. Herren älskar stadens portar mer än andra boningar i Jakob (Ps 87:2). I hyddorna firar man stundom seger, men känner dånande kamp och dödsfara. I fäderneslandet finns det inte plats för smärta och sorg, varför vi sjunger: Alla som bor här är fyllda av glädje (Ps 87:7 Vulg) och: Evig glädje skall de få (Jes 61:7). Omöjligt att minnas barmhärtighet där Guds rättfärdighet är allenarådande. Saknas nöd och barmhärtighet, finns inte medlidande.

SLUT

12 september 2006

Om kärleken till Gud - 39

Som en följd av vår kroppslighet och att vi föds utifrån sinnligt begär, börjar våra begär eller kärleken i kroppen. Om den ledsagas väl gör den framsteg under nådens ledning ända tills den så småningom blir absorberad av anden, ty det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga (1 Kor 15:46). Därför skall vi först bära den jordiska människans avbild och sedan den himmelskas. Människan börjar alltså med att älska sig själv, ty hon är kropp och förstår ingenting utanför sig själv. Men när hon ser att hon inte kan överleva börjar hon genom tron att söka och älska Gud som hon behöver. På en andra nivå älskar hon Gud , men för sin egen skull – inte för hans. Utifrån sin nöd vänder hon sig till honom i meditation, lektyr, bön, lydnad och blir förtrolig med Gud som undan för undan omärkligt gör sig känd och följaktligen och får hon så erfara hans mildhet.
När hon erfarit Herrens mildhet, kommer hon till den tredje nivån och då älskar hon Gud för hans egen skull och inte för sin egen. Här stannar man länge och jag vet inte om någon kan komma längre på denna väg och nå den fjärde nivån, där människan inte längre älskar sig själv, utan endast Gud. Om andra har erfarenhet av detta, må de vittna därom, men för egen del måste jag bekänna att jag inte tror att det är möjligt. Men det inträffar med all säkerhet, när den gode och trogne tjänaren får gå in i sin Herres glädje och berusa sig av överflödet i Guds hus. Han glömmer fullständigt sig själv som om han inte längre tillhörde sig själv, skyndar förbehållslöst till Gud och håller sig så fast vid honom att han blir en ande med honom. Jag tror att profeten menade detta, när han skrev: Jag skall besjunga Herrens storverk, Herre jag skall endast minnas din rättfärdighet (Ps 71:16). Han visste mycket väl att han genom att gå in i Herrens andliga storverk skulle bli befriad från all kroppslig svaghet och att inte längre behöva tänka på den, utan att helt förandligad endast tänka på Guds rättfärdighet.

11 september 2006

Om kärleken till Gud - 38

Kärleken är således en god och mild lag, och inte bara lätt och behaglig, ty den gör slavarnas och löntagarnas lagar lätta. Den avskaffar förvisso inte lagen utan fullgör den, enligt Herrens ord: Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla (Matt 5:17). Den dämpar en, reglerar en annan och lindrar båda. Kärleken är aldrig utan fruktan, men ren fruktan. Aldrig utan längtan, men välordnad längtan. Kärleken fullkomnar således slavens lag genom att inge honom fromhet och löntagarens genom att ordna hans begär. Fromhet förenad med fruktan tillintetgör inte kärleken, utan renar den. Den tar bara bort den bestraffning som alltid åtföljer en inställsam fruktan. Men kärleken förblir alltid ren såsom ett barns tillgivenhet. Därför kan vi läsa: Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan (1 Joh 4:18), vilket betyder att straff alltid är förenat med fruktan. Enligt denna retoriska formulering är orsak effekt. Begären regleras när de förenas med kärleken. De avvisar allt ont, föredrar det som är bättre och längtar endast efter det som är gott i hopp om något som är bättre. När man genom Guds nåd nått detta stadiums fullkomning älskar man kroppen och allt det kroppsliga för själens skull, och själen för Guds skull och Gud för hans egen skull.

