Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

30 november 2005

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (5)

Fadern skapade nämligen redan från början människorna (1 Mos 1:27 28, Matt 19:4) för att de skulle fylla de tomma platserna och återuppbygga ruinerna av (det himmelska) Jerusalem (Jes 61:4). Han visste att det inte fanns någon väg tillbaka för änglarna. Han kände Moabs stolthet (Jes 16:6, Jer 48:29), så övermodig att den inte ens kan rymma ångerns botemedel och därmed utesluter förlåtelse. Men han skapade ingen som skulle kunna ersätta människan och genom detta antyder han att människan ännu kan frälsas. Eftersom hon fallit genom en annans ondska, kan en annans kärlek gagna henne. Därför bönfaller jag dig, Herre (2 Mos 34:9) rädda mig (Ps 40:14), jag försmäktar (Ps 6:3), ty i smärta är jag bortförd från mitt fädernesland och kastad i detta fängelse (1 Mos 40:15). I sanningens namn är jag skyldig, men med tanke på den som förförde mig ändå lite oskyldig. Jag blev intalad att ljuga. Herre, må den sanning komma som avslöjar lögnen, så att jag får kunskap om den sanning som befriar mig (Joh 8:32) under förutsättning att jag, när lögnen blivit uppenbar, helt tar avstånd från den och håller mig till den sanning jag funnit. I annat fall vore det inte en mänsklig frestelse eller en mänsklig synd utan en djävulsk egensinnighet. Att framhärda i ondska är nämligen något så djävulskt att de som stannar kvar i synden (Rom 6:1) med rätta förtjänar att gå under med djävulen (Upp 12:9).

29 november 2005

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (4)

Våra förfäder Adam och Eva, vårt släktes stamfäder, var olydiga och medbrottslingar. Ty ormen liksom djävulen, som betjänade sig av ormen, rådde dem att stjäla det som tillhörde Guds Son. Fadern som inte blundade för den oförrätt som blivit begången mot Sonen (Ords 12:16) - ty han älskade Sonen (Joh 5:20) - utkrävde genast sin hämnd (5 Mos .32:43) och han slog oss med sin tunga hand (Ps 32:4). Alla har vi syndat i Adam (Rom 3:23, 1 Kor 15:22), och i honom har vi alla blivit fördömda. Vad gör Sonen när han ser att Fadern träder upp till hans försvar och inte förlåter någon av sina skapade varelser? Jo, han säger: "För min skull förlorar Fadern sina skapade varelser. Först traktade ängeln efter min upphöjdhet och fann följeslagare, som satte sin tillit till honom. Men i sin nitälskan bestraffade Fadern honom och hans anhang genom att slå dem med en obotlig sjukdom (2 Mack 9:5) och grym tuktan (Jer 30:14). Människan ville beröva mig den kunskap som tillhör mig, och inte ens med henne hade han förbarmande (5 Mos 7:16, Hes 16:5). Inte ens henne kunde han förlåta. Skulle Gud bara bry sig om de goda (1 Kor 9:9)? Gud har skapat endast två ädla varelser, ängeln och människan, som var utrustade med förnuft och i stånd att uppnå salighet, och för min skull förlorade han många änglar och hela människosläktet. För att de skall veta att också jag älskar Fadern (Joh 14:31) skall han genom mig få tillbaka dem, som han ser ut att för min skull ha förlorat. Om denna storm har kommit för min skull, sade Jona, tag mig och kasta mig i havet (Jona 1:12). Alla avundas mig. Jag kommer och visar mig, så att alla som är avundsamma kan ta efter mig. En sådan tävlingsiver kommer att gagna dem. Jag vet emellertid att de fallna änglarna helt och fullt har hängivit sig åt ondskan och fördärvet (1 Kor 5:8) och att de inte syndade genom okunnighet eller svaghet. Eftersom de inte vill ångra sig är det oundvikligt att de går under. Faderns kärlek och Konungens ära kräver rättvisa (Ps 99:4)."

28 november 2005

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (3)

Mina bröder, jag ber er att sky övermodet; undfly det med fasa, ty övermod är roten till all synd. Det störtade Lucifer ner i det eviga mörkret (Job 3:9). Han som lyste klarare än alla stjärnor, förvandlades först av alla änglar till djävul. Hans avund på människan upptändes genast och han väckte hos henne den ondska som han fött hos sig själv (Job 15:35, Ps 7:15). Han övertalade henne att äta av den förbjudna frukten för att så bli lik Gud och få kunskap om gott och ont (1 Mos .3:5 6). Du stackare, vad bjuder du och vad lovar du i det ögonblick då den Högstes Son (Luk 1:32) har nyckeln till all kunskap, ja själv är nyckeln, Davids nyckel som låser, varefter ingen kan öppna (Apg 3:7)? I honom finns all visdoms och kunskaps skatter (Kol 2:3). Men skulle du kunna stjäla dem för att ge dem åt människan? Ni ser att Lucifer verkligen är, som Herren säger, en lögnare och fader till all lögn (Joh 8:44). Han var en lögnare, när han sade: Jag vill göra mig lik den Högste (Jes 14:14), och en fader till lögnen, när han till människan överförde falskhetens förgiftade frö genom att säga: Ni skall bli såsom Gud (1 Mos 3:5). Även du, människa, springer efter en tjuv, när du ser honom (Ps 59 (49):18). Bröder, lade ni märke till vad som i natt lästes ur profeten Jesajas bok och som syftar på Herrens ord: Dina styresmän är inte trofasta eller enligt en annan läsart: de lyder inte, de är tjuvars stallbröder (Jes 1:23)?

