Palmsöndagen III:5

Så blev det Långfredag, då han helt och hållet ville frälsa människan (jfr Joh 7:23) och frambar sig själv som ett frälsningens offer (jfr 3 Mos 10:14 Vulg.). Han utsatte sin kropp för otaliga smärtor och oförrätter samt erfor i sin själ två gånger smärtsam medkänsla: först när han såg de heliga kvinnornas otröstliga sorg (Luk 23:27) och sedan när han såg lärjungarnas förtvivlan och att de skingrades (Matt 26:31). Dessa fyra plågor utgjorde Herrens kors. Han led allt av medlidande med oss i sin oändliga kärlek.
Detta fick emellertid ett slut, vilket han hade sagt till de sörjande kvinnorna – ett snabbt slut som ni känner väl till: först vila och sedan uppståndelse.
Om vi gör allt för att komma in i den vilan (Heb 4:11), skall vi komma ihåg att vi måste gå igenom många lidanden (Apg 14:22). När vi genomlider våra prövningar är det viktigt att längta efter denna vila, som om vi inte hade mer att önska. Men vi finner ingen vila, inte ens i döden, eftersom vi längtar efter härligheten och uppståndelsen. De skall få vila efter sina mödor, står det i Skriften (Upp 14:13). De som dör i Herren skall således få vila efter sina mödor, men deras höga rop tystnar inte. Under Guds tron ropar de själar som blivit dödade (Upp 6:9-10), ty även om ingenting plågar dem längre, saknar de det som gör dem saliga så länge deras vila inte följs av uppståndelsen och påskafton kulminerar i påskdagen.

SLUT

Palmsöndagen III:4

Vad för slags bröd gav han apostlarna under måltiden? Enligt min uppfattning var det fem. Min mat är att göra min Faders vilja (Joh 4:34), sade han. Förvisso mat, men mat för hjärtat. Ingenting kan som att göra Guds vilja, vilket själens mage får tillgodogöra sig - det vill säga samvetet - befästa och stärka människans hjärta och i alla prövningar ge tröst och stöd.
Så är också Guds manande ord, trösten från hans löften och de bedjandes tårar bröd för hjärtat. Endast den som har glömt att äta sitt bröd (Ps 102:5) – Guds bröd och därför har ett förtorkat hjärta kan vara okunnig om detta.
Men det är framför allt Herrens kropp som är verklig föda (Joh 6:56), näring för livet, det levande brödet som kommit ned från himlen (Joh 6:51).
Om du är uppmärksam kan du se att inget av dessa bröd saknades vid Herrens högtidliga nattvard.
Medan de låg till bords, reste han sig, band en handduk om livet, hällde vatten i en skål, tvättade lärjungarnas fötter och torkade dem (Joh 13:4-5). Detta var inte kroppens eller blodets vilja, utan Faderns vilja och vår helgelse (1 Thess 4:3). Om jag inte tvättar dig, sade Herren till Petrus som protesterade av all kraft, har du ingen gemenskap med mig (Joh 13:8). Vi vet också vem som sade: Den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig (Joh 6:37-38).
Det var lägligt att förena handling med manande ord, såsom han brukade göra. I hela hans långa tal bemödade han sig genom talrika löften att stärka och lugna sina lärjungar inför sitt förestående lidande. Han talade om att han skulle uppstå, att Förespråkaren skulle komma, att de skulle bli styrkta och att de en dag skulle bli upptagna till honom.
Kort därefter började han att bedja, tre gånger med samma ord (Matt 26:44) i ångest. Man kunde se inte bara på hans ögon utan på alla hans kroppsdelar att han grät (Luk 22:44), för att hela hans kropp som är kyrkan (Kol 1:24) skulle renas av hans kropps tårar.
Ingen är okunnig om att hans kropps och blods sakrament – detta unika sakrament – blev oss givet denna dag för första gången, och att han denna dag påbjöd att fira det ofta (Luk 22.19).

