Julaftonspredikan IV:6

Vi har sett frälsningens och livets rikedomar, vi har sett den härlighet som den Enfödde har fått av Fadern (Joh 1:14). Och du undrar: vilken Fader? Han skall kallas den Högstes Son (Luk 1:32). Vi vet vem som är den Högste. Men för att undanröja varje tvivel: Barnet skall kallas heligt (Luk 1:35), säger ängeln Gabriel till Maria, han skall kallas den Högstes Son (Luk 1.32). Ja, i sanning helig! Du låter inte din trogne se graven (Ps 16:10), och han besparade sin moder förgängligheten.
Antalet under ökar, rikedomen växer, kassakistan är öppen. Den som föder är både moder och jungfru och den som blir född är både Gud och människa. Men skall vi ge det som är heligt åt hundarna och kasta våra pärlor åt svinen (Matt 7:6)? Icke, vår skatt skall gömmas i åkern (Matt 13:44) och våra tillhörigheter i en säck (1 Mos 42:25). Jungfrufödseln behöver döljas av trolovningen och den smärtfria nedkomsten av barnets skrik och gråt. Dessutom måste födseln som inte berövar modern hennes oskuld, döljas av Lagens föreskrift om rening (Luk 2:22) och barnets oskuld av omskärelsen (Luk 2:21).

Maria, dölj den nya solens sken.
Lägg barnet i en krubba och linda det (Luk 2:7),
ty även lindorna är en del av vår rikedom.
De är dyrbare än tyg av purpur
och krubban härligare än kungars gyllene troner.
Kristi fattigdom är mer värd än alla ägodelar och skatter.
Finns det något värdefullare och dyrbarare än ödmjukhet?
Med den köper man himmelriket
och förvärvar Guds nåd
enligt Skriftens ord:
Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket (Mat 5:3).
Och Salomo säger:
Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd (1 Pet 5:5).
Kristi födelse anbefaller dig den ödmjukhet,
varigenom han själv avstod från allt,
antog en tjänares gestalt
och blev som en av oss ( Fil 2:7).

Julaftonspredikan IV:5

Det finns emellertid än mer eftertraktad rikedom och upplyft härlighet: Maria är moder utan att ha förlorat sin jungfrulighet och han är son utan minsta syndafläck. I sin egenskap av moder undgår hon Evas fördömelse och hennes avkomma berörs inte av det allmänna tillstånd som profeten talar om: Ingen är ren, inte ens ett barn som bara levt en enda dag på jorden (Job 14:4 – äldre övers). Här är mänsklighetens enda rena barn – ja, mer än så - Sanningen i egen person. Det obefläckade Lammet, som tar bort världens synder (Joh 1:29). Vem är bättre skickad att ta bort världens synder än han som är fri från synd? Han som inte blivit besudlad, kan utan tvekan rena mig. Må han som inte har någon bjälke i sitt öga ta bort flisan ur mitt (Matt 7:4). Ja, må han som inte har det minsta dammkorn i sitt öga ta bort bjälken ur mitt.

Julaftonspredikan IV:4

Men rikedomarna fortsätter att växa och härligheten blir större. Nya tecken och nya under (Syr 36:6). Maria blir inte bara havande utan fläck och föder utan smärta, hon är obefläckad moder. En otrolig nyhet! Jungfrun föder och förblir jungfru efter nedkomsten. I henne förenas barnafödande och kroppslig orördhet, moderskapets glädje och jungfrulighetens ärbarhet. Nu kan jag tryggt invänta min kropps oförgängliga härlighet som jag blivit lovad, och som han bevarade i sin moder. Kunde han förhindra att hans moder förlorade sin jungfrudom när han föddes, kommer det att vara lätt för honom att genom sin uppståndelse klä det förgängliga i oförgänglighet (1 Kor 15.53).

Julaftonspredikan IV:3

Jag har frälsning i rikt mått (Jes 33:6), varigenom jag kan återvinna min tillblivelses renhet, nämligen Kristi obefläckade födsel. Men stanna inte upp, Herre Jesus: Gör nya tecken, låt åter under hända (Syr 36:6), ty de första har genom vanans makt förlorat sin kraft. Från solens uppgång till dess nedgång (jfr Ps 50:1) är jordens bördighet och årstidernas regelbundna växling stora under. Men detta är vi sedan så länge vana vid att ingen människa tänker närmare på det. Gör nya tecken, låt åter under hända.
Se, jag gör allting nytt (Upp 21:5), svarar han. Och vem är han som svarar så? Lammet som sitter på tronen, ja det ömsinta och älskliga lammet som blivit smort. Det är vad, Kristus, dess namn betyder. Vem kan tycka att han är sträv och hård, som vid sin födelse inte var det minsta hård mot sin moder eller gjorde henne illa?

I sanning nya under!
Född utan vanära och utan smärta.
Evas fördömelse (1 Mos 3:16) förvandlades i Maria.
Hon födde sin son utan smärta.
Ja, jag upprepar:
fördömelse förvandlades till välsignelse,
vilket hade förutsagts av ängeln Gabriel
som sade:
Välsignad är du bland kvinnor (Luk 1:42).
Du saliga,
och enda kvinna som blir välsignad
och inte fördömd,
ensam om att vara fri från den allomfattande förbannelsen
och att förskonas från födslosmärtor!
Bröder
det är inte förvånande att han inte
tillfogade Maria någon smärta
som bar hela världens lidanden,
enligt Jesajas ord: Han led våra plågor (Jes 53:4).

