Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

28 februari 2006

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (12)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Därför är ni inte oförståndiga när ni vänder den vänstra sidan åt fiendens anfall för att med största omsorg skydda den högra. Denna taktik rekommenderades av Kristus och alla kristna bör följa hans råd att ta efter den kloka orm (jfr Matt 10:16) som är beredd att exponera hela sin kropp, om det är nödvändigt för att åtminstone skydda sitt huvud. Detta är den sanna filosofin och den visa människans råd: Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv (Ords 4:23) och Nåd och barmhärtighet vederfares hans fromma, och hans utvalda nådefull besökelse (Vish 4:15). Om de övergående inte ägnar den vänstra sidan någon uppmärksamhet beror det på att de ägnar all omsorg åt att skydda den högra. Profeten, som talar om sig själv, vittnar om detta med följande ord: Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han är på min högra sida, jag skall inte vackla (Ps 16:8).
Anser du inte att Gud skyddade Job och höll honom vid endast hans högra hand (Ps 73:23), medan fienden prövade honom så mycket han ville både när det gällde hans ägodelar och hans kropp? Han säger: hans liv må du skona (Job 2:6).
Må du alltid vara vid min högre sida, Jesus, du som är full av godhet! Må du alltid hålla min högra hand (Ps 73:23)! Jag är viss om (jfr 2 Tim 1:12) att ingenting ont kan skada mig, så länge ondskan inte behärskar mig . Min vänstra sida kan för en tid bli avklädd och slagen . Den kan bli överhopad med smälek, förtal och vanära. Jag blottar den gärna under förutsättning att du bevarar mig (jfr Ps 121:5) och är mitt beskydd i höger hand.

27 februari 2006

Qui habitat, sjunde predikan över vers 7 (11)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Om man vill tillämpa detta på enskilda människor ligger vägen öppen för en andlig intelligens. Var och en behöver bara gå till sin egen erfarenhet. Fienden ägnar långt större möda och fulländad skicklighet åt att skada oss på den högra sidan än på den vänstra. I mindre utsträckning försöker han att ta ifrån oss det som tjänar kroppen än det som tjänar hjärtat. Man vet att mänskliga fiender är avundsjuka på båda delarna och försöker beröva oss både himmelskt och jordiskt gott, men mer av himmelens dagg än jordens avkastning (1 Mos 27:28).

Är det fel att vi har tolkat de två sidorna som den dubbla verklighet som människan består av? Det får ni själva avgöra. När det gäller att hänföra det andliga till den högra sidan och det materiella till den vänstra är jag åtminstone inte rädd att ni skall säga emot mig, eftersom ni alltid bemödar er om att inte blanda ihop er högra och vänstra sida. Den verkliga visheten bekräftar för övrigt detta, ty den placerar rikedom och ära till vänster och ett långt liv till höger (Ords 3:16).
Därför är det viktigt att känna till från vilken sida de många fienderna i sin envishet våldsammast anfaller er. Ty det handlar om att uppmärksamt försvara sig där behovet är som störst, där krigets tryck koncentreras, och där slaget står. På så sätt förbereds allt för er, de besegrades skamliga fångenskap och segrarnas ärofulla triumf.

26 februari 2006

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (10)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

J
ag har en känsla av att det kan vara nog sagt om sanningen för i dag. Men många av er väntar fortfarande på något mer. Och om jag inte tar fel, frågar sig de som är mest angelägna att förstå, vad det betyder att det till höger faller tio tusen, medan det till vänster faller endast tusen? När det här talas om sida anser jag att man måste uppfatta den som den vänstra sidan, eftersom den högra uttryckligen nämns. Det finns i sanning en viktig anledning till - ett mysterium - att många förutsägs falla till vänster, medan ännu fler faller till höger.

Kanske någon är så enfaldig och dum att han uppfattar siffrorna tusen och tio tusen som exakta tal och inte förstår att de betyder ett stort antal. Så uppfattar inte vi de heliga skrifterna, och det är inte heller det sätt på vilket Guds kyrka läser dem (jfr 1 Kor 11:16).

Det skall således falla tusen till vänster och tio tusen till höger, ty det är vanligt hos fienden att visa större ondska och koncentrera sina viktigaste krafter till höger och att anfalla på den högra sidan. Om man betraktar den stora kropp som kyrkan utgör (jfr Kol 1:8) kan man tydligt se att hennes andliga medlemmar angrips våldsammare än hennes köttsliga, ty så bör man enligt min uppfattning tolka hennes två sidor, den högra och den vänstra. Ondskan som alltid är fylld av högmod och avund går tillväga på följande sätt: den slår alltid våldsammare mot de mer fullkomliga, enligt skriftens ord: Detta är hans utvalda mat (Hab 1:16) Och ytterligare: Är floden än så våldsam, så ängslas han dock inte. Han är trygg, om än en Jordan bryter fram mot hans gap (Job 40:18).

Så går han tillväga, även om det sker på inrådan av Gud, ty Gud tillåter inte att de mindre fullkomliga frestas utöver deras förmåga. Med frestelsen ger han alltid en utväg (1 Kor 10:13), medan han för de mer fullkomliga förbereder segrar över fienden som inte bara är mer ärorika utan även talrikare.

De utvaldas hela kyrka skall krönas (jfr 2 Tim 2:5), ty på båda sidor har hon kämpat enligt reglerna. Med sina två horn har hon mäktigt skingrat sina fiender, så att man tydligt kan se att tusen har fallit på hennes sida och tio tusen på hennes högra sida. På samma sätt som folket sjöng: Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen (1 Sam 21:11), när David en gång hade givit prov på stor tapperhet och innan Sauls fördömelse hade blivit känd i Israel.

