Benedikt 8

Hans helighet ger oss styrka, hans fromhet undervisar oss och hans rättfärdighet inger oss mod. Han var så gudfruktig att han var till gagn inte blott för sina samtida utan även för sina efterkommande. Detta träd bar frukt inte bara för sin tids människor, utan fortsatte att växa och bära frukt som består (Joh 15:16). Han var mycket älskad av Gud och människor (Syr 45:1), och var inte bara genom sin närvaro till välsignelse – likt många som är älskade av endast Gud och kända endast av honom – utan minnet av honom är fortfarande till välsignelse.
Även i dag förkunnar han på tre sätt sin kärlek till Gud genom att ge tre frukter som näring till Herrens hjord (jfr 1 Pet 5:2). Han gör det genom sitt liv, sin undervisning och sin beskyddande förbön.
Bröder, bär också ni frukt med hans ständiga bistånd, ty ni har blivit bestämda för att gå och bära frukt (Joh 15:16).

Gå? Men varifrån? Från er själva enligt Skriftens ord: Vänd dig bort från din egen vilja (Syr 18:30 Vulg.). Vi läser om Herren att han gick för att så sitt utsäde (Luk 8:5). Här handlar det om hans utsäde, liksom det tidigare handlade om hans frukt. Bröder, låt oss ta efter honom, ty han kom för att ge oss ett föredöme att leva efter (jfr Fil 3:17) och visa oss den väg vi skall gå.

Mellanrum

I avsnitt 8 inför Bernhard en ny tankegång. Benedikt har varit förebilden. I fortsättningen av hans predikan är det Kristus.

Benedikt 7

Jag har just sagt, att den helige Benedikt aldrig hade en tanke på att det var tid att bära frukt medan han fortfarande var ansatt av svåra frestelser. Men när tiden väl var inne bar den helige frukt i rätt tid, bland annat det som jag tidigare har nämnt: helighet, rättfärdighet och fromhet. Under bekräftade hans helighet, hans undervisning var tecken på fromhet och hans liv vittnade om rättfärdighet.
Du Kristi riddjur, betrakta dessa gröna kvistar med löftesrika blommor som är tyngda av frukt. Håll dig till dem för att göra stigen rak för dina fötter (Heb 12:13).
Men varför tala om hans under? För att du skall vilja göra samma sak? Nej, men för att du skall ta fasta på dem, det vill säga förtrösta och vara glad över att ha en sådan herde och att kunna räkna med en sådan beskyddare. Ja, han är mäktig i himlen, som var mäktig på jorden. En sådan rikedom av nåd motsvaras av upphöjd härlighet. Vi vet att grenar växer i proportion till rötternas storlek, och brukar därför säga: Räkna grenarna, om du vill veta hur många rötter ett träd har. Så om vi själva inte utför några under, kan vi glädja oss åt vår beskyddare gör det.
Han lär oss genom sin undervisning och styr våra steg in på fredens väg (Luk 1:79). Hans rättfärdighet ger oss kraft och styrka så att vi med entusiasm vill göra det som han lär oss, i förvissning om att han själv har tillämpat det som han lär oss. Exempel är det mest levande och verksamma ordet (Heb 4.12): det som sägs är övertygande, när det visar sig kunna omsättas i praktiken.

Benedikt 6

De träd som bär frukt som inte är deras egen är hycklarna. Likt Simon från Kyrene bär de ett kors som inte är deras. De gör det tvångsmässigt och utan inre övertygelse. De fikar efter ärebetygelser och ser sig därför tvingade att göra det som är dem motbjudande.
Uttrycket i rätt tid talar mot dem som vill bära frukt i förtid. När träden får knoppar för tidigt, blir vi väl rädda för att deras blommor skall förfaras? Så är det även med en del människor som är för mogna för att kunna mogna (propere – prospere). Det handlar om dem som i början av sin omvändelse gör anspråk på att bära frukt för andra. Trots lagens föreskrifter skyndar de sig att sätta förstfödda kalvar i arbete och att klippa de förstfödda baggarna (jfr 5 Mos 15:19).
Vill ni veta med vilken möda vår helige mästare lyckades undvika en sådan brådska? Här är kvisten som jag ger er: tre år var han känd endast av Gud och inte av människor. Ni vet att han gav mycket frukt, men i rätt tid. Han inbillade sig inte att det var tid att bära frukt, medan han fortfarande var så drabbad av sinnliga frestelser att han var nära att ge upp och ge sig iväg (cedere – discedere).