Det finns två ting som mänsklig svaghet fruktar, nämligen skam och smärta. Han kom för att bära båda, och tog dem på sig när han – för att inte nämna allt annat - dömdes av de orättfärdiga till döden, till den mest nesliga död (Vish 2:20). För att försäkra oss om att vi blir befriade från skam och smärta, besparade han Maria detta genom obefläckad och smärtfri födelse.

Julaftonspredikan IV:2

Så kärleksfulla och kloka läkemedel! Betänk noga vad nytt de ger. Lägg märke till att de inte bara är värdefulla, utan även angenäma (pretiosas – speciosas). Inte bara effektiva för att återvinna hälsa, utan även behagliga att se och utsökta att smaka (jfr 1 Mos 3:6).
Betrakta noga hans första läkemedel, den första gåvan som hans vänstra hand ger. Du ser att det är den jungfruliga avlelsen. Jag ber dig att betrakta vari denna nyhet består, detta under, värdigt kärlek och glädje! Vad kan vara vackrare än denna födelse? Vad kan i härlighet överträffa en helig och ren avlelse, ärbar och obefläckad. Men hur överväldigande den än är, blir vi kanske mindre gripna inför denna nyhet, om vår själ inte kan njuta av att betrakta frälsningens frukt och det som denna födsel gagnar. Den ärofull till det yttre, och dyrbar tack vare sin inre kraft.
Enligt Skriften finns ära och rikedom i Herrens vänstra hand (Ords 3:16): frälsningens rikedom och nyhetens ära. Vem kan rena det som har framgått ur orenhet (Job 14:4)? Har någon annan än du kommit till världen utan minsta oordnad och oren sinnlighet? I mitt ursprungs rot är jag fördärvad och befläckad. Oren är min avlelse, men detta fördärv kan avlägsnas. Ja, det har avlägsnats av honom som aldrig blivit drabbad.

Julaftonspredikan IV:1

Läkemedel i brudgummens vänstra hand och glädjeämnen i hans högra

I vår orden brukar vi inte predika denna dag. Men gudstjänsterna i morgon kommer att uppta vår tid mer än vanligt och den korta tid som vi kommer att ha till förfogande tillåter inte någon lång predikan. Därför tror jag inte att det är fel att redan i dag förbereda era hjärtan för morgondagens stora högtid, särskilt som detta mysterium är outgrundligt djupt och outforskligt (jfr Rom 11.33). Det är som en levande vattenkälla: ju mer man öser ur den desto mer flödar den, utan att någonsin sina.
Dessutom vet jag hur ni lider för Kristus. Må ni få riklig tröst (2 Kor 1:5). Jag har varken lust eller rätt att erbjuda er rent mänsklig tröst. En sådan tröst vore förödmjukande och meningslös, och vad värre är, den skulle utgöra ett hinder för verklig och helande tröst. Därför gjorde sig han, som är änglarnas glädje och härlighet, till frälsning och tröst för de olyckliga (Upp 12:10). Och han, som är stor och storslagen i sin stad och som gör stadens invånare lyckliga, är densamme som i förskingringen är liten och ödmjuk och gläder de landsflyktiga. Han som i himlens höjd är Faderns härlighet har på jorden blivit fred åt människor av god vilja (Luk 2:14). Som barn (Jes 9:6) blev han given åt de små (se nedan nr 9), för att som stor bli given åt de stora. Dem som rättfärdigar det lilla barnet skall han göra stora och förhärliga, när han själv en gång blivit stor och förhärligad (Rom 8:30).
Det är sannolikt anledningen till att det utvalda redskapet (Apg 9:15), det vill säga Paulus som hade fått del av detta lilla barns fullhet (Joh 1:16) – förvisso ett litet barn men fullt av nåd och sanning (Joh 1:14) i vilket hela den gudomliga fullheten tagit sin boning (Kol 2:9) - ja, det är anledningen till att Paulus yttrar detta sköna ord (Ps 45:2) som ni har hört många gånger dessa dagar: Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er (Fil 4:4). Han säger gläd er över hans uppenbarelse och gläd er över det löfte han utgör. Ty om verkligheten är full av glädje, så gäller det även själva hoppet.
Gläd er, ty ni har redan nu fått gåvor ur hans vänstra hand, och gläd er över dem som väntar er i hans högra. Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, säger bruden i Höga Visan, och hans högra omfamnar mig (Höga v 2:6). Hans vänstra arm vilar, medan den högra tar emot. Den vänstra vårdar och rättfärdigar, den högra omfamnar och saliggör. I den vänstra handen hans förtjänster, i den högra själva belöningen. Ja, jag upprepar: i den högra glädjeämnen, i den vänstra läkemedel.