27 november 2005

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (2)

Bröder, betrakta även ni med aposteln, som är fylld av häpnad och förundran (Apg 2:12), storheten hos den som kommer. Ty han är enligt Gabriels ord den Högstes Son (Luk 1:32), och således är han själv den Högste. Vi kan inte tänka oss att Guds Son är degraderad utan att han är lika upphöjd och har samma värdighet som Gud. Finns det någon som är okunnig om, att en furstes söner är furstliga och att en konungs söner är kungliga?
Men varför kom av de tre personer, som vi tror, bekänner och tillber i Trefaldigheten, inte Fadern eller den Helige Ande, utan Sonen? Jag tror inte att det skedde utan anledning. Men vem har någonsin känt Herrens tankar, vem har någonsin varit hans rådgivare (Rom 11:34)? Sonen kom inte utan den heliga Trefaldighetens rådslag. Och om vi betraktar anledningen till att vi är landsförvista, kan vi kanske förstå eller i varje fall ana varför det var särskilt lämpligt att just Sonen befriade oss. Lucifer, som stod upp om morgonen (Jes 14:12) efter att ha försökt bemäktiga sig likheten med den Högste och att otillbörligt ha försökt göra sig jämlik med Gud (Fil 2:6), vilket tillkommer Sonen, bestraffades omedelbart och störtades i helvetet (Jes 14:12), ty Fadern utkrävde hämnd för Sonens ära och det blev såsom han hade sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den (Rom 12:19). Omedelbart kunde du ha sett Satan slungas ner från himlen såsom en blixt (Luk 10:18). Hur vågar du som är stoft och aska vara övermodig, (Syr 10:9)? Om Gud inte skonade de övermodiga änglarna, hur mycket strängare skall han inte vara mot dig, du förruttnade mask. Lucifer gjorde ingenting till det yttre. Han tänkte blott övermodigt och i ett nu och på ett ögonblick (1 Kor 15:52) störtades han oåterkalleligen, ty han stod enligt profeten utanför sanningen (Joh 8:44).

26 november 2005

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (1)

Bröder, vi firar i dag början av Advent. Denna benämning liksom de andra stora högtidligheternas är väl bekant för världen, men dess innebörd är måhända inte lika känd. Ty Adams olyckliga barn bryr sig inte om att fördjupa sig i det som är viktigt och välgörande, utan söker hellre sådant som är bräckligt och förgängligt. Med vad skall vi jämföra detta släktes människor (Mark 4:30; Luk 7:31)? De ser ut att vara oförmögna att lösa och skilja sig från jordiskt förgänglig tröst. De är som skeppsbrutna människor, som när de håller på att drunkna i havet, klamrar sig fast vid det första bästa de får tag på, även om det råkar vara något som inte kan hjälpa dem på något sätt (Jes 30:5), likt gräsrötter eller något liknande. Och om någon kommer dem till hjälp, tar de ibland tag i honom och drar honom med sig, så att han varken kan hjälpa dem eller sig själv. Så går de under i detta stora och vidsträckta hav (Ps 104 (103), 25), dessa stackare som följer det förgängliga och gör sig förlustiga det som är bärkraftigt, i stället för att hålla fast vid det som skulle kunna dra upp dem och rädda deras liv (1 Mos 1:21). Inte om fåfängligheten, men väl om sanningen är det sagt: Ni skall lära känna den och den skall göra er fria (Joh 8:32).
För er bröder liksom för dem som är som barn uppenbarar Gud det som är dolt för de lärda och kloka (Matt 11:25). Vänd era tankar till det som verkligen räddar. Tänk noga igenom innebörden av denna adventstid och försök att förstå:

vem det är som kommer,
varifrån han kommer,
vart han går,
varför han kommer,
samt när och hur han kommer.

Detta är en nyfikenhet som är både lovvärd och välgörande, ty hela Kyrkan skulle inte med en sådan andakt fira denna adventstid, om den i sig inte rymde en mycket stor hemlighet (Ef 5:32).

Mellanrum

Efter den första av fem predikningar till Alla helgons dag följer nu en serie med sju adventspredikningar, som redan utgivits på svenska. (Bernhard av Clairvaux, Adventspredikningar, i översättning av Jan-Erik Smith, Bokförlaget Catholica - Vejbystrand, 1995, ISBN 9186428594.)
Det som sammanhåller predikoserien är Kristusmysteriets trefaldiga innebörd: det som var, det som blir och det som är (protologi, eskatologi och kairologi) - oskiljaktliga beståndsdelar i Bernhards monastiska teologi.

