Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (10)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Det är tydligt att även änglarnas vägar leder i samma riktning. När änglarna stiger upp för att betrakta Gud, söker de sanningen. När de önskar den mättas de av den, och när de mättas av den vill de ha mer av den. När de sedan stiger ner visar de oss barmhärtighet genom att bevara oss på våra vägar. Ty de är andar som har ett uppdrag och är utsända för att tjäna oss (Heb 1:14). De är våra tjänare och inte våra herrar. Däri liknar de den ende Sonen som inte kom för att bli tjänad, utan för att tjäna (Matt 20:28) och som levde bland sina lärjungar som en tjänare (Luk 22:27).
Änglarnas vägar leder dem till kärlekens salighet och lydnad. För oss innebär de att vi dels får Guds nåd och dels bevaras på våra vägar. Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar i all nöd och längtan. I annat fall skulle du riskera att springa på dödens vägar (jfr Jer 21:8), d.v.s. att utifrån trångmål hemfalla åt envishet eller utifrån lystnad åt förmätenhet. Då skulle det inte längre handla om människans vägar utan om demonernas.
Blir inte människor lätt envisa, när de låtsas tro eller tror att de verkligen behöver något? Oavsett vad du predikar, så kan jag vad jag kan och något mer kan jag inte. I mitt ställe skulle du tänka på ett ”annat sätt” säger en poet.
Hemfaller man inte åt förmätenhet genom att låta sig drivas av alltför våldsam åtrå?

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (9)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Inte bara de goda andarnas vägar, utan även de utvaldas bär till Herrens vägar (Ps 18:22). Det första steget för en stackars människa som reser sig ur sina lasters djup är den barmhärtighet som hon visar sin moders son (1 Mos 27:29) och hans själ, samtidigt som hon behagar Gud (jfr Syr 30:24). Däri liknar hon Gud i hans oändliga medlidande. Hon känner sitt hjärta genomborras av en lans med honom som fick en lans uppstucken i sin sida (Joh 19:34). I sin tur dör även denna människa på något sätt för sin frälsnings skull, eftersom hon inte skonar sig själv.
Detta första medlidande griper den människa som återvänder till sitt hjärta (Jes 46:8) och leder henne till hennes innersta och mest personliga hemligheter. Det återstår bara för henne att fortsätta på denna kungliga väg (jfr 4 Mos 21:22) och gå framåt ända till sanningen och låta hjärtats ånger följas av läpparnas bekännelse, vilket vi ofta har uppmanat er till. Ty hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning (Rom 10:10). När man kommit tillbaka till sitt hjärta blir man nödvändigtvis liten i egna ögon, som Sanningen säger: Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3). Man skall inte blunda för det som man inte kan vara ovetande om, och att man är förminskad till ingenting (Ps 73:22 Vulg). Man skall inte skämmas för att ta fram det i sanningens ljus, som man tidigare inte utan medlidande kunde se i det fördolda. På så vis slår en människa in på barmhärtighetens och sanningens vägar som är Guds och livets vägar. De leder till frälsning för de människor som går dem.

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (8)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Betrakta även hur tydligt Herren kommer till oss. I det som han redan har gjort möter du en barmhärtig frälsare, och i det som han har utlovat vid tidens slut skall du möta en rättvis domare. Då uppfylls kanske följande ord: Ty Gud älskar barmhärtighet och sanning, Herren ger nåd och ära (Ps 85:12). Om han redan vid sin första ankomst kom ihåg sin barmhärtighet och sanning för Israels hus (Ps 98:3), kommer han också att minnas den vid sin sista ankomst, även om han skall döma jorden med rättvisa och folken i sanning (Ps 96:3). Han kommer emellertid inte att döma utan barmhärtighet, utom när det handlar om någon som inte visat barmhärtighet.
Dessa är evighetens vägar, om vilka du kan läsa hos en profet: Jordens höjder sjunker, när Herren går sina eviga vägar (jfr Hab 3:6). Jag har något i handen med vars hjälp jag lätt kan bevisa det: Herrens nåd varar från evighet till evighet (Ps 103:17). Och Herrens sanning varar i evighet (Ps 117:2). På dessa två vägar har jordens höjder sjunkit, d.v.s. de högmodiga demonerna och herrarna i denna mörkrets värld (Ef 6:12) som inte lärt känna barmhärtighetens och sanningens vägar och inte minns Herrens vägar.
Vad har för övrigt han att göra med sanningen som är lögnare och lögnens fader (Joh 8:44)? Du kan läsa om honom att han står utanför sanningen (Joh 8:44). Som ett bevis på avståndet mellan honom och barmhärtigheten har vi det elände som han har tillfogat oss. När var han någonsin barmhärtig som redan från början var en mördare (Joh 8:44)?
Den som är hård mot sig själv, vem skulle han vara god emot (Syr 14.51)? Kan man göra sig själv mer illa än genom att aldrig beklaga sin egen orättfärdighet eller att aldrig känna sitt hjärta genomborras vid tanken på sin egen fördömelse? En sådan människas lögnaktiga förmätenhet får henne att lämna sanningens väg (jfr Vish (5:6), och hennes grymma envishet stänger barmhärtighetens väg för henne. Hon kan aldrig någonsin finna barmhärtighet inom sig själv eller möta Herrens barmhärtighet.
Så har dessa uppblåsta kullar sjunkit inför evighetens vägar (Hab 3:6 Vulg) . Ty långt borta från Herrens raka vägar (jfr Hos 14.10) har deras krokiga och slingrande väg för dem inneburit mindre väg än avgrund, där de störtat ned.
Hur har det inte gagnat vissa kullar att med vishet sjunka ned och ödmjuka sig för sin frälsning? Detta har för dem inte inneburit att de avlägsnat sig från de eviga vägarnas rättskaffenhet, utan dessa vägar har fått dem att sänka sig. Ser man inte att just dessa världsliga höjder sjunker, när de stora och mäktiga böjer sig inför Herren i hövisk underkastelse och tillber hans fotspår (Jes 60:4)? Sjunker de inte, när de vänder sig bort från flärdens och grymhetens olycksbringande höjder och vänder sig till barmhärtighetens och sanningens blygsamma stigar?

