Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

29 februari 2008

Paulus omvändelse I:3

Bröder, känn igen dem som hindrar själarnas frälsning och akta er för att vara tillsammans med dem. Deras ogärning är fruktansvärd och den överträffar deras brott som lade sina skändliga händer på ärans Herre (Ps 29:3). Förföljelsens tid såg ut att vara över, men det är uppenbart att förföljelse av de kristna och följaktligen även av Kristus aldrig upphör. Värre är, att de som i dag förföljer Kristus är de som kallas kristna. Dina vänner och närmaste har tagit avstånd ifrån dig (jfr Ps 38:12).
Hela det kristna folket, små och stora (1 Mos 19:11), tycks ha ingått en sammansvärjning mot dig: från fotbladet ända upp till huvudet finns intet helt (Jes 1:6). Lagöverträdelse har utgått från de äldste som var domare (Dan 13:1), vilka representerar dig och som man ser leda ditt folk. Man kan inte ens säga: Det går prästen som folket (jfr Jes 24:2), ty prästen är inte värdig folket. Ack, Herre! De första att förfölja dig är de som vill leda och bestämma (3 Joh 9) i din kyrka. De har intagit Sionsborgen (2 Sam 5:7), bemäktigat sig fästningen och sedan i frihet och med fullmakt stuckit staden i brand (Dom 1:8). Deras bedrövliga livsföring får ditt ömkansvärda folk att bringas på fall.
Men deras skadlighet är inte begränsad till detta. Kanske finns det någon som är tillräckligt underrättad om och varnad av Herrens förmaning och som bemödar sig om att iaktta hans påbud men som inte handlar efter dem (Matt 23:3). Det klerikala rangsystemet (sacri gradi) ger tillfälle till oärligt berika sig (Tit 1:7) och tron värderas efter vad den inbringar. Det finns människor vars överflödande fromhet består i att få eller snarare tillskansa sig ansvar för så många själar som möjligt. Men själva uppgiften bryr de sig inte mycket om, ty själarnas räddning är deras minsta bekymmer. Kan man tänka sig en värre förföljelse av själarnas Frälsare? Andra handlar ondskefullt mot Kristus och i vår tid finns det många antikrist. Särskilt grym framstår den förföljelse som utgår från hans tjänare med tanke på de välgärningar och den makt som han har gett dem. Det hindrar emellertid inte många andra kristna från att många gånger, på många sätt (Heb 1:1) och av olika anledningar handla mot sina medmänniskors frälsning.
Allt detta ser Kristus i tystnad. Allt detta lider Kristus utan att visa det. Även vi bör sluta ögon och öron, särskilt som det handlar om våra präster med hög rang och kyrkans biskopar (praelati nostri et magistri ecclesiarum). De vill själva ha det så. De föredrar att nu undslippa människors dom och en gång få den fruktansvärda dom som är reserverad för dem som leder andra och den fruktansvärda bestraffning som är förbehållen dem som har makten i sin hand.

28 februari 2008

Paulus omvändelse I:2

Lukas skriver att han plötsligt omgavs av ett bländande ljussken från himlen (Apg 9:3). I sanning den gudomliga godhetens ovärderliga ynnest! Den upplyser med ett himmelskt sken till det yttre honom som är oförmögen att i sitt inre bli upplyst. Han blev kringgjuten av det gudomliga ljus som han var oförmögen att få sig ingjutet.
En röst hördes (Mark 1:11). Vittnesbörd från ljus och röst är trovärdiga och man kan inte ifrågasätta en sanning som samtidigt tränger in genom både ögats och örats fönster. Så skedde även vid Jordan, då en duva visade sig ovanför Herrens huvud och en röst lät sig höras (Matt 3:13-17). Och även på berget där Kristus förklarades inför sina lärjungar. De såg ett ljus och hörde samtidigt Faderns röst (Matt 17:1-6).

Saul, Saul, varför förföljer du mig?(Apg 9:4). Han blev verkligen tagen på bar gärning. Ingen möjlighet att komma undan och ingen idé att neka. I handen hade han brevet (Apg 9:2) som styrkte hans grymma uppdrag, avskyvärda myndighet och orättfärdiga makt.
Varför förföljer du mig? sade rösten. Var det inte Kristus som han förföljde genom att döda Kristi lemmar (1 Kor 6:15) på jorden? Om de förföljde Kristus, som spikade fast hans heliga kropp på korset (Kol 2:14), gjorde han detsamma som var upptänd av ett grymt hat mot kyrkan, som är Kristi kropp (Kol 1:24). Ja, även hon är hans kropp. Om Kristus utgav sitt blod (Heb 9:12) som pris för själarnas befrielse (Ps 49:9), tycker du inte att den som genom ond påverkan, dåligt exempel och anstötligt beteende vänder bort de själar från honom som han har återlöst, förföljer honom än mer än de judar som lät utgjuta hans blod?