25 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (15)

Fortsättningen passar helt in på martyrerna. Tacka Gud för att det i dag inte pågår några förföljelser, men om sådana hade funnits, skulle det ha varit vår plikt att utstå dem. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket (Matt 5:10).
Men vad betyder det att fattiga och martyrer får samma löfte? Betyder det inte att frivillig fattigdom är ett slags martyrskap? Profeten säger: Salig den som inte har sprungit efter guld eller satt sitt hopp till sin rikedoms skatter. Vem är han, så att vi kan få prisa honom säll? Ty något underbart har han gjort av sitt liv (Syr 31:8-9).
Finns det något martyrskap som är mer beundransvärt och krävande än att vara hungrig, när man är omgiven av mat, frysa när man är omgiven av många och dyrbara kläder, känna av den hårda fattigdomen när man är omgiven av den rikedom världen erbjuder, som den onde visar fram och som vi åstundar? Är det inte välförtjänt att den människa får segerkransen (2 Tim 2:5) som utstår en sådan kamp, som avvisar världen och dess löften, som struntar i fienden och hans frestelser och som framför allt triumferar över sig själv genom att korsfästa sin brinnande lidelse?
Om både fattiga och martyrer har fått löfte om himmelriket, beror det på att man genom fattigdom erövrar det och genom att lida för Kristus omedelbart får det.

24 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (14)

Fortsättningen lyder: Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner (Matt 5:9). De som fullföljer Sonens verk kallas med rätta söner. Det är han som har försonat oss (Rom 5:10) och låter oss leva i frid med Gud (Rom 5:1).Det är han som genom sitt blod försonade allt som är i himlen och på jorden (Kol 1:20). Han är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus (1 Tim 2:5).
Lägg märke till hur själen enligt de tre första saligprisningarna försonas med sig själv, enligt de två följande med nästan, enligt den sjätte med Gud, och enligt den sjunde försonar den de andra sinsemellan tack vare att den har blivit mottagen i Guds nåd och förlänats en salig närhet till Gud.
Ty rättfärdighet, saktmod och barmhärtighet förnyar i själen en viss likhet med och en bild av evigheten som förenar all tid. Fattigdomen erövrar framtiden, saktmodet tar nuet i besittning och botens tårar återvinner det förflutna, enligt Skriftens ord: Inför dig skall jag betrakta mina år i min själs bedrövelse (Jes 38:15 Vulg).
Genom rättfärdighet och barmhärtighet förhåller vi oss idealiskt till vår nästa, ty i kraft av rättvisa avstår vi från att tillfoga andra sådant som vi själva inte vill bli tillfogade (Tob 4:15) och i kraft av barmhärtighet gör vi för andra människor det som vi vill att de skall göra för oss (Matt 7:12).
Vi är försonade med oss själva och vår nästa, och genom hjärtats renhet försonas vi med Gud. Saliga de som är tacksamma för att ha försonats med sig själva och som med godhetsfull omsorg om sina bröder gör allt de kan för att försona dem med varandra och med Gud. Vilka lovord anser du den broder vara värd och vilken kärlek skall man visa honom, som ej blott lever i klostergemenskapen utan att gräla med sina bröder, utan även aktar sig noga för att vara belastande för de andra och tålmodigt bär de andras bördor (Gal 6:2)? Han betraktar de andras fall som sina egna och säger med aposteln: Ingen är svag utan att jag är svag. Ingen kommer på fall utan att jag prövas som i eld (2 Kor 11:29). Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Gud är inte oordningens Gud utan fridens (1 Kor 14:33). Därför förtjänar fredens söner att kallas Guds söner.

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (13)

Fortsättningen lyder: Saliga de renhjärtade, de skall se Gud (Matt 5:8). Ja, de är verkligt saliga, ty de skall se honom som änglarna åstundar att få se (1 Pet 1:12). Att se honom är det eviga livet (jfr Joh 17:39. Mitt hjärta minns att du har sagt: ”Sök mitt ansikte.” Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag (Ps 27:8). Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig, frågar jag inte efter någonting på jorden. Om än min kropp och min själ försmäktar, är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt (Ps 73:25-26). När får jag inför ditt ansikte glädje till fyllest (Ps 16:11)?
Stackars mig som har ett orent hjärta som hindrar mig att få tillträde till denna saliga åsyn. Bröder, låt oss uppmärksamt och omsorgsfullt ägna oss åt att rena våra ögon för att se Gud. Men sanningen att säga, jag känner mig nedfläckad med tre slags smuts: köttsliga lustar (1 Joh 2:16), längtan efter världslig ära och medvetenhet om egna synder. Min själ är en tummelplats för allahanda lustar, och med mitt förnuft och egna krafter kan jag inte hålla dem i schack, medan jag lever i denna onda tidsålder (Gal 1:4) och i denna dödens kropp (Rom 7:24) som håller mig fängslad. Det enda botemedlet mot dessa tarvligheter är bönen. Ja, som tjänaren ger akt på sin herres hand så ser våra ögon upp till Herren, vår Gud, till dess han blir oss nådig (Ps 123:2), ty endast han är ren och endast han kan rena den som blivit född i orenhet (Job 14:4).
Det har instiftats ett botemedel mot samvetsförebråelser, nämligen bikten, ty där tvättas allt. Bön och bikt är de två läkemedel som renar hjärtats öga.
Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud. Till slut kommer de att se varandra, ansikte mot ansikte. Det gör de redan, men i en gåtfull spegelbild (1Kor 13:12). Nu känner de varandra delvis, senare kommer de att känna varandra helt och fullt.
Om en människa lever med synd instängd i sitt samvete, missbrukar hon hoppet genom att tro att Gud är likgiltig inför synden. Eller också syndar hon genom förtvivlan genom att anta att Gud saknar barmhärtighet. I båda fall förtjänar hon förebråelsen: Nu tror du att jag är som du (Ps 50:21). Ingen av dem ser Gud, ty ondskan för sig själv bakom ljuset och gör sig en bild av Gud som inte är han.
Saliga är däremot de renhjärtade, ty de är de enda som får se Gud och erfara hans godhet. De kommer att förstå att ingen är god, utom Gud (Mark 10:8).
Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud. Men olyckliga är Adam och Eva som talar onda ord för att urskulda sin synd (Ps 141:4 Vulg). De undflyr biktens rening, förblir orena och blir förvisade långt bort från Guds närvaro (1 Mos 3:23).