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (7)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Jag förmodar att ni också vill höra något om Herrens vägar. Ni kanske tycker att jag hade mycket höga tankar om mig själv, när jag lovade att visa dem för er. Men man kan läsa att han själv skall lära oss sina vägar (Ps 25:9). Vem annars kan man lita på? Han lärde oss sina vägar, när han öppnade profetens mun för att få honom att säga: Alla Herrens vägar är nåd och trofasthet (Ps 25:10). Det är så, d.v.s. i barmhärtighet och sanning som han kommer till varje enskild människa, liksom till alla människor tillsammans.
Men där man förlitar sig för mycket på Guds barmhärtighet och glömmer hans sanning, är han emellertid ännu inte närvarande. Men han finns inte heller där skräck råder, på grund av att man bara minns hans sanning och inte den tröst som hans barmhärtighet ger. Den som inte bejakar hans barmhärtighet där den verkligen är vandrar inte i sanningen, liksom barmhärtigheten inte kan vara sann utan sanningen. Där barmhärtighet och sanning möts skall rättfärdighet och frid kyssas (Ps 85:11), och han som tagit sin boning i freden (jfr Ps 76:3 Vulg) kan inte vara långt borta.
Vad har vi inte kunnat höra och lära oss av det som våra fäder berättat (Ps 74:3) om denna lyckliga förening mellan barmhärtighet och sanning! Profeten säger: Din nåd och din trofasthet har alltid bevarat mig (Ps 40:12). Och på ett annat ställe: Ty din nåd är inför mina ögon, och jag vandrar i din sanning (Ps 26:3). Och Herren säger om sig själv: Min trofasthet och min nåd skall vara med honom (Ps 89:25).

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (6)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Vilka är nu de heliga änglarnas vägar? Säkert de som den ende Sonen (jfr Joh 1.18) tänkte på, när han sade: Ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen (Joh 1:51). Deras vägar är uppstigande och nedstigande. De stiger upp på grund av vad de är, och de stiger ner eller snarare sänker sig deltagande på grund av oss. Dessa saliga andar stiger upp för att betrakta Gud och stiger ner av medlidande med dig, för att bevara dig på alla dina vägar. De stiger upp inför hans ansikte, och de stiger ner på tecken av honom, ty han har för din skull befallit sina änglar. När de stiger ner går de inte miste om att se hans härlighet, ty de ser alltid Faderns ansikte (Matt 18:10).

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (5)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Bröder, jag vill att ni skall veta (jfr Rom 1:13) hur man slår in på eller snarare faller in på dessa vägar. Det slår mig just nu att det första steget består av att dölja sin svaghet, orättfärdighet och onyttighet. När människan skonar sig, smickrar sig och menar sig vara någonting, trots att hon ingenting är, bedrar hon sig själv (Gal 6:3).
Det andra steget är avsaknad av självkännedom. Om man genom det första steget i onödan binder fikonlöv omkring sig (1 Mos 3:7), återstår det att inte blunda för sina dolda sår, särskilt som den enda avsikten med fikonlöv är att man inte skall se såren?
Om någon avslöjar dessa sår, anstränger man sig av alla krafter för att förneka dem, och man tar till aggressiva ord för att urskulda sina synder (jfr Ps 141:4 Vulg). Detta är det tredje steget som redan står förmätenheten mycket nära och gränsar till den. Vad ont fruktar man att ytterligare göra, om man tillåter sig att försvara sig? Dessutom är det svårt för en människa att inte falla omkull i mörkret på en hal väg (jfr Ps 35:6), när Herrens ondskefulla ängel förföljer henne och driver henne framåt.
Det fjärde steget - eller snarare fallet - består av förakt enligt Skriftens ord: Den ogudaktige som nått ondskans djup visar förakt (Ords 18:3). Följden är att brunnen allt mer sluter sin öppning över en sådan människa (jfr Ps 69:16), allteftersom föraktet utlämnar henne åt obotfärdighet och obotfärdigheten förhärdas till envishet. Det är den synd för vilken det inte finns någon förlåtelse varken i denna eller den kommande världen (Matt 12:32), ty ett hårt och förstockat hjärta (jfr 2 Mos 4:21) fruktar inte Gud och bryr sig inte om människor (jfr Luk 18:4). Den som förenar sig med djävulen på alla hans vägar är uppenbarligen av en och samma ande med honom (jfr (1 Kor 6:17).
Beträffande människans vägar som vi ovan har beskrivit finns det sådana, om vilka det är det sagt: Era prövningar har inte varit övermänskliga (1Kor 10:13), ty det är mänskligt att synda. Vem vet däremot inte att djävulens frestelser är främmande för människans natur? Såvida inte vanan hos en del har blivit till en andra natur. Även om det går så för vissa människor, är det inte utmärkande för människan att framhärda i det onda, utan för djävulen.

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (4)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Låt oss nu betrakta demonernas vägar, så att vi kan akta oss för dem och undfly dem. Deras vägar är förmätenhet och envishet. Vill ni veta hur jag vet detta? Betrakta deras herre! Hans tjänare liknar honom. Betrakta sedan hur hans vägar började. Störtade han inte påtagligt i oerhörd förmätenhet, när han sade: Jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jag vill göra mig lik den Högste (Jes 14:13)? Vilken djärvhet! Vilken avskyvärd förmätenhet! Är det inte där de ligger, ogärningsmännen, slagna till marken, ohjälpligt fallna (Ps 36:13)? Jo, förmätenhet hindrar dem från att hålla sig på benen, och envisheten förbjuder den som har fallit och en gång blivit nedslagen att resa sig (jfr Ps 41:9). På grund av förmätenhet avlägsnar sig Anden, och på grund av envishet kommer han inte tillbaka.

Demonernas förmätenhet är förvånande, och deras envishet är inte mindre förvånande. Deras högmod blir hela tiden större så att de inte har någon möjlighet att vända tillbaka (Ps 55:20). De har slagit in på envishetens väg genom att inte lämna förmätenhetens. Vilket ondskefullt och förnedrat hjärta har inte de människobarn som går i demonernas fotspår och vandrar på deras vägar! Dessa onda andars alla ansträngningar går ut på att förleda oss att slå in på deras vägar, leda oss på dem och få oss att tillryggalägga dem till det mål som är förberett för dem (Matt 25:41).
Fly därför förmätenhet, för att din fiende inte skall kunna glädja sig på din bekostnad (Syr 23:3). Ty han har sin största glädje i dessa två vägar. Av erfarenhet vet han hur mödosamt det är för dig att ta dig upp ur en sådan avgrund.

