Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

30 juni 2006

Mariapredikningar: Bebådelsen, III:8

Maria,
förvisso är Kristus din livsfrukt
på ett sätt som är förbehållet endast dig,
men genom din förmedling har han kommit alla människor.
I endast dig
har denne rike och mäktige (dives et praedives) konung utblottat sig,
har den högste stigit ned,
har den store blivit liten.
Men varför?
För att berika oss genom sin fattigdom,
upphöja oss genom att utblotta sig,
göra oss stora genom att bli liten.
Genom att bli människa
och förbli Gud
förenar han oss till en ande med sig.

29 juni 2006

Mariapredikningar: Bebådelsen, III:9

Gud betraktade
sin tjänarinnas ödmjukhet
såsom en förtjänst.

Vad kan vara förtjänstfullt inför Gud?

Ett ödmjukt hjärta,
som inte är fyllt av någon förtjänst,
som hindrar den gudomliga nåden
att fritt utgjuta sig.

28 juni 2006

Mariapredikningar: Bebådelsen, III:7

Är du förvånad över,
att den lilla staden Nasaret
äras av en sådan budbärare,
av en budbärare från en sådan konung?

Det beror på
att det i denna lilla stad
finns en stor undangömd skatt,
dold för människor,
men inte för Gud.

Är inte Maria Guds skatt?
Där hon är,
där är också hans hjärta.
Hans blick vilar på henne.
Överallt betraktar han sin tjänarinnas ödmjukhet.
Faderns enfödde Son,
känner han himlen?
Det gör han
och även Nasaret!
Hur skulle hans fädernesland kunna vara okänt för honom?
Hur skulle hans arvedel kunna vara okänd för honom?
Han gör anspråk på himlen genom sin Fader
och Nasaret genom sin Moder.

27 juni 2006

Mariapredikningar: Advent, II:5

Den kungliga jungfrun är den väg,
som Herren tog för att komma
från sin moders liv,
likt en brudgum,
som lämnar brudkammaren.

Låt oss gå samma väg
för att möta honom,
som genom henne kom ned till oss,
och för att genom henne få del av hans nåd,
som genom henne kom till vår nöd.

Genom dig har vi tillträde till din Son.
Du saliga,
som upptäckte nåden.
Du frälsningens moder,
som gav liv.
Genom dig
får vi ta emot honom,
som genom dig
blev oss given.
Må din rättrådighet förlåta vår skuld;
må din ödmjukhet, som är Gud till behag,
utverka överseende med vår fåfänga;
må din överflödande kärlek
skyla våra många synder;
må din förklarade fruktsamhet
ge oss rikliga förtjänster.

Vår Fru,
medlare och förespråkare,
försona oss med din Son,
anbefall oss åt honom,
företräd oss inför honom!

Du välsignade,
genom den nåd du har undfått,
genom den förmån du förärats,
genom den Barmhärtighet du har fött,
gör att han,
din Son, vår Herre,
som genom din förmedling
gjorde sig delaktig av vår svaghet och nöd,
gör oss delaktiga av
sin lycka och lycksalighet,
han som är Gud i all evighet.

26 juni 2006

Mariapredikningar: Advent, II:4

Nu tycker jag att man klart ser,
vem som är skottet på Davids rot
och vem som är blomman,
där den Helige Ande vilar:
skottet är jungfrun, Guds Moder
och blomman är hennes son.
En blomma är han, jungfruns son.
En strålande vit och röd blomma,
härlig framför tusen.
En blomma,
som änglarna åtrår att betrakta,
som ger liv åt de döda.
Ja, han inser själv
att han är en ängsblomma
och inte en trädgårdsblomma.

Likt ett fält som är fullt av blommor
utan att människor arbetat,
sått, plöjt och gödslat,
blommade jungfruns sköte:
hon förblev orörd, ren och kysk
och på den alltid gröna ängen växte blomman,
som aldrig vissnar
och vars härlighet aldrig förbleknar.

O, jungfru, Davids rotskott,
hur högt skall du sträcka ditt huvud?
Ända till "Honom som sitter på tronen",
ända till härlighetens Herre.
Det är inte förvånande,
ty din ödmjukhets rötter
har slagit rot i markens djup.