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (12)

Låt oss nu begrunda fortsättningen: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet (Matt 5:7). Lägg märke till hur Sakaios med en enda mening omfattar dessa två saligprisningar: Hälften av vad jag äger, Herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat pengar av någon, skall jag betala igen det fyradubbelt (Luk 19:8). Du ser hur han hungrar efter rättfärdighet. För honom räcker det inte att ge tillbaka exakt vad han är skyldig. Han vill ge tillbaka fyradubbelt. Han är även barmhärtig, ty han vill ge hälften av vad han äger till de fattiga.
Jag tänker emellertid inte hålla inne med vad jag tänker. Min mun skall förkunna Herrens lov (Ps 145:21) – Herrens och inte ert. Åt hans namn ger jag äran och inte åt ert. Det är sant att Sakaios som får beröm i evangeliet (jfr 2 Kor 8:18) gav hälften vad han hade till de fattiga (Luk 19:8). Här kan jag se många som liknar Sakaios och som inte har behållit någonting av sin egendom. Vem kommer att skriva evangeliet om dem eller om dem, som likt Petrus med gott samvete kan säga till Herren: Vi har ju lämnat allt och följt dig (Matt 19:27). Men detta är redan upptecknat i det eviga evangeliet (Upp 14:6). Det är nedskrivet och förseglat i livets bok (Fil 4:2).
Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Bröder, denna mening visar hur grym Adam var. Han verkar att först ha syndat mot kärleken till sin kvinna. Adam, vi vet att hon är ben av dina ben och kött av ditt kött (1 Mos 2:23), men du syndade genom hennes kärlek. Låt oss nu lite nu lite närmare betrakta hur mycket du älskar henne.
Herren kommer med ett svärd av eld för att bestraffa överträdelsen. Träd fram i hennes ställe och säg: ”Herre, min kvinna är svag och hon har blivit förförd. Det var mitt fel. Jag har syndat, må jag bestraffas.” Men det är inte så han talar: Kvinnan du gett mig, säger han, hon gav mig att äta av trädet, så jag åt (1 Mos 3:12). Vilken ondska! Du vägrade att bli bestraffad i hennes ställe, men du avvisade inte synden! Du har rört till allt. Du var farligt barmhärtig, när du borde ha varit sträng, och fruktansvärt grym, när du skulle ha varit barmhärtig. Du skulle ha vägrat att falla på grund av henne och spontant erbjudit dig att sona skulden i hennes ställe.
Bröder, det är så man skall göra. Rättfärdighet betyder att man aldrig syndar på grund av någon annan, och barmhärtighet innebär att man med lätt hjärta bär andras synder.
Saliga de som hungrar och törstar efter barmhärtighet, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet (Matt 5:6-7).

23 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (11)