25 februari 2006

Qui habitat, sjunde predikan över vers 7 (9)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

För övrigt kan han inte lägga ut hinder för dig på vägen (jfr Ps 140:6) och han skall inte nalkas dig. Han hinner inte upp dig för att slå dig, och han kommer dig inte längre nära för att skrämma dig. Jag förmodar att du var rädd inför så ohyggliga gestalter, så många spöken och av att kanske känna dig djupt skräckslagen. Men den ojämförlige Parakleten och mäktige Tröstaren hjälper dig. Om honom kan du läsa: För honom skall öknens inbyggare böja sig och hans fiender slicka stoftet (Ps 72:9). Vid åsynen av honom skall den Onde förintas (jfr Ps 14:4). Så skall Anden förhärliga dem som fruktar honom.
Herre, Jesus, må fienderna störta inför dig som de vill. Nej, inte störta, utan krossas. Må de strömma till från alla håll för att sedan skingras och förgås inför Guds ansikte, likt vax som smälter inför elden (Ps 68:3). Varför skulle jag frukta dem som dör? Varför skulle jag vara rädd för dem som skälver? Varför skulle jag frukta dem som faller? Även om jag måste gå genom dödens skugga, fruktar jag inget ont, då du är med mig (Ps 23:4), min Herre och min Gud. Ty snart blåser middagens bris, skuggorna viker undan (jfr Höga V 2:17) och mörkrets furstar (Ef 6:12) faller än här och än där.
Hittills har vi under deras onda och fördolda påverkan fått gå framåt i tro utan att se (2 Kor 5:7), men vår segerrika tro triumferar över dem. Hur mycket lättare är det inte för den klara kunskapen om den uppenbara sanningen att blåsa bort dem och deras mörka och rostfärgade bilder.
Skyll inte på deras antal, och var inte rädd för att de är många. Tänk i stället på att en enda befallning från Frälsaren fick en hel legion demoner att lämna en människas kropp som den hade tagit i besittning och alltid behärskat. Och trots hans tillåtelse var det knappt att den vågade närma sig de enkla svinen (Luk 8:26-33). Hur mycket mer faller de inte åt alla håll, oavsett hur många de är, inför en sådan ledare och skriker med största förvåning: Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön som månen, strålande som solen, överväldigande som en härskara (Höga V 6:9)? Oförfärad och orädd skall du i tacksägelse och lovprisning se med egna ögon, och du skall inte längre behöva utstå angrepp eller frukta våld. Tvärtom skall du se syndarnas lön (jfr Ps 91:8).

24 februari 2006

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (8)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Bröder, antag att man lät endast en av mörkrets många furstar (jfr Ef 6:12) störta fram mitt ibland er och visa sig i all sin grymhet och mörkerkropps ofantlighet. Vem skulle kunna uthärda honom utan att förlora förstånd och mod?
Ni vet att det för några dagar sedan hände, att nattliga vålnader tilläts att så till den grad förvirra en av våra bröder medan han sov och därefter i vaket tillstånd, att han dagen efter var vid knappt fullt förstånd och inte kunde lugna sig. Och själva skälvde ni, när ni hörde hans skräckslagna skrik. Vilken skam. Er tro tycktes vara insomnad, även om detta skedde medan ni sov. Men det inträffade med all sannolikhet för att varna oss. Låt oss därför med stor uppmärksamhet komma ihåg mot vem vi kämpar (jfr Ef 6:12) för att aldrig vare sig befinnas vara okunniga om fiendens svartsjuka eller otacksamma för Guds beskydd.
Fienden är våldsamt plågad av sin avund och i sin inbitna ondska hänger han sig särskilt dessa heliga dagar åt ett sådant raseri och visar därigenom att er andakt plågar honom svårt. Lika förbittrad av förtärande ursinne men med större frihet angriper han även de heliga när de lämnar jorden, utan att emellertid närma sig dem annat än från sidan. Det är honom inte längre tillåtet att med våld angripa dem framifrån eller krypande överraska dem bakifrån.

22 februari 2006

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (7)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Det är sant att det inte är så många som tycker att denna väg är bra. Men den är verkligen bra. Man behöver inte oroa sig för vart den leder. Nej, du behöver inte vara misstänksam mot vart den för dig. Fortsätt att tryggt följa den med så mycket större iver som vägens slut med säkerhet närmar sig. Du är mitt på vägsträckan och hur kommer du närmare målet? Skriften säger: Omvänd er. Himmelriket är nära (Matt 3:2).

Men du säger att himmelriket lider under våld, och somliga söker rycka till sig det med våld (Matt 11:12). Det finns ingen tillfartsväg för mig, där inte fienderna har ställt upp sig. Längs färdvägen finns jättar som flyger i luften, stoppar genomfarten och lurar på resande som befinner sig på vägen.

Ha förtröstan och var inte rädd för dem. De är stora och många, men tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida. På alla sidor skall de falla, och framdeles och för alltid skall de inte kunna skada dig. Det är för lite sagt, ty de kommer aldrig att kunna närma sig dig.


Det är sant att den gudlöse skall se det och harmas (Ps 112:10), men han kommer från sidan, ty Guds barmhärtighet är lika mycket din förtrupp som eftertrupp. Den vakar över dig när du går och när du kommer (Ps 121:8), som vi tidigare har sagt. Hur skulle annars en människa kunna undgå att förlora förståndet och att skakas av en outhärdlig skräck, när de fruktansvärt onda makterna anfaller?

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (6)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Må därför den människa lyssna som redan i tanke och av längtan närmar sig frälsningens hamn: Hon har sitt hopps ankare (Heb 6:19) utkastat framför sig och förefaller vara orubbligt fäst vid det ljuvliga landet (jfr Ps 105:24). Ja, må hon lyssna alla dagar som hon kämpar i väntan på det ögonblick då hon skall förvandlas. Det förnämsta och säkraste sättet att närma sig denna hamn är det val som ni har gjort för att förbereda ert utträde ur världen - en förberedelse som består av er kallelse och Guds rättfärdiggörelse. Mellan dessa båda punkter finns en förbindelselänk, liksom mellan en evighet och en annan evighet, d.v.s. mellan upphöjelse och förutbestämmelse. Ty liksom förutbestämmelsen inte har någon bestämd början, blir upphöjelsen aldrig avslutad.

Men tro inte att detta band som vi just nämnt och som liksom vävts mellan två evigheter är vårt påhitt. Lyssna till aposteln. Säger inte han samma sak till dig på ett ännu tydligare sätt? Ty dem Gud i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans Sons bild (Rom 8:29).
Hur och i vilken ordning kommer han enligt din uppfattning att upphöja dem? Ty det som kommer från Gud sker i ordning. Kommer du från förutbestämmelse till upphöjelse genom ett plötsligt språng? Du måste sörja för en bro mellan de båda eller snarare bege dig ut på den bro som har förberetts för dig. Dem han i förväg har utsett, säger aposteln, dem har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet (Rom 8:30).