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (3)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Bröder, låt oss därför utforska våra vägar. Låt oss också ta reda på vilka som är demonernas, de saliga andarnas och Herrens vägar. Sanningen att säga överstiger detta min förmåga, men ni får hjälpa mig genom era böner, så att Gud öppnar sitt vetandes skatt, och min muns frivilliga offer behagar honom (Ps 119: 108).
Människobarnens vägar består av trångmål och begär (jfr Jer 32:19). Båda leder oss och för oss med sig, även om vi tycks vara mer tvingade av trångmål och lockade av begär.
Trångmålen tycks vara särskilt relaterade till kroppen. De är inte enkla, utan innebär många omvägar som vållar många skador. Däremot erbjuder de få, om ens några, fördelar. Finns det någon människa som inte vet att det är olika trångmål som styr människan? Och vem kan förklara denna olikhet? Vi lär oss genom erfarenhet, och vi blir insiktsfulla genom lidande. Var och en upptäcker, när han behöver ropa till Herren (jfr Ps 3:5), inte för att säga ”befria mig från mitt trångmål”, utan ”mina trångmål” (Ps 25:17).
Om man inte slår dövörat till den vises undervisning, vill man bli befriad inte bara från trångmålens väg utan även begärets. Vad säger han då? Följ inte dina begärelser, och han fortsätter: utan hejda dina lustar (Syr 18:30). Ty av dessa två onda ting är det långt bättre att påverkas av trångmål än av begär. Det första är mångfaldigt, men det andra kan mångfaldiga sig gränslöst på alla möjliga sätt. Begäret har sina rötter i hjärtat. Det omfattar så mycket mer, eftersom själen är mer än kroppen (jfr Matt 6.25). Människan tycker att dessa två vägar är goda, men till slut sjunker de bara i helvetets djup (jfr Ords 16:25).
Om du har funnit människans vägar, undersök då om det inte är sagt om dem: På deras vägar finns bara bedrövelse och olycka (Ps 14:3 Vulg) Ja, bedrövelse i trångmål och olycka i begär. Varför för begär med sig olycka och inte lycka, vilket man skulle kunna tro? Vad sker, om den eftertraktade lyckan verkar le mot någon i form av ett överflöd av jordiska ägodelar? En sådan människa blir ännu olyckligare, när hon med än större lidelse lyckligt omfamnar sin olycka, så att hon drunknar i den och förtärs av den.
Vilket elände för de människobarn som är invaggade i denna falska och bedrägliga lycka. Vilket elände för den människa som påstår: Jag är rik och saknar ingenting, och inte är medveten om att hon är fattig och naken, eländig och ömkansvärd (Upp 3:17). Trångmål kommer i själva verket från kroppens svaghet, och begär från hjärtats svält och glömska. Om själen går och tigger ute, beror det på att den har glömt att äta sitt bröd (jfr Ps 102:5). Om den längtar mycket efter jordiska ting, beror det på att den tänker mycket lite på himmelska.

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (2)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Saliga är våra bröder som redan är befriade från jägarnas snara (Ps 91:3). De har lämnat soldaternas tält och kommit till vilans förgårdar. De behöver inte längre frukta något ont. De har slutgiltigt slagit sig till ro i hoppet (Ps 4:9 Vulg). Till en av dem eller snarare till deras skara är det sagt: Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda (Ps 91:10).

Märk väl att detta löfte inte är riktat till en människa som följer sina lägsta instinkter, utan till den som i sin kroppslighet vandrar efter Anden (Rom 8:4). Hos den första kan man inte skilja mellan henne själv och hennes hydda. Allt är förvirrat inom henne, som hos en Babylons son (jfr Jer 50:2). En sådan människa är bara kropp, och Anden bor inte i henne (1 Mos 6:3). Hur skall det onda kunna vara frånvarande, där det godas ande inte bor (jfr Ps 143 :10)? Det är oundvikligt att plågan kommer dit, där det onda härjar. Det onda drar alltid med sig bestraffning.
Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda. Detta är förvisso ett stort löfte. Men varifrån kommer hoppet? Hur skall jag kunna undvika och fly från det onda och plågan? Hur skall jag kunna avlägsna mig från dem, så att de inte nalkas mig? Med vilka förtjänster? Med vilken strategi? Med vilken kraft?
Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar (Ps 91:11) Vilka är de vägar där du undviker det onda (jfr Ps 37:27) och som låter dig undkomma den kommande vreden (Matt 3:7)? Vägarna är många och olika. De är farliga för dem som färdas på dem. Det finns stora möjligheter att gå vilse med så många vägkorsningar, om man inte vet vad man skall gå efter när man väljer väg. Änglarna har inte fått befallning att bevara oss på alla tänkbara vägar, utan bara på våra vägar. Det som vi således behöver när det gäller vissa vägar är inte att bli bevarade på dem, utan bevarade från dem.

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (1)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Det är skrivet och i sanning skrivet: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss (Klagov 3:22), ty han har inte utlämnat oss åt fiendens hand (Est 14:6 Vulg). Outtröttligt och uppmärksamt vakar han över oss (Jer 31:28) i sin makalösa mildhet. Nej, han som beskyddar Israel, han sover inte, han slumrar inte (Ps 121:4). Och detta är nödvändigt, ty han som angriper Israel sover och slumrar inte heller. Såsom den ene har omsorg om oss och sörjer för oss (jfr 1 Pet 5:7), vinnlägger sig den andre sig om att döda och skada oss (jfr Joh 10:10). Det enda han bryr sig om är att hindra den som avlägsnat sig att återvända (jfr Jer 8:4).
Vi är däremot ouppmärksamma eller i varje fall är vi inte så respektfulla som vi bör vara mot honom som leder allt. Vi brister i uppmärksamhet mot honom som skyddar oss och de nådegåvor han frikostigt ger oss. Vi är otacksamma mot den nåd, eller rättare sagt, den mångfaldiga nåd genom vilken han förekommer oss och kommer oss till hjälp. Ibland fyller han själv vår själ med ljus (jfr Jes 58:11), ibland besöker han oss genom änglar, ibland undervisar han oss genom människor, ibland tröstar han oss och undervisar oss genom den heliga Skrift. Ty allt vad som har blivit skrivet, står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp (Rom 15:4). Med rätta säger han för att undervisa oss för att vårt tålamod skall få oss att hoppas. Ty enligt ett annat ord gör förståndet en människa tålmodig (Ords 19:11). Uthålligheten skapar fasthet och fastheten hopp (Rom 5:4).
Varför är det bara vi som är frånvarande och försummar oss själva? Döljer vi faran för oss under förevändning att hjälp når oss från alla håll? Det vore i så fall snarare ett skäl till en mer vaksam uppmärksamhet. Detta åligger oss i hög grad. I annat fall skulle vi inte vara föremål för en sådan omsorg i himlen och på jorden. Nej, ett sådant skydd skulle inte omgärda oss på alla håll, om vi inte vore omgivna av oräkneliga bakhåll.