26 februari 2008

Paulus omvändelse I:1

Hur vi skall ta Paulus omvändelse som exempel

Bröder, i hela kyrkan firas i dag med högtidlig glädje hedningarnas lärare (1 tim 2:7). Vi kan se de många grenar som vuxit fram ur denna rot. När Paulus själv hade blivit omvänd blev han ett redskap för hela världens omvändelse (Rom 1:8). Medan han fortfarande var kvar i sin köttsliga natur (Rom 8:8), men inte längre levde efter den, omvände han många till Gud genom sin förkunnelse. Och när han nu lever saligare än tidigare i och hos Gud får han fortfarande genom exempel, bön och undervisning människor att omvända sig. Därför firar vi regelbundet åminnelsen av hans omvändelse och han är till fromma för alla dem som bevarar hans minne.
Hågkomsten rymmer för syndaren hopp om förlåtelse, vilket stimulerar till botgöring och den som redan gör bot får vid detta tillfälle ett utmärkt exempel på omvändelse.
Kan man förtvivla, även om ens överträdelse är allvarlig, när man hör att Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar (Apg 9:1) omgående blev ett utvalt redskap (Apg 9:15)? Vem kan under tyngden av sin orättfärdighet säga: Jag är inte i stånd att resa mig och att komma på bättre tankar, när jag på vägen ser den grymmaste av förföljare, som med hatfullt hjärta törstar efter de kristnas blod, förvandlas och bli den mest hängivna förkunnaren? På ett enastående sätt visar oss hans omvändelse både stor barmhärtighet och verksam nåd.

25 februari 2008

Septuagesima II:3

Vårt förstånd har inte längre denna frihet, utan måste kämpa på alla fronter. Banaliteter är som klister och håller den fågen. Den betraktas som ovärdig och blir avvisad av västentligheter så att den inte utan smärta kan vända sig bort från de förstnämnda och får inte tillträde till de sistnämnda annat än sällan och aldrig utan tandagnisslan. De som står efter min själ (Ps 38:13) brukar så mycket våld mot den att den vill skrika: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? (Rom 7:24). Därför kan jag inte äta utan att sucka (jfr Job 3:24), ty himmelriket lider under våld och våldsamma människor rycker det till sig (Matt 11:12 Vulg.).
Det återstår ingenting annat än att vänta på enheten i framtiden och att uthärda söndringen nu, så som Adam föll i sömn under kontemplation och sedan urskiljde djuren genom att namnge dem. Något liknande kan man läsa om Abraham som efter att ha offrat inte styckade fåglarna i två hälfter utan endast djuren (1 Mos 15:10). Samma sak med Martha som oroade sig för mycket även om endast en sak behövdes. Ja, bara en sak är nödvändig, absolut nödvändig, ty det är den bästa delen som inte blir oss fråntagen (Luk 10:41:42).
Söndringen upphör när allting fulländas (Gal 4:4) och alla den heliga staden Jerusalems invånare lever i fullkomlig enhet (Ps 122:3). Under tiden är vishetens ande (Jes 11:2) inte bara en enda utan även mångfaldig genom att ge styrka åt det inre i enhet och prövar det yttre för att särskilja det. Du finner denna dubbla företeelse i den tidiga kyrkan: Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ (Apg 4:32), vilket betyder att man inte delade fåglarna i två halvor (jfr 1 Mos 15:10), men man delade ut åt var och en efter hans behov (Apg 4:35), så att djuren delades.
Bröder, må även enhet råda hos oss. Må vi vara ett hjärta i en och samma kärlek, söka ett och detsamma, vara fästade vid ett och detsamma, och leva i ett och samma sinnelag. Så kommer yttre söndring att vara ofarlig och kommer inte att förorsaka förargelse. Det är tänkbart att vi inte tål lika mycket och har olika hållning till jordiska ting. Det är även tänkbart att vi för närvarande har olika nådegåvor (jfr Rom 12:6) och att vi är kallade till olika uppgifter (jfr Rom 12:4), men inre enhet och enighet skall förena och stärka mångfalden genom kärlekens bindemedel (glutinum) och fredens band.

24 februari 2008

Septuagesima II:2

Detta säger jag utan att utesluta andra uppfattningar, om det finns stöd för dem i helgonens skrifter. Jag tror inte att det var en vanlig dröm som liknade våra drömmar, ty våra beror inte på kontemplativ hänförelse eller kärleksfull barmhärtighet, utan på svaghet. Nej, det är varken sanning eller kärlek som får oss att sova, utan behov. Ett tungt ok har lagts på Adams söner (Syr 40:1). Inte på Adam i början, men nu på hans barn. Vad är inte tungt för de stackare, för vilka själva livet är en börda? Och för de människor - även om få verkar vara medvetna om det och knappt någon känner av det – för vilka det är en outhärdlig börda att använda sinnesorganen, om man inte låter kroppen få vila?
Finns det något under solen som inte är möda, smärta och bedrövelse för själen (Pred 1:14-18), när till och med det mest angenäma, t. ex. kroppsrörelser och sinnesförnimmelser, är mödosamma? Tvivelsutan är det ljuvt för själen att vara förenad med kroppen, vilket uppenbaras vid den smärtsamma skilsmässan, då kroppen bryts ner och det blir fullständigt outhärdligt för själen att inte kunna ge den liv.
Det är förvisso inte kroppen i sig, utan den förgängliga kroppen som är en börda för själen (Vish 9:15-
se Augustinus Gudsstaten, XIII och XVI).) Detta tyder på att vår urfaders själ var fri från denna belastning, då den rådde över en oförstörd kropp. Gud hade gett Adam frihet, så att han befann sig mellan det mest upphöjda och det lägsta och utan svårighet hade tillgång till det förstnämnda och även kunde stiga ner till det sistnämnda utan att vara lockad eller tvingad därtill. Han hade tillgång till det förstnämnda genom sitt vakna förstånds naturliga renhet och kunde bedöma det sistnämnda med suverän auktoritet. Alla djur fördes fram inför Adam för att han skulle se vad han skulle kalla dem (1 Mos 2.19). Det var inte nyfikenhet som fick honom att se dem.

