Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.
Må ingen bli upprörd över att den kvinna som här tar emot Herren inte heter Maria utan Martha, ty Maria som är unik och fullkomlig förenar i sig Marthas göromål och Marias ingalunda overksamma sysslolöshet (non otiosum otium). I hjärtat är kungadotterns prakt, och av guldbrokad är hennes klänning (Ps 45:15). Hon förekommer inte bland de oförståndiga bröllopstärnorna, ty Jungfrun var klok och försedd med fackla och olja i en kruka.
Har ni glömt liknelsen i evangeliet som berättar om hur de okloka bröllopstärnorna vägras tillträde till bröllopsfesten (Matt 25:1-13)? Deras hus var rent, ty de var jungfrur. De var prydda, ty alla, både de förståndiga och de okloka, hade förberett sina facklor. Men deras hus var tomt, ty de hade inte hällt olja i sina krus. Det var anledningen till att brudgummen som kom från himlen inte ville bli mottagen av dem i deras hus eller ge dem tillträde till bröllopsfesten.
Annorlunda var det med den idoga hustrun (Ords 31:10), som söndertrampade ormens huvud (jfr 1 Mos 3:15). Bland alla lovord om henne kan du läsa att hennes lampa brinner hela natten (Ords 31:18). Detta ord är en förebråelse mot de okloka bröllopstärnorna, som vid brudgummen ankomst mitt i natten klagar och säger: Våra facklor slocknar (Matt 25:8).
Den ärorika Jungfrun trädde fram och hennes brinnande fackla var som ett under i ögonen på ljusets änglar (2 Kor 11.14) som utbrast: Vem är hon som strålar såsom morgonrodnaden, skön såsom månen, strålande såsom solen (Höga v 6:9)? De såg henne stråla mer än de andra, ty hennes Son Jesus Kristus, vår Herre, hade fyllt henne mer än de andra med sin nåds olja.
Men någon undrar kanske varför Lasaros inte nämns i detta avsnitt av evangeliet. Enligt min uppfattning står det inte i motsats till min symboliska utläggning. Ty Anden vill att detta hus skall tolkas som ett Jungfruligt hus och därför sägs det inte någonting om botgöring, som är relaterat till det onda. Detta hus har aldrig blivit nedsmutsat, varför Lasaros kvast inte behövs.
Även om vi antar att ursynden överfördes till Jungfrun av hennes föräldrar, förbjuder oss den kristna tron att förneka att hon helgades från moderlivet minst lika mycket som profeten Jeremia (jfr Jer 1:5) och att hon var mer uppfylld av den helige Ande än Johannes Döparen (jfr Luk 1:15). I annat fall skulle man inte ha firat hennes födelse med högtidliga lovsånger. I vilket fall som helst är det helt säkert att Maria genom nåd renades från ursynden och att dopets nåd tvättar bort den ännu i dag, vilket en gång endast omskärelsens flintknivar förmådde (jfr Jos 5:2). Vi är således övertygade om att Maria inte begick någon personlig synd, och att följaktligen botgöring var fjärran från hennes helt oskyldiga hjärta.
Må däremot Lasaros vara nära dem vars samveten behöver renas från döda gärningar (Heb 9:14); må han gömma sig bland de sårade som vilar i graven (jfr 88:6), så att endast Martha och Maria är i den jungfruliga boningen. Tre månader stannade Jungfrun hos sin släkting Elisabet som var havande och i hög ålder (Luk 1:56). Det var även hon som gömde och begrundade i sitt hjärta (Luk 2:19) allt det som hon hörde sägas om sin Son.
Evangeliet berättar att en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria (Luk10:38-39). De var systrar och torde ha bott tillsammans. Den ena hade mycket att ordna med och den andra lyssnade uppmärksamt till Herrens ord. Martha prydde huset medan Maria fyllde det. Hon ägnade sig åt Herren för att huset inte skulle vara tomt.
Vem städade huset? Var någon ansvarig för det, var det hus där Herren blev mottagen rent, prytt och ingalunda tomt. Om ni införstådda kan vi anta att det var Lasaros, ty han ägde huset tillsammans med sina systrar. Han var en god representant för dem som gör bot, ty Herrens mäktiga röst uppväckte honom från de döda efter fyra dagar då han redan hade börjat lukta (jfr Joh 11:39).