21 februari 2006

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (5)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig
(Ps 91:7). Ni är väl förtrogna med den vers som vi skall kommentera i dag. Ni minns den föregående versen som vi nyligen lade ut, där det sägs att sanningens sköld befriar oss (Joh 8:32) från de fyra största och farligaste frestelserna i detta livet, nämligen nattens fruktan, pilen som flyger om dagen, sammansvärjningen som anstiftas i mörkret och demonen som anfaller vid middagstid (Ps 91:5). Den följande raden: Tusen skall falla vid din sida ... avser enligt min uppfattning snarare det tillkommande livet. Om jag inte tar fel, minns ni fortfarande att det var därför som vi i början av denna predikan påminde om, att aposteln sade att gudsfruktan är nyttig på alla sätt med dess löfte om liv både för denna tid och den tillkommande (1 Tim 4:8).

Lyssna därför, och lyssna med hjärtats fröjd och glädje (jfr Jer 15:16) till det som rör löftet och er väntan på det tillkommande livet. Där ni har er skatt, där må också ert hjärta vara. (Matt 6:21)! Jag har inte glömt att ni uppmärksamt lyssnade till det som har att göra med detta livet. Det finns anledning att med än större uppmärksamhet lyssna till det som har att göra med det tillkommande. Ty även en falsk profet - jag tänker på berättelsen om Balak som ni är förtrogna med (jfr 4 Mos 22:5) - ville som falsk profet i sin ondska dela de rättfärdigas död och bad om att hans död skulle bli lik deras (4 Mos 23:10). Så stor är trons frukt och rättfärdighetens belöning att inte ens de orättfärdiga kan motstå att önska sig dem. Det är mindre angenämt att sjunga sången om Sion under Babylons pilträd, där de fick hänga sina harpor. Det är bättre att klaga vid Babels floder (Ps 137:1) med mindre än att man kan förmå dem att gråta. Ty jag kan bara sjunga, där det finns människor som i glad sinnesstämning kan dansa till ljudet av psalmerna och klangen av sången om Sion (Ps 137:3). Med ett slags våldsamhet i deras heliga längtan vill de bara flyga dit och säga: Ack att jag hade vingar som duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo (Ps 55:7). Att jubla är något annat än att bli utom sig.

Föga betydelse har det goda som man kan säga om det lugn och behag som råder på en alltjämt avlägsen strand till de människor, som fortfarande befinner sig i fara på öppet hav, som kastas hit och dit av vågorna, som drivs med av vågorna (Jona 1:4) och som är nära att förtvivla. Men det som vi har att säga i dag riktar sig inte till dessa. människor. De förtjänar ännu inte att höra sig sägas: Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida. Kom ihåg vem det är som har fått detta löfte: Den som bor under den Högstes beskärm, ja den som står under beskydd av himmelens Gud (Ps 91:1).

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (4)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Det stora helgonet Ignatius som var lärjunge till den lärjunge som Jesus älskade (Joh 19:26) blev martyr för oss, och hans värdefulla reliker har berikat vår fattigdom. I många av sina brev till en viss Maria hälsar han henne med ordet Christifera, "Kristusbärare" . En sällsynt värdig titel och ärorik benämning! Ty om vi härskar när vi tjänar honom, är detta inte mödosamt utan ärofullt.

Men måste inte den åsna som vi nyss talade om och som bar Herren (Matt 27:7) ha varit lite rädd att duka under på vägen (jfr Matt 15:32) under en sådan börda? Eller kunde man ha befarat att den skulle anfallas av vargar, överfallas av tjuvar, snava omkull eller råka ut för någon annan fara under en sådan försvarare?

Salig den som får bära Kristus på ett sådant sätt att han förs in av helgonens Helige (5 Mos 9:24) i den heliga staden (Matt 4:5)! Han har ingenting att frukta. Varken minsta olycka på vägen eller att bli avvisad vid porten. På Palmsöndagen beredde de troende människorna vägen för åsnan (Matt 21:8) och änglarna för den helige: Ty han har givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar, så att du inte stöter din fot mot någon sten (Ps 91:11).
Men låt oss inte föregripa detta utan följa Skriftens framställning

20 februari 2006

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (3)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Mina älskade, förhärliga Kristus och bär honom nu i er kropp (jfr 1 Kor 6:20 Vulg) som en angenäm last, mild tyngd och hälsosam börda, även om han någon gång tycks pressa er hårt, slår er i sidan, piskar er när ni är motsträviga och håller er stramt med tömmar och betsel (Ps 32:9) till ert eget bästa.

Var som ett dragdjur, du som bär Herren, även om du inte allt igenom är ett sådant. En människa har, står det i en psalm, mitt i sin härlighet, inget bestånd, hon är lik boskapen, som förgås (Ps 49:13). Varför klagar profeten så våldsamt, och varför förebrår han människan för att hon liknar ett boskapsdjur? På ett annat ställe prisar han ju sig lycklig och talar om sig själv inför Gud med orden: Då var jag oförnuftig, utan förstånd, som ett oskäligt djur var jag inför dig. Dock förblir jag alltid hos dig (Ps 73:23).

Jag tror - nej jag tror inte - jag vet, att en viss likhet med dragdjuren är anbefalld åt människan. Den innebär att vi skall ta efter deras tålamod, men inte deras brist på förstånd och vishet. Utan irritation eller klagan verkar en röst ha höjts för att säga: "När människan levde under Guds ok var hon inte motsträvig, utan gjorde sig lik ett lastdjur". Vem skulle inte ha avundats detta djur, på vars ödmjuka rygg Herren värdigades sätta sig (Matt 21:7) för att för oss framhålla dess outsägliga mildhet, om det hade kunnat förstå den ovanliga ära att bära en så värdefull börda?

Var därför som ett lastdjur, även om du inte är det. Bär din börda med tålamod och tänk på den ära du bevisas. Tänk med vishet och fröjd på denna bördas natur och på vad den betyder för dig.

19 februari 2006

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (2)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Sanningens oövervinneliga beskydd är verkligen nödvändigt inte bara för den som ännu lever i sin kroppslighet, utan även för den som lämnar kroppen, ty de onda andarna ansätter nu på ett farligt sätt och senare reser de kolossala hinder. Det var så detta fientliga parti ville skada den salige och ärorike Martins själ. Det grymma vilddjur som visste att dess tid var kort (jfr Upp 12:12) ville i sin rasande och outtröttliga ondska närma sig detta helgon, i vars inre han inte ägde någonting. Ja, än mer, med skändlig oförvägenhet vågade han t.o.m. närma sig ärans konung (jfr Ps 24:7), vilket Jesus själv vittnar om: Nu kommer världens härskare. Han har ingen makt över mig (Joh 14:30).