23 februari 2008

Septuagesima II:1

Andra predikan

En trefaldig sömn

Då lät Herren en tung sömn falla på Adam (1 Mos 2:21). Likaså på sig själv, som hade gjort sig till den andre Adam. Skillnaden är inte så liten. Den första Adam somnade in under en kontemplativ hänförelse, Kristus på grund av kärleksfull barmhärtighet. Ursprunget till den första sömnen var sanning, kärlek till den andra, men Herren är båda enligt evangelisten Johannes: Gud är kärlek (1 Joh 4:16) och Herren själv sade: Jag är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6).
Ingen, inte ens någon som är blott namnkristen, kan betvivla att Kristi sömn är ett resultat av hans kärlek. Kristus lade sig som ett segrande och ej besegrat lejon (1 Mos 49:9) med den makt han hade att ge sitt liv och att av fri vilja ta emot dödens sömn (jfr Joh 10:18).
Men vad skall man tänka och säga om den sömn som Herren lät falla på Adam, och som under sömnen tog ett revben ur hans sida för att forma kvinnan, utan att denne kände någon smärta (1 Mos 2:21-22)? Jag tror, att han somnade endast på grund av att han kontemplerade den oföränderliga sanningen och den gudomliga vishetens djup, vilket övergår mänsklig förmåga att förstå. Det är den bästa tolkningen man kan göra av hans egna ord. När han vaknade upp lät han förstå till vilket djup han hade stigit ner, som om han berusad hade lämnat en vinkällare (jfr Höga v 2:4) och ”hävde ur sig” det stora mysterium (1 Tim 3:16) som aposteln så mycket senare såg mellan Kristus och kyrkan (Ef 5:32): Den här gången är det ben av mina ben (1 Mos 2:23). Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett ( Ef 5:31). Tror du att han hade sovit djupt, när han kunde uttrycka sig så, när han vaknade upp? Skulle han inte ha kunnat utropa: Jag sover, men mitt hjärta är vaket (Höga v 5:2)?

22 februari 2008

Septuagesima I:5

Ett första hinder som tar oss mycket i anspråk är vår eländiga kropps alla behov, t. ex. sömn, mat, kläder och liknande som ofta avleder oss från andliga övningar. Ett andra hinder är hjärtats laster som vi dagligen erfar inom oss själva, lättsinne, misstänksamhet, avund, otålighet, önskan att få beröm och dylikt.
Ett tredje och fjärde hinder utgörs av rikedom och motgångar i världen. Den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar (Vish 9:15). Se upp åt båda håll och akta dig för frestelsens fälla. Sök rättfärdighetens vapen till försvar både åt höger och vänster (jfr 2 Kor 6:7).
Vår okunskap är ett femte hinder, som är allvarligt och farligt. Vi är ofta så osäkra på vad vi skall göra, att vi inte ens vet vad vi skall be om (Rom 8:26).
Sjätte hindret är vår fiende som går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka (1 Pet 5:8). Må vi bli befriade från dessa sex hinder för att i det sjunde inte drabbas av det onda och överraskas av faror bland falska bröder (2 Kor 11:26). Må de onda andarna (Luk 8:2) vara de enda som angriper oss med sina förslag. Men må inte även människor skada oss genom dåligt exempel, olämpliga råd, smicker, skvaller och en massa annat.
Ni ser hur väl vi behöver den helige Andes sju gåvor för att undkomma dessa sju faror (Jes 11.2), som gör det svårt för oss att tillämpa de tio buden. Det är på grund av dessa sju hinder som vi med bedrövelse firar septuagesima med botgöring. Det är också därför som vi i liturgin avstår från att sjunga halleluja och läser berättelsen om människans sorgliga överträdelse från början.

21 februari 2008

Septuagesima I:4

Bröder, så är det. För närvarande blir oss allt givet med vikt, antal och mått (Vish 11:20), men det kommer en dag då detta skall upphöra. Om antal läser vi att Guds vishet är utan gräns (Ps 147:5) och på ett annat ställe hos samme profet att det finns ständig ljuvlighet i din högra hand (Ps 16:11). Lyssna även till vad aposteln säger om vikt som inte kan vägas, när han talar om en omätlig vikt av evig härlighet (jfr 2 Kor 4:17). Du hör att han talar om en evig vikt, men lägg märke till att han först säger att den är omätlig. På liknande sätt hör jag Kristus utlova ett mått som inte kan mätas: Ett gott mått, packat, skakat och rågat (Luk 6:38).
Men när sker detta? Utan tvekan vid slutet av innevarande septuagesima, det vill säga vår tid i fångenskap (
vårt jordiska liv och kyrkans tid – översättarens anm.). Vi läser att fångenskapen i Babylon för Israels barn varade i 70 år (Jer 29:10). Därefter återvände de hem och då återuppbyggdes staden och templet. Men, bröder, när skall vår fångenskap ta slut? Den har pågått så många år, alltsedan världens skapelse (jfr Matt 24:21). När blir vi befriade från detta slaveri (jfr Rom 8:21)? När får vi se den heliga staden Jerusalem återuppbyggas (Tob 13:11)? Förvisso när septuagesima är över, septuagesima som är ett resultat av 10 multiplicerat med 7 på grund av de tio buden och de sju hinder som bromsar vår lydnad.