Palmsöndagen III:3

Inför långfredagen såg familjefadern till att bjuda de sina på en stärkande måltid varvid Frälsarens godhet och mänsklighet än en gång blev uppenbara (Tit 3:4). Han hade älskat sina egna, och han älskade dem intill slutet (Joh 13:1). Han sade: Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar (Luk 22:15). Det behövdes verkligen, ty Satan hade begärt att få sålla dem som vete (Luk 22:31). De behövde således styrkas. Trots denna måltid avföll de, så vad skulle de ha gjort om det varit helt fastande? Därför styrkte han dem, inte bara kroppsligen utan framför allt till hjärtat.
Det var mer andlig frestelse än fysiskt lidande som stundade för dem, ty han skulle gå ensam ända till slutet. Endast detta offer var nödvändigt, det enda som var till fyllest, varför det inte var läge för Petrus, Jakob och Johannes att lida tillsammans med Kristus för världens frälsning. Två korsfästes tillsammans med honom. Båda var rövare (Matt 27:38) för att ingen skulle kunna misstänka att Frälsarens offer var otillräckligt och att de två tillfogade något som saknades.

Palmsöndagen III:2

Människans liv består av framgång och motgång och vår dygd betingas av fyra alternativ som vi alla känner till (klokhet, måttlighet, styrka och rättvisa). Därför var det naturligt att han, i vilken dygdens fullhet var förkroppsligad (Kol 2:9), visade alla att han kunde leva i överflöd lika väl som att lida brist (Fil 4:12). Han som var Guds Vishet (1 Kor 1.21) hörde inte till dem som förgås av framgång och som i sin egenskap av Guds Kraft (Rom 1:16) inte går under i motgång. Skriften säger att framgång inte dödar alla, utan endast de vanvettiga och att motgång inte kostar alla, utan endast de okunniga, livet (Ords 1:32).
Men med vilken måttfullhet mottog inte Kristus dessa ärebetygelser, när han ledde intåget på en åsna i stället för med häst och vagn (Ps 20:8). Han sade: Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver den (Matt 21:3). Ja, ett stort behov med tanke på ett stort verk, nämligen vår frälsning. Gud kom till jorden för att samtidigt rädda människor och djur (Ps 36:7) genom sin rika nåd (Ps 36:8).
Hans ynnest ger styrka åt vår omvändelses början och tillåter oss att få en son av slavinnan (jfr Gal 4:22-24). Enligt Herrens anvisning blev den lösgjord som var bunden och som varken kunde göra eller vilja det goda eller var så hårt bunden av ett dubbelt rep att det var omöjligt att vilja och kunna. (Åsnan symboliserar den kristne vars omvändelse innebär att gå från lag till nåd.). För närvarande kan han inte glädja sig i Herren med renare avsikt. Han är övertygad om att kunna behaga Gud genom sina handlingar och finner tröst vid tanken på att på något sätt göra honom till sin gäldenär. Men med tiden lär han sig att bekymra sig för sin egen skuld och grips av rädsla för att bli betraktad som otacksam för alla välgärningar och säger: ”Jag är en oduglig tjänare (Luk 17:10). Du behöver ingenting av mig (Ps 16:2 Vulg.)”. Detta är verklig och sann kärlek; detta är den fria kvinnans son som inte skall dela arvet med slavinnans son (Gal 4:30).

Detta om dagens palmprocession.