Salig är den människa som skyddas av sanningens sköld, stöter bort frestelsernas spjut och inte låter sig förgiftas. Hon blir inte förvirrad när hon i porten vänder sig till fienderna (jfr Ps 127:5) och säger: "Mördare, hos mig finner du ingenting".
Ja, salig är den människa som omges av sanningens sköld som skyddar hennes ingång och utgång (jfr Ps 121:8), hennes utträde från det jordiska livet och inträde i det tillkommande. Varken bakifrån eller framifrån behöver hon frukta att Fienden skall göra något ont. Förvisso kommer hon att ha stort behov av att kunna räkna med en beskyddare, en trofast vägledare och ett mäktigt stöd för att trotsa dessa skräckinjagande syner (5 Mos 4:34) på samma sätt som hon på jorden inte kunde undvara stöd och försvarare mot osynliga frestare

18 februari 2006

Qui Habitat, sjunde predikan över vers 7 (1)

Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, det skall dock inte nalkas dig

Bröder, vi lever i hoppet, och vi tappar inte modet när vi nu lider (jfr Ef 3:13), ty vi väntar på oförgänglig glädje. Vi tycker inte att vi väntar förgäves eller att vårt hopp är ovisst, ty både väntan och hopp är grundade på löften om ett evigt liv. Det som vi redan nu har fått ger dessutom styrka åt vår väntan på det som vi skall få, och den nuvarande nådens kraft vittnar trovärdigt om den utlovade härlighetens lycka som skall komma, vilket vi inte betvivlar. Ty Herren Sebaot är ärans konung (Ps 24:10), och i en hymn åkallar vi honom i bön med orden:

Eviga härlighetens Fader,
Verksamma nådens Fader,

och besjunger honom i en psalm: Ty Gud älskar barmhärtighet och sanning, Herren ger nåd och ära (Ps 83:12).
Vår tro måste i denna tid kämpa till det yttersta på ett sätt som det anstår en människa och med själslig jämvikt utstå all förföljelse. Varför uthärdar hon inte allt? Hon är i stånd till det, ty hon har löfte om liv både i denna tid och den kommande (1 Tim 4:8). Med kraft må hon kämpa mot angriparen, ty Försvararen beskyddar outtröttligt den som försvarar sig och belönar frikostigt den som segrar (jfr Heb 11:6). Såsom en sköld skall hans sanning omgiva dig, står det i psalmen (Ps 91:5).

17 februari 2006

Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och vers 6 (7)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid

En uppmärksam betraktare finner utan svårighet dessa fyra frestelser i kyrkans allmänna situation. Hyste inte den nyplanterade kyrkan nattens fruktan (Ps144:12) i en tid, då alla som dödade Herrens tjänare (Apg 16:17) trodde sig frambära ett offer åt Gud (Joh 16:2)?

När förföljelsen sedan upphörde och dagen vände åter, oroade den flygande pilen kyrkan och ansatte henne än mer. En del människor som var uppblåsta av köttslig ande (jfr Kol 2:18) och lystna efter fåfäng och flyktig ära (jfr Gal 5:26) lämnade kyrkan. De ville bli berömda genom storslagna tal (jfr Ps 12:5), och de tänkte ut olika falska läror .

Nu råder fred från hedningarnas och irrlärarnas håll, men inte från de falska brödernas. Du har gjort ditt folk talrikt, Herre Jesus, men du har inte gjort dess glädje större (Jes 9:3 Vulg), ty många är kallade men få utvalda (Matt 22:14). Alla är kristna, men nästan alla tänker på sig och sitt och inte på Kristi sak (Fil 2:21). Kyrkliga ämbeten och värdigheter är föremål för gemena intriger och skumma affärer. Det är inte själarnas frälsning man söker, utan rikedomens lyx. Med den avsikten tar man emot tonsuren, går i kyrkan, firar mässor och sjunger psalmer. Man tvistar i dag skamlöst för att bli biskop eller ärkediakon och slösar bort kyrkans inkomster på onödigheter och flärd.

Det återstår att tala om vem som är syndens människa (2Thess 2.3), undergångens son (Joh 17:12), och inte blott dagens demon, utan även middagens som inte blott uppträder som en ljusets ängel (2 Kor 11:14), utan som även förhäver sig över allt som kallas Gud eller heligt (2 Thess 2:4). Grymt smyger han sig ända fram till vår moder kyrkans häl och beklagar sig över att hon trampar sönder hans huvud (1 Mos 3:15). Det kommer att bli en fruktansvärd sammandrabbning, men Sanningen skall befria (Joh 8:32) de utvaldas kyrka även från detta genom att förkorta deras dagar (jfr Matt 24:22) och förinta middagens demon med glansen vid sin ankomst. (2 Thess 2:8).
Nog om frestelser. Ty jag minns att jag har talat om dem på samma sätt i en predikan över Höga Visan , där jag nämnde middagens demon med anledning av att brudgummen vilar vid middagstid och att bruden ber om att få veta var (Höga V 1:7).

16 februari 2006

Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och vers 6 (6)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid.

Men vad skall djävulen göra när han möter människor och ser att de på tusen sätt älskar det rätta och hatar det orätta (jfr Ps 45:8)? Givetvis döljer han det onda under ett sken av dygd? Han bemödar sig om att övertyga dem, som han vet älskar det goda, att göra något ont, åt vilket han ger ett sken av godhet, men inte så att det framstår som medelmåttigt utan som fullkomligt. Detta gör han för att den som älskar det goda snabbt skall ge sitt samtycke och sätta i gång loppet för den som lätt springer.

Demonen verkar inte bara om dagen, utan även vid middagstid (Ps 91:6).Var det inte den som Maria fruktade, när hon blev förskräckt vid ängelns första hälsning (Luk 1:29)? Var det inte den som aposteln tänkte på när han sade: Vad han har för avsikter vet vi ju (2 Kor 2:11)? Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel (2 Kor 11:14). Och var det inte den som lärjungarna fruktade, när de såg Herren komma gående på sjön och skrek, då de trodde att det var en vålnad (Matt 14:25, Joh 6:19)? Lägg märke till ett lyckligt sammanträffande: enligt berättelsen (Matt 14:25) var det vid den fjärde nattväkten som de var vaksamma mot den fjärde frestelsen.

Men jag tror inte att det är nödvändigt att tala om någonting så självklart.
Endast sanningen upptäcker den förklädda falskheten.