Herren besökte detta hus ofta som botgöraren Lasaros städade, Martha prydde och Maria fyllde med sin inre bön.
Vill du se ett hus som är städat och prytt, men tomt? Betrakta en människa som just har gått till bikt. Hon har tagit avstånd från sina synder före domen (jfr 1 Tim 5:24). Nu använder hon endast händerna för att följa buden, men hennes hjärta är torrt och hon handlar av vana, såsom kvigan Efraim, van och villig att tröska (Hos 10:11). Hon utelämnar inte ett iota, inte minsta punkt (Matt 5:18) från kroppsövningar som bara har ett begränsat värde (jfr 1 Tim 4:8), medan hon sväljer kameler men silar mygg (Matt 23:24). I hjärtat tjänar hon sin egen vilja, tillber sin snikenhet, är lysten på ära, förälskad i sin ärelystnad, har omsorg om sina alla och enstaka dolda laster. Ondskan kan mycket väl ljuga för sig själv, men Gud lurar man inte (Gal 6:7).
Det kan hända att du träffar på en människa som är så välklädd att hon bedrar till och med sig själv och alls inte aktar på att hon bär på en tärande mask. Om den bedrägliga fasaden består, tror hon att allt är i sin ordning. Profeten säger: Främlingar har förtärt hans kraft, men han märker det inte (Hos 7:9). En sådan människa säger: ”Jag är rik och behöver ingenting”, medan hon i själva verket är fattig, blind och naken (Upp 3:17). Vid första bästa tillfälle kan du se infektionen under såret blossa upp och föröka sig som i en skog av täta skott som man klippt av men inte dragit upp med roten.
Låt oss som sig bör sätta yxan till roten på träden (jfr Luk 3:9) och inte klippa grenarna, om vi vill undkomma denna fara. Må man hos oss inte finna bara kroppsövningar av ringa värde, utan gudsfruktan som är nyttig på alla sätt (1 Tim 4:8) och andliga övningar (exercitium spirituale).
En kvinna har bara ett tomt hus, om hon försummar att göra det gästvänligt för Herren. Men du undrar kanske, hur det kan komma sig att ett hus som nyligen blivit städat genom syndabekännelse och prytt av regelbundna fromhetsövningar kan betraktas som ovärdigt att hysa nåden och ta emot Frälsaren? Det är förvisso ovärdigt, om det städats endast ytligt och som jag sa blivit prytt med grönskande säv, men till det inre förblivit smutsigt. Hur kan man tänka sig att ta emot Frälsaren bland vitkalkade gravar (Matt 23:27), som till det yttre ser ut att vara vackra, men som är fyllda av sådant som är smutsigt och ruttet?
Men låt oss anta att han en dag blir förledd av den yttre fasaden och således ger en sådan människa en första nåd genom sitt besök. Blir han inte förnärmad och drar sig tillbaka? Blir han inte arg och ropar: Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste (Ps 69:3 – Vulg: non est substantia, vilket förklarar fortsättningen)? Ett sken av dygd men utan sanning, vilket är detsamma som egenskap utan substans (jfr Aristoteles kategorier). Han som stiger in överallt och tar sin boning i hjärtats djup har inte förtroende för ytligt beteende.
Om tuktens helige ande inte kan bo i en kropp som uppenbarligen är underordnad synden vänder sig Herren inte bara bort från denna kropp, utan flyr och avlägsnar sig långt ifrån den. Är det inte att låtsas, när du avlägsnar synden från ytan, utan att dra upp den med roten? Du kan vara säker på att den förökar sig riktligt och att den onde som jagats bort, återvänder tillsammans med sju andar som är värre än han själv, när han finner huset städat men tomt (jfr Matt 12:44-45). Hunden som återvänder till sin spya (2 Pet 2:22) är mer motbjudande än tidigare, och den som fått förlåtelse för sina överträdelser men som återfaller i samma ohyggligheter, likt ett tvättat svin som vältrar sig i smutsen (2 Pet 2:22) blir än mer ett helvetets barn.