Julaftonspredikan III:10

Det är sant att denna förening är storslagen, även om den andra är mer och den första mest storslagen.
Örat har hört talas om den första av dessa föreningar, men ögat har inte sett den (1 Kor 2:9), ty trons stora mysterium har hörts och blivit trott ända till jordens ändar. Nej, inget öga har sett (Jes 64:4), utom du, Herre, hur du kunde förena dig med en människlig kropp i en jungfrus trånga sköte.
Den andra av dessa föreningar har ögat sett, ty denna oförlikneliga Drottning som gömde och begrundade allt i sitt hjärta (Luk 2:19) förstod att hon som jungfru fött ett barn. Även Josef visste, ty han var både vittne till och beskyddare av denna jungfrulighet.
Den tredje föreningen berör människans hjärta, när det som skett omfattas av tro, och vi litar mer på Guds ord än vad vårt öga ser (oraculum – oculum), och utan minsta tvivel håller det för sant som blivit sagt och gjort.
Se i den första föreningen vad Gud ger dig, i den andra varigenom han ger dig och i den tredje syftet med det som han ger dig. Han ger dig Kristus genom Maria för att du skall bli helad. Den första föreningen är ett läkemedel. Med gudomligt och mänskligt har det beretts ett slags grötomslag som botar alla sjukdomar (Ps 103:3). Dessa två beståndsdelar har som i en mortel krossats och blandats i jungfruns sköte och med den helige Ande såsom mortelstöt varsamt gjorts till en behaglig blandning. Men eftersom du inte var värdig att få detta läkemedel blev det givet till Maria, så att du av henne får allt det som är avsett för dig. Som jungfru förtjänade hon att bli bönhörd till förmån för dig och hela mänskligheten (Heb 5:7). Om hon endast hade varit moder, skulle hon endast ha behövt föda ett barn för att frälsas (1 Tim 2:15). Om hon endast hade varit jungfru skulle det ha varit tillräckligt för henne själv. Men hennes livsfrukt skulle inte ha utgjort priset för världens återlösning.
I den första föreningen finns läkemedlet, i den andra hjälp, ty Gud vill inte ge oss någonting som inte går genom Marias händer och i den tredje föreningen förtjänsten, ty när vi fast tror allt detta förtjänar vi den. Tron helar, ty den som tror blir räddad (Mark 16:16).

Julaftonspredikan III:9

Den andra föreningen som är förundransvärd och saknar motstycke är föreningen jungfru och moder. Aldrig har man hört talats om att en kvinna som fött barn varit jungfru eller att en kvinna som förblivit jungfru fött barn (Ant. Senex puerum, 2:a vesper, 2 feb.). Enligt naturens ordning har man aldrig påträffat jungfrulighet där det råder fruktbarhet eller fruktbarhet där det råder jungfrulighet. Hon vars jungfrulighet och fruktbarhet möts är unik (jfr Ps 85:11). Här har det hänt en enda gång och kommer aldrig att hända igen. Liknande kvinnor har aldrig funnits tidigare och kommer inte att finnas efter henne (Ant. Genuit puerpera, Laudes, julafton).

Den tredje av dessa föreningar är kombinationen människans tro och hjärta. Om den är underlägsen den första och andra föreningen, torde den inte vara mindre hållfast. Det är förunderligt hur människans hjärta kan avpassa sin tro till dessa två föreningar, det vill säga att tro på att Gud blev människa och att han föddes av en jungfru. Liksom järn och lera inte kan hopfogas, kan inte människans hjärta och tro förenas, utan den helige Ande som bindemedel. Måste vi således tro att han är Gud, som blir lagd i en krubba, skriker i en vagga, utstår ett barns alla trångmål? Gud som gisslas, bespottas, korsfästs, blir lagd i graven och stängs inne av två stenar, han den Högste som inte har några begränsningar (jfr Bar 3:25)?

Julaftonspredikan III:8

Börja med att betrakta skapelsen, alltings plats och ordning, och se all makt i skapelsen, med vilken vishet den är uppbyggd och godheten i hur den är sammansatt. Se hur mycket och stort som blivit skapat med makt. Se med vilken vishet allt har ordnats och tilldelats sin plats. Beträffande godheten, se med vilken välvilja det högre har blivit förenat med det jordnära i en kärlek som är värd att älskas och beundras. Ett jordiskt citronträd har av Gud fått en livskraft som brukar vara fallet med träd, varifrån deras behagliga lövverk, blommornas skönhet, frukternas smak och deras medicinska verkan kommer. Men inte nog med det. Han tillfogade en förmåga att varsebli, så att djuren inte bara skulle ha liv utan även kunna bruka sina sinnesorgan.
Och han gick ännu längre. Han ärade vårt citronträd med förstånd. Så har människan inte bara liv och varseblivningsförmåga genom sina sinnesorgan, utan kan dessutom genom sitt förstånd skilja mellan sådant som är fördelaktigt och ofördelaktigt, mellan gott och ont, mellan sant och falskt.
Han ville även upphöja vår stora svaghet i en än högre härlighet. Hans majestät är koncentrerat, så att det som är det bästa, det vill säga han själv kan förena sig med vårt citronträd. I en enda person lyckas Gud och citronen förenas, majestät och svaghet, högt och lågt, med andra ord ingenting mer upphöjt än Gud och ingenting enklare än en citron. Men så stor var Guds ynnest mot oss att han steg ner till vår citron, medan den blev bevärdigad att stiga upp till Gud (dignatio et dignitas). Således kan man tro att citronen åstadkommit allt som Gud i själva verket gjort med den, och att allt som citronen fått utstå i själva verket är vad Gud fått underkasta sig genom ett mysterium som är lika outsägligt som obegripligt.
Men lägg dessutom märke till följande. Liksom den gudomliga trefaldigheten utgörs av personer och att enheten består i en ”substantiell” identitet, så utgör ”substanserna” i denna speciella förening, nämligen det människoblivna Ordet, en trefaldighet och enheten består i att personen är unik (De tre substanserna = Ordet, kroppen och själen. Översättarens förklaring). Och liksom personerna i Gud inte splittrar enheten, liksom enheten inte förminskar trefaldigheten, upphäver inte i Kristus den unika personen substansernas olikhet och dessa omintetgör inte personens enhet. Denna högsta trefaldighet (Gud) har åt oss berett denna andra trefaldighet (Kristus), som är ett förundransvärt verk, unikt bland och långt ovan alla hans verk. Ord, kropp och själ strålar samman för att utgöra en unik person. Dessa tre utgör en enhet som är trefaldig, inte genom sammansmältning av substanserna, utan genom personens enhet.
Detta är den första och högsta föreningen, den första av de tre som ovan nämnts. Men, människa, var på det klara med att du är citronen och att du inte skall yvas. Du är förbunden med Gud och skall inte vara otacksam.