15 februari 2006

Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och vers 6 (5)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid

Hittills har vi talat om de tre frestelser som Herren utsattes för, och fienden hade inte fräckheten att utsätta honom för en fjärde, som har sitt ursprung i okunnighet. Han ifrågasatte inte Jesu stora vishet. Ty denne hade formulerat sina svar så väl, att fienden inte vid något tillfälle hade kunnat föra honom på villovägar, vilket han hade önskat.

Genom den första frestelsen (Matt 4:2-3) ville han övertala Jesus som var hungrig att förvandla stenar till bröd. Men utan att röja, om han kunde eller inte, framhöll Jesus i sitt svar en annan föda: Människan skall inte leva bara av bröd (Matt 4:4).

Genom den andra frestelsen (Matt 4:5-7) försökte han övertala Jesus att kasta sig ut i tomheten och lovade honom att han inte skulle lida någon skada om han var Guds Son, och att hela staden skulle lovprisa och upphöja honom vid denna åsyn. Jesus avslöjade inte, om han var Guds Son eller inte.

Den tredje frestelsen hade att göra med med ärelystnad. Djävulen lovade Jesus alla riken på jorden, om han föll ned inför honom och tillbad honom (Matt 4:8-10). Ser du att vägen till ärelystnad går via tillbedjan av djävulen? Det är hans tillbedjare som utlovas denna världens ärebetygelser och härlighet.

Jag har redan sagt att han avstod från en fjärde frestelse efter att ha mött så stor visdom i Jesu svar (jfr Luk 2:47).

13 februari 2006

Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och vers 6 (4)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid

Med samma sanning skall man försvara sig mot de frestelser som följer. Ty den gamla fienden har inte uttömt sina resurser, utan tar till mer subtila argument. Han har prövat tornets hållfasthet från två håll. Men det var omöjligt att rubba det från vänster genom bristande självförtroende, d.v.s. rädsla, eller från höger genom beröm.

Han är besviken över dessa två försök till underminering och försöker nu med någonting annat. "Om jag inte kunnat slå omkull det med styrka, kan jag kanske använda list genom en skicklig förrädare" säger han sig. Vem är förrädaren enligt din uppfattning? Snikenheten, så klart, som är roten till allt ont (jfr 1 Tim 6:10) och ärelystnaden, som är ett subtilt ont, ett hemligt gift och en dold farsot. Den är skicklig att bedraga och är moder till hyckleri och avund, källa till laster, härd till brott, dygdernas rost och mal för sanningen. Den gör hjärtat blind (jfr Jes 6:10), utvinner sjukdomar ur läkemedel och ett tillstånd av svaghet ur läkekonsten. "Han föraktar högmodet eftersom det är fåfängt, men kanske fäster han sig vid något som är mer gediget: t.ex.. ärebetygelser eller rikedom", säger sig fienden.

Hur många har denna komplott som anstiftas i mörkret jagat ut i det yttersta mörkret (jfr Matt 22:13) genom att beröva dem bröllopskläderna (Matt 22:11) och fromhetens lön (1 Tim 6:6) efter ett dygdigt liv? För hur många har denna avskyvärda pest på ett skamligt sätt satt krokben och fällt till marken på ett sådant sätt att alla som undgått denna mörka undermineringsverksamhet nu bara fruktar en plötslig förödelse (Jes 17:14)?
Främjar inte denna mask den sinnesfrånvaro som glömmer sanningen? Kan någonting annat än sanningen finna förrädaren, avslöja honom och ange hans ljusskygga gärningar? Det är den sanning som kommer till uttryck genom orden: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv (Luk 9:25)? Eller: De mäktiga skall med maktens stränghet prövas (Vish 6:6). Det är även sanningen som tålmodigt påminner oss om, hur tom ärelystnadens tröst är, och hur allvarlig dom den för med sig. Den består endast en kort tid och fullbordas i glömska

12 februari 2006

Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och vers 6 (3)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid
Sanningen, som omger oss på alla håll och på många sätt, lyckas kanske att inte bara tillbakavisa denna fruktan, utan att fullständigt fördriva den (1 Joh 4:18). Natten går mot sitt slut (Rom 13:12). Som ett ljusets (Ef 5:8) och dagens (1 Thess 5:5) barn som vandrar med värdighet (Rom 13:13) må du frukta pilen (Ps 91 :6). Lätt flyger den och lätt tränger den in. Och jag kan försäkra dig: det sår som den tillfogar inte är litet. Denna pil dödar omedelbart.

Utan tvivel representerar denna pil fåfängan, som inte har någon anledning att angripa människor som är klenmodiga och håglösa. Men de som ter sig ivriga må vara på sin vakt, bäva och se till att inte lämna sanningens oövervinneliga sköld (jfr Vish 5:20). Finns det en större motsats till fåfänga än sanningen?

Vi kräver inte att ni skall motverka denna pil med hemligheter eller djupaste sanning. Själen har god självinsikt och den må hålla sig till den sanningen.

Om jag inte misstar mig, leder beröm svårligen till att en människa tänker högmodiga tankar, om hon bemödar sig om att i sitt inre betrakta och kritisera sig själv i ljuset av sanningen. Frågar inte en människa som har självkännedom: Varför förhäver sig den som är stoft och aska (Syr 10:9)? Är en människa inte tvingad att bekänna att hon inte har någonting gott inom sig, när hon betraktar sitt eget fördärv? Och även om hon tycker sig ha något, tror jag inte att hon kan finna ett svar på apostelns fråga: Vad äger du som du inte har fått (1 Kor 4:7)? På ett annat ställe säger han: Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller (1 Kor 10:12). Den som ärligt avlägger räkenskap inser lätt att han inte med tio tusen man kan möta någon som rycker an med tjugo tusen (Luk 14:31). All hans rättfärdighet skall betraktas som en fläckad klädnad (Jes 64:6).

