Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.
Finns det enligt naturens ordning någonting mer olikt än ett bröd och en sten? Men om du ser till deras andliga betydelse symboliserar de samma sak. Det är sagt om Kristus att han är bröd och sten – levande bröd (Joh 6:41) och sten som blivit förkastad av byggnadsmännen (Ps 118:22). Han är båda delarna när det gäller betydelse, men utifrån det som kännetecknar dem är han varken det ena eller det andra.
Vi har sagt att deras befästningar är självbehärskningens mur och tålamodets yttre mur (Jes 26:1). Och aposteln beskriver de vapen som de har för att bemöta fienden: rättfärdighetens pansar, trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord (Ef 6:14 -17). Bli inte förundrad över att jag säger att Ordet är både föda och svärd, som om det vore omöjligt eller konstigt. På det materiella planet rör det sig förvisso om olika ting som man söker på skilda ställen. Men på det andliga planet är det ena inte främmande för det andra och man söker inte det ena här och det andra där. Vi finner dem i Gud och Gud är allt (1 Kor 15:28).
Om man undrar över vad invånarna i denna befästning äter, hur de skyddar sig och vilka vapen de förfogar över till sitt försvar, torde det vara klokt att svara: liksom köttsliga gärningar (Gal 5:19) var de köttsliga människornas föda, är Andens frukter (Gal 5:22) en bättre föda för de andliga människorna. Deras mat är även att göra den allsmäktige Faderns vilja (jfr Joh 4:34) och deras föda är också Guds ord, en föda för alla helgon, vare sig de är människor eller änglar. Så säger Skriften: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun (Matt 4:4).
Den första nåden finns innanför den mur som omger den självbehärskning som vi är kallade till. Den andra finns i tornets trappa som vi går upp för. Och den tredje finns högst upp i tornet, där vi avslutar vår vandring. När de som har vandrat väl når hit upp, blir de en boning och en tron för Herren, såsom det är skrivet: Dit går stammarna upp, Herrens stammar, till att prisa Herrens namn. Ty är ställda troner (Ps 122:4).
Så länge man håller sig innanför självbehärskningens mur och är redo för kamp, kan man utstå anfall och Gud som är känd i Juda (Ps 76:2) är vår hjälp. Men så snart man fått fast fot på denna utsiktsplats varifrån man skådar Herren är hans namn stort i Israel. I fred står hans hydda, på Sion hans boning. Där bröt han sönder de blixtrande pilarna, sköldar och svärd, alla krigets redskap (Ps 76:2-3). På detta ställe visar kroppen inte längre några tecken på motstånd, utan är anden fullståndigt undergiven. Det är den plats som profeten innerligt längtade efter, när han sade: Jag skall inte unna mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren (Ps 132:4-5), dit han skulle vilja flyga: Om jag ändå hade duvans vingar! Då flög jag bort för att finna ett bo (Ps 55:7).
Med dessa ord låter han oss förstå att vi har fått en trefaldig nåd av Gud: en för vår omvändelse, en andra som hjälp i frestelser och en tredje som belöning när vi blivit prövade. Den första sätter oss i rörelse, ty genom den blir vi kallade. Den andra bär oss framåt, ty genom den blir vi rättfärdiga. Den tredje leder oss till målet, ty genom den blir vi förhärligade. Den första utgör behag inför Gud, den andra förtjänst och den tredje belöning. Om den första är det sagt: Av hans fullhet har vi alla fått del och om de två andra: nåd och åter nåd, det vill säga evig härlighet som belöning för vår strävan i tiden.
Låt oss nu bulta på dessa portar – rättfärdighetens portar (Ps 118:19). Må de öppnas för oss och må vi när vi kliver tröskeln därinne se Herrens stora verk, som begrundas av alla som älskar dem (Ps 111:2). Med Gud som byggmästare uppförs liksom på Sionsberget det torn som evangeliet talar om (jfr 21:33), varigenom de heliga som har ett ödmjukt hjärta stiger upp för tårarnas dal (Ps 84:7) ända till himmelen. De går inte av egen kraft utan med hjälp och Guds nåd, såsom Anden säger genom profeten David: Lycklig den som får sin hjälp från dig, de vilkas håg står till dina vägar (Ps 84:6). Du undrar var? I tårarnas dal, det vill säga i jordelivets ödmjukhet. Och han upprepar denna nåd med orden: Lagstiftaren välsignar dem (Ps 84:8).