Julaftonspredikan III:7

Det är sagt: På morgonen skall ni se hans härlighet. Morgon! Dag! En dag på dina förgårdar är bättre än tusen dagar där hemma (Ps 84:11), när månad följer på månad och sabbat på sabbat, och när ljusets sken och kärlekens eld lyser för jordens invånare och uppenbarar de mest upphöjda underverken! Vem tilltror sig att kunna föreställa sig dig eller ens att säga något om dig? Bröder, för närvarande bygger vi upp vår tro, och om vi ännu inte kan se de underverk som finns i beredskap åt oss, låt oss då åtminstone betrakta de under som sker för oss på jorden.

När Herren blev människa utförde han tre verk, tre ”föreningar”. Han förverkligade på underbart sätt unika ting och på unikt sätt underbara ting (mirabiliter singularia et singulariter mirabilia) som aldrig tidigare hänt på jorden och aldrig kommer att hända igen. Han förenade Gud och människa, moder och jungfru, tro och människans hjärta. Beundransvärda föreningar, mer förundransvärda än alla under genom att i ett förena så olika och skilda element.

Julaftonspredikan III:6

Med våra länder omgjordade och våra lampor brinnande (Luk 12:35) måste vi under nattväkterna vaka över vår hjord av tankar och handlingar, så att Herren finner oss beredda när han kommer vid den första, andra eller tredje nattväkten (Luk 12:30). Den fösta nattväkten är ett rätt handlande varigenom du bemödar dig att hela livet rätta dig efter den regel som du har lovat att följa, utan att överskrida de gränser som dina fäder satt upp (Ords 22:28) för denna väg och detta liv, utan att vika av varken till höger eller vänster (4 Mos 20:17 etc.).
Den andra nattväkten är en ren avsikt som innebär att det rättframma ögat ger ljus åt hela kroppen (Matt 6:22), det vill säga att du gör allt som du gör för Gud och återför all nåd till dess källa för att den skall flöda på nytt.
Den tredje nattväkten innebär att bevara enhet. Som medlem i klostret låter du de andras vilja gå före din egen. Du lever med glädje tillsammans med dina bröder utan att klaga, bär dem och ber för dem, så att man kan säga om dig: Denne älskar sina bröder och beder mycket för folket Israel och den heliga staden Jerusalem (2 Mack 15:14). Den enföddes ankomst i dag tänder hos oss den kunskap som lär oss att Herren kommer, och som är den ständiga och beständiga grunden för vår livsföring.

Julaftonspredikan III:5

När människan har kommit så här långt är hon befriad från lidande och smärta och börjar andas normalt. En andlig glädje dämpar hennes rädsla och hennes stora överträdelser får henne inte att störta sig ner i överdriven sorg (2 Kor 2:7). Hon fruktar domaren, men hoppas på Frälsaren, ty i hennes själ berör och motverkar fruktan och glädje varandra (obequitent et obvient). Det händer att fruktan tar övertag, men ofta stänger glädjen ut fruktan och in sin hemlighet (excludat et concludat).
Lyckligt är det samvete där det oavlåtligt pågår en sådan kamp, ända tills allt som är dödligt blir uppslukat av livet (2 Kor 5:4) och att ofullkomlig fruktan blir utrymd så att det bereds plats åt fullkomlig glädje (1 Kor 13.10). För ett sådant samvete är fruktan inte evig, i motsats till glädjen (Jes 61:7).
Samvetet må emellertid brinna och lysa (Joh 5:35) och inte tro sig redan vara i ett hus, där man kan förflytta en tänd lampa utan att bry sig om korsdrag. Nej, samvetet må vara medvetet om att det befinner sig utomhus och bemöda sig om att med handen skydda sin låga. Må det inte förlita sig på vinden, även om den verkar vara stilla. Ty plötsligt och helt oförutsett (jfr Luk 12:40) sker en förändring och genom handens försumlighet blåses lågan ut. Även om lågan skulle bränna handen på den som bär ljuset, vilket ofta händer, är det bättre att tåla det än att ta bort handen, ty ett ögonblick räcker för att lågan skall blåsas ut.
Om vi vore i en boning som inte är gjord av människohand, utan evig i himlen (2 Kor 5:1), där ingen fiende kan gå in och varifrån ingen vän kan gå ut, skulle vi inte behöva frukta någonting. Men för närvarande är vi utsatta för tre vindar, lika svekfulla som mäktiga: köttet, djävulen och världen, vilka bemödar sig om att släcka det upplysta samvetet, och inge våra hjärtan dåliga önskningar och förbjudna impulser. Plötsligt upphetsar de dig så till den grad att du knappt vet varifrån du kommer eller vart du går (jfr Joh 3:8). Två av dessa vindar kan ofta mojna, men ingen har någonsin kunnat få den tredje att bedarra. Därför är det nödvändigt att med två händer, hjärtats och kroppens, beskydda själen så att dess eld inte slocknar. Det gäller att varken ge efter eller vika undan, även om frestelserna är så våldsamma att de förmår både den yttre och den inre människan att falla till marken (jfr 2 Kor 4:16). Men vi kan säga med den helige psalmisten: Jag bär min själ alltid i min hand (Ps 119:109).