O, himmelska planta
dyrbarast och heligast av alla.
Du är i sanning livets träd,
och endast du har fått bära Frälsningens frukt!

25 juni 2006

Mariapredikningar:Missus est, IV:8

Ängeln väntar på svaret:
det är tid att vända tillbaka.
Vi stackare,
som jämrar oss under förbannelsens dom,
väntar också från dig
förbarmandets ord!

Se,
lösenpenningen läggs i dina händer:
säger du ja,
blir vi omedelbart fria!

I det eviga Ordet har vi skapats
och nu går vi under;
ett enda ord från dig
och vi blir återställda,
återkallade till livet.
Jungfru med ömsint hjärta,
Adam och hans ömkliga efterkommande
ber dig
att säga ja;
Abraham, David, alla patriarker
och dina förfäder
som bor i dödsskuggans dal
ber dig
att säga ja;
hela världen
som ligger för dina fötter
ber dig
att säga ja.

De har rätt,
när man betänker,
att på ett ord från dina läppar beror
de olyckligas tröst,
de fångnas återlösning,
de dömdas befrielse,
kort sagt
frälsningen av alla Adams barn,
av ditt släktes alla barn.

Skynda dig, jungfru,
giv ditt efterlängtade svar!
Uttala det ord,
som jorden, underjorden och himlen
väntar på!

Världsalltets konung,
Herren själv,
som älskar din skönhet,
åtrår ditt jakande svar.
Han har velat göra det
till en förutsättning för världens frälsning.
Din tystnad behagade honom.
Nu skall ditt ord behaga honom än mer.
Ropar han inte från himlen:
"Du vackraste kvinna,
låt mig höra din röst!"
Låter du honom höra din röst,
låter han dig se
allas vår frälsning.
Är det inte vad du själv har väntat på,
som du suckat över både natt och dag?
Säg,
är du den som fått löftet om vår frälsning
eller skall vi vänta på någon annan?
Du är löftet, den väntade och efterlängtade.
Giv fort ditt svar till ängeln
eller bättre
giv det till Herren genom hans ängel.
Säg ett ord
och du får ta emot Ordet;
säg ditt ord
och du får ta emot det gudomliga;
säg ditt timliga ord
och du får ta emot det eviga.
Varför dröja?
Varför ängslas?

Välsignade jungfru,
öppna ditt hjärta för tro,
dina läppar för samtycke,
ditt sköte för skaparen.
Den som folken väntar på
bankar på din dörr:
om du dröjer, går han sin väg
och du kommer att klagande
börja vänta på honom igen,
på honom, som din själ älskar.
Res dig, skynda, öppna!
Res dig genom din tro,
skynda genom att ge dig själv,
öppna genom ditt samtycke.

Då svarar hon:
"Se, jag är Herrens tjänarinna,
jag säger ja till ditt ord!"

24 juni 2006

Mariapredikningar: Missus est, III:13

"Ett barn är oss fött, en son är oss given."
För oss ja,
men inte för sig själv,
ty född av Fadern före all tid
hade han inte behov av
att födas av en moder i tiden.
Inte heller för änglarna,
som inte behöver någon som är liten,
då de har den som är stor.
Det är för oss han är född,
det är åt oss han är given,
ty för oss var det nödvändigt.

23 juni 2006

Mariapredikningar: Missus est, III:10

"Du har funnit nåd hos Gud",
du har funnit vad du sökte.
Du har funnit det
som ingen annan före dig
har kunnat finna:
du har funnit nåd hos Gud.
Vilken nåd?
Den nåd som kommer från
Guds fred med människan,
dödens förintelse,
livets förnyelse.

22 juni 2006

Mariapredikningar: Missus est, II:18

Vem du än är,
som driver omkring på världens hav
i stormar och cykloner,
tag ej blicken från den lysande Stjärnan,
om du inte vill gå under.

När frestelsens vindar tilltar
och du går mot bedrövelsens skär,
betrakta Stjärnan och åkalla Maria!

Om du är som en leksak
på högmodets vågor,
på fåfängans,
förtalets
och avundsamhetens hav,
betrakta Stjärnan och åkalla Maria!

Om vrede eller girighet
eller köttets lustar
skakar din själs farkost,
betrakta Maria!