Men var når denna uppstigning sin höjdpunkt och vart leder nåden dem som stiger upp? De går genom port efter port, tills de möter Gud på Sion (Ps 84:8). Belöning, mål och frukt av vår möda är att skåda Gud. Vem föredrar inte denna enastående utdelning framför allt synligt och osynligt? Finns det någon som har ett så fruset hjärta att han är oemottaglig för denna längtan? Det handlar här om den stora nåd som evangelisten Johannes anbefaller oss med orden: nåd och åter nåd (1:16).
Men så snart Kristus nalkas och stiger in raseras befästningen och i dess ställe uppförs en ny, vacker och andlig borg. Så förverkligas ordet: Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit (2 Kor 5:17). När begäret väl blivit undanröjt finns det rum för en stor längtan, som ger anden en större törst efter det himmelska än vad den tidigare hade efter det jordiska.
En självbehärskningens mur och en tålamodets yttre mur byggs upp (jfr Jes 26:1). Denna struktur vilar på trons grund och växer genom kärlek till nästan och blir till kärlek till Gud, en kärlek som befinner sig på murverkets översta våning och i skyddsvärnet. Förutsättningen för att självbehärskningens dygd skall fullkomnas, är att vi lever i harmoni med våra bröder och i trons enhet (Ef 4:13) samt att vi avstår från att synda, inte av rädsla för straff eller svaghet för mänskligt beröm, utan av endast en anledning, nämligen Guds kärlek. Ty om den kärlek med vilken Gud älskar oss utgör murens höjd, innebär det att den kämpar för den människa som för kärlekens skull övar sig i självbehärskning. Den senare skulle nämligen inte kunna motstå Frestarens upprepade och mäktiga anslag utan beskydd av Guds nåd. Tålamodets yttre mur blir uppförd, för att Djävulen skall ha svårt för tränga in och angripa självbehärskningen. Därför kan de som lever i skydd av tålamodet och vinnlägger sig om självbehärskning, säga med aposteln: Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? (Rom 8:35).
Du ser hur gedigen muren är hos dem som lever i självbehärskning, för att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre (Rom 8:38-39).
Jesus gick in i en by(Luk 10:38). Det som vår Herre och Frälsare då tog initiativ till var synligt och ägde rum vid ett bestämt tillfälle och på en bestämd plats. Nu gör han samma sak överallt på jorden varje dag och osynligt i de utvaldas hjärtan. Vi har just hört evangeliets ord: Jesus gick in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig …
Denna befästa by är ingenting annat än människans hjärta. Innan Herren kom dit var det omgivet av begärets vallgravar, tillslutet av själviskt styvsinta murar. Därinne reste sig Babels torn (1 Mos 11:1-9f).
Tre ting är nödvändiga i varje befästning: livsmedel för överlevnad, fästningsverk till försvar och vapen för att kämpa mot fienden. Detta gäller även för invånarna i denna befästning: invånarna har som föda kroppens njutning och världslig fåfänga. Till försvar har de sina hjärtans hårdhet så att Guds Ords mäktiga pilar nästan aldrig kan tränga dit in. De vapen de har för att bekämpa fienden är världslig vishet (2 Kor 1:12), vilket är skrivet: Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör (Luk 16:8).
Må vår törstande själ skynda till denna källa och i sitt elände enträget ta sin tillflykt till denna förtätade barmhärtighet. Välsignade jungfru, dessa är våra löften genom vilka vi efter bästa förmåga har följt dig på vägen upp till din Son, även om det var på avstånd (jfr Matt 26:58).
Må din godhet uppenbara för världen
den nåd som du har funnit inför Gud.
Utverka genom dina heliga böner förlåtelse för de skyldiga,
hälsa för de sjuka,
styrka för de modlösa,
tröst för de bedrövade,
hjälp och befrielse för dem som är i fara.
Denna glädjerika helg åkallar och lovprisar vi,
dina ödmjuka tjänare,
ditt ljuvliga namn, Maria:
Må genom dig, milda drottning,
Jesus Kristus ge dem nådens gåvor,
din Son och vår Herre,
som är över allting, Gud,
välsignad i evighet (Rom 9:5).