20 februari 2008

Septuagesima I:3

Bröder vi firar i dag början av septuagesima (förfastan), en benämning som är väl känd i hela kyrkan. Men jag kan bekänna för er, mina älskade, att detta ord får mig att våndas och min själ blir bedrövad, när jag tänker på detta fädernesland, där det inte finns antal, mått eller vikt (Vish 11:20). Hur länge skall jag ännu få ta emot allt med vikt, mått och antal, som är gott för kropp och själ? Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl (Luk 15:17). Också jag har hört det som blev sagt till Adam om näring för kroppen: Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett (1 Mos 3:19). Men även om jag arbetar blir brödet vägt, drycken mätt och portionerna räknade.
Så är det när det gäller föda för kroppen, men hur är det med den andliga näringen? Innan jag äter suckar jag, och må jag efter att jämrat jag och gråtit få åtminstone en liten del av den himmelska festmåltiden och som en liten hund få äta de smulor som faller från deras herrars bord (Matt 15:27).
Jerusalem, den store konungen stad (Ps 48:3), du som mättas med finaste vete (Ps 81:17) och som gläds av flodens strömmar (Ps 46:5), i dig finns varken vikt eller mått, endast mättnad och överflöd. Du känner inte ens antal, ty alla har med dig del i honom som är varats ursprung (
cuius participatio eius in idipsum).
Men jag som helt och hållet är underkastad förändring och antal, när blir det mig givet att nå denna stad dit jag längtar? När blir jag mättad av att se din härlighet (jfr Ps 17:15)? När får jag berusa mig av rikedomen i ditt hus (jfr Ps 34:9)? När får jag dricka från dina välbehagliga strömmar. Ty de droppar som nu faller till jorden är så få (jfr Ps 72:6) att jag inte ens kan svälja min saliv (Job 7:19 Vulg.).

19 februari 2008

Septuagesima I:2

Det viktigaste som ger oss stöd för vår tillit och grund för vårt hopp är det som vi inledningsvis nämnde, nämligen: Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord (Joh 8:47).
Man möter ibland människor som lyssnar till Guds ord, men på ett sätt som om det som sägs inte angår dem. Det ger dem inte ledning, tränger inte in i deras hjärta, ifrågasätter inte deras livsföring och de frågar sig inte om det som de får höra inte är ämnat just för dem. Ja, det händer till och med att Guds ord, som är levande och verksamt (Heb 4:12) och riktar sig efter eget gottfinnande och inte efter talarens, öppet angriper förslavande laster, men dessa människor låtsas inte förstå och vänder bort hjärtats blick, eller hittar på vad som helst för att urskulda sig och de stackarna bedrar sig själva. Hos dem ser jag inga tecken på frälsning (jfr Vish 16:6). Nej, jag befarar att de inte är av Gud och att de därför inte lyssnar till hans ord.
Jag tackar Gud för att jag hos er, bröder, finner öron som lyssnar (Matt 11:15), ty resultatet är att ni utan dröjsmål bättrar er. Och jag kan försäkra er, att jag förnimmer ert intensiva intresse när jag talar till er. Ju glupskare ni dricker ordets mjölk, desto mer uppfyller den helige Andes kraft mitt bröst med denna mjölk. Ju snabbare ni dricker det som jag erbjuder er, desto mer får jag att ge. Det är anledningen till att jag predikar oftare än man brukar göra i vår orden. Jag vet vem som sade: Kostar det mer skall jag betala dig på återvägen (Luk 10:35).

18 februari 2008

Septuagesima I:1

Första predikan
De tio buden och sju hinder som fjärmar oss från dem

Bröder, jag finner stor tröst i Herrens ord: Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord (Joh 8:47) och eftersom ni är av Gud, lyssnar ni gärna.
Jag vet att det på ett annat ställe i Skriften står: Av honom och genom honom och till honom är allting (Rom 11:36). Men de som med Johannes ord har blivit födda icke av kroppens vilja, utan av Gud (Joh 1:13) är av honom på ett annat sätt, vilket får Johannes att skriva i ett brev: Den som är född av Gud syndar inte. Hans himmelska födsel bevarar honom (1 Joh 5:18). Ett annat sätt för att säga att han inte syndar, det vill säga, inte framhärdar och förblir i synd (jfr Rom 6:1), ty hans himmelska födelse, som är ofelbar, bevarar honom, så att han inte går förlorad. Eller det förefaller som om han inte syndar, därför att synden inte blir honom tillräknad (jfr Rom 4:8) och på så vis bevaras han av sin himmelska födelse.
Men vem kan berätta om denna födelse? Vem kan påstå: Jag hör till de utvalda, jag har en plats bland dem som blivit förutbestämda för livet, jag hör till barnaskaran”? Ja, jag undrar, vem kan tala så, när Skriften säger: Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte (Pred 9:1). Nej, därom vet vi ingenting med säkerhet, men genom vårt tillitsfulla hopp plågas av inte tvivel och ångest. Vi har fått vissa fingervisningar och tydliga tecken som lovar frälsning (Vish 16:6) att den som har fått dem tveklöst hör till de utvaldas skara. Därför säger jag att dem Gud har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild (Rom 8:29). Därför får de människor som saknar denna visshet på grund av orolig väntan tillitens nåd som tröstar dem.
Därför skall vi alltid vara vaksamma och böja oss ödmjukt med fruktan och ängslan (1 Kor 2:3) under Guds starka hand (1 Pet 5:6). Ty vi kan åtminstone delvis veta vad vi är, men det är omöjligt för oss att veta vad vi kommer att bli. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller (1 Kor 10:12), framhärda och fortskrida i detta sätt att leva (ordenslivet), vilket är ett frälsningens tecken och bevis på att vara förutbestämd.