Låt oss välja att vara brinnande i stället för eftergivna. Och eftersom vi inte så lätt glömmer vad vi bär i våra händer, skall vi aldrig glömma våra själars angelägenheter. Må den omtanken vara det viktigaste för våra hjärtan.

Julaftonspredikan III:4

Denna kunskap leder i ett första skede till ånger, det vill säga smärta. Skratt förvandlas till gråt, sång till jämmer, glädje till sorg (Jak 4:9). Allt som du tidigare tyckt mycket om börjar misshaga dig och du börjar avsky just det som du tidigare särskilt sökte. Så är det skrivet: Den som ökar sin kunskap ökar även sin smärta (Job 14:4 äldre versioner). Beviset på sann och helig kunskap är medföljande smärta.
I ett andra skede leder kunskapen till rättelse. Du tillåter inte att dina lemmar brukas som redskap för syndens orättfärdighet (Rom 6:13). Du begränsar din aptit, du behärskar din vällust, du tyglar din stolthet och du låter din kropp, som tidigare tjänade orättfärdigheten, tjäna heligheten (Rom 6:19). Den vise säger: Om en bygger upp och en annan river ner, vad vinner de då mer än mödor (Syr 34:28)? Om man badar efter liksvepning men rör liket igen, vad vinner man då med sin rening (Syr 34:30)? Frälsaren bjuder oss att se upp, så att det inte händer oss något värre (Joh 5:14).
Så här kan det inte fortsätta länge med mindre än att själen med största uppmärksamhet outtröttligt vakar över sig själv, varför kunskapen i ett tredje skede framkallar en ständig vaksamhet. Genom att ge akt på sig själv börjar man att troget hålla sig till Gud (Mika 6:8) och prövar ur alla synvinklar, om det finns det minsta som kan misshaga det vördnadsbjudande majestätet.
Genom att ångra sig blir man antänd, genom att korrigera sig brinner man, genom vaksamhet lyser man och blir så förnyad till det inre och till det yttre.

Julaftonspredikan III:3

Må den stora lysande stjärna, som en profet (Hos 10:12 – äldre versioner) talar om, tända kunskapens ljus åt oss innan vi lämnar världens mörker, ty det är viktigt att inte gå från ett mörker till ett annat, nämligen det eviga mörkret.
Vari består denna kunskap? Vetskap om att Herren kommer, även om vi inte vet när (Matt 25:13). Det är allt som begärs av oss. Men du invänder: Det vet väl alla! Även den som bara är namnkristen är väl inte okunnig om att Herren skall komma, och att han kommer för att döma levande och döda och löna var och en efter hans gärningar (Matt 16:27)? Nej, bröder, detta vet inte alla, inte ens många. De är få som har denna insikt och få är de som blir räddade (jfr Luk 13:23). Tror du att de som gjort ont, som gläder sig och jublar över vad de ställt till med (Ords 2:14), vet eller tänker på att Herren kommer (Matt 24:43)? Tro dem inte, om de påstår det. Den som gör anspråk på att känna Gud, men som inte följer hans bud är en lögnare (1 Joh 2:4). De försäkrar att de känner Gud, men i sina handlingar förnekar de honom (Tit 1:16), säger aposteln, ty tro utan gärningar är till intet gagn (Jak 2:20). Om de hade kunskap om och fruktade Herrens ankomst skulle inte solka ner sig med allahanda orenhet, utan vara på sin vakt för att förhindra att deras samveten tar allvarlig skada (jfr Matt 24:43).

Julaftonspredikan III:2

I dag skall ni veta att Herren kommer. Enligt min uppfattning riktas genom dessa ord vår uppmärksamhet till två dagar. Den första varar från den första människans fall till världens slut. Helgonen har ofta förbannat den (Jer 20:14). Adam skapades denna mycket ljusa dag, men han förvisades från den och störtade sig in i den jordiska verklighetens plågor och framlevde en mörk dag, nästan helt utan sanningens ljus. Denna dag föds vi alla, men frågan är: skall man kalla den dag eller natt? Dag, tack vare förståndets ljus, en gnista, som den oövervinneliga barmhärtigheten har givit oss.
Den andra dagen kommer att bli de strålande helgonens dag och en ständig evighet, då den klara morgon lyser, som utlovats barmhärtighet. Natten kommer att vara uppslukad och segern vunnen (1 Kor 15:54), skugga och mörker borta. Det sanna ljusets glans kommer att lysa upp allt, ovan och nedan, ute och inne. Därför säger ett helgon: Låt mig var morgon möta din trofasthet (Ps 143:8) och när morgonen gryr har du mättat oss med din nåd (Ps 90:14).
Men låt oss återvända till vår dag som kallas nattväkt (Ps 90:4) på grund av att den är så kort. Psalmisten som den helige Ande ofta använder sig av karakteriserar denna dag som intet och tomhet (Jes 40:17), när han säger: Våra dagar rinner bort (Ps 90:9), mina dagar svinner bort som rök (Ps 102:4) eller: Få och svåra har mina levnadsår varit (1 Mos 47:9), enligt patriarken som sett Herren ansikte mot ansikte (1 Mos 32:30). Denna dag kommer Gud att ge människan förstånd och intelligens, men för att kunna lämna världen (Joh 13:1) måste människan även få del av hans kunskaps ljus. Ty om hon skulle lämna sitt fängelse och dödens skugga utan klarsyn, skulle hon inte för alltid kunna tillgodogöra sig ljuset. Guds ende Son, rättfärdighetens sol (Mal 4:2) kommer såsom ett stort lysande ljus att brinna och lysa upp denna världens fängelse, så att alla som vill vara i ljuset kan träda fram inför honom och förena sig med honom, varvid avståndet mellan dem och honom utplånas. Våra synder skiljer oss från Gud (Jes 59:2). Men när de väl en gång blivit utplånade förenas vi för att bli ett med honom och så bli upplysta av det sanna ljuset och bilda en enda kropp (1 Kor 12:12). För man ett släckt ljus nära ett brinnande så att de berör varandra börjar det första att lysa. Så får oss det synliga att förstå det osynliga (jfr Rom 1:20).