Du välsignade, vem kan utforska bredden och längden och höjden och djupet (jfr Ef 3:18) i din barmhärtighet? Längden? Intill den yttersta dagen bistår den alla som ber om det. Bredden? Den uppfyller jorden, så att man kan säga om dig, Maria, att jorden är full av din barmhärtighet (Ps 33:5). Beträffande höjden uppnådde den att staden där ovan förnyades medan djupet frälsning för dem som är i mörkret och i dödens skugga (Luk 1:79).
Maria, för dig är himlen fylld och helvetet tomt. Det himmelska Jerusalem (Heb 12:22) har återuppbyggts ur ruinerna och alla väntande stackare har återfått sina förlorade liv. Mäktig och god flödar din kärlek över i lika mycket medlidande som hjälp (affectu compatiendi et subveniendi affectu).
Saliga Jungfru, må den människa som minns att hon i svåra situationer förgäves har åkallat dig avstå från att tala om din barmhärtighet. Vi, dina ödmjuka tjänare, gläder oss med dig över alla dina dygder, men särskilt denna med tanke på oss själva. Vi lovprisar din jungfrulighet och beundrar din ödmjukhet. Men för oss stackare är din barmhärtighet än ljuvare: Vi omfamnar den med kärlek, vi tänker på den och åkallar den ofta. Den har fått hela världen att förnyas och utverkat frälsning åt alla. Det står klart att hon visade omsorg om hela människosläktet, som fick höra: Maria, du har funnit nåd hos Gud (Luk 1:30) – ja, den nåd som du ber om.
Ödmjukhet är den största och dyrbaraste dygden i förening med en sådan renhet och oskuld, och ett oskyldigt samvete som är fullt av nåd (jfr Luk 1:28). Varifrån kommer din ödmjukhet, dina stora ödmjukhet, du Saliga? Förvisso var hon värdig att dra till sig Herrens blick (jfr Luk 1:48), då hennes skönhet väckte kungens åtrå (jfr Ps 45:12) och hennes utsökta doft fick kungen att lämna Faderns närhet där han hade levt i all evighet (Joh 1:18).
Lägg märke till den tydliga samstämmigheten mellan vår Jungfrus sång och bröllopssången: ja, jungfruns inre blev brudgummens kammare (jfr Ps 19:6). Lyssna till vad Maria säger i evangeliet: Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna (Luk 1:48). Lyssna även till hennes utrop i bröllopssången i Höga visan: När kungen ligger på sin bädd sprider min nardus sin doft (Höga v 1:12). Nardus är en ödmjuk växt som är nyttig för luftrören. Det är uppenbart att ordet ”nardus” betyder ödmjukhet vars doft och skönhet funnit nåd inför Gud (jfr Luk 1:30).
Detta är emellertid inte allt. Är du uppmärksam finner du att även alla andra dygder, som verkar vara vanliga, är absolut unika hos Maria.
Inte ens änglarnas renhet kan jämföras med jungfruligheten hos henne som blev värdig att bli den helige Andes helgedom och Guds Sons boning. Om vi sätter ett högt pris på sådant som är sällsynt, står hon över alla. Hon var den första att bestämma sig för att leva en ängels liv på jorden. Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man, undrade hon (Luk 1:34). Inte ens ängelns löfte om ett barn kunde rubba hennes orubbliga beslut att bevara sin jungfrulighet. Hur skall detta ske? frågade hon. I vilket fall som helst, inte så som det är normalt för andra kvinnor. Jag känner ingen man, har ingen längtan efter att föda barn eller hopp om efterkommande.
Om jag hos Maria lovprisar hennes jungfrulighet, kommer många andra jungfrur efter henne (jfr Ps 45:15). Och om jag lovordar hennes ödmjukhet, möter jag andra som följt hennes Sons exempel och haft ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Och om jag beslutar mig för att prisa hennes barmhärtighet, kommer jag helt säkert att tänka på andra kvinnor och män som har ett barmhärtigt hjärta (Syr 44:10).