Mellanrum

Predikningarna under fastan är redan bloggade, liksom utläggningen av psalmen Qui Habitat. Återstår två söndagspredikningar under förfastan, Septuagesima.

17 februari 2008

Predikan för abbotarna 7

Hans innersta tankar måste därför stå i samklang med hans yttre beteende. Hur kan man vara utsidigt ödmjuk och insidigt i sitt hjärta högmodig och inbilla sig att man är vis, dygdig och helig? Den som bara ger sken av att endast förtrösta på Guds godhet är onekligen en hycklare. Lägg märke till hur dessa tre dygder – hjärtats renhet, gott samvete och uppriktig tro (1 Tim 1:5) stämmer överens med det som samme apostel skriver på ett annat ställe: Mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig och han fortsätter: Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent (1 Kor 4:3) och anklagar mig inte för att tänka bara på mitt i stället för Jesu Kristi sak (Fil 2:21). Och om det är mig likgiltigt att dömas av er, beror det på att jag har ett gott samvete och lever oklanderligt (1 Tim 3:2). Den som dömer mig är Herren (1 Kor 4:4). Det är således endast till honom som jag sätter mitt hopp (Ps 73:28), han som böjde sig ödmjukt under Guds starka hand (1 Pet 5:6).
Jag överlåter åt er att bedöma, om det som jag just har sagt kan jämföras med de tre frågor som Herren ställde till Petrus: älskar du mig, älskar du mig, älskar du mig? (Joh 21:15-17). Det handlar om den kärlek som kommer från ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro (1 Tim 1:5). Med rätta blir han som stiger i båten för att bli människofiskare (Matt 4:19) tillfrågad om han älskar.

SLUT

16 februari 2008

Predikan för abbotarna 6

De överordnade är de som for på skepp över havet och drev handel på de stora vattnen (Ps 107:23). De avstår från den relativa trängseln på bron eller att vada för att fritt kunna komma och gå, bistå den ene och den andre allt efter behov, leda och organisera dem som tar bron eller vadar, upptäcka och avvärja faror, stimulera de ljumma och stödja de modlösa. De kastas mot himlen och mot djupen (Ps 107:26), det vill säga ägnar sig ibland åt andliga ting och ibland åt att döma fruktansvärda och infernaliska handlingar.
Men finns den båt som klarar så grov sjö och seglar säkert bland sådana faror? Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven (Höga v 8:6) liksom det står på ett annat ställe: Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken (Höga v 8:7).
De överordnade (praelati) behöver denna solida båt som har tre plankor i bordläggningen, vilka enligt Paulus undervisning är: kärlek som kommer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro (1 Tim 1:5).
Den överordnade har hjärtats renhet om han hellre vill tjäna än att vara chef (prodesse – praeesse). I sin ämbetsutövning skall han avstå från att söka sitt eget bästa (1 Kor 10:33), världsliga ärebetygelser och dylikt, och i stället endast behaga Gud och tänka på själarnas frälsning.
Förutom att ha en ren intention måste han leva oförvitligt. På så sätt blir han en förebild för hjorden (1 Pet 5:3) och undervisar genom ord och handling (Apg 1:1), ty enligt vår mästares Regel skall han i handling visa att man inte får göra det som enligt hans undervisning är förbjudet (Benedikts regel 2,13). I annat fall kan en broder kunna klaga på den som förebrår honom och säga:
Läkare, bota dig själv (Luk 4:23). Om något sådant sker, är det den allvarligaste förbannelsen en överordnad kan ådra sig, liksom att han helt förlorar dem som är honom anförtrodda.

Detta säger jag inte för att jag själv alltid har undvikit denna fara, utan därför att Sanningen förkunnar för mig och för alla att församlingsledaren måste vara oförvitlig (1 Tim 3:2) för att med rent samvete kunna svara dem som förebrår honom med Herrens ord: Kan någon av er bevisa att jag har syndat? (Joh 8:46). Det betyder inte att man kan vara utan synd i detta eländiga liv, men det är utomordentligt viktigt att mästaren undviker det som han förebrår lärjungen.