10 september 2006

Om kärleken till Gud - 37

Det är tydligt att barnen inte är utan lag, om man inte har en annan uppfattning än vad som är skrivet: Lagen är inte till för rättfärdiga (1 Tim 1:9). Men man skall veta att den lag som är promulgerad av träldomens ande som lever i fruktan (Rom 8:5) är annorlunda än den lag som är given av frihetens ande i mildhet. Barnen är inte tvingade att underkasta sig den första, men det är dem inte tillåtet att leva utan den andra. Vill ni höra varför lagen inte är gjord för de rättfärdiga? Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan (Rom 8:15), säger aposteln. Och vill ni veta varför de inte lever utan kärlekens lag? Aposteln fortsätter: Ni har fått en ande som ger söners rätt (Rom 8:15). Lyssna till hur den rättfärdige som samtidigt bekänner att han inte är under lagen och inte utan lagen: För dem som står under lagen har jag varit som en som står under lagen, fast jag inte själv står under lagen. För dem som är utan lag har jag varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag (1 Kor 9:20-21). Därför skall man inte säga: ”De rättfärdiga har inte lagen” eller: ”De rättfärdiga är utan lag”, utan: Lagen är inte till för de rättfärdiga (1 Tim 1:9), dvs den är dem inte påtvingad mot deras vilja, utan given åt deras goda vilja och inspirerar dem med mildhet. Därför säger Herren: Tag på er mitt ok (Matt 11:29) som om han sade: ”Jag lägger inte mitt ok på er mot er vilja, men tag det om ni vill. På annat vis kan ni inte finna vila för era själar, utan endast möda.

09 september 2006

Om kärleken till Gud - 36 forts

Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp (Rom 7:24)? Den tynger och tillintetgör mig, så att om Herren inte kom till min hjälp skulle jag snart få bo i tystnaden (Ps 94:17)! Den människa jämrar sig under denna bördas tyngd som säger: Varför har du satt mig upp emot dig och varför har jag blivit en börda för mig själv (Job 7:20)? Med orden "har jag blivit en börda för mig själv" vill han visa att han är sin egen lag och att dess upphov inte är någon annan än han själv. Och när han säger till Gud ”varför har du satt upp mig emot dig” visar han att han inte kan dra sig undan Guds lag. Ty det är ett resultat av den eviga och rättvisa lagen att den som vägrar att leva under Guds milda ledning blir bestraffad och överlämnad åt sin egen. Avvisar man det milda oket och kärlekens lätta börda, blir man tvingad att bära sin egen viljas outhärdliga börda.
På detta beundransvärda och rättvisa sätt gör den eviga lagen överlöparen till fiende och undersåte, ty å ena sidan undkommer han inte den rättvisans lag han gjort sig förtjänt av och å andra sidan förblir han inte hos Gud i hans ljus, vila och härlighet. Han är underordnad Guds makt, men utesluten från hans salighet. Herre, min Gud, varför förlåter du inte min synd, utplånar min skuld (Job 7:21), så att jag blir befriad från min egen viljas tunga börda, lättad kan andas under kärlekens lätta tyngd, befrias från inställsam rädsla och inte längta efter lön, utan stimuleras av din ande, den frihetens ande som leder Guds söner (Rom 8:14) och som betygar min ande att också jag är en av dem, ty min lag är din och jag är i denna världen liksom du är här. De som följer apostelns ord stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra (Rom 13:8) är i världen liksom Gud, de är varken slavar eller löntagare, utan Guds barn.

08 september 2006

Om kärleken till Gud - 36

Slavar och löntagare har en lag som de inte har fått av Herren, utan som de har gjort åt sig själva. De förstnämnda älskar inte Gud och de sistnämnda älskar något annat mer än honom. Jag upprepar, de har en lag som inte kommer från Herren, utan från dem själva, men den är underställd Herrens lag. De är sant att båda har kunnat göra sig en lag, men de har inte haft makt att undandra den från den eviga lagens orubbliga ordning. Båda har på ett förvänt sätt imiterat Skaparen och gjort sig en lag genom att ge företräde åt sig egen vilja framför den allmänna och eviga. Gud är sin egen lag och är inte beroende av någon, medan dessa är så förmätna att de råder över sig själva och gör sin egen vilja till regel. Vilket tungt och outhärdligt ok tynger inte alla Adams barn och får våra huvuden att böjas och krökas och för vårt liv till dödsrikets rand (Ps 88:4)!