Benedikt 4 forts samt 5

Du hör att man överallt lovprisar dalen och förkunnar ödmjukheten. Plantera vid vattendrag, ty där finner du överflödande andlig nåd (jfr Rom 1:11) och vattnet ovanför himlen lovprisar Herrens namn (Ps 149:4-5), det vill säga himmelsk välsignelse får honom att lovprisas. Bröder, låt oss förbli och slå rot här för att inte torka ut. Låt oss inte bortföras av vinden, såsom det är skrivet: Om anden hos den som har makt går lös på dig, skall du inte lämna din plats (Pred 10:4 Vulg.). Inte någon som helst frestelse kan få makt över er, om ni inte ägnar er åt stora ting, åt det som övergår ert förstånd (Ps 131:1) utan står fast och förblir rotade i ödmjukheten (jfr Ef 3:17).
Det är så som Herrens helige bekännare, planterat vid vattenbäckar, bar sin frukt i rätt tid (Ps 1:3).

5.

Det finns träd som inte bär frukt och andra som gör det, men inte sin egen. Andra bär egen frukt, men inte i rätt tid (jfr Ps 1:3). Men som jag sade, det finns träd som inte bär frukt, t.ex. ek, alm och andra träd i skogen. Ingen planterar sådana träd i sin trädgård, eftersom de inte bär frukt eller frukt som är otjänlig för människan men tjänlig för svin.
Sådana är denna världens människor (jfr Luk 16:8) som ägnar sig åt att festa och dricka, rus och omåttlighet, otukt, och liderlighet (jfr Rom 13:13). De äter sådant som är avsett för svin vilket en sann jude inte får äta (5 Mos 14:8) och som en kristen inte bör befatta sig med. Ty om vi äter svinkött förenas det med vårt och blir ett med vårt (jfr 1 Kor 6:16). Detsamma sker med den som överträder Herrens bud. Han förenar sig med de orena andarna, identifierar sig med dem och blir med dem till en demon.
Det är förbjudet att frambära dessa djur som offer (5 Mos 14:8) beroende på att de symboliserar de smutsiga och orena andarna, överger allt som är rent och finner behag i lort och tycker om att vältra sig i lastbar och brottslig sörja. Det är anledningen till att legionen som blir förbannad i evangeliet (Mark 5:9-13) och som blir fördriven ut ur en människa, ber om att få fara in i svinen – djur i vilka den känner igen sig – vilket inte förvägras den. Detta är den enda frukten från träd som inte bär någon frukt. Yxan är redan satt till deras rot (Matt 3:10).

Benedikt 4

Den salige Benedikt blev som ett träd, ett stort och fruktbärande träd, planterat vid vattenbäckar (Ps 1:3).
Var finner man dessa vattenbäckar? Givetvis i dalen, ty de forsar fram mellan bergen (Ps 104:10). Ser du inte dessa bäckar som strömmar ner utmed bergens sidor och söker sig till den ödmjuka dalen? På samma sätt Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd (Jak 4:6). Där kan du tryggt gå, om du är ett Kristi riddjur. Stöd dig på denna kvist (den första kvisten från trädet – Benedikt – är hans förebildliga ödmjukhet) och följ dalens stig. Den gamla ormen (Upp 12:9) har sin hemvist i bergen och hugger hästen i hasen, så att ryttaren faller baklänges (1 Mos 49:17). Välj därför en dal för att gå och plantera. Vi brukar inte plantera träd på bergen. Vanligtvis är de torra och steniga. I dalarna är marken däremot bördig och växterna trivs. Det är fullt med törnen och skörden ger hundrafalt enligt ordet: Dalarna höljer sig i säd (Ps 65:14).

Benedikt 3

Jag har onekligen fått i uppdrag att se till att ni får att äta, men eftersom jag inte har någonting att ge er ber jag den salige Benedikt om tre bröd (Luk 11:5). Må hans helighet, rättfärdighet och fromhet förnya era krafter.
Bröder, ni minns säkert, att inte alla som deltog i Herrens intåg i Jerusalem bredde ut sina kläder för hans fötter (jfr Matt 21:8). Om Gud så vill, skall vi snart fira Herrens intåg när tiden för hans lidande närmar sig. Han satte sig på en åsna (Joh 12:14) och människor strömmade till. Alla bredde inte ut sina kläder på vägen, utan en del bröt kvistar från träden. Det var ingenting storslaget, med vad de hade fått som gåva gav de bort som gåva (Matt 10:8). De gjorde åtminstone någonting och det sägs inte att de blev uteslutna från processionen.
Bröder, ni är som Herrens milda riddjur och kan säga med profeten: Jag var som ett oskäligt djur inför dig. Men nu är jag alltid hos dig (Ps 73:22-23). Kristus sitter på er, ty den rättfärdiges själ är säte för Visheten (Ords 12:33 LXX cit. av Gregorius den store) och med apostelns ord Kristus är Guds kraft och Guds vishet (1 Kor 1:24). Jag har inga kläder att lägga under era fötter, men jag bryter några kvistar för att min uppgift inte helt skall saknas i processionen. (Åsnan symboliserar munken, de som breder ut sina kläder lekmännen i världen och de som bryter kvistar prästerna – översättarens anm.)