Qui Habitat, tionde predikan över vers 10 (6)

Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda

Bröder, vad håller vi på med? Jag måste nog räkna med förebråelser. Ty vår och er gemensamma store abbot har som bekant bestämt att vi så här dags inte skall lyssna till predikningar, utan arbeta med våra händer. Men jag tror att han lätt förlåter oss, särskilt som han inte har glömt hur broder Romanus som betjänade honom, fromt lurade honom i tre års tid när han levde i en grotta. Vi läser att Romanus i all fromhet stal några timmars uppmärksamhet från sin abbot, Benedikt, när han vissa dagar kom med bröd till honom, vilket denne hade kunnat undvara.
För egen del tvekar jag inte att ge många av er mycket annat andligt som förnöjer er. Och själv avstår jag inte från det som jag delar med mig av till er. Tvärtom, ja med större garanti, avnjuter jag bättre tillsammans med er allt det som Herren ger. Denna föda blir inte mindre av att delas ut, utan blir mer i den utsträckning man betjänar sig av den.
Men när jag någon gång talar till er vid tillfällen som är ovanliga för vår orden, handlar vi inte självsvåldigt, utan enligt våra vördade bröders och abbotskollegors vilja som ålägger oss att göra det, även om de själva absolut inte tillåter sig det. De vet nämligen att jag har ett annat skäl för detta och ett personligt behov. Jag skulle inte tala till er nu, om jag kunde arbeta tillsammans med er. Ett sådant ord skulle kanske för er vara mer verkningsfullt, i varje fall skulle det vara mer tillfredsställande för mitt samvete. Men detta är mig inte givet på grund av mina synder som har försatt mig i detta tillstånd. Ni vet hur betungande mina många fysiska krämpor är, och hur lite tid jag förfogar över. Måtte även jag finna en plats i Guds rike, även som en av de minsta, trots att jag inte själv gör det som jag predikar för andra (jfr Matt 23:2).

Qui Habitat, tionde predikan över vers 10 (5)

Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda

Man kan konstatera att synden inte bara bor i en del människor, utan att den så till den grad styr dem (jfr Rom 5: 21), att den inte verkar kunna komma dem närmare eller längre in i dem, utom möjligtvis när den dominerar på ett sådant sätt att det inte längre finns någon som helst möjlighet att undkomma. Det finns andra människor hos vilka synden förblir, men utan att ha överhand och behärska dem. Den verkar vara uppryckt men ännu inte fördriven, nedkastad men inte bortkastad.
Så var det säkerligen inte från början (jfr Matt 19:8) med våra första förfäder, innan de överträdde förbudet. Synden härskade inte och fanns inte ens. Men redan då verkar den ha hållit sig i närheten, ty den trängde snabbt in i dem. Hotade inte Gud dem med syndastraff? Den lurade vid dörren (jfr 1 Mos 4:7) och hade ännu inte trängt in i deras kroppar, när Gud sade till dem: När ni äter av kunskapens träd, skall ni döden dö (1 Mos 2:17).
Men salig är vår väntan, saligt är vårt hopp, ty uppståndelsen kommer att bli mycket härligare, än vad människans situation var från början så att ingen skuld, inget straff, inget ont och ingen plåga skall råda eller bo i oss. Det kommer att vara omöjligt för dem att bo i eller styra vår själ och kropp. Inget ont skall drabba dig, står det i psalmen, och ingen plåga skall nalkas din hydda. Ingenting kommer att vara så avlägset, som det som inte längre kan vara närvarande.

Qui Habitat, tionde predikan över vers 10 (4)

Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda

Som vi redan har påpekat bör man alltid komma ihåg att själens sanna liv är Gud. Även mellan dem skapar det onda en skilsmässa. Men detta är själens onda och ingenting annat än synden. Man kan alltid skämta och finna behag i sysslolöshet, men det hindrar inte dessa tvillingormar att komma nära för att beröva oss våra två liv, kroppens och hjärtats. Varför sover vi inte lugnt? Därför att vårdslöshet inför en allvarlig fara inte är tecken på trygghet utan förtvivlan.

Vi måste verkligen önska att bli fria från dessa två onda ting och för närvarande akta oss mer för synden än för syndastraff och att undvika det onda mer än plåga. Detta må vi göra med största uppmärksamhet, ty det är mycket farligare och olyckligare för själen att skiljas från Gud än från kroppen.
När all synd har avlägsnats (jfr 2 Thess 2:7), och dess orsak inte längre finns, försvinner även dess följd. När på så sätt det onda inte har någon tillträde till dig, finns det inte någon möjlighet för plågan att nalkas din hydda. Oavsett vad straffet består av, kommer det att vara lika avlägset från den yttre människan som skulden är från den inre. Ty det är inte sagt: ”Inget ont skall vara i dig och ingen plåga i din hydda”, utan inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas.