Palmsöndagen III:1

Om de fem dagarna med procession, måltid, lidande, vila och uppståndelse

Gud skapade allt med vikt, antal och mått, men särskilt då han visade sig på jorden och levde där bland människorna (Bar 3:38). I allt som han gjorde, sade och led såg han till att varje ögonblick och minsta lilla prick (Matt 5:18) fick en mysteriets sakramentala betydelse. Detta gäller särskilt dagens högtid och de fyra förestående, det vill säga: dagarna med palmprocession, nattvard, lidande, vila samt uppståndelse. Dessa är de mest oförlikneliga och betydande dagarna i hans liv
Den första dagen lät han sig bli ärad av människor. Han var buren av ofantlig glädje och hela jorden fröjdade sig (jfr Ps 48:3), när han gjorde sitt intåg i Jerusalem, inte till fots som han brukade utan sittande på en åsna. Meningen var givetvis att förbereda lidandet genom att stegra prästernas avund så mycket som möjligt. Man kan läsa att han tidigare hade dragit sig undan för att undvika folkmassorna som skyndade till för att tvinga honom med sig för att honom till kung (Joh 6:15). Nu sökte man honom inte för det, ty det var han som uppträdde för att tas emot som och utropas till Israels kung. Det är ingen tvekan om att det var han som fick judarna att jubla.
Detsamma kan sägas om hans lidande. Han avlägsnade sig (Joh 8:59), gömde sig för judarna (Joh 11:54) och ville inte vandra omkring öppet i Judeen, eftersom judarna var ute efter att döda honom (Joh 7:1). När han visste att hans stund hade kommit (Joh 13:1) liksom att han var i stånd att göra vad han ville (Joh 10:18) överlämnade han sig åt lidandet. Det var lämpligt att vår överstepräst prövades på alla sätt som vi, utom genom synd (Heb 4:15). Som verklig människa kunde han allt efter omständigheterna undvika eller bejaka mänsklig medgång och motgång. Så var han för oss genom sitt sätt att vara ett uppbyggligt exempel.
Även om man i en anda av måttfullhet måste vägra att ta emot människors hyllning och världslig framgång, måste man när det är nödvändigt gå med på det. Likaså är det klokt att ibland under vissa omständigheter undfly förföljelse och världslig motgång. Om det däremot är nödvändigt, måste man modigt stå ut med det.

Onsdag i Stilla veckan 14

Salig är den människa vars tanke, det vill säga våra ord, leder alla hennes handlingar till rättfärdighet, så att hennes avsikt förblir sund och hennes handlande korrekt! Salig är den människa som för rättfärdighetens skull accepterar det som hennes kropp får utstå och genomlider allt för Guds Son, så att hon inte klagar i sitt hjärta utan med sin mun förkunnar tacksägelse och lovprisning.
Den som når denna nivå, tar sin säng och går hem (Mark 2:11). Vår säng är vår kropp i vilken vi till en början vilade av trötthet, som slavar under våra begär och laster. Men nu bär vi den, om vi tvingar den att lyda anden. Det är en död som vi bär, ty vår kropp är död på grund av synden (Rom 8:10). Vi springer inte utan går, ty den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar (Vish 9:15). Och vi nalkas vårt hem. Vilket hem? Allas vår moder (Syr 40:1), ty graven blir deras hem för evigt (Ps 49:12). Vi vandrar med denna börda. Kan ni föreställa er hur vi kommer att springa, när vi blir av med den? Vi kommer att sväva fram på vindens vingar (Ps 18:11).
Herren Jesus omfamnade oss genom det som tynger och plågar oss (Ps 10:14). Låt oss i vår tur omfamna honom genom rättfärdighet, hans rättfärdighet, så att vi inriktar våra handlingar på den och bär våra lidanden för denna rättfärdighet. Låt oss säga med bruden: Jag tar fatt honom och släpper honom inte (Höga v 3:4), och med patriarken: Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig (1 Mos 32:26). Vad återstår att vänta på, om inte välsignelse? Kan man önska mer än kyssen efter omfamningen? När jag blir förenad med Gud på detta sätt vill jag bara ropa: Kyss mig med din muns kyssar (Höga v 1:1).
Herre, ge oss nu tårarnas bröd att äta och tårar att dricka (Ps 80:6) i väntan på den dag vi får ett gott mått, packat, skakat och rågat som du ger oss i vårt sköte (Luk 6:38), du som är i Faderns sköte (Joh 1:18) och är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5).