Därefter följer omedelbart: Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade (Matt 5:6). Den som är hungrig må bli ännu hungrigare, och den som längtar må längta efter mer, ty man får det som man längtar efter. Men det tas ingen hänsyn till om ens längtan är ofullkomlig eller begränsad. Ty en fullkomlig längtan förutsätter ett fullkomligt ägande, vilket kräver en fullkomlig längtan. Man skall få ett gott, packat, skakat och rågat mått (Luk 6:38).
Saliga de som hungrar och törstar efter rätt färdigheten, de skall bli mättade. För en andlig gom med nedsatt smakförmåga och en skröplig själ ter sig rättfärdigheten hård och smaklös. Men de som har smakat den vet i gengäld hur lycklig man blir av att hungra efter den, ty de skall bli mättade. Ja, vilken lycka och ära innebär inte denna mättnad! Vilket heligt gästabud! En eftertraktad anrättning som utan oro eller avsmak ger fullkomlig mättnad och längtan.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Jag tror att detta ord är riktat mot Adam, som lät skönja en viss rättfärdighet genom att ha medlidande med sin kvinna (1 Mos 3:6). Men han hungrade inte efter rättvisan, ty då skulle han tveklöst ha bemödat sig om att vara rättskaffens, inte bara inför sin kvinna (jfr 1 Kor 7:3) utan även inför sin skapare. Han var förvisso skyldig sin kvinna medlidande, men även moral, eftersom hon var honom underordnad och mannen är kvinnans huvud (Ef 5:23). Han var skyldig Gud lydnad och underkastelse. Bröder, tror ni inte att många människor än i dag dömer Adam strängt för hans beteende, men att de ändå tar efter honom på ett dåraktigt sätt? De är upprörda över att Adam lyssnade mer till sin kvinnas röst (1Mos 3:17) än till Guds, samtidigt som de varje dag lyssnar mer till sin egen Eva, dvs sina egna låga instinkter, än till Gud.
Bröder, om vi skulle ha möjlighet att se Adam närvarande här, störd och obeslutsam i sitt hjärta (jfr Luk 24:38) utifrån hans kvinnas vädjan och skaparens bud, är jag säker på att vi skulle ropa till honom: Se upp, du stackare! Gör inte så! Din kvinna har låtit sig förföras, men samtyck inte till hennes begäran.” Varför använder vi inte samma övertygelse mot oss själva, varje gång vi blir anfäktade av en liknande frestelse?
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Men vad är vår rättfärdighet värd inför Gud? Kommer den inte att bli betraktad som en fläckad klädnad (Jes 64:6) för att tala med profetens ord? Kommer inte vår rättfärdighet att befinnas vara orättvis och bristfällig, när den prövas med stränghet? Och hur blir det med våra synder, då inte ens vår rättfärdighet kan föra sin talan? Låt oss av all kraft ropa med profeten: Herre, gå inte till doms med din tjänare (Ps 143:2). Låt oss i all ödmjukhet ta vår tillflykt till hans barmhärtighet, ty endast den kan rädda våra själar (Jak 1:21).

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (10)

Lyssna till fortsättningen: Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade (Matt 5:4). Med en piska tämjer man en bångstyrig häst. En själ utan saktmod tämjer man med en bedrövad ande och ständiga tårar (Jes 65:14). Tänk därför på änden vid allt du förehar (Syr 7:36). Betrakta alltid med ditt hjärtas ögon dödens fasor, den fruktansvärda domen, fruktan för Gehenna och dess eld. Tänk på din eländiga vandring, tänk tillbaka på de år din själ var bedrövad (Jes 38:15), tänk på faror som hotar människans liv och tänk på din egen bräcklighet. Om du framhärdar i sådana tankar, kan jag försäkra dig, att du inte kommer att känna av en eventuell yttre möda, ty du kommer av hela ditt hjärta att vara upptagen av en inre ängslan. Men Herren lämnar dig inte utan tröst, ty han är barmhärtighetens Fader och all trösts Gud (2 Kor 1:3). Han infriar helt och fullt sanningens löfte: Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Detta stämmer för övrigt helt med vad du kan läsa hos Salomo: Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus (Pred 7:3).
Eva, hur mycket hur mycket lyckligare skulle du inte ha varit, om du efter synden hade sökt tårarnas tröst. Du skulle genast ha fått förlåtelse, om du hade omvänt dig och gjort bot. Men du sökte en eländig tröst genom att dra med dig din man i ditt fall. Med detta förskräckliga gift och denna avskyvärda last smittade du hela din avkomma. Än i dag bettraktar den ene den andres undergång som tröst. Evas tröst är verkligen eländig, och hur många tar inte efter den!
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Denna tröst är ingenting annat än den nåd som kommer av hoppet om förlåtelse, glädjen av det goda och den välsmakande – om än övergående – njutningen av visheten, varmed Herren i sin välvilja vederkvicker en bedrövad själ. Denna smak upptänder längtan och kärlek, vilket sägs i Skriften: De som äter av mig, de skall hungra efter mer, och de som dricker av mig skall törsta efter mer (Syr 24:21).

22 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (9)