Om du är förvirrad över dina oerhörda brott,
förskräckt över ditt dåliga samvetes tyngd,
om du ryser av rädsla vid tanke på domen
och börjar sjunka i sorgens avgrund
och hopplöshetens djup,
tänk på Maria!

I faror och ångest,
i svåra stunder,
tänk på Maria och åkalla henne!
Må hon inte lämna din mun,
ej heller ditt hjärta.
Sträva ständigt efter att bli henne lik,
om du vill ha hennes förböns hjälp.

Om du följer henne, går du ej vilse;
om du ber till henne, förtvivlar du ej;
om du tänker på henne, blir du ej förvillad.
Så länge hon håller dig uppe, faller du ej;
så länge hon skyddar dig, har du inget att frukta.
Med henne som vägvisare, blir du ej trött;
med hennes välvilja, når du din hamn.

Så kommer du att erfara
hur riktigt ordet är:
"Och jungfruns namn var Maria."

21 juni 2006

Mariapredikningar:Missus est, II:3

Gläd dig, Adam, vår fader
och du, Eva, vår moder, än mer!
Ni gav oss liv,
men tog det också ifrån oss.
Ja, ni dödade oss
innan ni födde oss.

En av era döttrar
‑ och vilken dotter ‑
skall trösta er och särskilt dig,
du som är upphov till eländet
och vars skam har vilat över alla kvinnor.
Nu har tiden kommit,
när skammen tas bort.
Mannen skall inte längre
kunna urskulda sig själv
och grymt anklagande
kunna säga om sin kvinna:
"Kvinnan du gav mig,
gav mig av trädets frukt
och jag åt av den."

Eva, låt oss gå!
Skynda till Maria!
Moder, skynda till din dotter!
Dottern skall försvara sin moder,
ta bort hennes skam,

och blidka sin fader.
Ty om mannen föll genom kvinnan,
är det endast genom kvinnan han återupprättas.

Och Adam, vad säger du?
"Kvinnan du gav mig,
gav mig frukten och jag åt av den."
Dina ord är onda.
I stället för att urskulda dig
ökar de din skuld.
I stället för att anklaga,
så tacka och säg:
"Kvinnan du gav mig,
gav mig att äta av livets träd
och jag åt.
Det var ljuvare än honung och gav mig livet."

Det var skälet till
att ängeln sändes till Maria.
O, underbara jungfru,
värdig all ära!
O, kvinna,
endast du är så vördnadsvärd,
välsignad mer än alla andra kvinnor!

Maria har gottgjort våra första föräldrars fel,
hon har givit liv åt alla deras efterkommande.


20 juni 2006

Mariapredikningar: Missus est II:2

Prydd med sina dygders smycken,
strålande av själens och kroppens skönhet
dras alla himlens invånares blickar
till den kungliga jungfrun;
hon erövrar Konungens hjärta
som sände henne en himmelsk budbärare.
Allt detta anförtror oss evangelisten,
när han visar oss en ängel,
sänd av Gud till en jungfru.
Detta betyder:
från den Högste till den ödmjuka,
från Herren till tjänarinnan,
från Skaparen till hans skapade varelse.
Så sänker sig Gud!
Så upphöjs Jungfrun!

19 juni 2006

Mariapredikningar: Missus est, II:1

Den enda födelse värdig Gud
var att födas av en jungfru.
Den enda födelse värdig en jungfru
var att föda Gud till världen.
För att bli människa
och födas av en människa,
behövde människans skapare
bland alla kvinnor utse en moder,
och skapa henne efter sitt behag.
Han ville att hon skulle vara jungfru,
för att han,
som kom för att ta bort världens synd,
skulle födas obefläckad.
Han ville att hon skulle vara ödmjuk
för att han från henne skulle få
hjärtats ödmjukhet och mildhet.
Han vittnade om dessa dygder,
nödvändiga för allas frälsning.

Han gav åt denna kvinna
ödmjukhetens förtjänst
och hon fick föda honom,
som dessförinnan ingivit henne
att åt sig helga sin jungfrulighet.
Hur skulle ängeln i annat fall
ha kunnat säga till henne:
"full av nåd",
om hon hade ägt det minsta
som inte vore henne givet utav nåd?










18 juni 2006

Mariapredikningar: Missus est, I:7

"Han var dem underdånig."
Vem?
Gud!
Underdånig vem?
Människor!