14 februari 2008

Predikan för abbotarna 5

Om man tänker på att Herren sade att med det mått vi mäter skall det mätas upp åt oss (Matt 7:2), är det gott för människan (1 Kor 7:26) att ge med råge (ad cumulum). På så sätt kommer hon att vara en av dem som i manteln får ett gott mått, packat, skakat och rågat (Luk 6:38). För att bli frälst räcker det att tålmodigt stå ut med kroppsligt obehag, men idealet är att villigt omfatta det med andens glöd. Man kan även avstå från att söka övermåttet liksom att inte klaga, om man saknar det som man behöver. Men det är fullkomligare att glädja sig över det och att göra allt som står till buds för att nästan skall ha vad han behöver, medan man själv står ut med sin nöd. Utan att riskera din frälsning kan du försöka att få din överordnades samtycke, under förutsättning att du har tålamod och är uppriktig, men idealet är att med gott samvete undfly det som förnöjer din egen vilja.

12 februari 2008

Predikan för abbotarna 4

Om du tillämpar detta på ett välavvägt sätt, kan du se om du har undgått havets tre faror, nämligen kroppens begär, ögonens åtrå och högfärd över detta livets goda (1 Joh 2:16). Jag talar om att ”välavvägt tillämpa”, det vill säga att genom kroppslig tukt undkomma otålighetens knut (nodum impatientiae), genom fattigdom ängsligt habegär och genom lydnad egenvilja. De som knotade föll offer för ormar (1 Kor 10:9) och de som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för djävulen (1Tim 6:9) – det sägs inte att de är rika, utan att de vill bli det.
Men vad betyder det, om du inte traktar efter rikedom utan fattigdom och gör det lika eftertryckligt och intensivt som världens människor eftersträvar rikedom? Vilken skillnad är det mellan att vilja ha det ena eller det andra, om ens längtan är förvänd? Förefaller inte det vara mer godtagbart att åtrå sådant som är mest uppskattat? Men en människa som direkt eller indirekt försöker att av sin andlige fader få det som hon vill ha, lurar sig själv (Gal 6:3) genom att tro sig vara lydig, medan det i själva verket inte är hon som lyder sin överordnade, utan den överordnade som lyder henne.

10 februari 2008

Predikan för abbotarna 3

Bron är inte för smal för dem som vill springa över. Den består av tre trästockar, så att den som stöder sig på dem inte riskerar att slinta. Dessa stockar är kroppslig askes (poena corporis), fattigdom och ödmjuk lydnad. Ty vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike (Apg 14:22). De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för djävulen (1 Tim 6:9). För den som olydnad har avlägsnat från Gud, finns bara en säker väg tillbaka till honom, nämligen lydnadens rätta väg.
Dessa tre trästockar måste vara fast förenade. Kroppslig askes varar inte länge i förbindelse med rikedom och blir lätt indiskret utanför lydnadens ram. Fattigdom tjänar inte någonting till om den beledsagas av njutning och egensinnighet. Lydnad i förening med rikedom och självupptagenhet ger varken stadga eller ära.

09 februari 2008

Predikan för abbotarna 2

Det asketiska ståndet tar sig över havet via en bro, vilket – som alla vet – innebär en kortare, enklare och tryggare färd. Jag vill inte hålla något lovtal, utan begränsar mig till att påpeka farorna, vilket är bättre och till större nytta.
Bröder, den väg som ni följer är utan tvekan rak (Jes 26:7) och tryggare än äktenskapets, men likväl inte helt säker. Tre faror är att frukta, nämligen att jämföra sig med andra, se sig om (Luk 9:62), stanna upp eller till och med att sätta sig mitt på bron. Livets väg är inte bred nog. Vägen som leder till livet är mycket smal (Matt 7:14).
Må var och en av oss inför den första faran med profeten be om att stoltheten inte skall trampa ner oss (Ps 36:12), ty den bringar syndarna på fall. Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen (Luk 9:62) faller snart och drunknar i havet. Den som stannar och, även om han inte lämnar orden men vägrar att göra framsteg, faller även han, ty han knuffas och stöts omkull av dem som kommer efter. Ja, vägen är smal (Matt 7:14) och han hindrar dem som vill gå vidare och komma fram. Därför riktar de förebråelser och kritik mot honom och står inte ut med hans ljumma tröghet. De pikar och driver handgripligen på honom för att få honom att antingen gå framåt eller att lämna.
Det gäller att inte stanna och än mindre att jämföra sig med andra eller att tävla med dem, utan att i all ödmjukhet att utan dröjsmål skynda framåt av rädsla för att han som lämnat sin kammare som en hjälte för att löpa sin bana (Ps 19:6) skall lämna oss långt bakom sig. Ty om vi är kloka och vaksamma och alltid har honom inför oss (jfr Ps 16:8) och låter oss dras med av hans doft (Höga v 1:3) är det lättare att skynda framåt.