SLUT

Onsdag i Stilla veckan 13

Betrakta vilket storverk Herren gjorde, när han skapade dig. Han befallde och allt som är i himlen och under himlen blev till (Ps 148:5). Finns det någonting som är lättare än att uttala ord? Men var det endast genom ett ord som han återskapade dig efter att ha skapat dig? Han levde 33 år på jorden tillsammans med människorna (Bar 3:38) och det fanns människor som talade illa om vad han gjorde, försökte snärja honom i vad han sade och han hade inget ställe där han kunde vila sitt huvud (Matt 8:20).
Varför? Därför att Ordet som steg ned hade lämnat sin gudomliga naturs översinnlighet och ifört sig en enkel klädedräkt. Ja, han blev människa (Joh 1:14) och betjänade sig så av ett redskap som var grövre och svårare att hantera. Liksom tanken får ett vokalt uttryck och inte förminskas varken före den kommer till uttryck eller efter att ha kommit till uttryck, antog Guds Son en mänsklig kropp utan att sammanblandas med den eller att förlora vad han tidigare hade varit och senare blev. Hos Fadern är han osynlig, men här nere rörde våra händer livets Ord och med våra ögon såg vi det som var från begynnelsen. Ordet som var förenat med en ren kropp och en helig själ behärskade frivilligt sina kroppsliga handlingar, ty han var å ena sidan vishet och rättfärdighet (1 Kor 1:30) och kände ingen lag i sina lemmar som stred mot lagen i hans förnuft (Rom 7:23).
Mina ord är varken visa eller rättfärdiga, men kan vara bådadera. De kan vara eller inte vara det, även om det senare är enklare. Det är vanligare att vi är slavar under våra kroppsliga laster än att vi håller ordning på våra handlingar och begär, vilket beror på att vi i alla åldrar allt ifrån barndomen är benägna att göra det onda (1 Mos 8:21) och söker njutning, även när vi är hotade med bestraffning och till och med i vår dödsstund.

Onsdag i Stilla veckan 12

De flesta utstår möda och smärta, men inte frivilligt utan därför att de måste, och de är inte Guds Sons avbilder (Rom 8:29). Andra gör det frivilligt men har ingen del eller lott (jfr Apg 8:21) i denna predikan. Den som ägnar sig åt utsvävningar är uthållig och gärna vaken hela natten för att tillfredsställa sina begär. Även rövaren vakar med vapen i hand för att överfalla sitt offer. Likaså vakar tjuven för att bryta sig in i någons hus (Matt 24:43). Men dessa och deras likar är fjärran från den möda och smärta (Ps 10:14) som Herren tänker på.
De människor av god vilja som av kristen övertygelse har valt att byta ut rikedom mot fattigdom, som även föraktat rikedom som de haft eller inte haft och lämnat allt för Kristus (Matt 19:27), liksom han lämnat allt för dem, är de som följer honom vart han än går (Upp 14:4).
En sådan Kristi efterföljelse är för mig det säkraste beviset på att Kristi lidande och hans människoblivande gagnar oss. Det är eftersmaken och resultatet av mödan och smärtan.