Det finns bara ett område där Maria inte haft någon förebild att ta efter, nämligen att ha fått erfara moderlig glädje i kombination med jungfrulig ärbarhet: Maria har valt det som är bäst (Luk 10:42). Ja, det som är bäst, ty god är den gifta kvinnans fruktbarhet, bättre är jungfruns kyskhet, men det bästa är jungfrulig fruktbarhet eller fruktbar jungfrulighet. Detta är en förmån som reserverad för Maria och som inte skall ges åt någon annan (jfr Jes 42:8), ty Maria har valt det som är bäst. Det är unikt och därför oförklarligt. Ingen kan ta efter eller tala om det.
Och vad skall man säga, om du förtydligar vem hon är moder till? På vilket tungomål – även om det vore änglarnas – kan man lovprisa Jungfrumodern med de ord hon förtjänar, hon som inte är moder till vem som helst, utan Guds moder?
Dubbel nyhet, dubbelt privilegium och dubbelt under, i rätt och riktig förening. Jungfrun förtjänade inte någon annan Son och Sonen inte någon annan moder.
Men vart har vi nu kommit? Följer vi inte Jungfrun som blir upptagen till himmelen? Med Lasaros har vi emellertid stigit ner till avgrundens djup! Min framställning har gått från lysande dygd till odör från en som varit död i fyra dagar. Varför? Har jag låtit mig dragas ned av min egen tungsinthet eller har vårt välbekanta ämne gjort mig pratsam?
Jag måste bekänna min oförmåga och vill inte dölja mitt klenmod. Sanningen att säga tycker jag mycket om att tala om Jungfru-Moderns härlighet, även om ingenting skrämmer mig mer. Utan att just nu gå in på hennes outsägliga förtjänster och enastående privilegium, måste jag säga att alla omfattar henne med stor kärlek, ärar och lovordar henne, vilket hon förtjänar. Alla talar hänfört om henne. Men allt som man säger om hennes outsägliga mysterium blir genom den omständigheten att det kan sägas mindre behagligt och tilltalande att höra och blir därmed inte så väl mottaget. Varför denna brist på smak för det som människligt förnuft kan förstå av denna obegripliga härlighet?
I en psalm lovsjunger profeten helt tydligt Lasaros uppståndelse: Du lämnar mig inte åt dödsriket, (Ps 16:10) och jag kommer faktiskt ihåg att jag på denna högtids annandag sade att ett dåligt samvete är själens helvete och fängelse. Du låter inte din helige - inte den som själv anser sig vara det, utan den som du helgar - se förgängelsen (Ps 16:10). Han som hade varit död fyra dagar och redan hade börjat lukta var nära förgängelsen. Ja, han var nära att förruttna och i det ondas djup skulle han ha varit gudlös och missaktat allt (Ords 18:3 Vulg.). Men han överraskades av en mäktig stämma som gav honom liv, och han tackade med orden: Du visar mig vägen till liv, du ger mig glädjens fullhet inför ditt ansikte (Ps 16:11). Ja, du har kallat mig att skåda dig och förde mig upp ur dödsriket (Ps 30:4) medan min själ ängslades (Ps 143:4 Vulg.) genom att skåda ditt ansikte genom sitt alltför avskyvärda samvete.
Med stark röst ropade Jesus: Lasaros, kom ut!(Joh 11:43). Ja, med stark röst, som emellertid lät mycket svagare i styrka än dess godhet och kraft.
Vad betyder Jesu ord: Ta bort stenen (Joh 11:39) och lite längre fram: Gör honom fri (Joh 11:44)? Skall man sluta att göra bot efter att ha fått besök av den tröstande nåden under förevändning att himmelriket är nära (Matt 3:2)? Skall man ge avkall på självdisciplin för att se om Herrens uppenbarar sin vrede? Eller gå under på en väg som inte är den rätta (jfr Ps 2:12)?
Nej, ingalunda! Även om stenen har tagits bort, skall botgöringen fortsätta. Den är inte betungande, men stärker anden och återger den liv och spänst, ty den har hittills inte känt till att dess mat är att göra Herrens vilja ( Joh 4:32, 34). För en befriad människa är självdisciplin under sådana omständigheter inte ett tvång – enligt ordet: lagen är inte till för rättfärdiga (1 Tim 1:9), utan leder den människa som accepterar den av fri vilja på fredens väg (Luk 1:79).