08 februari 2008

Predikan för abbotarna 1

Hur Noa, Daniel och Job tog sig över havet, var och en på sitt sätt: med båt, via bro eller genom att vada

Tre slags människor har att ta sig över det vida havet (jfr Ps 104:25) – en symbol för dagens hårda och föränderliga värld. Alla måste göra det - var och en på sitt sätt - när de väl blivit befriade. De tre är Noa, Daniel och Job (Hes 14:14). Den förste med båt, den andre via en bro och den tredje genom att vada. Dessa män symboliserar de tre stånden i kyrkan. Noa styrde arken så att den inte gick under i flodens vatten (1 Mos 7:7) och i honom ser jag dem som har i uppgift att leda kyrkan (rectores). Daniel, som var en lidelsefull man, vigd åt avhållsamhet och kyskhet och som inte brydde sig om något annat än Gud, personifierar dem som lever i botgöring och försakelse. Job förvaltade väl sina tillgångar såsom gift. Han representerar de troende som rättmätigt har jordiska ägodelar.
Låt oss i denna predikan tala om de två första stånden, ty närvarande är dels våra vördade abbotsbröder, vilka hör till till kyrkans prelater, och dels munkar från botgörarnas orden. Dem skall vi inte betrakta som främmande för oss på grund av att vi är abbotar, såvida inte förmåner som sammanhänger med vår uppgift har fått oss att glömma våra löften, vilket Gud må förbjuda.
Däremot skall jag fatta mig kort om den tredje gruppen, de gifta, eftersom de inte direkt berör oss. Dessa tar sig över det vida havet genom att vada, vilket är mödosamt och farligt samt inte minst långvarigt med tanke på att de inte kan räkna med några genvägar. Det är således en farlig överfart, vilket framgår av att många till vår smärta går under och att få lyckas ta sig över. Det är särskilt svårt att i en tid, när det onda är påträngande, bland denna världens strömmar undvika att falla i lastens och syndens gropar.



07 februari 2008

Mellanrum

Nu följer "predikan för abbotarna" i sju avsnitt. Denna predikan räknades länge som nummer 35 i serien"diverse predikningar". Varje år i september höll abbotarna generalkapitel.

06 februari 2008

Benedikt 12

Apostlarna sådde för oss genom att hålla fast vid Herren (jfr 1 Kor 6:17) när de såg att de blev övergivna av dem som följde världens vishet (1 Kor 3:19) - en dårskap inför Gud - och köttets sinnelag som betyder död och fiendskap med Gud (Rom 8:6-7). När de hörde Herren tala om sin kropps och sitt blods sakrament, stannade de inte hos honom (Joh 6:61-66). Men när lärjungarna blev tillfrågade om också de ville dra sig tillbaka, svarade de däremot: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord (Joh 6:68).
Bröder, låt oss ta efter denna vishet, ty många följer än i dag Jesus ända tills det gäller att ta emot hans kött och blod, det vill säga dela lidandena med Kristus (1 Pet 4:13) vilket Jesu ord och sakramentet betyder. Men de blir förargade, drar sig tillbaka och säger:
Det är outhärdligt, det han säger (Joh 6:60). Låt oss vara kloka som apostlarna och säga: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord (Joh 6:68). Vi viker inte bort från dig. Du skall låta oss leva (Ps 80:19). Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun (Matt 4:4).
Inte bara världen åstadkommer njutning, ty dina ord ger än mer, vilket får profeten att säga:
Vad ditt ord är ljuvt för min gom, det smakar sötare än honung (Ps 119:103)! Till vem skulle vi gå? Herre, du har det eviga livets ord och de överträffar allt som världen kan erbjuda. Livet är inte bara glädje utan även löfte om evigt liv (jfr 2 Tim 1:1) och de rättfärdigas hopp (Ords 10:28). En glädje som är så stor att den inte kan jämföras med något som man kan eftertrakta.
Apostlarna sådde för oss denna vishet och det är givet att martyrerna sådde styrka. Bekännarna rättvisa som de levde efter hela livet. Mellan martyrerna och bekännarna kan man finna samma skillnad som man finner mellan Petrus, som lämnade allt (Matt 19:27) och Abraham som använde jordiska ting väl (jfr 1 Mos 12:5). De förstnämnde levde länge på kort tid (Vish 4:13). De andra led ett långt martyrium på många sätt.
Jungfrurna sådde självbehärskning genom att kuva sina begär.

SLUT

05 februari 2008

Benedikt 11 forts

Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar (Ps 126:6). Du söker två slags kärvar: ära och vila. Du vill bli upphöjd och sitta. Men så blir det inte. Du kommer inte att skörda, ty du har inte sått. Endast de som sår i arbete och ödmjukhet kommer att skörda upphöjdhet och samtidigt vila. I utbyte mot att de har fått dubbelt upp av skam, skall de få dubbel lott i sitt land (Jes 61:7), vilket fått någon att säga: Tänk på mitt lidande och mitt betryck (Ps 25:18).
I dagens evangelium hörde ni Herren lova sina lärjungar: Ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar (Matt 19:28). Det är vilan för den som sitter och äran för den som dömer. Men detta ville Herren själv uppnå genom ödmjukhet och möda. Därför blev hand dömd till neslig död (Vish 2:20), prövad med plågor (Vish 2:19) och överöst med hån (Klag 3:30), för att hans fiende skulle kläs i skam (Job 8:22) tillsammans med alla dem som följer hans exempel och vandrar hans väg.
Orättfärdige ande, det är han som skall sitta på härlighetens tron (Matt 19:28), bli som den Högste (Jes 14:14) och vara upphöjd tillsammans med honom.
Så tänkte de heliga änglar som vid den Ondes fall (jfr Luk 10:18) vägrade att delta i dennes avfall. De ger oss ett exempel (jfr Joh 13:15), nämligen att välja att tjäna som de. Ty de som undflyr möda och siktar på ära skall vara förvisade om att de följer honom som traktade efter att bli upphöjd och att sitta på tronen. Och om hans överträdelse inte räcker för att avskräcka dem, må åtminstone hans straff göra det. För honom förvandlades allt till sin motsats. Han blev hånad, medan den eviga elden förbereddes för honom (Matt 25:15). För att undvika detta sådde de heliga änglarna den vishet för oss som de själva förstod att bevara, när de andra änglarna blev vilseförda.