Onsdag i Stilla veckan 11

När den gamle Adam gömde sig för Guds ansikte (1 Mos 3:8) lämnade han två ting i arv till oss: möda och smärta. Möda i handling och smärta i vad vi får utstå. Det var inte vad han hade hört i Edens lustgård som han hade fått till att bruka och vårda (1 Mos 2:15), bruka med glädje och troget vårda för sig och sina efterkommande. Kristus var medveten om det som tynger och plågar (Ps 19:14). Han bar det i sina händer eller lät sig snarare falla i dess händer och sjönk ner i den djupa dyn, så att vattnet nådde honom till halsen (Ps 69:2). Till Fadern sade han: Se mitt lidande och mitt betryck (Ps 25:18), ty från min ungdom var jag fattig och plågad (Ps 88:16). Han fick utstå mycket och arbeta hårt med sina händer.
Om smärta sade han: Ni som går vägen förbi: när såg ni en plåga sådan som min? (Klag 1:12). Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (Jes 53:4). En smärtornas man, betryckt och plågad (Ps 69:30 Vulg.), prövad på alla sätt men utan synd (Heb 4:15). I livet led han när han handlade, och i döden handlade han när han led (passivam actionem …passionem activam), då han skaffade frälsning på jorden (Ps 74:12).
Därför skall jag minnas så länge jag lever hans möda att förkunna, hans tröttsamma vandringar, hans frestelser när han fastade, hans sena bönestunder och medlidsamma tårar. Jag skall minnas hans smärta – kränkningar, bespottelse, örfilar, hån, förebråelser, spikar och allt annat – som drabbade honom och som han fick utstå.
Detta ger mig styrka och gör mig lik honom, om jag tar efter honom och går i hans spår (Job 23:11). I annat fall får jag avlägga räkenskap för det oskyldiga blod som blev utgjutet på jorden och jag kommer att betraktas som medskyldig till judarnas unika brott (Matt 23:35) och att ha varit otacksam mot hans oändliga kärlek, ringaktat Andens nåd, föraktat förbundsblodet och trampat Guds Son under mina fötter (Heb 10:29).

Onsdag i Stilla veckan 10

Ni ser att hans lidande hade en sådan styrka att det kunde tillintetgöra alla slags synder. Men vem vet, om det gäller även mig? Jo, även mig, ty det kan inte avse någon annan. Ängeln? Han behöver det inte. Djävulen? Han kan inte återuppstå. När Kristus blev människa och levde såsom människa gjorde han sig inte lik änglarna och än mindre de onda andarna, utan människan. Han utblottade sig själv och antog en tjänares gestalt (Fil 2:7). Han var Son, men blev tjänare. Han antog inte bara en tjänares gestalt för att underordna sig, utan för att bestraffas som en dålig tjänares (jfr Matt 25:26). Han gjorde sig till slav under synden (jfr Rom 6:17) för att gälda skulden, han som var utan synd.
Aposteln säger att han blev som en av oss (Fil 2:7), men inte att han blev lik ”människan”, ty den första människan skapades inte i en syndig kropp eller en kropp som liknade en syndfull kropp (Rom 8:3). Nej, Kristus sänkte sig med bestämdhet djupt ner i det universella mänskliga eländet för att djävulens känsliga öga inte skulle lägga märke till trons stora mysterium (1 Tim 3:16). Till det yttre, hela sitt yttre, var han som en människa och man kunde hos honom inte se någonting som skilde honom från andra människor. Därför blev han korsfäst.
Han uppenbarade sig för endast ett fåtal för att de skulle tro på honom. För de andra förblev han okänd, ty om de hade känt honom skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre (1 Kor 2:8). Så förenade han okunskap med den särskilda synden för att med sken av rättvisa kunna förlåta de människor som inte visste vad de gjorde.

Onsdag i Stilla veckan 9

Och vad gjorde du? Du höll dina händer lyfta (Ps 141:2) och gjorde morgonoffret till ett kvällsoffer (4 Mos 28:8). Må doften av din rökelse stiga upp till himlen, täcka jorden och tränga ner till underjorden. Du visste att du skulle bli bönhörd (Hen 5:7) och utropade: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör (Luk 23:34). Du är rik på förlåtelse (Jes 55:7)! Stor är dig godhet, Herre (Ps 31:20)! Dina planer är högt över våra planer (Jes 55:9)! Orubblig är dig barmhärtighet mot de ogudaktiga! Vilken kontrast: han ropade förlåt och judarna korsfäst (Luk 23:21). Hans tal är lenare än olja och deras är som spjut (Ps 55:22).
Vilken lidande och medlidande kärlek! Kärleken är tålmodig (1 Kor 13:4), vilket är mycket redan det. Kärleken är god (1 Kor 13:4) - en höjdpunkt. Låt dig inte besegras av det onda (Rom 12:21) - översvallande kärlek. Besegra det onda med det goda (Rom 12:21) - än mer översvallande kärlek.
Inte bara Guds tålamod utan även hans godhet har fört judarna till omvändelse (Rom 2:4), ty i sin godhet älskar kärleken dem som den har fördrag med och älskar dem intensivt. Med tålamod blundar kärleken för det onda, väntar, tolererar syndaren. Med sin godhet drar den honom till sig, återför honom, omvänder honom från hans villovägar och överskyler slutligen en myckenhet av synder (Jak 5:20).
Judar, ni är som stenar, men när ni gör er illa på en sten som är mindre hård än ni själva, hörs godheten klämta och kärlekens olja rinner fram (Job 29:6). Med vilka ljuva strömmar du stillar deras törst (Ps 36:9) som längtar efter dig, när du övergjuter dem med barmhärtighetens olja som korsfäster dig?