Julaftonspredikan III:1

”I dag skall ni veta att Herren kommer"

Hör detta, alla folk, lyssna alla som bor i världen (Ps 49:2-3). Vakna och jubla, ni som vilar i mullen (Jes 26:19), ty läkaren kommer till de sjuka, befriaren till de förslavade, vägen till de vilsegångna och livet till de döda. Han kommer, som skall kasta alla våra synder i havets djup (Mika7:19), bota alla våra sjukdomar (Ps 103:3) och bära oss på sina skuldror (4 Mos 7:9) för att återge oss vår egen ursprungliga värdighet. Hans makt är stor, men hans barmhärtighet är än mer förundransvärd, ty det är så han ville komma, han som hade kunnat nöja sig med att hjälpa oss.
I dag skall ni veta att Herren kommer (jfr 2 Mos 16:6 – Invitatorium på julafton). Dessa ord har fått en plats i Skriften vid en bestämd tidpunkt, men det är inte olämpligt att vår moder, Kyrkan, har valt dem för tidebönen aftonen före Frälsarens födelse. Kyrkan räknar alltid med råd och Anden från sin brudgum och sin Gud. Hennes älskade vilar mellan hennes bröst (Höga v 1:13) och han har förmånen att besitta och behålla tronen i hennes hjärta. Det är förvisso hon som har sårat den älskades hjärta (Höga v 4:9) och hennes kontemplativa blick når ända ner till avgrunden i Guds hemligheter Så har deras hjärtan blivit en slutgiltig boning – han i henne och hon i honom. När kyrkan ändrar eller lägger till (alterat vel alternat) ord i den heliga Skrift, har den nya formuleringen mer styrka än den gamla och kanske till och med mer styrka ju större avståndet är mellan sken och verklighet, ljus och skugga, härskarinna och tjänarinna.

Julaftonspredikan II:8

Allt är ordnat för bröllopet (Matt 22:8) och hela den himmelska härskaran längtar efter oss och väntar på oss. Låt oss därför springa, men inte på måfå. Låt oss springa med längtan och våra dygders framsteg. Den som går kommer framåt. Må var och en av oss säga: Vänd dig till mig och visa mig nåd, som du gör med dem som älskar ditt namn (Ps 119: 132). Förbarma dig över mig, inte efter mina förtjänster, utan i kraft av det som är bestämt.
Vi säger likaså: Som himlen vill, så låter han det ske (1 Mack 3:60) och: Ske din vilja (Matt 6:10). Vi är väl förtrogna med vad som står i skriften: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss (Rom 8:31)? Och: Vem kan anklaga Guds utvalda (Rom 8:33)? Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt (Matt 20:15)?
Detta bör för närvarande vara vår tröst ända tills vi går hädan och Herren kommer att vara med oss. Må han i sin stora barmhärtighet leda oss fram till denna lyckliga sorti och den klara morgondagen. Må han även värdigas besöka oss och vara oss nära den i morgon, dvs juldagen. Må han som kom med sin stora barmhärtighet för att förkunna frihet för de fångna (Jes 61:1) i morgon befria den som känner sig duka under för frestelser. Så kan vi med frälsningens glädje ta emot kronan från barnet, vår konung. Må han bistå oss, han som lever och råder med Fadern och den helige Ande, Gud från evighet till evighet. Amen.

Julaftonspredikan II:7

Spring, bröder, spring! Det är inte bara änglarna utan även deras skapare som väntar på oss. Allt är ordnat för bröllopet (Matt 22:8), men huset är ännu inte fullt (Luk 14:22). Man väntar ännu på gäster som skall fylla festsalen.
Fadern väntar på er och längtar efter er, inte bara på grund av den stora kärlek med vilken han har älskat er (Ef 2:4). Den enfödde Sonen som är vid Faderns sida har redan sagt er: Fadern själv älskar er (Joh 16:27). Men Fadern längtar efter er även för sin egen skull, enligt profeten: Det är inte för er skull jag ingriper, utan för min skull (Hes 36:22).
Vem kan betvivla att han fullföljer det som han har lovat Sonen med orden: Be mig, så ger jag dig folken som arv (Ps 2:8). Och på ett annat ställe: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter (Ps 110:1). Alla hans fiender kommer inte att bli så förintade som vi, hans lemmar (1 Kor 6:15), som till en viss grad får utstå deras anfall. Detta löfte blir inte uppfyllt förrän den sista fienden, döden, blir förintad (1 Kor 15:26).
Vem kan betvivla hur mycket Sonen längtar efter den frukt som hans födelse och hela hans jordeliv, särskilt hans kors, hans död och priset för hans dyrbara blod ger i skörd (Ps 107:37)? Kommer han inte att överlämna åt Gud och Fadern det rike som han har erövrat (1 Kor 15:24)? Kommer han inte att återställa de skapade varelserna för vilka Fadern sände honom till världen?
Även den helige Ande väntar oss, ty han är den kärlek och godhet (jfr Gal 5:22) i vilka vi blivit förutbestämda från all evighet. Hur skulle man kunna betvivla att han vill fullfölja sin förutbestämmelse?