Gud,
som änglar underkastar sig,
som makter och herravälden lyder,
var Maria underdånig
och inte bara henne
utan för hennes skull även Josef.

Tänk efter:
vilket av dessa under är störst?
Gud underordnar sig en kvinna
‑ en ödmjukhet utan jämförelse;
En kvinna råder över Gud
‑ en höghet utan motstycke.

Jungfrurna lovprisas
för att endast de följer Lammet,
varthelst han går.
Vilken lovprisning förtjänar inte hon,

som gått framför honom?

17 juni 2006

Mariapredikningar: Missus est, I:5

Vem är denna jungfru
värdig att hälsas av en ängel,
ödmjuk maka till en hantverkare?
En sällsam blandning
av jungfrulighet och ödmjukhet,
som finner behag hos den själ,
vars ödmjukhet ger glans åt jungfruligheten,
och vars jungfrulighet förskönar ödmjukheten.
Hon är värd stor aktning,
ty hennes fruktsamhet upphöjer hennes ödmjukhet,
hennes moderskap helgar hennes jungfrulighet.

16 juni 2006

Mariapredikningar: Missus est, inledning


Att skriva?
Min hängivenhet driver mig,
men sysslorna hindrar mig.
En opasslighet tvingar mig
att just nu hålla mig borta från gemenskapslivet.
Jag har lite ledighet (otium)
och jag skall avstå från något av sömnen
utan att hänge mig åt sysslolöshet (otiosum)!

Det är mig angenämt
att försöka förverkliga en dröm
som jag ofta har:
att till jungfru Marias lov och pris
kommentera Lukas evangelium om Bebådelsen.

Jag är medveten om
att detta arbete inte är mig ålagt,
som vore det nödvändigt eller till nytta
för brödernas andliga utveckling,
som jag bär ansvar för.
När jag ägnar mig åt denna uppgift
finns det ingenting
som vid behov hindrar mig från att tjäna bröderna,
Jag tror inte att jag ligger dem till last,
när jag ägnar mig åt sådant
som personligen hågar mig.

Mellanrum

De 17 predikningar som utgör Qui Habitat är nu bloggade. "Hon håller mig i handen och jag faller inte" sa Bernhard om Jungfru Maria. Och här följer utdrag ur några predikningar om Jungfru Maria.

15 juni 2006

Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (7)

Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning

Om vi inte föredrar någon annan tolkning förklarar denna vers att de dagar som Gud utlovat består av att själva frälsningen uppenbaras.
Jag skall mätta honom med långvariga dagar, säger han. Men om du undrar över, varifrån dessa dagar kommer, då vi läser att solen inte skiner under dagen i den heliga staden (Upp 21:23) och att det inte längre finns någon natt (Upp 21:25), svarar han: Jag skall låta honom se min frälsning, såsom det står i Skriften: Lammet är dess lampa (Upp 21:23).
Jag skall låta honom se min frälsning: Jag skall inte längre undervisa honom i tro eller öva honom i hopp, utan uppfylla honom genom att han får se.
Jag skall låta honom se min frälsning: Jag skall visa honom min Jesus för att han nu och alltid skall se honom, som han har trott på, älskat och alltid längtat efter. Herre, låt oss se din nåd, och ge oss din frälsning (Ps 85:8). Herre, visa oss din frälsning, och det är nog för oss (Joh 14:8). Den som ser honom, ser även dig, ty han är i dig och du i honom (jfr Joh 14:9,11). För oss är det eviga livet att känna dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus (Joh 17:3).
Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat, ty mina ögon har sett din frälsning (Luk 2:29), din Jesus, vår Herre, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5).