Benedikt 2

Vi firar i dag vår mästare Benedikts himmelska födelse. Vid detta tillfälle skall jag som vanligt hålla en högtidspredikan för er om honom. Ni skall värdera och vörda hans milda namn med stor glädje, ty han är er ledare, lärare och lagstiftare (jfr Jes 33:22).

Själv tänker jag på honom med stor glädje, även om jag rodnar när jag hör denne salige faders namn nämnas. Med honom som förebild har jag liksom ni tagit avstånd från världen och lovat att leva ett monastiskt liv. Men till skillnad från er har jag det gemensamt med honom att jag kallas abbot.
Ja, han var abbot och jag är abbot. Men abbot och abbot! Titeln är densamma, men den ene är bara en skugga av denna storslagna titel. Uppgiften är densamma, men – stackars mig – vilken skillnad mellan dem som har denna uppgift och sättet att utföra den. Arma mig, om jag i det kommande livet kommer vara så fjärran från dig, salige Benedikt, som jag nu befinner mig från de fotspår som din helighet har lämnat efter sig.
Men det är onödigt att jag inför er uppehåller mig vid detta. Jag vet att jag talar till människor som känner mig. Jag ber er bara om att genom er broderliga medkänsla mildra min skam och fruktan.

Benedikt 1

Bröder, när jag ser er samlade här (1 Kor 11:20) för att lyssna till frälsningens ord, grips jag av en stor fruktan att en eller annan kanske inte tar emot det på ett tillbörligt sätt eller inte lyssnar såsom man skall lyssna till Guds ord. Jag vet att jord som inte ofta bevattnas från ovan och som inte ger skörd klandras eller nästan förbannas (Heb 6:8). Jag föredrar för min del att välsigna och att inte förbanna (jfr 1 Mos 27:12). Givetvis inte med min egen välsignelse, utan er himmelske Faders (jfr Matt 5:48) – även om han vill att ni skall få den genom min mun. Jag önskar av hela mitt hjärta att denna välsignelse blir med er för alltid och aldrig förvandlas till förbannelse.

Mellanrum

Det återstår ännu predikningar under kyrkoåret att blogga, även om de inte är så många. Här kommer en av de äldsta, lite spretig i kompositionen, i 12 paragrafer med anledning av den helige Benedikts årsdag den 21 mars.

J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 15 forts

Du är full av nåd
och himmelsk dagg.
Ljuvt doftande är du stödd på din älskade (Höga v 8:5).
Vår Fru,
ge i dag dina fattiga att äta.
Må de små hundarna få sina smulor (jfr Matt 15:27).
Ge inte blott Abrahams tjänare,
utan även hans kameler (jfr 1 Mos 24:18)
att dricka från din överflödande kruka,
ty du är den unga jungfru
som är utvald och bestämd (1 Mos 24:14) åt den Högstes Son,
han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen (Rom 9:5).

SLUT

J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 15 forts

Men någon kanske invänder:
Visste hon inte i förväg
att hennes Son skulle dö?
Förvisso.
Hoppades hon inte att han snart skulle uppstå?
Helt säkert.
Led hon i så fall av att se honom korsfästas?
Ja, fruktansvärt.

Men vem är du, min broder,
och varifrån hämtar du din vishet
som får dig att förvånas
mer över Marias medlidande
än över Sonens död?

Om han kunde lida kroppens död,
skulle inte hon kunna lida hjärtats död?
Av kärlek som ingen kan överträffa (Joh 15:13)
led han kroppens död.
Av kärlek
- som efter Sonens -
saknar motsvarighet
led hon hjärtats död.