11 februari 2006

Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och vers 6 (2)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid
Eftersom fruktan utgör själva frestelsen är det korrekt att säga till den som är omgiven av Herrens sköld (Ps 91:5) att han inte skall frukta denna frestelse. Kanske kommer han att bli ansatt eller frestad, kanske kommer han att frukta natten, men denna fruktan kommer inte att skada honom. Nej, om han undgår frestelsens övertag, kommer han att vara utan fläck och ren enligt Skriftens ord: av ångest blir de renade (Job 41:16 Vulg).
En sådan fruktan är som en smältugn som prövar utan att förtära och upptäcker sanningen. Denna fruktan är som en mörk natt, men sanningens stråle tränger lätt igenom den. Ty snart lägger sanningen fram inför vårt hjärtas ögon (jfr Ef 1:18) de synder som vi har begått, för att vi, som profeten säger om sig själv, skall vara beredda att ta emot aga, bekänna vår orättfärdighet och tänka på vår synd (Ps 38:18). Snart låter den oss se de eviga plågor (Matt 25:46) som vi har förtjänat för att vårt lidande nu skall framstå som ljuvligt, i jämförelse med det som vi undgår. Snart låter den oss också se den himmelska belöning som vi strävar efter och får oss att ofta minnas att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår (Rom 8:18). Och slutligen låter den oss betrakta det som Kristus har utstått för oss för att vi skall blygas över att vi inte tål att lida lite för oss själva, när vi betänker hur mycket som han i sitt majestät har utstått för oss, onyttiga tjänare (Luk 17: 10).

10 februari 2006

Qui Habitat, sjätte predikan över slutet av vers 5 och 6 (1)

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger på dagen, inte sammansvärjningen som anstiftas i mörkret, eller anfallet och demonen vid middagstid

I den heliga Skrift är det vanligt att ordet natt betecknar sådant som är motspänstigt, och vi vet att den första kamp som de nyomvända måste utkämpa vanligtvis medför kroppsliga obehag. Så länge kroppen inte är kuvad, lider den av ojämnt humör på grund av att den straffas och förslavas (jfr 1 Kor 9:27). Den minns sin just förlorade frihet och upptänds allt mer av åtrå i strid mot anden (Gal 5: 17). Det är särskilt fallet med anledning av de botövningar genom vilka ni varje dag dör (1 Kor 15:31), eller fastmer, när döden angriper er dagen lång (Rom 8:36). Dessa botövningar överskrider era krafter och natur och står i motsats till det som ni är vana vid.
Är det förvånande att detta ger anledning till vånda, särskilt för dem som ännu inte är vana, och som inte genast tar sin tillflykt till bön och finner skydd i fromma meditationer för att dagens börda och värmens tryck skall lindras? I början av vår omvändelse är Herrens sköld förvisso nödvändig för att vi inte skall behöva frukta nattens fruktan (Ps 91:5).
Det är en bra formulering, ty det handlar om att inte frukta nattens fruktan, och inte själva natten. Ty det är inte våndan som utgör frestelsen, utan den fruktan som förorsakas av fruktan. Alla bemödar vi oss, men inte alla frestas. De som frestas lider mycket mer av fruktan för det straff som väntar än av nuets smärta.

09 februari 2006

Qui Habitat, femte predikan över den första delen av vers 5: Såsom en sköld skall hans sanning omgiva mig (3)

Det är därför som hans sanning skall omge dig som en sköld. Du skall inte behöva frukta nattens fasor, inte pilen, som flyger om dagen, inte pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus (Ps 91:5-6). Här har vi de fyra frestelser som omger oss från alla håll och som gör att vi behöver Herrens sköld till höger och till vänster, framför oss och bakom oss.
Jag vill på förhand erinra er om att ingen människa kan leva på jorden utan att bli frestad. Och om en frestelse är övervunnen, kan man med all säkerhet vänta på nästa. Eller rättare sagt: inte med säkerhet utan med bävan. Vi kan be om att bli befriade från frestelser, men aldrig räkna med fullkomlig frihet och vila, så länge vi lever i denna dödens kropp (jfr Rom 7:24).

Med hänsyn till detta måste vi betrakta med vilken välvilja Guds godhet ordnar det för oss. Den tillåter vissa frestelser att ta oss i anspråk en längre tid för att vi skall skonas från risken att bli utsatta för de farligaste. Den befriar oss fort från vissa frestelser för att vi i skall kunna öva oss i strid med andra som bedöms vara nyttigare för oss.
Vi måste även vid en lämplig tidpunkt betrakta de fyra frestelser som räknas upp i psalmen. Jag tror att de, t. o. m. i den ordning de nämns, riktar sig till dem som omvänder sig, och att de utgör fyra typer till vilka alla frestelser kan återföras.

08 februari 2006

Qui Habitat, femte predikan över den första delen av vers 5: Såsom en sköld skall hans sanning omgiva mig (2)

Det torde inte vara oriktigt att likna nåden som består av Guds beskydd vid en sköld. Ty upptill är en sköld vid och bred för att skydda huvud och axlar, medan den nertill är smalare för att inte bli för tung, och benen som är smalare skadas inte så lätt och deras skador är inte så farliga.

Det är på samma sätt med Kristus själv och hans stridsmän (jfr 2 Tim 2:3). För att skydda det lägre, d.v.s. det kroppsliga är han mycket sparsam med sina timliga gåvor och ger så mycket att de nätt och jämt räcker. Han vill inte tynga de sina med en mängd av dessa ting, men han vill att vi enligt apostelns ord skall vara nöjda (jfr 1 Tim 6:8). För att skydda det högre är han däremot mycket mer generös med andlig nåd.
Det är så du kan höra honom säga: Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också, (Matt 6:33), d.v.s. mat och kläder som han tidigare sagt att man inte behöver bekymra sig för (Matt 6:25). Ty vår himmelske Fader (Matt 6:26) ger oss detta i sin stora godhet av två skäl: För det första för att vi inte skall tro att han är fientligt sinnad mot oss, vilket vi skulle kunna göra, om han förvägrade oss detta, vilket i sin tur skulle kunna få oss att förtvivla. Och för det andra för att undvika att vårt andliga liv skall ta skada av en alltför stor omsorg om materiella förnödenheter. Utan dem skulle vi varken kunna leva eller tjäna Gud (Heb 9:14). Men ju mer ransonerade de är, desto bättre är det

07 februari 2006

Qui Habitat, femte predikan över den första delen av vers 5: Såsom en sköld skall hans sanning omgiva mig (1)

Vaka, och be att ni inte må komma i frestelse (Matt 26:4). Ni vet vem som uttalade dessa ord, och ni vet också när de uttalades. Ja, det är Herrens ord, och han yttrade dem just när hans lidande skulle börja. Men märk väl, att det var han som skulle lida och inte hans lärjungar. Ändå ber han dem inte att de skall be för honom utan för sig själva. Med samma avsikt sade han till Petrus: Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder (Luk 22:31).