04 februari 2008

Benedikt 11

Även de änglar sådde, som förblev trogna när de såg andra änglar avfalla. Lucifer som inte längre var ljusbärare utan bringade mörker och skymning sade: Jag skall ta säte på gudaberget. Jag skall bli som den Högste (Jes 14:13-14).
Så oklok och så oklokt! Tusentals betjänar Gud, hundratusentals står inför honom (Dan 7:10) och du skall sitta på en tron? Keruberna står och inte ens de sitter inför honom. Vad har du gjort för att få sätta dig? Änglarna är andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen (Heb 1:14) och du sätter dig? Vad har du sått för att redan skörda (jfr Luk 19:21)? Nej, det tillkommer dig inte! Inte dig! Det är förbehållet dem för vilka Fadern har bestämt det (Matt 20:23). Varför avundas du dem? De skall förvisso få sitta. Dessa jordens maskar som är kallade att döma skall sätta sig, men du skall inte sitta utan stå inför dem och bli dömd. Vet ni inte, säger aposteln, att vi skall döma änglar? (1 Kor 6:3).

02 februari 2008

Benedikt 10

Låt oss så ett gott exempel som är uppenbart för människor och en stor glädje (Luk 2:10) för änglarna genom dolda suckar och allahanda önskningar som endast de känner. Guds änglar gläder sig över en enda syndare som omvänder sig (Luk 15:10), vilket får aposteln att säga: Jag tänker på vad som är riktigt inte bara inför Gud utan också inför människor (2 Kor 8:21). Inför Gud säger han, det vill säga inför dem som är inför hans ansikte (jfr Matt 18:10). Deras största glädje är att se er bedja i det fördolda, meditera över en psalm eller göra något liknande.
Bröder, så på det viset och bär frukt. Ja, så i er tur, ty många har sått före er. Bär frukt, ty de har sått för er.
Adams släkte! Många har sått i dig och såningen har varit värdefull! Du drabbas av en stor olycka och förlust, om en sådan såning blir fördärvad i dig tillsammans med såningsmännens möda! Du kommer att förgöras av bonden, om du låter allt som han har gjort gå till spillo. Hela Trefaldigheten har besått jorden, liksom änglar och apostlar, för att inte tala om alla martyrer, bekännare och jungfrur.
Gud, Fadern, har sått genom att ur djupet av sitt hjärta uttala godhetens ord (jfr Ps 45:2). Herren själv gav allt gott, vårt land gav sin gröda (Ps 85:13).
Även Sonen har sått, ty det var han som gick ut för att så sitt utsäde (Luk 8:5). Det var inte Fadern som gick ut, utan Sonen som utgått från Fadern och trätt in i världen (Joh 16:28). Han som således först var fredsplanen (jfr Jer 29:11) i Faderns hjärta gjorde sig till vår fred (Ef 2:14) i jungfru Marias inre.
Även den helige Ande har sått, ty han kom och lärjungarna såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem (Apg 2:3).
Hela Treenigheten har sått: Fadern brödet från himlen ((Joh 6:32), Sonen sanningen (Joh 1:17) och den helige Ande kärleken (Rom 5:5).

01 februari 2008

Benedikt 9

Kanske är det Herren själv som är trädet och som ger mig de kvistar som jag skall lägga för era fötter. Kanske? Nej, inte kanske. Helt säkert. Han är trädet, en himmelsk planta som är planterad på jorden enligt Skriftens ord: Sanningen spirar ur jorden (Ps 85:12).
Från honom får jag ödmjukgetens kvist som jag ger till er, för att ni skall ha samma inställning som han som utblottade sig. Detta säger inte jag utan aposteln: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss (Fil 2:5-7). Bröder, avstå även ni från allt, ödmjuka er, bli till utsäde och dö. Det som blir sått som en animalisk kropp uppstår som en andlig kropp (1 Kor 15:44 Vulg). Förlora era liv och ni skall rädda dem till det eviga livet (Joh 12:25).
Vill ni veta hur aposteln själv lyckades förverkliga det som han undervisade? Har vi varit ”från våra sinnen” har det varit för Gud. Är vi vid lugn besinning, är det för er (2 Kor 5:13). Och vad gjorde han för er? Jag är, sade han, som ett krossat kärl (Ps 31:13). Det bästa sättet att ge sitt liv är att inte göra någonting för sig själv, utan att ha som föresats och önskan att behaga Gud och att tjäna bröderna. Men stackars den som sår i sitt kött, ty han skall skörda förgängelse ur köttet (Gal 6:8). På ett annat ställe är det skrivet: Lyckliga ni som kan så vid alla vatten (Jes 32:20). Vad betyder alla vatten? Kanske handlar det om de vatten, om vilka man kan läsa: Lova honom, du vatten, ovanför himlen (Ps 148:4)? De symboliserar änglamakterna och dem som bor i himlen. Ja, så måste det vara, ty vi har blivit ett skådespel för både änglar och människor (1 Kor 4:9).