07 september 2006

Om kärleken till Gud - 35

Jag säger att den är fläckfri, ty den förbehåller sig ingenting av det som den har. När människan inte har någonting eget, är allt hon har Guds. Och det som är Guds kan inte vara orent. Herrens fläckfria lag är den kärlek som inte söker det som den själv har nytta av, utan det som är till gagn för andra. Den kallas Herrens lag, dels eftersom han själv lever efter den och dels eftersom ingen äger den, utan får den till skänks av honom. Tyck inte att det är egendomligt att jag talar om att Gud lever efter den, ty jag har inte talat om något annat än kärlekens lag. Vad är det som vidmakthåller den suveräna och outsägliga enheten i den högsta och saliga Trefaldigheten, om inte just kärleken? Kärleken är således en lag, Herrens lag, som bevarar Trefaldigheten i enhet och binder den samman med fredens band.
Må ingen tro att jag här talar om kärleken som en yttre egenskap - vilket vore detsamma som att säga att det i Gud finns någonting som inte är Gud – utan om kärleken som gudomlig natur. Detta är ingenting nytt eller ovanligt, ty Johannes säger: Gud är kärlek (1 Joh 4:8). Den benämns med rätta Guds kärlek och Guds gåva. Kärleken ger kärlek. Kärleken som väsen ger kärlek som egenskap.(Caritas substantiva dat accidentalem.) När jag talar om den givande kärleken avser jag väsendet, när jag talar om gåva egenskapen. Kärleken är en evig lag, som skapar allting och råder över allting. Den gör allt med tyngd, mått och mängd. Det finns ingenting i världen som inte är underställt denna lag. Den finns som lag för allt annat och är själv inte utan lag, vilken emellertid är den egna, som den inte har skapat åt sig, men genom vilken den råder över sig själv.

06 september 2006

Om kärleken till Gud - 34

Utdrag ur ett brev till kartusianbröderna
Inledning

Jag minns att jag tidigare skrivit ett brev till kartusianbröderna där jag bland annat berörde dessa fyra grader. Det är möjligt att jag gjorde även andra reflexioner över kärleken, men allt handlade om samma ämne. Kanske kan det vara av värde att tillfoga några avsnitt ur detta brev, särskilt som det är lättare för mig att kopiera sådant som jag redan har skrivit än att skriva på nytt.

Jag säger således att den sanna och äkta uppriktiga kärlek som kommer från rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro får oss att älska det som gagnar vår nästa lika mycket som oss själva. Det är tydligt att den, som endast älskar sitt eget eller älskar sitt eget mer än andras, inte älskar det goda för att det är gott, utan för den fördel det medför. Han kan således inte lyda profeten som säger: Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd (Ps 118:3). Han tackar Gud för att denne utan tvekan är god för honom, men inte i sig själv och därför förtjänar han profetens förebråelse: Han prisar dig då du handlar väl mot honom (Ps 49:19). Det finns människor som prisar Herren för att han är mäktig, andra för att han är god mot dem och ytterligare andra för att han är god i sig. De första är rädda slavar, de andra är snikna löntagare, och de sistnämnda är söner som ärar sin fader. De räddhågade och näriga tänker endast på sig själva. Det är bara den kärlek som finns hos sonen som inte söker sitt.
Om den tror jag att det är sagt: Herrens lag är utan brist, den omvänder själarna (Ps 19:8), ty endast den förmår själen att vända sig bort från kärleken till sig själv och världen och att vända den till Gud. Varken fruktan eller kärlek till sig själv kan omvända själen. Ibland byter de ansikte eller yttre framtoning, men aldrig hjärta. Slavarna gör ibland Guds verk, men aldrig spontant utan framhärdar i hårdhet. Löntagarna utför dem inte gratis, utan av girighet. Där det råder egenkärlek finns individualism, där det finns individualism finns det vrår, och där det finns vrår finns det utan tvekan även sopor och smuts. Slaven har således sin lag i fruktan som binder honom. Löntagaren har sin i snikenhet, som utövar dragningskraft på honom och fångar hans uppmärksamhet. Ingen av dessa lagar är fläckfri och kan omvända själen. Kärleken omvänder däremot själen och gör den fri.

Mellanrum

Härmed är Bernhards bok om Kärleken till Gud från ca 1128 nästan bloggad, dvs Bernhard försåg den med ett tillägg, nämligen ett utdrag ur ett brev till kartusianbröderna som han hade skrivit ca fyra år tidigare. Brevet tillför inte något nytt till texten, och det är viktigt att inte uppfatta det som en direkt fortsättning. Tillägget består av sex textavsnitt, 34-40.