Då var min själ inte fri, varken från fängelse eller dödsrike. Ty, redan från början var den offer för sammansvärjning och avskyvärt förräderi. Den var fängslad i det egna huset och ingen annanstans. Familjemedlemmarna och inga andra var de plågoandar till vilka den var utlämnad. Samvetet var dess fängelse, förnuft och minnen dess grymma, omedgörliga och obarmhärtiga bödlar. Och det var ändå ingenting i jämförelse med de rytande lejon som var klara att sluka den så snart den hade utlämnats åt dem.
Men Gud vare välsignad som inte lät mig bli ett rov för deras käftar (Ps 124:6)! Ja, välsignad vare Herren som besökte mig och beredde mig förlossning (Luk 1:68). När den onde i all hast ville kasta min själ ner i dödsrikets djup och låta bränna min boning (kropp) i den eviga elden och på så sätt bestraffa mina lemmar för deras mened, kom en som var starkare (Luk 11:22). Jesus gick in i mitt hus och övermannade honom och bemäktigade sig hans ägodelar (Matt 12:29) och förvandlade till hedersamt bruk de kärl som tidigare varit till smälek (jfr Rom 9:21). Han krossade kopparportarna och järnbommarna slog han sönder (Ps 107:16) för att befria den fångne ur hans fängelse och från dödens mörker (Jes 42:7).
Man lämnar fängelset genom bekännelse. Det är den kvast som städar fängelset, pryder det och med regelbundna fromhetsövningars grönskande säv förvandlar fängelset till boning. Nu rår kvinnan om sitt hus och har plats att ta emot honom som hon är skyldig så mycket tacksamhet. Men ve henne, om hon inte tar emot honom, inte låter honom stanna eller inte försöker att få honom att stanna när det böjar bli kväll (Luk 24:29). Ty den som blivit bortjagad återvänder och finner ett städat och prytt hus, men tomt … (jfr Matt 12:44).
Låt oss dröja kvar vid den folkliga visheten: Den som skyddar sin kropp, försvarar en god boning. Men man måste fråga sig vilket försvar en sådan boning kräver. Tycker du att själen beskyddar kroppen som boning på rätt sätt, när dess lemmar ingår något slag av sammansvärjning och överlåter åt fienden att råda över den? Det finns sådana som ingår fördrag med döden, avtal med dödsriket (Jes 28:15). Skriften säger: Min älskade blev fet och istadig; blev fet och tjock och stinn (5 Mos 32:15). Det är ett försvar som tilltalar syndarna på grund av deras sinnliga lystnad (Ps 10:3 Vulg.). Nå, vad tycker ni, bröder? Skall man på denna punkt ge efter för vad de många anser? Förvisso inte. Låt oss hellre fråga Paulus, den modige anföraren av den andliga armén. Apostel, säg oss hur du bevakar din boning? Han svarar: Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta (1 Kor 9:26-27) och Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär (Rom 6:12).
Ett effektivt försvar. Salig är den själ som vakar över sin kropp på ett sådant sätt att fienden aldrig får makt över den. Denne onde upprättade en gång sitt skräckvälde i min boning och tog befälet över alla mina lemmar. Att han gjorde mig illa, framgår än i dag av att jag är sorgsen och eländig. Stackars mig! Varken självbehärskningens vallar eller tålamodets värn höll stånd (Jes 26:1). Fienden härjade i vingården, fördärvade skörden, högg ner träden – ja, även mina ögon ödelade min själ. Om inte Herren kom till min hjälp skulle jag snart få bo i dödriket (Ps 94:17). Jag talar om dödsrikets djup (Ps 86:13), där det inte finns rum för bekännelse och varifrån ingen kan gå ut.
Men varför säger vi att han gick in i en by,
när han gjorde mer än så?
Han gick in i Jungfruns trånga boning.
En kvinna bjöd honom hem till sig (Luk 10:38).
En salig kvinna
som inte inbjöd de spejare som var sända till Jeriko (Jos 2:1),
utan honom
som med makt
övermannar denna världens oförnuftige furste (jfr Luk 11:22)
som skiftar såsom månen (Syr 27:11 -
Enl. Hieronymus betyder Jeriko förändring, vilket symboliseras av månen).
Nej, hon inbjöd inte Jesus (Josua),
Nuns son,
utan fick ta emot den verklige Jesus,
Guds Son.