14 juni 2006

Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (6)

Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning

Jag skall mätta honom med långvariga dagar. Det är som om han uttryckligen sade: Jag vet vad han önskar, vad han törstar efter och vad som smakar honom. Nej, han är inte svag för silver och guld, njutning, indiskret nyfikenhet eller världslig värdighet. Han betraktar allt detta som skadligt och föraktar det. Det har för honom inte mer värde än sopor (jfr Fil 3:8). Han har fullständigt utblottat sig själv (jfr Fil 2:7) och står inte ut med att ägna sig åt sådant som inte uppfyller honom. Han är inte okunnig om till vems avbild han har blivit skapad (1 Mos 1:27), han vet vilken storhet han är mottaglig för och finner sig inte i att växa i det som är litet för att bli mindre i det som är stort.
Därför skall jag mätta honom med långvariga dagar, honom som endast det sanna ljuset kan återge livet, och som endast det eviga ljuset kan mätta. Varaktigheten har inget slut, glansen avtar inte och överflödet ger ingen övermättnad. Evigheten ger honom trygghet, sanningen förhärligar honom och överflödet får honom att jubla.
Jag skall låta honom se min frälsning (Ps 91:16). Han förtjänar att få se det som han har önskat, när ärans konung (Ps 24:7) låter honom träda fram inför härlighetens kyrka (Ef 5:27) som är utan minsta fläck på grund av dagens ljus och utan skrynkla på grund av absolut fullhet. En oren, förvirrad eller orolig ande kommer däremot inte att kunna resa sig i skenet av detta ljus. Därför är det oss föreskrivet, vilket jag tidigare har påpekat, att sträva efter den helgelse och fred, som är en förutsättning för att se Gud (Heb 12:12:14).
När han fyllt din längtan med sitt goda (jfr Ps 103:5) och du inte längre behöver söka någonting annat, kan du med en ande, som är lugn på grund av denna fullhet, se Guds majestäts lugn och fullhet. Du kommer att ha blivit lik honom genom att se honom sådan han är (1 Joh 3:2). Eller kanske kan man säga följande om den människa som är mättad med ljuvligheter och som bor i denna nya värld, som dryper av ljuvliga ting: hon är uppfylld av all härlighet och hon ser omkring sig den frälsning som Gud har fullbordat (jfr Ps 74:12), och att hela jorden är uppfylld av hans majestät (jfr Jes 6:3). Det verkar som om följande ord syftar på detta: Jag skall låta honom se min frälsning.

13 juni 2006

Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (5)

Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning

Hör, med vilken härlighet han skall förhärliga dig: Jag skall mätta honom med långvariga dagar (Ps 91:16), säger han. Lägg märke till att när han använder ordet dagar i pluralis är det inte för att ge uttryck för obeständighet, utan myckenhet. Om du tolkar det som att det betyder tidens flykt, är det bättre med en dag i Herrens gårdar än tusen någon annanstans (jfr Ps 84.11).
Vi läser att heliga och fullkomliga människor lämnat denna värld mätta av dagar som våra. Men enligt min uppfattning betyder detta ingenting annat, än att de var uppfyllda av dygder och nåd. Det är sant att de förvandlades till denna fullhet dag för dag (jfr 2 Kor 4:16), och att de gick från klarhet till klarhet (jfr Ps 84:3), inte av egen ande, utan av Herrens (2 Kor 3:18).
Om dag således betyder nåd och - såsom vi påmint om ovan - människans dag är likvärdig med den klarhet som utgår från henne själv och den falska glans med vilken vi vill bli ärade av varandra (jfr Joh 5:44), hur mycket sannare är inte den fullhet av verklig nåd som fyller den sanna dagen och den sanna middagstimmen?
Och om vi uppfattar mängden dagar som en mångfald av nådegåvor (jfr 1 Kor 12:4), måste man inte tolka de många dagarna som härligheten i dess mångfald? Hör till sist ännu tydligare, varför det stora antalet dagar inte innebär obeständighet: Och månens ljus skall bli som solens ljus och solens ljus skall bli sju gånger klarare, som ett sjufaldigt dagsljus, säger profeten (Jes 30:26). Om jag inte tar fel, handlar det om dagar, om vilka konungen som var uppfylld av tro talade när han önskade sjunga psalmer i Herrens hus (Ps 27:4) alla sitt livs dagar. Att sjunga psalmer till Guds namn (Jfr Ps 66:2) alla dagar är detsamma som att vara inför honom och att frambära sig själv i tacksägelse för varje gåva av så stor och mångfaldig härlighet, och att tacka honom oupphörligt i allt (1 Thess 5.18).