Onsdag i Stilla veckan 8

Jag utgår ifrån att den största av dessa synder blir utplånad och drar därav slutsatsen att även de två mindre blir det. Han bar de mångas skuld och bad för syndarna (Jes 53:12) för att de inte skulle gå förlorade: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör (Luk 23:34). Herre, ditt ord är oåterkalleligt. Det vänder inte fruktlöst tillbaka till dig och utan att ha utfört sitt uppdrag (Jes 55:11).
Betrakta nu Herrens verk, de gärningar som han har utfört på jorden (Ps 46:9). Han blev piskad (Mark 15:15), krönt med en törne (Mark 15:17), genomborrad av spikar, upphängd på korset, överöst med hån (Klag 3:30). Men han hade glömt dessa smärtor, när han sade: Förlåt dem.
Du ser både stora kroppsliga plågor och hjärtats gränslösa barmhärtighet; smärta och medlidande; glädjens olja (Heb 1:9) och blod som droppade ner på jorden (Luk 22:44). Ja, stor är Herrens barmhärtighet (Ps 119:156) och stora hans plågor. Vinner plågorna över barmhärtigheten, eller barmhärtigheten över plågorna? Herre, må din barmhärtighet från förr segra, liksom visheten över ondskan (Vish 7:30)! Herre, dina vedersakares ondska är fruktansvärd, men är inte din godhet ännu större? Mycket och på många sätt (Rom 3:2).
Skall gott lönas med ont? frågar han, ty de har grävt en grop åt mig (Jer 18:20). Ja, de har grävt en grop av otålighet genom att ge vreden otaliga tillfällen att bryta lös. Men vad är deras grop i jämförelse med avgrundslika mildhet? Genom att löna gott med ont (Ps 35:12) har de grävt en grop, men kärleken förtörnas inte (1 Kor 13:5), överilar sig inte, upphör aldrig (1 Kor 13:8), och faller inte i gropen. Tvärtom, den återgäldar det onda som den fått lida med gott.
Döende flugor kan inte skämma den doft (Pred 10:1) som utgår från din kropp, ty ditt inre är barmhärtighet, mycket förlossning är hos dig (Ps 130:7). De döda flugorna är plågor och smädelser, liksom detta trotsiga och upproriska släktes hånfulla glädjerop (Ps 78:8).