Om de behövde hysa en sådan fruktan under Herrens lidande, hur mycket fruktan skall vi hysa under vårt eget? Vaka, således och be att ni inte må komma i frestelse ty ni är omgivna av frestelser på alla håll. Det är därför ni kan läsa att människans liv på jorden är en frestelse (Job 7:1 Vulg). Om vårt liv är så fyllt av frestelser att det som helhet med rätta kan betecknas som frestelse, måste vi ständigt vara på vår vakt och be om att inte bli frestade. Därför ber vi i Herrens bön: Inled oss icke i frestelse (Matt 6:13).
Nu är du så till den grad omgiven av frestelser, att Herrens sanning omger dig såsom en sköld. Likaså måste du kämpa på alla fronter, och från alla håll får du hjälp. Härav framgår helt tydligt att det är en andlig sköld som omger oss. Det är sanningen som omger oss, ty sannfärdig är han som ger löften och som uppfyller dem. Gud är trofast och skall inte låta er frestas över förmåga, säger aposteln (1 Kor 10:13).

06 februari 2006

Qui Habitat, fjärde predikan, över vers 4: Med sina vingar skall han ge dig skugga, under hans fjädrar skall du hoppas (4)

Samma profet säger om detta beskydd: På stridens dag skyddar du mitt huvud (Ps 140:8). På liknande sätt är det med hönan. Hon spänner ut sina vingar när hon ser höken komma för att kycklingarna skall komma och finna en trygg tillflyktsort. På samma sätt är vår Guds största och outsägliga godhet beredd åt oss. Och den har till och med blivit större genom att hans hjärta har utvidgats. Det är därför profeten tidigare sade: Var mig en klippa dit jag alltid kan fly (Ps 71:3).
Under hans vingar finner vi även vederkvickande skugga och skydd. Även om solen är god och nödvändig här på jorden är dess värme, om den inte mildras, skadlig för ett trött huvud och dess sken är skadligt för försvagade ögon. Detta är inte solens fel utan svaghetens. Samma sak gäller rättfärdighetens sol.

Därför är det sagt: Var inte överdrivet rättfärdig (Syr 7:17 ). Inte för att rättfärdighet skulle vara någonting dåligt, utan därför att nåden, hur god den än är i sig, måste mildras för oss medan vi ännu är svaga (jfr Rom 5:6). I annat fall riskerar vi att hemfalla åt högmodets eller den bristande urskiljningsförmågans last. Varför är det trots oupphörlig åkallan och bön omöjligt för oss att nå fram till den överflödande nåden (jfr Rom 5:17) som vi längtar efter? Tror ni att Gud är snål eller att hans tillgångar håller på att ta slut? Eller att han är oförmögen eller obeveklig?

Nej, på intet sätt! Han vet hur vi är danade (Ps 103:14), och han täcker oss med sina vingars skugga.

Det betyder inte att vi skall sluta att bedja, ty även om bönen inte ger mättnad ger den tillräckligt för livets uppehälle. Och om den skyddar oss från överdriven värme, värmer den oss milt, liksom en mor (jfr 1 Thess 2:7). Den fjärde välgärningen som han erbjuder oss under sina vingar, och som vi redan har nämnt är att vi, likt kycklingar, i den ljumhet som utgår från deras mors kropp får värme så att vi inte dör, när vi irrar omkring därute och kärleken svalnar (Matt 24:12), den kärlek som är utgjuten i oss av Anden som är oss given (Rom 5:5).

Under Guds vingars fjädrar skall du hoppas i all trygghet, och medan du tar emot hans välgärningar nu skall du i trygghet vänta på de kommande. Amen.

05 februari 2006

Qui Habitat, fjärde predikan över vers 4: Med sina vingar skall han ge dig skugga, under hans fjädrar skall du hoppas (3)

Sådant är löftet för livet här och nu. Vem kan förklara löftet för det tillkommande? Om de rättfärdigas väntan är glädje (Ords 10:28), och glädjen är så stor att den inte kan jämföras med någonting som man kan önska i denna världen, vad väntar de på? Aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som hoppas på honom (Jes 64:3).
Under Guds vingar erbjuds vi fyra välgärningar: Där är vi dolda och skyddade för att bli plundrade av sparvhökar och glador, som härskar i luften (Ef 2:2). Där finner vi upplivande och vederkvickande skugga som skyddar oss mot alltför stark värme, och där får vi mat och värme.

Det är vad profeten säger i en annan psalm: Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag (Ps 27:5), d.v.s. så länge dagarna är onda (Ef 5:16), och vi bor i ett främmande land (Heb 11:9), utlämnade åt de ogudaktigas hand (Job 9:24), där varken fred eller fridens Gud härskar (2 Kor 13:11). Ty varför skulle vi bedja: Tillkomme ditt rike (Matt 6:10), om han härskade där ? Medan vi väntar, måste vi gömma det goda vi har. Ja, den människa som finner himmelriket gömmer det igen (Matt 13:44).
Det är därför vi gömmer oss t.o.m. rent fysiskt i kloster och skogar. Vill ni veta vad vi får ut av detta fördolda liv? Jag är övertygad om att det inte finns någon här som inte skulle bli tillbedd som ett helgon eller betraktad som en ängel, om han i världen uträttade bara en fjärdedel av det som han gör i klostret. Här blir han däremot varje dag blir kritiserad och tillrättavisad för slarv (jfr 2 Tim 4:2). Tycker ni att ni får dålig utdelning genom att inte få rykte om er att vara helgon, innan ni verkligen är det ? Är ni inte rädda för att genom en sådan värdelös belöning gå miste om den förestående belöningen (jfr Matt 6:1-2, 6:5)?
Det är således nödvändigt att leva fördolt inte bara för andras ögon utan även för sina egna. Det är meningen med Herrens ord: När ni har gjort allt som åligger er, skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra (Luk 17:10). Ve oss, om vi inte gör det (jfr 1 Kor 9:16)! Det är en stor dygd och en fullständig trygghet att leva fromt (Tit 2:12), att vara mer uppmärksam på vad man saknar än på vad man har och att glömma det som ligger bakom och sträcka sig mot det som ligger framför (Fil 3:13).
Sådant är det fördolda livet under Herrens vingar. Och kanske är det också meningen med den skugga i vilken den Helige Ande insvepte Maria (Luk 1:35) för att dölja ett så obegripligt mysterium.