12 juni 2006

Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (4)

Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning

Jag är med honom i nöden (Ps 91:15), säger Gud. Skall jag under tiden söka något annat än nöd? Jag har min glädje i att hålla mig intill Gud, ja mer än så: Jag sätter mitt hopp till Herren (Ps 73:28), ty han säger: Jag skall rädda honom och förhärliga honom. Jag är med honom i nöden. Han säger även: Det är min lust att vara bland människors barn (Ords 8:31). Emanuel, Gud är med oss (Matt 1:23). Var hälsad, du högt benådade, säger ängeln till Maria. Herren är med dig (Luk 1:28).
Han är med oss i nådens fullhet, och vi kommer att vara med honom i härlighetens fullhet. Han har stigit ner (1 Thess 4:16) för att vara nära dem som har ett förkrossat hjärta (Ps 34:19) och för att vara med oss i nöden. Den dagen kommer då vi som är kvar i livet skall föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom (1 Thess 4:17), givetvis om vi under tiden ansträngt oss för att ha honom med oss, så att han blivit vår färdkamrat och den som skall ge oss vårt fädernesland - eller riktigare sagt, så att han nu är vår väg och blir vårt fädernesland.
Herre, det är bättre för mig att lida, bara du är med mig, än att härska utan dig, fira utan dig och förhärligas utan dig. Jag föredrar att omfamna dig i lidandet och att du är med mig på vägen, än att vara i himlen utan dig. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig, frågar jag inte efter något på jorden (Ps 73:25).
Guldet prövas i ugnen och de rättfärdiga prövas i lidandet (Syr 27:5). Ja, det är där som du är med dem, Herre. Det är där som du är bland dem som har församlats i ditt namn (jfr Matt 18:20), liksom du fordom visade dig tillsammans med tre ynglingar i ugnen för en hedning, som sade: Den fjärde ser ut, som om han var en gudason (Dan 3:25).
Varför bäva, varför tveka, varför undfly denna ugn? Elden rasar, men Herren är med oss i lidandet. Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss (Rom 8:31)? Och om det är han som är med oss, vem kan då slita oss ur hans hand? Ja, vem kan rycka oss ur hans hand (jfr Joh 10:28)? Om det är han som förhärligar oss, vem kan då beröva oss hans härlighet? Om det är han som förhärligar oss, vem kan då förödmjuka oss?

11 juni 2006

Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (3)

Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning

Svårigheter är nyttiga, ty de innebär prövning och leder till härlighet (Rom 5.3). Jag är med honom i nöden, säger Herren, jag skall rädda honom och förhärliga honom (Ps 91 :15). Låt oss tacka barmhärtighetens Fader som är med oss, när vi har det svårt och som tröstar oss i alla våra svårigheter (2 Kor 1:3).
Ja, jag sade att svårigheter är nödvändiga och att de förvandlas till härlighet. På samma sätt är det med sorgen som förvandlas till glädje (Joh 16:20), en glädje som varar länge och som ingen kan ta ifrån er (Joh 16:22), en otroligt annorlunda och fullkomlig glädje. Nöden är nödvändig, ty den föder segerkransen. Bröder, låt oss inte förakta nöden. Den är som ett litet frö, men dess frukt är stor (jfr Matt 13:32). Ett frö som måhända saknar smak eller är beskt, kanske ett senapskorn (Matt 13.31). Men låt oss inte stanna upp inför det yttre, utan vid det som inte syns: Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt (2 Kor 4.18).
Låt oss i förväg smaka på härligheten och låt oss förhärliga oss i hoppet om att få del av Guds härlighet (Rom 5:2). Mer än så, och låt oss säga det tydligt och klart: Låt oss förhärliga oss i lidandet, ty det är där vi finner hoppet om härligheten (Rom 5:3). Se efter om det inte är just detta som aposteln vill lära ut, när han säger: Lidandet skapar uthållighet ...(Rom 5.3). Man måste emellertid noga lägga märke till att aposteln efter att inledningsvis ha talat om att förhärliga sig i hoppet, inte säger någonting annat, utan förtydligar vad han just sagt, när han fortsätter: Mer än så, vi förhärligar oss i våra lidanden (Rom 5:3). Det är således inte till en annan härlighet han inbjuder oss, utan han preciserar var vi måste söka hoppet om härligheten.
Hoppet om härligheten finns i lidandet. Ja mer än så, det är i lidandet som själva härligheten finns, liksom fröet innehåller hoppet om frukt, och frukten således redan är i fröet.
På detta sätt är Guds rike redan inom oss (Luk 17:21), en stor skatt i lerkärl, nedgrävd i en värdelös åker (Matt 13:44). Den finns där, även om den är dold. Salig är den människa som finner skatten. Och vem är denna människa? Det är hon som tänker mer på skörden än på sådden. Det är trons blick som finner denna skatt. Trons öga som inte dömer efter det yttre, utan som ser det som inte framgår klart och tydligt, och som ser till det som man inte kan se (1 Sam 16:7).
Han hade i sanning funnit denna skatt som inbjöd andra människor att söka efter den, och som sade till dem: Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig (2 Kor 4:17). Han säger inte att de ”belönas”, utan att de bereder den eviga härligheten i oss. Bröder, härligheten är redan närvarande på ett osynligt sätt och är fördold för oss i lidandet. I det övergående lidandet är evigheten närvarande på ett osynligt sätt. I det lätt vägande lidandet är den härlighet närvarande som överstiger allt.
Låt oss därför skynda oss att köpa denna åker för att därigenom förvärva den skatt som är gömd i den (Matt 13.44). Låt oss betrakta det som en största glädje (Jak 1.2) att utsättas för lidande av alla slag. Låt oss av hela vårt hjärta säga och upprepa följande visdomsord: Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus (Pred 7:3).