Onsdag i Stilla veckan 7

Betvivlar du att det räcker med denna lydnad för att förlåta den första syndens hela skuld. Överträdelsen kan inte jämföras med nåden, ty domen följde på vad en ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande (Rom 5:15-16).
Ursynden blev ytterligt allvarlig, ty den besudlade inte endast en individ utan hela den mänskliga naturen. Men den personliga synden är ännu allvarligare, ty vi ger den lösa tyglar genom att ställa våra lemmar till förfogande som redskap för orättfärdigheten (Rom 6:13). Så är vi inte bara fångar i en annan människas synd, utan även i vår egen.
Den särskilda synden är emellertid den allvarligaste av alla, ty den riktades mot härlighetens Herre, när gudlösa människor orättfärdigt dödade den rättfärdige och bar hand på Guds egen Son (Matt 26:50) som grymma människomördare eller snarare gudsmördare (crudelissimi homocidae … deicidae), om man får använda det ordet.
Vad är skillnaden mellan de två första synderna och den tredje? När den ägde rum bleknade och skalv hela jordens innandöme, och det inte hade behövts mycket för att allt skulle återgå till sitt gamla kaos. Låt oss anta att en mäktig man ödelägger sin konungs land, och att en annan mäktig man som är kungen närstående och hans rådgivare förråder och stryper hans son. Förefaller inte den förste oskyldig och oklanderlig i jämförelse med den andre? Så är det med all synd i jämförelse med den tredje. Han som gjorde sig till synd (1 Kor 5:21) bar även denna synd, för att genom synden kunna döma synden (Rom 8:3). Därigenom utplånades ursynd och all personlig synd och den särskilda synden upphävde sig själv.

Onsdag i Stilla veckan 6

Jag tror att det kan vara lämpligt för er att höra något om ytterligare tre slags synder som besegras av korsets kraft. Jag tänker på ursynden, personlig synd och en speciell synd.
Ursynden är den stora synd som vi får från den förste Adam. I honom har vi alla syndat (Rom 5:12 – Augustinus utläggning utifrån en felaktig översättning) och på grund av honom dör vi alla. Det är den största synden, ty den drabbar hela människosläktet, var och en och inte någon undkommer. Den sträcker sig från den äldsta människan till den yngsta och förgiftar alla från fot till huvud (Jes 1:6). Den hemsöker livets alla åldrar, från det att vi blir till i moderlivet ända till den dag då vår gemensamma moder, jorden, tar emot oss. Ett tungt ok har lagts på Adams söner alltifrån den dag de lämnar moderlivet till den dag de återvänder till allas moder (Syr 40:1).
Vi blir avlade i orenhet, fosterstadiet tillbringar vi i mörker och vi föds i smärta (1 Mos 3:16). Innan vi ser dagens ljus är vi en börda för våra olycksaliga mödrar och när vi föds sliter vi sönder dem som huggormar. Förvånande att vi inte sliter sönder oss själva! Vi börjar att göra oss hörda genom skrika och gråta, vilket inte är fel med tanke på att vi träder in i tårarnas dal (Ps 84:7).
Den helige Jobs ord kan bokstavligen tillämpas på oss: Människan, av kvinna född, lever en kort tid och lider under stor bedrövelse (Job 14:1). Sanningen i detta uttryck lär vi oss genom bitter erfarenhet och inte genom ord.
Människa, av kvinna född, säger han. Ingenting kan vara mer föraktligt! Och för att vi inte skall leva i villfarelse genom att söka sinnlig njutning bland världsliga ting, tillkännager Job, omedelbart efter att ha talat om ankomsten till detta liv, slutet genom följande fruktansvärda ord: människan lever en kort tid. För att hon inte skall tro att hon är fullkomligt fri under den korta tidsrymd som skiljer vaggan från graven, tillägger han: människan lider under stor bedrövelse. Ja, många och mångahanda bedrövelser – till kropp och själ, när hon sover och när hon är vaken, bedrövelse vart hon än vänder sig.
Detsamma gäller Honom som föddes av Jungfrun, ett barn född av en kvinna (Gal 4:4), även om hon var den mest välsignade bland kvinnor. Han sade till sin moder: Kvinna, se din son (Joh 19:26). Och han som bara levde en kort tid på jorden led under stor bedrövelse. Under denna korta tid utsattes han för sammansvärjning, förhördes på ett kränkande sätt, misshandlades, pinades och skymfades.