05 september 2006

Om kärleken till Gud - 33

Visheten firar denna trefaldiga fest med endast en rätt, nämligen den kärlek som mättar alla som arbetar, ger de själar som vilar att dricka och berusar dem som råder. Visheten gör som bruk är vid jordiska fester, där man enligt naturens ordning serverar mat före dryck. Innan vi dör äter vi av våra händers arbete och med denna dödliga kropp tuggar vi det som vi vill svälja. Efter döden i det förandligade livet dricker vi med lätthet det som vi blir serverade. I våra återuppståndna kroppar, som överflödar av en otrolig fullhet blir vi berusade av det eviga livet. Det är vad brudgummens ord i Höga visan betyder: Ät, mina vänner, och drick! Berusa er av kärlek, mina älskade (Höga v 5:1)! Ät före döden, drick efter döden och berusa er efter uppståndelsen.
Med rätta betecknas de kära som kärleken berusar. De förtjänar att få tillträde till Lammets bröllopsmåltid och att få äta och dricka vid hans bord i hans kungarike, när han låter kyrkan träda fram till sig i sin härlighet utan minsta fläck eller skrynkla (Ef 5:27). Det är då han berusar sina kära som får stilla sin törst i hans glädjes strömmar (Ps 36:9). I brudgummens och brudens ömma och rena omfamning ger flodens strömmar glädje åt Guds stad (Ps 46:5). Jag är övertygad om att denna flod är Guds Son som går och passar upp sina utvalda såsom han lovade, för att de rättfärdiga skall glädjas inför Gud, fröjda sig och jubla av glädje (Ps 68:4). Härav mättnad som inte tröttar, omättlig nyfikenhet och lugn, evig och oförklarlig längtan utan svaghet, nykter berusning som inte drunknar i vin och starka drycker, utan brinner för Gud. Det är i detta tillstånd som själen för evighet äger den fjärde gradens kärlek och älskar endast Gud över allting annat. Ty vi älskar inte längre oss själva utom för honom, och han skall vara belöning för dem som älskar honom – en evig belöning för dem som evigt älskar honom.

04 september 2006

Om kärleken till Gud - 32

Först äter en trogen själ sitt bröd, tyvärr i sitt anletes svett, ty medan den är i kroppen vandrar den fortfarande i tro som måste ta sig uttryck genom kärlek (Gal 5:6), och om den inte handlar är den död (Jak 2:20). Gärningarna är dess föda enligt Herrens ord: Min mat är att göra min Faders vilja (Joh 4:34). När den lämnat sin kropp, äter den inte längre smärtans bröd, utan får rikligen av dricka kärlekens vin som vid slutet av en måltid. Men vinet är ännu inte rent, såsom är sagt i brudgummens namn i Höga visan: Jag har druckit mitt vin med min mjölk (Höga v 5:1). Kärlekens vin är blandat med andens naturliga böjelse för att vilja återförenas med sin kropp, sin förhärligade kropp. Den blir varm av den heliga kärlekens vin, men ännu inte berusad, ty vinet blandat med mjölk är inte så starkt. Det är vinets egenskap att omtöckna sinnena och få dem att glömma sig själva. Den själ som ännu drömmer om sin kropps uppståndelse har inte fullständigt glömt sig själv. Men när den har fått det som ännu saknats, vad kan då hindra den från att gå ut ur sig själv och helt överlåta sig åt Gud och bli olik det som den tidigare var för att bli lik honom? Så kan den delta i Vishetens skål, om vilken det är sagt: Underbar är den kalk som berusar (Ps 23:5)! Är det konstigt om den berusar sig, ty när den är befriad från alla bekymmer dricker den i ro det rena vinet med Kristus i hans Faders rike?