En sådan människa har inte överseende med sig själv utan dömer sig med stränghet och betonar till och med allvaret i allt det som hon har gjort. Hon är en sträng domare och skonar inte sig själv. Denna harm är nyttig och denna hårdhet är värd barmhärtighet, ty den är lätt förenlig med Guds nåd, ty anden tar parti för Gud mot sig själv.
Men, Lasaros, kom ut! (Joh 11:43). Stanna inte längre i denna stank. Den kropp som börjar lukta håller på att förruttnas och den människa, som genomgår denna häftiga förvirring och föröder sig själv, håller på att förtvivla. Därför Lasaros, kom ut! Djup ropar till djup (Ps 42:8). Ljusets och barmhärtighetens djup ropar till bedrövelsens och mörkrets djup. Godheten hos det första är större än din ondska och där synden är stor större, där överflödar nåden än mer (Rom 5:20). Han ropar, Lasaros, kom ut! Med andra ord och än tydligare: ”Hur länge skall ditt samvetes mörker hålla dig fängslad? Hur mycket längre skall samvetsförebråelser genomborra dig i ditt hjärtas djup på din bädd (jfr Ps 4:5)? Kom ut! Stig fram och andas ut i min barmhärtighets ljus.”
Det är vad du kan läsa hos en profet: Jag hejdar dina läppar med min härlighet för att du inte skall gå under Jes 48:9 Vulg). Och en annan profet talar ännu tydligare om sig själv med följande ord: Min själ är tyngd av sorg, därför går min tanke till dig (Ps 42:7).
Men vad innebär orden: Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar (Joh 11:39)? Kanske är det svårt för en del att förstå betydelsen av den dåliga lukten och de fyra dagarna. Jag uppfattar den första dagen som en rädslans dag, som upplyser våra hjärtan, då vi dör från synden (jfr Rom 6:2) och somnar in i vårt samvete.
Om jag inte tar fel består den andra dagen av mödosam kamp. Ty i början av omvändelsen brukar de dåliga vanorna vara som mest eftertryckliga och det är vanligtvis svårt att släcka djävulens brinnande pilar (Ef 6:16).
Den tredje dagen förefaller mig vara en smärtans dag, när man granskar sina år i hjärtats bitterhet (Jes 38: 15 Vulg.), och är mer benägen att ångra begångna synder än att nogsamt undvika att upprepa dem i framtiden.
Är du förvånad över att jag talar om dagar? Men de framstår som dagar i graven, som töcknets och dunklets dagar (Sef 1.15), dagar av sorg och bitterhet.
Sedan följer skammens dag som inte skiljer sig från de tre föregående. Den stackars själen är fruktansvärt förvirrad, ty den inser med exakthet hur allvarliga och många fel som den har gjort och ser inför sitt hjärtats ögon de dystra bilderna av sina synder.
Jag föreställer mig att många av er låter fantasin skena i väg för att utröna vilken Lasaros jag vill tala om. Ja, utan tvekan om honom som dog från synden och bröt sig igenom väggen för att se sitt förvända och ogenomträngliga hjärtas ohyggliga vidrigheter ( Jer 17:9, Hes 8: 8-9). Eller gick in i en klippa och gömde sig i ett hål i marken inför Herrens fruktansvärda ansikte enligt en annan profets ord (Jes 2:10).
Därtill kommer att Han som är vårt liv (Kol 3:4) skyndade till graven för att därifrån återföra Lasaros som vilade där sedan fyra dagar (Joh 11:38) och som jag har lovat att predika om i dag. Han kom för att söka Lasaros för att i sin tur bli sökt och funnen av denne. Ty detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss (1 Joh 4:10). Herre, låt oss gå! Kom och sök den som du älskar för att göra så att han i sin tur älskar och söker dig. Kom och sök honom, där de har lagt honom (jfr Joh 11:34). Han ligger instängd, fastbunden och tillintetgjord. Han ligger i sitt samvetes fängelse, är bunden av ordensregelns rep och botens tyngd trycker och förtrycker honom likt den sten man lagt på hans grav, särskilt som han nu saknar den kärlek som är stark som döden (Höga v 8:6) och den kärlek som uthärdar allt (1 Kor 13:7). Och därtill kommer: Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar (Joh 11:39).