Onsdag i Stilla veckan 5

Hans kärlek är ovärderlig, hans ödmjukhet beundransvärd och hans tålamod oöverstigligt. Hans heliga och rena offer som är Gud till behag är värt att lovprisas (jfr den första evkaristiska bönen: hostiam puram, hostiam sanctam, hostiam immaculatam). Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten (Upp 5:12) för att fullgöra sin uppgift och ta bort världens synd (Joh 1:29). Jag tänker på de tre slag av synd som har gjort sig gällande på jorden. Ni tänker kanske att jag skall tala om kroppens och ögonens begär samt skrytsam högfärd (1 Joh 2:16)? Det är ett tredubbelt rep som inte brister så snart (Pred 4:12). Många drar i det eller låter sig snarare dras med av detta fåfängans rep.
Men den första triaden, det vill säga tålamod, ödmjukhet och kärlek betyder med rätta mer för de utvalda. Stöter inte minnet av Kristi lidande bort all njutningslystnad? Blir inte högfärd helt tillintetgjord vid tanken på hans ödmjukhet? Betraktelse av kärleken tar vår ande i besittning, lägger beslag på vår själ och avlägsnar med ett andetag helt nyfikenhetens last.
Herrens lidande är således mäktigt mot dessa tre laster.

Onsdag i Stilla veckan 4 forts

Detta är ett ord att lita på (1 Tim 1:15), ty han ville utge sig (Jes 53:7 Vulg.). Han inte bara samtyckte till att offras, utan offrades för att han ville det. Han var den ende som hade makt att ge sitt liv. Ingen tog det ifrån honom (Joh 10:18). När han hade tagit emot det sura vinet ropade han: Det är fullbordat (Joh 19:30). Det fanns ingenting att tillägga, ingenting som vi kan förvänta oss. Han böjde ner huvudet – och var lydig ända till döden (Fil 2:8) - och gav upp andan (Joh 19:30).
Kan någon avsomna så lätt, när han har beslutat sig för det? Att dö är förvisso en stor svaghet, men vilken styrka att dö på detta sätt! Guds svaghet är starkare än människorna (1 Kor 1:25). Människan kan i ett ögonblick av vanvett bära hand på sig själv och ta livet av sig, men det är inte detsamma som att ge sitt liv. Det är snarare att avbryta det i förtid med våld, än att ge det av fri vilja. Olycklige Judas, du fick den eländiga friheten att inte ge utan ta ditt liv (Matt 27:5). Du utgav dig inte, utan hängde dig i en snara (nec tradente te, sed trahente laquaeo). Du gav inte upp andan utan förlorade den (non emissus a te sed amissus).
Endast han som utgav sitt liv i döden (Jes 52:12) hade makt att återvända till livet. Endast han som hade makt att ge sitt liv, kunde även få det tillbaka (Joh 10:18), ty han hade makt över liv och död.

Onsdag i Stilla veckan 4

Tålamod och ödmjukhet blev storartade genom anledningen till hans lidande, nämligen kärleken. Gud har för den stora kärleks skull varmed han har älskat oss (Ef 2:4), inte skonat sin egen Son (Rom 8:32) och Sonen skonade inte sig själv för att friköpa slaven. En i sanning stor kärlek som går utöver alla mått, spränger alla gränser och överträffar allting.
Herren sade: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13). Men, Herre, din var ännu större, ty du gav ditt liv för dina fiender. Medan vi fortfarande var fiender, blev vi genom din död försonade med dig och med Fadern (Rom 5:10). Finns det, har det funnits och kommer det någonsin att finnas en kärlek som kan jämföras med din? Knappast vill någon dö för en rättfärdig (Rom 5:7), men du led för de skyldiga, dog för våra överträdelsers skull (Rom 4:25). Du kom för att rättfärdiggöra syndarna utan att de hade förtjänat det (Rom 3:24), göra slavarna till dina bröder, de fångna till medarvingar (Rom 8:17) och de landsförvisade till kungar.
Ingenting uppenbarar så väl hans tålamod och ödmjukhet som den tveklöshet med vilken han utgav sitt liv i döden, bar de mångas synder och att bad att överträdarna inte skulle gå förlorade.