Fortsättningen lyder: Saliga de saktmodiga, de skall besitta jorden (Matt 5:5). Det är mycket bra att det är så! Det är nämligen nödvändigt att fattigdom åtföljs av saktmod, ty den första frestelsen för dem som lämnar allt brukar komma från fysiska obehag och en nedstämdhet som kroppen inte är van vid. Ty vad tjänar fattigdomen till, om den fattige knotar över den, blir förbittrad och otålig på grund av sin livsstil?
Det är mycket bra att det efter löftet om himmelriket som underpant ges ett löfte om ett annat mindre rike. Enligt Skriften har vi ett löfte för detta livet liksom för det tillkommande (1 Tim 4:8), så att det som redan är oss givet ger styrka åt vår väntan på det tillkommande.
Saliga de saktmodiga, de skall besitta jorden. Enligt min tolkning betyder jorden vår kropp. Om själen vill äga den och styra dess lemmar, måste den vara saktmodig och underkasta sig sin överordnade, ty av sin överordnade kommer den att bli behandlad så som den själv behandlar sina underordnade. Den skapade varelsen rustar sig för att hämnas skymfen mot sin skapare. Om kroppen gör uppror mot själen, vet själen att den inte är underordnad högre instanser på ett tillbörligt sätt. Därför måste den bli saktmodig och ödmjuka sig under den Högstes starka hand (1 Pet 5:6). Ja, den må underkasta sig Gud och lyda dem som är insatta i hans ställe. Strax kommer den att finna en lydig och foglig kropp. Sanningen säger: Saliga de saktmodiga, de skall besitta jorden.
Se efter om det inte finns andra läkemedel mot den andra synden. Eva var den första att synda efter den förödelse som ängeln åstadkom genom sin överträdelse. Upprörd och orolig avvisade hon en lätt bördas angenäma ok (Matt 11:29), nämligen Herrens förbud. I stället för att invänta att Herren, som hade givit henne allt, skulle ge henne fullkomlig salighet, försökte hon på ormens inrådan att i förtid roffa åt sig den. Därför förlorade hon paradiset, det ljuvliga landet (Ps 106:24) och fann i sin kropp en motstridig lag (Rom 7:23).
Men vid detta Herrens ord brinner du kanske redan av en längtan att tillägna dig detta saktmod och beklagar ditt hjärtas hårdhet och dina brutala instinkter som påminner om ett okuvat vilddjur.

21 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (8)

Men lägg märke till att han inte talar om de fattiga i allmänhet, ty många människor är fattiga på grund av nöd och elände och inte på grund av ett fritt val, vilket är lovvärt. Det är min innerliga förhoppning, att det elände som tynger dem anbefaller dem åt Guds barmhärtiga godhet. Jag vet att Herren på detta ställe inte talar om dessa, utan att han vänder sig till dem som kan säga med profeten: Jag skall offra åt dig med villigt hjärta (Ps 54:8).
Gud lovprisar emellertid inte all självvald fattigdom. Man kan läsa att filosofer lämnat all sin egendom för att utan världsliga bekymmer och med större frihet kunna ägna sig åt att studera fåfängan. De tömde sina kistor för att blåsa upp sina huvuden. För att man skall kunna skilja sig från dem är det skrivet: i anden, med andra ord, av andlig vilja. Saliga de som är fattiga i anden, dvs de som har en andlig avsikt och längtan att vilja behaga endast Gud och tänka på själarnas frälsning, dem tillhör himmelriket.
De är saliga, dem tillhör himmelriket (Matt 5:3). Men vem talar så? Vem är det som saliggör de fattiga och samtidigt berikar dem? Tror du att detta kan vara sant? Det kommer i varje fall att bli det, ty han som ger detta löfte är sannfärdig och mäktig. Om fienden börjar knota får han följande svar: Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god (Matt 20.15)? Om du blir rättvist ödmjukad för att du reser dig upp mot mig, förtjänar inte de som ödmjukar sig för min skull att bli upphöjda (jfr Benedikts regel, 7:1-8).
Bröder, om den gemena varelse som önskade sig himmelska höjder, trånade efter upphöjelse och tillät sig att sträva efter den högsta toppen blev förvisad från himlen, är det inte logiskt att de blir saliga som frivilligt gör sig små i fattigdomens ödmjukhet? Är det inte logiskt att de i kraft av Herrens löfte får ta emot det himmelrike, som den andre förlorat?
Lägg märke till hur klokt Visheten har organiserat allt, så att det finns ett läkemedel mot den första synden. Det är som om den ännu uttryckligare sade: ”Vill du få den himmel som den övermodiga ängeln förlorade på grund av att den litade på sin egen styrka och stora rikedom (Ps 49:79)? Omfamna då den ringaktade fattigdomen, och himlen kommer att vara din.”

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (7)

Fortsättningen av texten lyder: Han öppnade sin mun och började undervisa dem (Matt 5:2). Det var nu som han öppnade sin mun, han som tidigare hade öppnat profeternas. Därför kan man läsa följande ord av en profet i en psalm: Herre, öppna mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov (Ps 51:17). Han som i forna tider många gånger och på många sätt hade talat genom profeterna (Heb 1:1) började nu tala med egen mun. Det lät som om han sade: Jag är den som talar – ja, se här är jag (Jes 52:6). Saliga de som fick lyssna till Visheten medan den levde i kroppen. Saliga de som fick höra Guds Ords ord (Luk 11:28) som utgick från hans mun! Vad de fick höra har bevarats åt oss, så att vi kan höra det, även om det inte kommer direkt från hans mun.
Han öppnade sin mun och började undervisa dem och sade: saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket (Matt 5:3). Ja, han öppnade sin mun där vishetens och kunskapens (Kol 2:3) alla skatter var gömda. Här fanns den undervisning som han meddelade i Uppenbarelseboken: Se, jag gör allting nytt (Upp 21:5) och som han genom en profet hade förutsagt: Jag skall låta min mun tala i liknelser, jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse (Matt 13:35, Ps 78:2).
Finns det någonting mer outgrundligt än den saliga fattigdomen? Den sanning som inte kan bedraga eller bli bedragen säger: Saliga de som är fattiga i anden. Ni vanvettiga Adams barn! Hittills har ni sökt och längtat efter rikedom, även om de fattigas salighet har blivit anbefalld av Gud, blivit förkunnad för världen och vunnit tro bland människor (1 Tim 3:16)! En hedning kan söka rikedom, ty han lever utan Gud (Ef 2.2). Det kan även en jude göra, ty har fått jordbundna löften. Men med vilken uppsyn, eller bättre uttryckt, med vilken avsikt kan en kristen människa eftersträva rikedom, när Kristus har förkunnat att de fattiga är saliga? Hur länge skall era munnar tala fåfänglighet (Ps 38:13), ni främlingars söner (Ps 18:46), och säga att de människor är saliga som äger synliga och jordiska ting (Ps 144:15)? Guds Son öppnade sin mun och förkunnade följande sanning: Saliga är de fattiga, och olyckliga är de rika (Luk 6:24).