Jag upprepar:
hon var en lycklig kvinna
som fick ta emot frälsaren i sitt rena hus,
som var obebott,
men inte tomt.
Vem vågar påstå att denna boning var tom,
när ängeln hälsade henne med orden: full av nåd (Luk 1:28)?
Dessutom bekräftade ängeln
att Anden åter skulle komma över henne (Luk 1:35).
Varför?
För att helt och hållet uppfylla henne?
För att Anden
som hon var uppfylld av för sin egen skull,
åter skulle komma över henne
så att nåd skulle strömma över även till oss?
Må hennes vällukt flöda över oss (Höga v 4:16),
så att vi får del av dess fullhet (jfr Joh 1:16).
Hon är vår Medlare:
Genom henne, o Gud,
har du förbarmat dig över oss
och genom henne får vi ta emot Herren Jesus i vårt hus.
Var och en av oss är sin by,
i sitt hus
och Visheten bultar på vår dörr.
Om vi öppnar den,
stiger den in
och delar vår måltid (Upp 3:20).
Att städa, pryda och fylla ett hus
Medan de var på väg gick han in i en by (Luk 10:38). Beträffande denna by tycker jag att det är lämpligt att vi upprepar profetens jubelrop: Se, hur stor Guds boning är, Israel, hur vidsträckt hans egendom (Bar 3:24)! Den är ofantlig, ty i jämförelse sägs hela världen vara en by. Frälsaren kom från ett gränslöst fädernesland och område. Därför kan man säga om honom att han gick in i en by, när han kom till världen. Med mindre än att man kanske uppfattar denna by som den starkes och välbeväpnades atrium, där världshärskaren uppehåller sig (Joh 12:31), men dit en starkare kommer och berövar honom alla hans ägodelar (Luk 11:21).
Bröder, låt oss skynda oss att gå in i denna lyckans stora boning, där ingen inkräktar på någon annan och där vi tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet (Ef 3:18). Låt oss inte misströsta att nå dit, när vi ser att han som bor i himlen och har skapat den inte skydde vår lilla bys snäva gränser här nere.
Vem kan föreställa sig den härlighet med vilken världens Drottning i dag steg fram, med vilken entusiastisk kärlek himlens många legioner gick henne till mötes och den sång som ledsagade henne ända fram till härlighetens tron, hennes fridfulla ansikte och allvarliga uppsyn och med vilken gudomlig omfamning hennes Son tog emot henne?
Han upphöjde henne över alla skapade varelser med den ära som är värdig en sådan moder och den härlighet som passar en sådan Son. Hon blev lycklig över Sonens kyssar, när hon ammade honom och stolt höll honom i sin famn. Säkert blev hon än lyckligare i dag när han som sitter på Faderns högra sida med en kyss välkomnade henne. Detta skedde i det ögonblick hon nådde fram till sin härlighets tron och intonerade bröllopssången: Kyssar give han mig, kyssar av sin mun (Höga v 1:1). Vem berättar om Kristi födelse och Marias upptagning? Ju större nåd hon fick på jorden, vilken överträffade vad alla andra kvinnor fick, desto ojämförligt större var den härlighet hon fick i himlen. Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9), vem kan då säga vad han hade berett åt henne som fött honom? Alla kan vara förvissade om att han älskade henne mer än alla andra!
Ja, salig är Maria, tusenfalt salig, både när hon tog emot Frälsaren och när han tog emot henne. I båda fallen utstrålar denna moders jungfrulighet en överväldigande värdighet och hennes storhet förtjänar vår lovprisning.
Evangelisten säger : Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna bjöd honom hem till sig (Luk 10:38).
Men låt oss i stället ge plats för lovsång, ty denna dag skall helt ägnas åt högtidssånger. Dagens bibeltext ger oss ett rikt material att meditera över och vid vår sammankomst i morgon skall jag– utan att förbehålla mig något av missunnsamhet (Vish 7:13) - låta er få veta det som jag har fått från ovan (jfr Joh 19:11). Åminnelsen av en så stor jungfru skall inte bara sporra vår tro utan även vår livsföring, så att vi gör framsteg i vårt monastiska liv Jungfruns Son, vår Herre, till pris och ära, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5).