Barmhärtighetens moder,
månen, det vill säga kyrkan, ligger vid dina fötter.
Hon förlitar sig på ditt rena hjärtas ömma kärlek
och åkallar dig andäktigt
- du som blivit insatt att föra hennes talan
inför rättfärdighetens Sol (Mal 4:2) -
för att hon skall se Ljuset i ditt ljus (jfr Ps 36:10)
och att genom din förmedling
få nåd av den Sol
som hon har älskat över allting
och som har prytt henne
genom att ikläda henne en lysande festdräkt (Syr 6:29)
och sätta en praktfull krona på hennes huvud (Hes 16:12).

J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 15

Men var inte orden: Kvinna, där är din son (Joh 19:26) vassare än det svärd som genomborrade din själ och som trängde in så djupt att det skilde själ och ande (Heb 4:12)? Vilket byte! Du blev anförtrodd Johannes i stället för Jesus, en tjänare i stället för Herren, en lärjunge i stället för läraren (jfr Matt 10:24), Sebedaios son (jfr Matt 4:21) i stället för Guds Son, en människa i stället för Gud! Dessa ord måste som ett svärd ha genomborrat din kärleksfulla själ, när vår som är av berg och järn slits sönder vid blotta åtanken?
Bröder, bli inte förvånade över att jag säger att Maria blev martyr i sitt hjärta. Den som tycker att det låter märkligt torde ha glömt att han har hört Paulus nämna kärlekslöshet bland hedningarnas största synder. Eftersom en sådan hållning var främmande för Maria, må den även vara fjärran från hennes tjänare.

J M:a upptagning till himmelen-söndag i oktaven 14

Jungfruns martyrium som vi ni säker minns att vi betecknade som den tolfte stjärnan i hennes krona (Upp 12:1) omtalas både i Symeons profetia och i berättelsen om Herrens lidande.
Om barnet Jesus sade gamlingen: Detta barn skall bli till ett tecken som väcker strid och sedan vände han sig till Maria: också genom din egen själ skall det gå ett svärd (Luk 2:34-35).

Ja, saliga jungfru,
ett svärd genomborrade din själ,
ty hur skulle det annars ha kunnat tränga in i din Sons kropp.
När din Jesus,
som förvisso är allas,
men din på ett särskilt sätt,
hade gett upp andan (Matt 27:50),
kunde soldatens grymma lans inte nå hans själ.
Den skonade inte ens den som var död,
även om den inte längre kunde tillfoga någon skada,
när den öppnade hans sida (Joh 19:34),
men genomborrade din själ.
Hans själ var inte längre där,
men din kunde inte undkomma.
Så genomborrade smärtans makt din själ
och gjorde dig till mer än en martyr,
ty ditt medlidande var så intensivt,
att det överträffade det kroppsliga lidandets smärta.

J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 13

Bröder, skall vi anta att den heliga Elisabet misstog sig, när Anden ingav henne dessa ord? Förvisso inte! Hon var salig på grund av att Gud hade vänt sin blick till henne (Luk 1:48) och hon var salig som trodde (Luk 1:45), ty denna salighet var resultatet av att Gud sett till henne. Anden kom över henne och genom hans outsägliga förmåga förenades en sådan själens storhet med en sådan ödmjukhet i det jungfruliga hjärtats djup, så att dessa båda stjärnor förstärker varandras sken med sin strålglans, vilket vi nämnde i samband med Marias jungfrulighet och fruktsamhet. En sådan ödmjukhet förminskar inte själens storhet, liksom den senare inte förminskar ödmjukheten. Ty hur ödmjuk Maria än var i sin självuppfattning, var hon även stor genom sin förtröstan på Guds löfte. Hon som bara betraktade sig själv som en ringa tjänarinna (Luk 1:38) betvivlade inte att hon hade blivit utvald med tanke på detta outgrundliga mysterium, förunderliga utbyte (jfr ant. O admirabile commercium) och outforskliga sakrament för att inom kort bli det som hon i tron viste, nämligen att bli moder till Gud som blir människa (cit. Leo, pred. 21).
Så verkar Guds nåd i de utvaldas hjärtan: ödmjukheten gör dem inte modlösa och själens storhet gör dem inte förmätna. Här sker en samverkan, så att storheten gör ödmjukheten större, utan att ge upphov till stolthet. På så sätt visar man stor fruktan för givaren och bevisar honom stor tacksamhet för alla hans gåvor. Ödmjukheten ger inte upphov till modlöshet. Ju mer man vänjer sig vid att inte förlita sig på sig själv när det gäller små ting, desto mer litar man på Gud när det gäller stora ting.