20 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (6)

När Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget (Matt 5:1). Han betraktade dem med medlidsamma ögon, ty de var som vilsegångna får (1 Pet 2:25) utan herde (Matt 9:36). Men varför gick han upp på berget, innan han började undervisa? Var det för honom ett sätt att säga, att de som predikar Guds ord genom sin andes längtan och ett heligt liv skall sträva efter tingen därovan och stiga upp på dygdernas berg (jfr Ps 84:8)?
Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom (Matt 5:1). Han satte sig ner, står det i texten. I annat fall skulle ingen ha kunnat närma sig denne upphöjde hjälte (Ps 19:6). Med största godhet böjde han sig och avstod från allt, så att han satte sig och kunde säga till Fadern: Du känner mig, vare sig jag sitter eller uppstår (Ps 139:2). Ja, han som änglarna inte kunde nå, när han stod, satte sig, så att publikaner och syndare kunde komma fram till honom (Matt 9:10), liksom Maria Magdalena (jfr Luk 8:44) och rövaren på korset (Luk 23:42).
Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom, inte så mycket beroende på fötternas rörelse som hjärtats glöd, och att de ville ta efter hans dygder.
Till all lycka sägs det i berättelsen ingenting om att folket eller någon i folket kom fram till honom, utan endast lärjungarna. Något liknande kan man läsa, när det gamla förbundet instiftades på berget Sinai. Endast Mose gick upp på berget, medan folket väntade nedanför (2 Mos 19). Detsamma skedde nu. Bergen fick ta emot freden för folket och höjderna rättvisan (Ps 72:3). I mörkret och i det fördolda fick lärjungarna höra det som de senare skulle offentliggöra i ljuset. Man viskade i deras öron vad de senare skulle ropa ut från taken.

19 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (5)

Låt oss inte betrakta det som en betydelselös detalj att han gick upp på ett berg (Matt 5:1).En profet hade långt tidigare förutsagt det, och det är som om han ropade fjärran ifrån: Stig upp på ett högt ber, du som bär ett glädjebudskap till Sion (Jes 40:9). Om ni inte har en bättre tolkning att föreslå, tror jag att denna uppstigning betyder samma sak som Lukas talar om i början av Apostlagärningarna: I min första bok skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde (Apg 1:1). Han gjorde förvisso inte som fariséerna, som band ihop tunga bördor som var omöjliga att bära och lade dem på människornas axlar, utan att själva röra ett finger (Matt 23:4). Är han inte ett gott bröd för själen, ett bröd som kraftfullt stärker människans hjärta (Ps 104:15)? Med förtröstan följer jag dig, Herre, vart du än går (Luk 9:57), och i trygghet går jag på dina buds väg, medveten om att du har gått mig före. Ja, med tillförsikt vill jag löpa dina befallningars väg (Ps 119:32), ty jag vet att du har utgått från himmelens gränser för att löpa denna väg, och att du på den har nått himmelens gränser (Ps 19:7).
Bröder, jag kan inte på detta sätt tugga varje ord. Ni får vara de rena djur som idisslar (4 Mos 11:3) för att Skriftens ord skall gå i uppfyllelse: Dyrbara skatter har den vise i sin mun (jfr Ords 21:20). Jag måste uttrycka mig lite mer kortfattat, ty det återstår mycket att säga och tiden är kort, särskilt med tanke på att vi skall fira högmässan.

17 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (4)

Vi läser i dagens evangelium att, när Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget (Matt 5:1). När Herren predikade följdes han av folk som strömmade till från städer och byar (Matt 9:35), ty han räddade deras själar och botade deras kroppar. De fäste sig vid honom och fann en glädje i att höra och se honom, ty enligt Skriftens ord var hans röst angenäm och hans ansikte vackert (Höga V 2:14): Du är den skönaste bland människor, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar (Ps 45:3).
Sådan var han, som vi i vår tur följer och är fästade vid. Han är allt som man kan önska sig, och inte bara människor utan även de heliga änglarna vill se honom (1 Pet 1:12). Kan vi erbjuda er något bättre? Han är verkligen änglarnas fröjd. Smaka och se att Herren är god (Ps 34:9). Man kan inte önska sig någonting som kan jämföras med (Ords 3:15) en sådan godhet, smak och vishet, som framgår ur det fördolda. Beundrar du solens sken, blommans skönhet, brödets smak och jordens bördighet? Allt detta är Guds gåvor, och vi har ingen anledning att betvivla att han inte skulle ha förbehållit sig själv mycket mer, än vad har givit åt sina skapade varelser.