04 februari 2006

Qui Habitat, fjärde predikan över vers 4: Med sina vingar skall han ge dig skugga, under hans fjädrar skall du hoppas (2)

Om det är denna föda du vill ha och om du vill bli betjänad av änglarna, inte utifrån högmod utan ödmjuket, lyssna då till det som är skrivet om Herren, nämligen hur han motstod djävulen som frestade honom och ville förmå honom att förvandla stenar till bröd, och hur han svarade: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun (Matt 4:4). När Herren hade övervunnit frestelserna och frestaren tagit till flykten kom änglar fram och betjänade honom (Matt 4: 11). Fly denna världens tröst och stå emot djävulens frestelser (Jak 4:7), om du vill bli betjänad av änglar. Din själ måste avstå från att söka tröst i allt annat, om du vill ha din glädje i att tänka på Gud (Ps 77:3). När du är hungrig, försöker frestaren få dig att springa efter bröd. Men lyssna i stället till honom som säger: Människan skall inte leva bara av bröd. Varför låter du dig dras åt så många håll av så olika önskningar - mat och dryck, hur du skall klä dig och var du skall sova - om du bara söker det som din kropp behöver? Allt detta finner du i Guds Ord som är det manna som har all smak och som sprider väldoft (Vish 16:20). Detta är den sanna och äkta vila som är mild och hälsosam, angenäm och helig.

03 februari 2006

Qui Habitat, fjärde predikan över vers 4: Med sina vingar skall han ge dig skugga, under hans fjädrar skall du hoppas (1)

Gud lovar rikliga gåvor åt den som ödmjukt bekänner och andäktigt tackar honom, vilket inte är oförtjänt. Ty den som befinns vara trogen i det lilla blir med rätta anförtrodd mycket (Matt 25:21). Om man däremot är otacksam för det som man har fått, visar man sig ovärdig att få mer. Därför besvarar Anden en from tacksägelse genom att säga: Det finns mer: Med sina vingar skall han ge dig skugga.
Jag tror att dessa vingar betyder att Herren ger två löften. Det ena har med livet på jorden att göra och det andra med det tillkommande. Om han bara lovade oss Riket, men inte den föda som vi behöver på vägen dit, skulle människor kunna klaga och svara: "Det är utan tvekan ett storslaget löfte som han har givit oss, men han ger oss ingen möjlighet att nå dit." Om han därför har lovat oss ett evigt liv efter livet på jorden, har han också i sin förutseende godhet lovat att ge oss hundrafalt i denna världen (Mark 10:30). Har du fortfarande någon ursäkt, människa (jfr Rom 2:1)?

Förvisso, lögnarnas mun skall bli tystad (Ps 63:12). Kan fienden anföra något mer för att fresta dig, än att du fortfarande har ett långt liv framför dig? Varför blir du rädd, om det återstår en lång väg att gå (1 Kon 19:7)? Du får kraftig föda för att inte gå under på vägen (jfr Matt 15:32).


Den mat som en ängel bar till Elia torde vara den vanligaste som människor äter, nämligen vatten och bröd. Detta gav honom en sådan kraft att han gick 40 dagar utan att bli trött eller känna sig hungrig (1 Kon 19:6). Vill du att änglarna skall ge dig sådan föda (jfr Matt 4:11)? Det skulle vara mycket underligt om du inte vill det!

02 februari 2006

Qui Habitat, tredje predikan över vers 3: Han skall rädda mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet (5)

Vad har ni ännu att frukta? Förvisso endast ett, men det mest allvarliga, nämligen Judas synd, avfallets synd. Till all lycka har ni fått en duvas vingar för att flyga till vilan (Ps 55:7). På jorden finns ingen vila, endast möda, smärta och andens bedrövelse. Vad måste en människa frukta som flyger så, om inte att få syn på och bli attraherad av ett lik eller något liknande som ligger på jorden. Blir hon inte upptäckt av de onda jägare som fångar henne i de snaror de lagt ut? För den människan blir slutet värre än början (Matt 12:45).
Det som man måste frukta är att med endast hjärta eller kropp återvända till sina spyor. Vi läser att Israels barn i hjärtat återvände till Egypten (4 Mos 14:3), men Röda havet som vände tillbaka bakom dem hindrade dem från att fysiskt återvända.

Var och en bör högeligen frukta att förolämpa Gud så att han blir förkastad av honom och utspydd ur hans mun (Upp 3:16). Även om en viss skamkänsla hindrar ett yttre avfall från tron, kan ljumhet så småningom leda till hjärtats avfall, så att det under ordensdräkten finns ett världsligt hjärta och en famn som är öppen för världens tröst.
Vi är inte heligare än aposteln som var rädd för att komma till korta (1 Kor 9:27) efter att ha predikat för andra. Detta måste vi frukta så länge snaran inte är förstörd (jfr Ps 124:7), och själen inte lämnat kroppen. Ty kroppen utgör ett slags snara och i Skriften kan man läsa att ögat fjättrar själen (Klagov 3:51). Därför skall människan under inga omständigheter känna sig säker, ty hon bär med sig sin egen snara. Det är bättre att bo under den Högstes beskärm för att så undgå snaran.

01 februari 2006

Qui Habitat, tredje predikan över vers 3: Han skall rädda mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet (4)

Mina bröder, ni som har vingar (jfr Ps 55:7), inför era ögon gillrar man förgäves snaror (jfr Ps 124:7) ty ni har avstått från världslig rikedom. Behöver ni som redan blivit befriade från snaran frukta detta outhärdliga tal? Salig är du, Idithun , som har givit ditt namn åt vissa psalmer. Du undgick snaran och kan för alltid hålla dig borta från allt outhärdligt tal. Till vem riktar sig följande ord: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta (Matt 25:41)? Ja, jag undrar, till vem är de riktade, om inte till människor som har jordiska ägodelar (jfr 1 Joh 3:17)?
Gläds inte era hjärtan vid dessa ord, och blir de inte uppfyllda av andlig lycka (jfr Apg 2:28)? Lever ni inte i en fattigdom som är dyrbarare än jordiska skatter? Det är den som befriar er från outhärdligt tal. Hur skulle Gud kunna kräva av er det som ni har lämnat av kärlek till honom? Och ändå uppfyller ni kravet att genom era händers arbete ge Kristus mat och kläder så att han inte saknar någonting. Tacka, jubla och säg: Han har räddat mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet.

Ja, jag säger, jubla, men än så länge med fruktan. Jag vill att ni skall vara glada, men ännu inte säkra. Gläd er i den Helige Ande (Rom 14:17) men med fruktan.
Var på er vakt, så att ni inte faller.