J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 12

Jungfruns mildhet har lyft fram ödmjukheten som dygd. I själva verket är ödmjukhet och mildhet två systrar som är nära förenade i Honom som sade: Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Liksom högmod är moder till förmätenhet, kommer på liknande sätt sann mildhet från verklig ödmjukhet. Men det är inte bara Marias tystlåtenhet som uppenbarar hennes ödmjukhet. Den framgår än tydligare utifrån hennes ord. När ängeln sade: Barnet skall kallas heligt och Guds Son (Luk 1:35), svarade Maria att hon endast var en tjänarinna (Luk 1:38).
Senare kom hon till Elisabet, som genast fick en uppenbarelse av Anden om hennes unika härlighet. Hon blev förundrad over att se vem det var som kom och utbrast: Hur kan det hända mig att min Herres moder kommer till mig? (Luk 1:43). Och hon lovordade Marias hälsning: När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd (Luk 1:44) och lovprisade hennes tro: Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse (Luk 1:45).
Förvisso ett storartat beröm, men med sin djupa ödmjukhet kunde Maria inte ta åt sig det minsta, utan gav allt åt Honom som hade utfört för de välgärningar för vilka hon lovprisades. Du lovprisar Herrens moder, sade hon, men min själ lovprisar Herren (Luk 1:46). Du säger att barnet sparkade till av glädje när du hörde min röst, men vad mig beträffar jublar min ande över Gud, min frälsare (Luk 1:47). Eftersom din son är en vän till brudgummen gläder han sig åt hans röst (Joh 3:29).
Du säger att jag salig på grund av att jag trodde, men min tro och salighet beror på Guds godhet och om alla släkten prisar mig salig, beror det på att Gud har vänt sin blick till sin ödmjuka och ringa tjänarinna (Luk 1:48).

J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 11 forts

Du kan läsa i Apostlagärningarna att de återvände från Olivgårdsberget och höll ihop under ständig bön (Apg 1:12-14). Vilka? Maria var där och borde nämnas som den fösta, ty hon var överlägsen alla med tanke på att hon var Sonens moder och särskilt helig.
De var enligt berättelsen: Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu moder. Framträdde Maria som den sista bland kvinnorna för att nämnas sist av dem? Lärjungarna var fortfarande jordiska, ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad (Joh 7:39) – jordiska då de började tvista om vem av dem som var den störste (Luk 22:24). Maria ödmjukade sig däremot i allt och mer än de andra inte minst med tanke på att hon var den största. Med rätta blev hon upphöjd från den sista platsen till den första, eftersom hon var den största men gjorde sig till den minsta (Matt 20:16). Ja, med rätta blev hon Frun (domina) som hade varit allas tjänarinna. Ja, med rätta blev hon upphöjd över änglarna, hon som med outsäglig mildhet hade betraktat sig obetydligare än änkor och botgörare, ja till och med den kvinna som hade blivit befriad från sju demoner (jfr Luk 8:2).
Jag bönfaller er, mina barn (jfr 1 Joh 2:1) att ta efter denna dygd om ni älskar Maria. Tag efter hennes mått fullhet, om ni vill behaga henne. Ty ingenting är mer passande för en människa, ingenting mer utmärkande för en kristen och ingenting lämpligare för en munk.

J M:s upptagning till himmelen-söndag i oktaven 11

Läser vi inte att herdarna kom alldeles i början och var de första som mötte Maria? Det står i evangeliet att de fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban (Luk 2.16). Du minns säkert att det även förhöll sig så med de vise männen som inte fann barnet utan att också finna dess moder (Matt 2:11). När hon i Herrens tempel bar fram honom som var templets Herre, hörde hon Symeon förkunna många ting om honom och om henne själv (jfr Luk 2:22-35), och var snabb att lyssna och sen att tala. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det (Luk 2:19). Vid dessa tillfällen hör du henne inte säga ett enda ord om Herrens människoblivandes mysterium.
Stackars oss, som bara har luft i näsan (jfr Jes 2:22 Vulg.), som ger luft åt allt (jfr Ords 29:11), och som enligt en komiker utgjuter oss genom alla våra sprickor (Terentius, Eunuchus, 105).
Hur många gånger lyssnade inte Maria till sin Son – inte bara när han talade till folket i liknelser, utan även när han uppenbarade Guds rikes hemligheter för sina lärjungar (Mark 4:11)? Och hur många gånger såg hon honom verka under? Hon såg honom på korset och såg honom ge upp andan. Hon såg honom uppstånden och bli upptagen till himmelen. Kan du minnas att vid dessa tillfällen ha hört denna lågmälda jungfrus, den blyga turturduvans röst (Jfr Höga v 2:12)?