Julaftonspredikan II:6

Men varför tala om alla dem som har lärt sig medlidande genom att lida (jfr Heb 5:8), medan de heliga änglarna längtar efter vårt sällskap? Är det utifrån det som vi är, dvs maskar och stoft, som det himmelska Jerusalems murar skall återuppbyggas (Ps 51:20)? Ni kan föreställa er med vilken längtan himlens invånare väntar på att få återuppbygga de gamla ruinerna i sin stad (Jes 61:4), hur ivriga de är att få levande stenar som tillsammans med dem skall utgöra återuppbyggnaden. (Enligt kyrkofäderna skall människor ersätta de fallna änglarna – översättarens kommentar.) och hur de går av och an mellan Gud och oss. Troget bär de fram vår klagan till honom och med största tillgivenhet hans nåd till oss. De har ingenting emot att vi är deras medarbetare , ty de har redan blivit våra tjänare. Är inte änglarna andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen (Heb 1:14)?
Låt oss skynda oss, bröder, jag ber er, låt oss skynda oss. Hela den stora himmelska härskaran väntar på oss. Vi fick änglarna att jubla när vi omvände oss och började att göra bot (Luk 15:10). Låt oss springa och skynda för att göra dem fyllda av glädje.
Men stackars dig, vem du än må vara, om du överväger att återvända till din dypöl och din spya (2 Pet 2:20). Tror du, att du på domens dag kan räkna med välvilliga vittnen, när du nu berövar dem en så stor och efterlängtad glädje? Ja, de jublade när vi började göra bot, som om de såg oss återvända från dödsrikets portar (Jes 38:10). Vad sker nu, om de ser att vi vänder ryggen åt paradisets port och att vi går tillbaka när vi redan har en fot i paradiset? Må kroppen stanna här nere, och låt oss upplyfta våra hjärtan!

Julaftonspredikan II:5

Innan arvtagarna är återställda, kommer arvet inte att bli det. Enligt apostelns vittnesbörd ropar hela skapelsen som i födslovåndor (Rom 8:22). Och vi står på arenan inför hela världen, inför både änglar och människor (1 Kor 4:9). Det är skrivet: De rättfärdiga samlas kring mig, ty du är god mot mig (Ps 142:8).
Martyrerna begär domens dag. Inte på grund av att de törstar efter hämnd utan därför att de längtar efter fullkomlig salighet som de då kommer att få åtnjuta. Av Gud får de följande svar: Var stilla ännu en liten tid tills era bröder nått sitt fulla antal (Upp 6:11). Det är sant att var och en fått en vit klädnad, men de bär inte två, så länge som vi inte är klädda på samma sätt. (Uppståndelsen är såsom en klädnad. I väntan på den får martyrerna en första: rättfärdighet – översättarens förklaring.) Som en garanti och borgen har vi deras kroppar, och dem förutan och oss förutan kan de inte bli fullkomliga. Därför säger aposteln om patriarker och profeter: Gud har förutbestämt något bättre åt oss, och därför skall de uppnå fullkomligheten först tillsammans med oss (Heb 11:40).
Tänk om även vi kunde föreställa oss hur de inväntar vår ankomst, hur de längtar efter oss, hur uppmärksamt de söker oss och med vilken lycka de hör det goda som sägs om oss!

Julaftonspredikan II:4

Juda och Jerusalem, frukta icke, även om ni inte redan nu kan nå den fullkomlighet ni önskar. Må biktens ödmjukhet ersätta er vandels ofullkomlighet. Ty Guds ögon ser den. Därför har han givit sina befallningar som skall följas noga (Ps 119:4). Så när vi ser de brister som kännetecknar vår ofullkomlighet och att vi inte kan göra det som vi bör, kan vi ta vår tillflykt till barmhärtigheten och säga: Din nåd är mer värd än livet (Ps 63:4). Och om vi inte kan ikläda oss oskuld och rätt, kan vi åtminstone framträda i bekännelsens skrud. Syndabekännelse är skönhet inför Guds ansikte (Ps 96:6) under förutsättning att den, såsom vi tidigare sagt, inte kommer endast från läpparna, utan från hela människan och att alla ben i vår kropp säger: Herre, vem är som du (Ps 35:10), utifrån vår väntan på fred och längtan efter försoning med Gud.
Till dessa människor är det sagt: Juda och Jerusalem, frukta icke; i morgon skall ni gå hädan. Och så snart själen lämnar kroppen, kommer all dess kärlek och längtan som är spridd och bunden utöver hela världen att lämna denna vidhänglighet och Herren kommer att vara med er.
Detta kan tyckas vara ett överdrivet hopp, om ni ser till er själva och inte till det goda som väntar er. Men är inte detta vad hela världen väntar på? Allt skapat har lagts under tomhetens välde (Rom 8:20). Människan, som Gud satte över sitt hus, och till härskare över allt han ägde, har fallit (Ps 105:21). I samma ögonblick fördärvades hela arvet, luftens temperaturbalans gick förlorad, marken som Adam brukade förbannades (1 Mos 3:17) och allt blev lagt under förgängligheten.