Qui Habitat, tionde predikan över vers 10 (3)

Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda


Jag vill emellertid inte säga att du skall hata din kropp (jfr Ef 5:29). Älska den som en gåva som du har fått till hjälp (jfr 1 Mos 2:18) och som är ämnad att dela den eviga saligheten tillsammans med dig. Må själen älska kroppen utan att tro att den själv skall förvandlas till kropp, och utan att Herren skall behöva säga: Min ande skall inte bli kvar i människorna för alltid, eftersom de dock är kött (1 Mos 6:3). Själen må älska sin kropp, men akta på att leva sitt eget liv. Adam må älska sin Eva, men han må inte älska henne så att han lyssnar mer på hennes röst än Guds (jfr 1 Mos 3:17). För övrigt är det till gagn för kroppen, om du älskar den på ett sådant sätt att du nu besparar den att tillrättavisas och agas av Fadern och inte samlar en skatt åt den i form av den eviga fördömelsens vrede (jfr Rom 2:5).
Huggormsyngel, säger Johannes Döparen, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen (Matt 3:7). Det är som om han ännu uttryckligare sade: Gör bot, så att Herren inte vredgas på er (Ps 2:12 Vulg). Stå ut med käppen som rättar er (Ords 29:15)29 så att ni inte behöver erfara hammaren som krossar er (Jer 23:29).
Hur kan oandliga människor säga till oss: ”Ert liv är omänskligt. Ni skonar inte er kropp”? Det stämmer. Vi skonar inte fröna. Men hur skulle vi kunna ta hand om dem på ett bättre sätt? Är det inte bättre att de förnyar och förökar sig i åkern, i stället för att ruttna bort i någon lada?
Boskapen ligger på gödselhögen (Joel 1:17 Vulg). Är det så ni tar hand om er kropp? Om vi är omänskliga för att vi inte skonar den, är ni mycket mer omänskliga som skonar den. Nu vilar vår kropp redan i hoppet (jfr Ps 16:9), medan ni måste se hur er måste utstå smälek i detta livet och det elände som väntar den i framtiden.
Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda. Här handlar det om två klädedräkter, ett slags dubbel odödlighet. Ja, vad beror döden på, om inte på att själen skiljs från kroppen? Därför säger man att en död kropp är själlös. Och vad är orsak till denna skilsmässa, om inte aktuella plågor, häftig smärta, kroppens nedbrytning och syndastraff? Med rätta fruktar och avskyr vår kropp den plåga som får den att lida av en bitter skilsmässa från själen, när föreningen med den är så ljuvlig och aktningsvärd. Men innan den kallas hem måste den gå igenom denna skilsmässa, antingen den vill eller inte. Kroppen måste stå ut med den tills den blir fullkomligt fri. Sedan kommer faran inte att nalkas din hydda.

Qui Habitat, tionde predikan över vers 10 (2)

Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda

I den vers av psalm 91 som vi i dag har uppgift att kommentera finns en princip som motsvarar en annan som vi inledningsvis nämnde: Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda (Ps 91:10). Denna vers förefaller mig mycket lätt att förstå, och en del av er har kanske redan gjort det. Ty ni är inte så obegåvade eller saknar andlig kunskap att ni inte kan skilja mellan er själva och era hyddor, liksom mellan det onda och det som författaren kallar plåga. Ni har säkert hört aposteln säga efter att ha utkämpat den goda kampen (2 Tim 4:7) att han snart måste lämna sitt tält (2 Pet 1:14). Men varför erinra om dessa apostelns ord? Kan en soldat vara okunnig om sitt tält, och skall man lära honom det utifrån exempel som lånats från annat håll?
Vi kan se att en del människor har bytt ut sitt tält mot en bostad i mycket skamlig fångenskap. Detta har de gjort, inte för att de vill leva ett soldatliv, utan ett ovärdigt liv i träldom. Dessutom - och det är verkligen löjligt - gör de fel och blir så glömska eller andligt galna att de inte tycks bry sig om någonting annat än sitt yttre tält. De är inte bara fullständigt okunniga om Gud (jfr 1 Kor 15:34), utan även om sig själva. De är döda i hjärtat (jfr Ps 31: 13 Vulg) och koncentrerar all omsorg till det kroppsliga och är inte uppmärksamma på någonting annat än tältet, som om de trodde att det aldrig skulle falla ihop? Men med nödvändighet faller det samman, och det sker inom kort. Underskattar de inte sig själva, när de ägnar sig så mycket åt det kroppsliga? Man kan tro att de inte uppfattar sig själva som annat än kropp. Har de inte fått sin själ i onödan (jfr Ps 24:4 Vulg)? De ger intryck av att vara fullständigt okunniga om den?
Och om du skiljer ädel metall från slagget, så skall du få tjäna mig som mun (Jer 15:19), säger Herren. Det betyder att om du klokt skiljer mellan din yttre och inre varelse, behöver du inte vara rädd för någon plåga för din hydda eller något ont för egen del, varom det sägs: Vänd dig bort från det som är ont, och gör det goda (Ps 37:27). Detta onda berövar själen dess själ och skapar ett avstånd mellan dig och Gud. När detta onda råder som en kropp utan själ, är själen utan Gud, och den är verkligen död i sig själv (Jak 2:17), likt de människor om vilka aposteln sade att de lever i världen utan Gud (Ef 2:12).

Qui Habitat, tionde predikan över vers 10 (1)

Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda

Följande princip är varken min eller ny för er, tvärtom är den allmänt känd: ”Beträffande alla viktiga trossatser är det lättare att veta och farligare att vara okunnig om, vad de inte betyder, än vad de betyder.” Samma sak kan utan svårighet sägas om hoppet. En människa som har gått igenom stora svårigheter förstår mycket lättare vad hon kommer att bli befriad ifrån än vad hon kommer att få njuta av.