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (3)

För att förbereda er måltid har mitt hjärta hela natten brunnit i mig såsom en eld (jfr Ps 39:4). Utan tvekan är det samma eld som herren Jesus tände på jorden med en stark önskan att de den skulle brinna (Luk 12:49). Ty för andlig föda och andligt kök krävs andlig eld.
För mig återstår nu bara att servera vad jag har förberett. Och jag ber er att fästa mer avseende vid Gud som ger, än vid tjänaren som serverar. Ty jag är igenting annat än er medtjänare (Upp 19:10). Gud vet att jag tillsammans mer tigger himlens bröd och vad vi behöver för livets uppehälle. Det är inte jag, utan er himmelske Fader som själv ger er det levande brödet från himlen. Det är han som livnär er genom ord och gärningar och t.o.m. genom sin Sons kropp som är verklig föda (Joh 6:55).
Om hans gärningar läser jag: Min mat är att göra min Faders vilja (Joh 4:34), och om hans ord: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun (Matt 4:4). Således åligger det oss nu att göra hans gärningar och ord till vår föda. Och sedan får vi genom hans barmhärtighet ta emot Kristi kropps rena sakrament vid det heliga altarbordet.

16 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (2)

Men var finner vi bröd för själen i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren tjuter (5 Mos 32:10)? Varifrån kan vi andlig föda, när det under solen (Pred 1:14) inte finns annat än möda, smärta (Ps 90:10) och själens bedrövelse (Pred 1:17)? Jag vet vem som har sagt: Be, och ni skall få (Joh 16:24) och: Om nu redan ni, som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte Fadern i himlen ge en god ande åt dem som ber honom (Luk 11:13 Vulg)?
Dessutom vet jag att ni hela natten och dagen har varit uthålliga och likt tiggare bett om det levande brödet (Joh 6:51) som kommer ner från himlen (Joh 6:32) – inte det som ger näring åt kroppen, utan det som styrker människans hjärta (Ps 104:15). Jag har inte vågat tala om gästabud, ty vi är tiggare som lever av Guds frikostighet. Ja, jag upprepar att vi ligger såsom tiggare vid en rik konungs port, och fulla av sår (Luk 16:20) önskar vi bara en enda sak, nämligen att få äta oss mätta eller åtminstone få lite till livs genom att äta de smulor som faller från våra herrars bord (Matt 15:27), de herrar vars högtid vi firar i dag.
De har ett överflöd av lycksalighet och får ett gott mått, skakat och rågat (Luk 6:38). Vi förlitar oss på att det finns någon som ger oss dessa smulor. Ty det gapar en stor klyfta (Jfr Luk 16:26) och det är ett stort avstånd mellan å ena sidan Guds frikostighet och godhet och å andra sidan den giriga och rika människans grymhet. Ja, Gud, vår Fader, barmhärtighetens Fader (2 Kor 1:3), som med nödvändighet även är de fattigas Fader, ger oss brödet från himlen (Joh 6:32) och mat i överflöd (Ps 78:25). Jag har varit kocken och min själ är köket.

15 november 2005

Fem predikningar till Alla Helgons dag - Första predikan: Över evangelietexten: När Jesus såg folkskarorna … (1)

När vi i dag firar Alla Helgons dag bör vi göra det med stor andakt. Om vi tycker att Petrus, Stefanos eller andra helgons minnesdagar har stor betydelse, vilket de också har, är de emellertid inte lika stora som dagens högtid som inte är begränsad till ett av alla helgon, utan omfattar dem alla.

Bröder, ni vet väl att världens barn brukar förbereda gästabud till högtider. Ju högtidligare fest, desto överdådigare kalas. Vad betyder detta för oss? Bör inte de människor som vänder sig till sitt hjärta (Ps 85:9 Vulg) söka sådant som gläder hjärtat? Och bör inte andliga människor söka andliga ting (jfr 1 Kor 2:13)? Allt är färdigt för vårt gästabud (Matt 22:4). Maten är tillagad, och det är bara att sätta sig till bords.
Det är lämpligt att börja med att ge själen näring, eftersom denna del av människan obestridligen är den ojämförligt bästa. Låt oss också hålla i minnet att helgondagar mer angår själen än kroppen. Själen tar med större behållning emot sådant som är relaterat till den genom rådande naturliga släktskap. Helgonen har dessutom sympati för själen. De önskar särskilt sådant som är gott för den och gläder sig särskilt åt det som vederkvicker den. Ty de var svaga som vi (jfr Jak 5:17). De fick utstå vedermödor på denna vandring och i denna eländiga landsförvisning och erfara kroppsliga besvär, världens oro och fiendens frestelser. Därför råder det inget tvivel om, att denna högtid bereder dem större nöje och tillfredsställelse, om den syftar till att ge näring åt själen, än om den firas av världsliga människor som är måna om att tillfredsställa kroppsliga begär (Rom 13:14)