Julaftonspredikan II:3

Den nya återlösningens, nyskapelsens och den eviga lycksalighetens dag har börjat gry (Resp. Hodie nobis in Nativ. Domini). Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada (Ps 118:24) ty i morgon skall vi gå hädan. Vad skall vi lämna, om inte världens och kroppens fängelse, behovens bojor, nyfikenhetens fåfänga och behag? Allt som mot vår önskan utgör hinder för vår inre längtan.
Vad har vår ande att göra med den jordiska verkligheten? Varför söker och njuter den inte av den andliga verklighet som den längtar efter? Ni andeväsen därovan, vad har ni gemensamt med tingen här nere? Sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden (Kol 3:1 f). Den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar (Vish 9:15).
Vår eländiga kropps många behov förlamar oss. Vår kladdiga längtan och jordisk njutning hindrar oss från att flyga bort omedelbart eller en och annan gång. Men frukta inte, i morgon skall ni gå hädan och lämna fördärvets grop och den djupa dyn (Ps 40:3). Frukta inte i morgon skall ni gå hädan och lämna denna dödens kropp (Rom 7:24) och syndens fördärv. Lev denna dag i Kristus och vandra så som han själv vandrade. Den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde (1 Joh 2:6). Frukta inte, i morgon skall ni gå hädan och kommer för alltid att vara med Herren (1 Tess 4:16). Eftersom det är uttryckligen sagt: Herren skall vara med er, kan vi förstå det så här: medan vi lever i kroppen (2 Kor 5:6) kan vi leva med Herren genom att hålla oss till hans vilja, men han är inte med oss för att samtycka till vår vilja. Om vi redan vill vara fria beror det på att vi längtar efter att bryta upp och gå hädan. Men Gud har sina skäl att skjuta upp det. I morgon skall vi bryta upp och Herren skall var med oss. Och då vill han det som vi vill och oenighet råder inte mellan vår och hans vilja.

Julaftonspredikan II:2

Till dessa människor säger vi: var inte rädda. Dem tröstar vi, men inte dem som är okunniga om fridens väg. Ty om man säger till de senare: i morgon skall ni gå hädan, känner de sig hotade och inte tröstade. Endast de som vill bryta upp (Fil 1:23)och gå hädan ser friden. De vet att deras jordiska boning rivs ner och att de skall få en boning av Gud (2 Kor 5.1). De har ingenting gemensamt med dem som är hemgivna åt meningslöshet och älskar sina bojor. När dessa människor dör kan man inte gärna säga att de går bort, eftersom de snarare går in. De går till ett fängelse i mörker och helvete, i ställer för ljus och frihet.
Men till er är det sagt: frukta inte, i morgon skall ni gå hädan och hos er finns det inte rum för fruktan. Ni har förvisso många fiender. Köttet är den närmaste av alla fiender. Den nuvarande tidsåldern är ond (Gal 1:4) och tränger in i er från alla håll. Herrarna över denna mörkrets värld i himlarymderna (Ef 6:12) lägger hinder i er väg. Men frukta inte, i morgon skall ni gå hädan, dvs snart. I morgon betyder snart. Det är det som får den helige Jakob att säga: Framledes skall min rättfärdighet vara mitt vittne (1Mos 30:33). Det handlar här om de tre dagar om vilka vi läser: Han ger os liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp (Hos 6:2). En dag under Adam, en annan i Kristus och en tredje med Kristus. Därför fortsätter texten: så att vi får leva inför honom. Låt oss lära känna honom (Hos 6:2-3).
Vi sjunger: I morgon skall ni gå hädan och Herren skall vara med er. Dessa ord riktar sig till dem som minskat sina dagar med hälften, (Första dagen: Adam, synd och vår födelse. Andra dagen: Kristi dag. Minska med hälften betyder att avstå från den första dagen och välja den andra. Översättarens förklaring.) av vilka födelsedagen är förintad (Job 3:3), med andra ord Adams dag, syndens dag som Jeremia förbannar: Förbannad den dag då jag föddes (Jer. 20:14). Alla föds vi denna dag och må den dö i oss alla. Mörkrets och molnens dag, töcknets och dunklets dag (Sef 1:15). En dag som Adam gjort åt oss, en dag som fienden gjort åt oss när han sade: era ögon skall öppnas (1 Mos 3:5).

Julaftonspredikan II:1 forts

Ni är således de sanna judarna, om ni genom hela ert liv bekänner att ni är syndare och förtjänar de hårdaste straff, att Gud är själva godheten och att han efterskänker er de eviga straff ni har förtjänat i utbyte mot obetydliga och övergående bestraffningar. Den som emellertid inte gärna vill göra bot, tycks i handling visa att han inte behöver botgöring. Den som inte bekänner sina synder eller hävdar att han inte har behov av det, bekänner inte Guds godhet.
Men om ni är sanna judar och det sanna Jerusalem har ni ingenting att frukta. Jerusalem är en fredsvision. Vision och inte ägodel. Han har skaffat frid till stadens gränser (Ps 147:14), inte vid infarten eller i centrum. Om ni inte har frid – fullkomlig frid kan ni inte få i denna världen – betrakta den, rikta er blick, uppmärksamhet och längtan till den. Må ert hjärtas ögon vända sig åt samma håll och må er vilja inrikta sig på frid. Så kommer ni att göra allt av kärlek till denna frid som övergår allt förstånd (Fil 4:7). I allt vad ni gör har ni ett enda mål, nämligen att bli försonade för att få frid med Gud (Rom 5:1).