Det finns i själva verket ett nära släktskap mellan tro och hopp, så att det som tron tror om framtiden, börjar hoppet redan att hoppas på. Med rätta definierar aposteln tron som grunden för det som vi hoppas på (Heb 11:1). Ingen kan hoppas på något som han inte tror på - lika lite som man kan måla på tomrum! Tron uttrycker sig så här: ”Gud har berett stora ting som överskrider all kunskap för sina trogna.” Och hoppet tillfogar: ”De är bevarade för mig.” Och slutligen avrundar kärleken som nummer tre med orden: ”Jag springer till dem.”
Men som jag redan har sagt, är det mycket svårt eller t.o.m. helt omöjligt att få kunskap om dessa tings natur, utom för den människa för vilken Anden har uppenbarat det (jfr 1 Kor 2:10) enligt apostelns ord: Vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9). Utan att vara så fullkomlig som man kan vara medan man fortfarande lever i denna dödliga kropp (jfr 2 Kor 4:11) - i detta sammanhang borde man kanske tala om ofullkomlig fullkomlighet, om jag får uttrycka mig så - skulle aposteln inte säga: Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga (Fil 3:15), utan att hänvisa till det som han tidigare sagt: Inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig (Fil 3:12). Så fullkomlig som man således kan vara, och även i Paulus fall, är man tvungen att bekänna med honom, att vi för närvarande bara har en partiell kunskap. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte(1 Kor 13:12).
Med skärpa inpräntar Gud i sin godhet och försyn det som människan för närvarande har lättast att förstå. Det är typiskt för dem som är bedrövade att betrakta svunnen möda som höjden av lycka och frånvaro av elände som fullkomlighet och salighet. Detta får profeten att säga: Min själ, vänd nu åter till din ro, ty Herren har gjort väl mot dig (Ps 116:7). Och utan att räkna upp de välgärningar som gjort honom salig, tillägger han bara: Ja, han har räddat mitt liv från döden, mitt öga från tårar, min fot ifrån fall (Ps 116:8). Med dessa ord antyder han klart vilken frid och vilka Herrens välgärningar som han tror sig finna, när han blir befriad från vedermödor och faror.

Qui Habitat, nionde predikan övers vers 9 (9)

Ty du, Herre, är mitt hopp,du har gjort den Högste till din tillflykt

En människa som söker honom får med rätta svaret: Du har gjort den Högste till din tillflykt. Ty en människa som törstar efter Gud så mycket försöker inte att likt Petrus göra en hydda åt honom på ett jordiskt berg (jfr Matt 17:4), eller att likt Maria röra vid honom här nere på jorden (Jfr Joh 20:17). Nej, hon ropar: Skynda iväg, min vän, lik en gasell eller lik en ung hjort, upp på Bethels berg (HögaV 8:14). Hon har hört honom säga: Om ni älskade mig, skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag (Joh 14:28). Hon har hört honom säga: Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader (Joh 20:17). Eftersom hon inte längre är okunnig om himlens hemliga plan, ropar hon med aposteln: Även om vi kände Kristus enligt köttet, så gör vi det inte nu längre (2 Kor 5:16).

Bethels berg, säger hon, det vill säga ovan härskare och makter (Ef 1:21), ovan änglar och ärkeänglar, keruber och serafer, är det berg där Guds hus står (jfr Jes 2:2), vilket namnet Bethel betyder. Ja, det är på Faderns högra sida, där Fadern inte längre är större än Sonen (jfr Joh 14:28), det är på den Högstes högra sida som hon vill hålla fast honom, som är jämlik med den Högste. Bröder, det eviga livet består i att bekänna Fadern som sann Gud och honom som han har sänt (Joh 17:3), Jesus Kristus, inte mindre sann Gud med Fadern - en enda Gud, ovan allt och välsignad i evighet (Rom 9:5). Amen.

Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (8)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

Bröder, jag tror att min utläggning av denna vers skulle ha varit tillräcklig, om profeten hade sagt: Ty jag hoppas på dig, vilket han gör i några andra psalmer.Men formuleringen: Du, Herre, är mitt hopp har en vidare och mer upphöjd betydelse, nämligen att man inte bara hoppas på honom, utan att han är ens hopp.

Formuleringen ”mitt hopp” ger tydligare uttryck för vad vi hoppas på, än på vem vi hoppas. Det finns måhända en del människor som av Herren vill ha allehanda materiella och andliga ting. Men den fullkomliga kärleken (jfr 1 Joh 4:18) törstar bara efter det högsta goda. Med sin längtans fulla kraft ropar den: Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig, frågar jag inte efter något på jorden. Gud är mitt hjärtas klippa och min del för evigt (Ps 73:25).

Det avsnitt ur profeten Jeremias bok som vi läste tidigare i dag belyser med några få ord dessa två former av längtan: Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom (Klagov 3:25). Lägg märke till med vilken vishet personerna skiftar. Han talar i pluralis om dem som hoppas på Gud, ty detta verkar vara gemensamt för många. Men han talar i singularis om den som söker Gud. Vilken enastående renhet, enastående nåd och enastående fullkomlighet att inte hoppas på någonting annat än Gud och att endast söka honom. Om Gud är god mot de förstnämnda, hur mycket godare är han inte mot den sistnämnde?

Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (7)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

Du har gjort den Högste till din tillflykt. Frestaren (jfr Matt 4:4) kommer inte att ha tillträde dit, baktalaren stiger inte dit upp, våra bröders avskyvärde åklagare (Upp 12:10) når inte dit.
Kom ihåg vad som sades i början av psalmen till den människa som står under beskydd av himmelens Gud, och som där finner en utväg att undkomma klenmod och andens storm (jfr Ps 55:9). Det finns två behov av att fly: yttre kamp och inre fruktan (2 Kor 7:5). Det skulle givetvis vara mindre nödvändigt att fly, om inre styrka med kraft kunde avhjälpa yttre oro, och om yttre lugn kunde ge styrka åt inre modlöshet.
Du har gjort den Högste till din tillflykt. Bröder, det är dit som vi ofta måste fly. Platsen är befäst (jfr Ps 71:3), och där behöver vi inte vara rädda för någon fiende. Om vi bara kunde få stanna där alltid! Men tiden är ännu inte inne. Det som nu inte är annat än en tillflyktsort, kommer en dag att bli vår boning, vår eviga boning. Medan vi väntar och inte får bosätta oss där, måste vi ofta återvända dit. Ja, i alla frestelser, all oro och nöd står en stad öppen för oss (jfr 5 Mos 19:2) dit vi kan fly. En moderlig famn tar emot oss. Bergsklyftor är förberedda åt oss (HögaV 2:14). Vår Guds innerliga barmhärtighet uppenbaras för oss (Luk 1:78). Det är inte förvånande om någon som försmår denna tillflyktsort inte förtjänar att undslippa fienden.

Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (6)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

Bröder, om man vill tillägna sig en sådan kunskap, måste man leva av tron (Rom 1:17), och ingen kan säga: Ty du, Herre, är mitt hopp, om inte Anden ger honom en inre övertygelse att följa profetens ord, nämligen att kasta alla bekymmer på Herren (Ps 55:23), i visshet om att han av honom skall få sin föda. Det är också vad aposteln Petrus manar oss att göra: Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er (1 Pet 5:7). Om vi är övertygade om detta, varför tvekar vi att kasta bort alla våra fåfängliga och eländiga förhoppningar som är onödiga och bedrägliga, för att i stället med hängiven själ och brinnande ande hålla oss till detta unika och tillförlitliga hopp, som är så fullkomligt och saligt?
Sök någonting annat att hoppas på, om det finns någonting som är omöjligt för Gud (Luk 1:37), eller ens svårt för honom. Han kan allt genom sitt ord (jfr Heb 1:3). Finns det någonting som är enklare än att uttala ett ord? Säkert, men jag vill inte att du skall förstå hans ord så. Om han har beslutat att rädda oss (Ester 13:9 Vulg), blir vi alltid befriade. Om han har velat levandegöra oss, är livet i hans vilja (Ps 30:6 Vulg). Om han vill ge oss evig lön, är det tillåtet för honom att göra vad han vill.
Även om du inte betvivlar hans förmåga att rädda, är du kanske misstänksam mot hans vilja att göra det. Men vittnesbörden om hans vilja är fullt trovärdiga (jfr Ps 93:5). Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13). När har någon som hoppas på detta gudomliga majestät någonsin behövt sakna honom som så ihärdigt manar oss att sätta vårt hopp till honom? Nej, han överger inte dem som hoppas på honom (jfr Ps 9:11). Herren hjälper dem och befriar dem, han befriar dem från de gudlösa och räddar dem (Ps 37:40). Varför? På grund av vilka förtjänster? Lyssna till fortsättningen: ty de tar sin tillflykt till honom (Ps 37:40).
Ett behagligt skäl, men effektivt och ovederläggligt. Detta är den rättfärdighet som inte kommer av lagen utan av tron (Fil: 3:9). Jag skall bönhöra dem och rädda dem ur vilken fara de än ropar till mig. Räkna upp dina trångmål för honom. Din själ skall få glädja sig åt lika mycken tröst (Ps 94:19), under förutsättning att du inte vänder dig till någonting annat, utan ropar till honom och hoppas på honom och inte söker någon som helst låg eller jordisk tillflykt, utan blott honom, den Högste. Vem åkallade honom och blev försmådd (Syr 2:11)? Det är mycket lättare att himmel och jord förgås än hans ord (Matt 24:35).

Qui Habitat, nionde predikan, över vers 9 (5)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

Bröder, allt vad jag har sagt syftar till att ni skall värdera nåden i det fromma svar som vi i dag skall begrunda: Ty du, Herre, är mitt hopp.
I allt jag har att göra, i allt jag har att undvika, i allt jag har att stå ut med, i allt jag längtar efter, är du, Herre, mitt hopp.
Detta är mitt enda skäl till att förtrösta på dina löften och den enda grunden för min förväntan. Andra må värdera sina förtjänster, berömma sig av att stå ut med dagens börda och hetta (Matt 20:12), och fasta två gånger i veckan (Luk 18:12). Kort sagt: De må berömma sig av att inte vara som andra ... Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud. Jag söker min tillflykt hos Herren (Ps 73:24).
Andra kan hoppas på andra ting, den ene på sin litterära förmåga, den andre på världsligt skarpsinne eller någon liknande fåfänglighet. För din skull har jag betraktat allt detta som en förlust. Jag har sett det som avfall (Fil 3:8), ty du, Herre, är mitt hopp.
Den som vill kan hoppas på osäker rikedom (1 Tim 6:17). Jag hoppas bara på dig,
även när det gäller livets nödtorft, och jag hoppas på det ord, för vars skull jag har lämnat allt: Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också (Matt 6:33). Åt dig överlämnar den olycklige sin sak, du är den faderlöses hjälpare (Ps 10:14). Om jag blivit lovad belöning, hoppas jag att få den av dig. Om krig uppstår mot mig (Jfr Ps 27:3), om världen rasar samman, och den Onde ryter,
om min kropp åtrår min ande (Gal 5:17), är det på dig som jag hoppas.

Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (4)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

I vilket fall som helst är han den ende som har ett rent vin. Ingen må drista sig att tänka att han inte är berörd av profetens ord: Ditt vin är utspätt med vatten (Jes 1:22). Först och främst därför att ingen nu är ren från allehanda orenhet (jfr Ords 20:9). Ingen kan berömma sig av att ha ett fullständigt rent hjärta. För det andra därför att vi alla måste betala vår tribut till döden. För det tredje därför att man genom att ge sitt liv för Kristus ( Joh 13.37) får evigt liv för ett offer av kort varaktighet. Men vilken olycka för de människor som skäms för att vittna om honom (2 Tim 1:8)! För det fjärde därför att vi blott kan besvara en så stor och oförtjänt kärlek som erbjuds oss och som alltid förekommer oss med en mycket begränsad kärlek som inte står i proportion till hans.
Detta vin som är blandat med vatten väcker inte det minsta förakt hos honom som inte är blandad. Därför säger sig aposteln med stort förtroende: Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött (Kol 1:24).
Även om alla utvalda kommer att få det eviga livets sanna och unika denar (jfr Matt 20:1), är det en skillnad mellan solens, månens och stjärnornas ljus. Något liknande kommer det att bli vid de dödas uppståndelse (1Kor 15:41). Det finns förvisso bara ett hus, men det rymmer många boningar (Joh 14:2). Med hänsyn till evighet och långt tillräcklig överflödande nåd kommer den som har lite inte att sakna något, och den som har mycket kommer inte att ha något överflöd (2 Kor 8:15, 2 Mos 16:18). Men med hänsyn till storlek och olikhet av det som var och en har förtjänat, kommer man att belönas efter sin möda för att ingenting skall gå förlorat av det som blivit planterat i Kristus (1 Kor 3:8).

Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (3)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

Mina älskade, det är därför klokt och nyttigt att ni är lyhörda för hans läppars ord och har valt att stanna kvar på denna mödosamma väg och så där ingenting av ert utsäde förgås. Den som sår snålt får en snål skörd (2 Kor 9:6). Den som skördar får sin lön, och vi vet vem han är som har lovat att den människa skall bli belönad som i hans namn ger ett glas friskt vatten åt någon som törstar (Matt 10:42). Skall man inte mäta åt varje människa med det mått som hon har mätt (Matt 7:2)? Eller skall man ge samma lön åt den som inte erbjöd något vatten, utan utgjöt sitt eget blod och drack Frälsarens kalk som man räckte honom (Matt 20:22)? Nej, här handlar det inte om ett glas friskt vatten. Det handlar om en överflödande och berusande kalk (Ps 23:5 Vulg) med rent oblandat vin, som i själva verket är blandat med vatten (jfr Ps 75:9).

Endast min Herre Jesus har druckit detta rena vin, han som är den ende som är fullkomligt ren och alltid kan rena den som är född i orenhet (Job 14:4). Ja, endast han har druckit detta rena vin, ty utifrån sin gudomlighet är han den vishet som genomtränger allting till följd av sin renhet, utan att något orent kommer den vid (Vish 7:24). Och som människa begick han inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun (1 Pet 2:22). Endast han led döden (Heb 2:9) inte därför att han var tvingad till det, utan därför att hans godhet drev honom till det. Han gjorde det inte för egen vinnings skull - han har inte behov av någonting som tillhör oss (Ps 16:2 Vulg), inte heller för att återgälda en nåd med en annan nåd (jfr Joh 1:16). Han gav sitt liv för sina vänner, endast för att vinna dem eller för att med andra ord göra ovänner till vänner (jfr Joh 15:13).
Medan vi fortfarande var syndare blev vi försonade med Gud genom hans Sons blod (Rom 5:8). Men låt oss hellre säga att han dog för dem som redan var hans vänner, ty även om de ännu inte älskade honom, älskade han dem redan. Och det är exakt vad nåd är, nämligen inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss först (1 Joh 4:10). Vill du veta sedan när? Aposteln säger det: Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss (Ef 1:3). Och lite längre fram talar han om den nåd som han har skänkt oss med sin älskade Son (Ef 1:6). Är vi inte redan i Kristus hans älskade, eftersom vi i honom är hans utvalda? Och kommer vi inte att finna nåd inför hans ögon, när han har benådat oss på så många sätt? Det är således sant att Kristus i tiden dog för de gudlösa (Rom 5:6), men att han i förutbestämmelsens perspektiv gav sitt liv för sina bröder och vänner.

Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (2)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

För Herrens skull (1 Pet 2:13). Ett ofta förekommande och alldagligt uttryck! Men om det inte uttalas lättvindigt har det ett stort djup. Människor tar det ofta i sin mun, och man kan konstatera att även de gör det, vars hjärta är långt borta från dessa ord. Alla ber att man skall bistå dem för Guds skull, alla vädjar om hjälp för Guds skull. Lättvindigt ber de om saker och ting för Guds skull, som Gud inte vill (Jfr 2 Kor 7:9). Det händer t.o.m. att man för Guds skull ber om sådant som man i själva verket inte önskar för Guds skull, utan snarare mot honom.
Detta uttryck är emellertid levande och verksamt (jfr Heb 4:12) under förutsättning att det inte uttalas ytligt, skenheligt, konventionellt eller för att övertala någon, utan att det kommer utifrån djup fromhet och ren avsikt. Ty världen förgår med sina begär (1 Joh 2:17), och när den faller kommer man att kunna se, att det som man har gjort för honom saknade ett verkligt nyttigt mål och en tillräckligt stabil grund. När livets mening bryter samman, måste inte allt det som grundar sig på den försvinna? Därför får den som odlar sin lägsta instinkter av dem också skörda förgängelse (Gal 6:8), eftersom allt kött är som gräs och dess härlighet som ängsblommor. När höet torkar, vissnar blommorna (Jes 40:6). Endast han, vars väsen är att vara, är även en evig orsak. Han är inte en ängsblomma, utan Guds Ord som förblir evinnerligen (Jes 40:8). Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå (Luk 21:33).

Qui Habitat, nionde predikan över vers 9 (1)

Ty du, Herre, är mitt hopp, du har gjort den Högste till din tillflykt

Bröder, låt oss i dag ännu en gång lyssna till några ord som har att göra med Faderns löfte (jfr Apg 1:4), hans barns väntan (Rom 8:19), målet för vår pilgrimsvandring, lönen för vår möda (jfr Vish 10:17) och resultatet av vår fångenskap.
Ja, det är verkligen en hård fångenskap. Inte den som vi har gemensamt med alla andra och som vi får stå ut med på grund av att vi är människor, utan den som vi själva har valt, nämligen att skyndsamt dö bort ifrån vår egen vilja och förlora livet i denna värld (Matt 10:39, Joh 12: 25) genom att överlåta oss till en sträng ordnings fångenskap i detta fängelse som är präglat av hård botgöring.
Det skulle i sanning vara en eländig träldom, om den vore påtvingad och inte självvald. Men eftersom ni frivilligt har burit fram detta offer åt Gud (jfr Ps 54:8) och vi frivilligt brukar våld mot vår vilja, måste någonting stå på spel. Ja, någonting som är så stort att det inte kan jämföras med någonting annat. Skall man klaga över det som man gör för Gud, oavsett hur stort det är och vilken möda det innebär? Nej, även om denna stora möda stundom framkallar medlidande, kan man blott lyckönska sig, när man granskar motivet.
Men vad skall man säga, om det är uppenbart att detta görs inte bara för Gud utan av honom? Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte (Fil 2:13). Han själv är upphovsman till detta verk och den som belönar det, och han är själv den fulla belöningen. Därför blir detta högsta goda, vars enkelhet i honom är fullkomlig, en dubbel orsak till goda gärningar: den ena förorsakar direkt det som sker (causa efficiens), och den andra fungerar utifrån ändamålet (causa finalis).
Kära bröder, det är därför lyckligt om ni i alla era mödor inte bara står fast, utan övervinner allt tack vare honom som har älskat er (Rom 8:37).
Sker inte även detta genom honom? Jo, uppenbart. Ty även om vi får lida mycket för Kristi skull, säger aposteln, får vi också riklig tröst genom honom (2 Kor 1:5).