03 september 2006

Om kärleken till Gud - 31

För en god ande är kroppen en god och trofast följeslagare. När den är tung att bära, hjälper den. Om den inte är till hjälp, avlastar den. Den är till hjälp utan att vara en börda. Det första tillståndet är mödosamt med fruktbart, det andra är onödigt men mindre besvärligt, det tredje är förklarat. Lyssna till brudgummen som i Höga Visan inbjuder oss till dessa tre tillstånd: Ät, mina vänner, och drick! Berusa er av kärlek, mina älskade (Höga v 5:1)! Dem som arbetar med kroppen inbjuder han att äta, att dricka dem som vilar sig efter att ha lämnat kroppen och att berusa sig dem som återtar kroppen. Han kallar dem ”mina älskade”, dvs fullkomligt uppfyllda av kärlek. De andra kallar han inte ”mina älskade”, utan ”mina vänner”, ty de jämrar sig ännu under kroppens tyngd och är älskade i proportion till sin kärlek. De som är befriade från kroppens hinder är honom kärare, då de blivit snara och mer benägna att älska. Än mer förtjänar dessa att nämnas före de andra och är högt älskade när de blivit iförda en andra klädnad och återfått sin förhärligade kropp. De är fria och snara att älska Gud, ty de har inte någonting eget som lockar eller försenar dem. Inget av de andra tillstånden kan kräva detta privilegium, ty i det första är kroppen en mödosam börda för själen och i det andra längtar själen icke utan visst eget begär.

02 september 2006

Om kärleken till Gud - 30

Vad kan man säga om de själar som redan är befriade från sina kroppar? Vi är övertygade om att de är helt nedsänkta i ett oändligt hav av evigt ljus och ljus evighet. Men om de döda alltjämt traktar efter att förena sig med kroppen, vilket inte kan förnekas, eller om de önskar och hoppas det, är det tydligt att de inte är fullständigt förändrade, ty de söker något av sig själva, hur lite det än må vara, som drar till sig deras uppmärksamhet. Så länge döden inte är uppslukad och segern vunnen (1 Kor 15:54) och det eviga ljuset inte tagit nattens alla gömslen i besittning och våra kroppar inte utstrålar den himmelska härligheten, kan själarna inte prisge sig själva och gå över till Gud. De är ännu bundna vid kroppen, inte genom liv och själsförmögenheter, utan genom en naturlig kärlek, och den förutan vill och kan de inte nå sin fulländning.
Innan kroppen blivit återställd erfar själen inte denna svaghet i Gud som är dess fullkomliga och högsta tillstånd. Om anden kunde bli fulländad utan kroppen, skulle den inte önska samhörighet med den. Själen avstår eller återtar inte kroppen utan att det innebär en förbättring för den. De trognas död är dyrbar i Herrens ögon (Ps 116:15). Om döden är dyrbar, vad är då inte livet och särskilt detta liv? Det är inte förvånande att den förhärligade kroppen bidrar till själens lycka, ty när den var ömtålig och dödlig var den till stor hjälp. Han talade sant som sade att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom (Rom 8:28)! Den själ som älskar Gud får mycket av sin svaga kropp, sin döda kropp och sin återuppståndna kropp. I det första skedet botgöring, i det andra vila och i det tredje fulländning. Med rätta vill den inte uppnå det fullkomliga tillståndet utan den kropp som i alla skeden gjort den så mycket gott.

01 september 2006

Om kärleken till Gud - 29

Jag tror inte att det går att uppfylla budet: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd (Matt 22:37) så länge hjärtat måste tänka på kroppen, själen måste ge den liv och hålla den vid liv i detta tillstånd, och förrän den blivit befriad från alla fysiska svårigheter och får styrka från Guds kraft. Ty det är omöjligt för själen att helt koncentrera sig, vända sig till Gud och betrakta hans ansikte, så länge den måste ägna sin uppmärksamhet åt den ömtåliga och eländiga kroppen och tjäna den.
Det är först i en andlig och odödlig kropp, ren, försonad, fridfull och underdånig anden i allt, som själen kan hoppas på att besitta kärlekens fjärde grad eller snarare vara ägd av Gud på denna nivå, ty en sådan nåd utgår från gudomlig makt och är inte ett resultat av mänsklig ansträngning. Själen kommer lätt till denna högsta nivå, när ingen kroppslig dragningskraft fördröjer den, och den inte blir störd på sin snabba och skyndsamma väg till Herrens glädje. Tänker vi oss inte att de heliga martyrerna åtminstone delvis fått denna nåd medan de ännu befann sig i den segerrika kroppen? Det krävdes utan tvekan att de var besjälade av en stark kärlek för att utsätta kroppen för lidande och smärta. Fruktansvärda plågor störde deras lugn, men fick dem inte att förlora fattningen.