10 juni 2006

Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (2)

Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning

Jag skall mätta honom med långvariga dagar. Det som han sagt tidigare: Jag skall förhärliga honom (Ps 91:15) förklarar han närmare i denna vers. Vem skulle inte nöja sig med att förhärligas av honom, vars verk är fullkomliga (jfr 5 Mos 32:4)? Kan en gränslös storhet förhärliga med annat än gränslös härlighet? Med nödvändighet är förhärligandet stort, ty det kommer från en storslagen härlighet. Petrus talar om att en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet (2 Pet 1:17). Ja, det är sannerligen en upphöjd härlighet som så storslaget förhärligar med sin utstrålnings omfattning, mångfald och fullhet.
Människans dag som däremot är kort (Job 14:5) är bara bedräglig ära och förgängligt sken (jfr Ords 31:30). Den visa människan vill inte ha någonting sådant. Ur djupet av sitt hjärta vill hon i stället säga till honom som ser till hjärtat (1 Sam 16:7): Människans dag har jag inte önskat, du vet det själv (Jer 17:16).
För egen del går jag längre. Det är inte bara så att jag inte önskar den, jag vill inte ens ha den. Ty jag vet mycket väl från vem dessa ord kommer: Människors ära vill jag inte ha (Joh 5:41). Vilket elände är det inte däremot för oss som vill ha ära av varandra, utan att längta efter den som kommer från den ende Guden (jfr Joh 5:44)! Ty den enda ära som vi försummar är den enda som är varaktig och fullkomlig.
Människans dagar är korta (jfr Job 14:5) och en människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken (Ps 102:15). Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förblir evinnerligen (Jes 40:8). Den verkliga dagen som inte har någon solnedgång är den eviga sanningen och den sanna evigheten, samt den sanna och eviga fullhet som uppfyller oss.
Hur kan man vara uppfylld av bedräglig och fåfäng ära (jfr Gal 5:26)? Den är förklarad tom för att du skall veta att den tömmer dig och inte mättar dig.
Bäst för oss alla är för närvarande förnedring och inte upphöjelse. Det är bättre att vara förtrogen med nöd och inte med njutning. Båda har kort varaktighet men njutning medför straff, medan nöd föder segerkransen.

09 juni 2006

Qui Habitat, sjuttonde predikan över vers 16 (1)

Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning

Bröder, denna psalmvers är mycket lämplig för oss, ty den passar just nu väl in i den liturgiska tiden. Snart skall vi fira Herrens uppståndelse som vi alla redan nu har fått löfte om. Kristi lemmar firar åminnelsen av det som skedde med deras huvud, vilket de hoppas att själva få erfara en dag. Psalmens slut passar väl, ty åt den människa som sjunger den utlovas ett lyckligt slut. Ja, psalmen slutar med lycka, ty den förkunnar fullkomlig salighet.
Jag skall mätta honom med långvariga dagar och låta honom se min frälsning (Ps 91:16). Bröder, ofta har jag i enlighet med Paulus ord framhållit att gudsfruktan har ett löfte både nu och för det tillkommande livet (1 Tim 4:8). Det är därför som samme apostel säger: Nu blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv (Rom 6:22). Detta är den fullhet som här utlovas, nämligen ett långt liv. Finns det någonting som är så långt som någonting evigt? Finns det någonting som är så långt som någonting som är utan slut? Det eviga livet är ett saligt slut! Ett saligt slut som inte tar slut! Och allt som leder till ett gott slut är också gott. Låt oss omfamna helgelsen, ty den är god och har livet utan slut som mål. Låt oss sträva efter den helgelse och fred utan vilka ingen får se Gud (Heb 12:14).
Jag skall mätta honom med långvariga dagar, säger han, och låta honom se min frälsning. Detta löfte kommer från Guds högra sida, det är en gåva från hans högra sida (Apg 2:33). En gång önskade ett helgon att den högra sidan skulle vändas till honom: Till dina händers verk skulle du vända din högra sida (Job 14: 15). Ty i din högra hand finns ljuvlighet för evigt (Ps 16:10). Psalmisten talar om någon som önskade se den vändas till sig: Han bad dig om liv, och det gav du honom, ett långt liv, för tid och evighet (Ps 21:5). Ännu tydligare säger han om den visa människan: Långt liv bär hon i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära (Ords 3:16).
Finns det någon som älskar livet och vill se goda dagar (Ps 34:13)? Livet som vi lever här på jorden är emellertid snarare död (jfr Syr 48:12 Vulg). Det är inte bara liv, utan dödligt liv. Hon håller på att dö, säger vi om en människa som med säkerhet går mot slutet. Men gör vi något annat, så snart vi har börjat leva än att nalkas döden och börja dö? En helig patriark betygar, att dessa dagar är få och onda (jfr Ef 5:16), oavsett hurdana de är. Man lever bara när livet är levande och livfullt54, och dagarna är goda endast när de är långa och utan gräns.
Tacka Gud för att han ordnat allt med kraft och mildhet (jfr Vish 8:1). Kort och nära är slutet på dessa dagar som är räknade (Job 10:20), och som alla har nog av sin egen plåga (Matt 6:34). Men när dagarna känner saligheten, kommer evigheten inte att saknas.

08 juni 2006

Qui Habitat, sextonde predikan över vers 15 (4)

Han har ropat till mig, och jag skall höra honom. Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och förhärliga honom

Mina barn, låt oss nu ropa till himlen, och vår Gud skall ha förbarmande med oss (jfr Mark 1:10). Låt oss ropa till himlen, ty under den finns bara möda och smärta, fåfänglighet och plåga för anden (Pred 1:13). Människans hjärta är falskt och ogenomträngligt för ögat (Jer 17:9), hennes hjärta är hemfallet åt ondska (1 Mos 8:21). Nej, det finns ingenting gott inom mig, d.v.s. i min köttsliga natur (Rom 7:18). Syndens lag som bor i den (Rom 7:20) strider mot Anden (Gal 5:17). Mitt hjärta har lämnat mig (Ps 40:13) och kroppen är död på grund av synden (Rom 8:10). Var dag har nog av sin egen ondska (jfr Matt 6.34) och världen ligger under den Ondes makt (1 Joh 5:19). Den nuvarande världen är fullständigt fördärvad (jfr Gal 1:4)! Vad ont kan inte de jordiska begärens krig göra själen (jfr 1 Pet 2:11)! Och dessutom finns furstarna i denna mörkrets värld, det ondas andar, luftens makter (Ef 2:2) och mitt i alltihop ormen som är listigare än alla andra djur (1 Mos 3:1).
Ja, det är allt som finns under solen (Pred 9:3), det är allt som man kan möta under himlen. Var finner du en tillflykt bland allt detta? Vilket stöd hoppas du på och vilken hjälp kan du finna?
Söker du inom dig själv? Du märker att ditt hjärta är torrt (jfr Ps 102:5) Du är hemfallen åt hjärtats glömska såsom en död (Ps 31:13). Söker du under dig? Den förgängliga kroppen tynger ned själen (Vish 9:15). Söker du runt omkring dig? Stofthyddan är en börda för den mångtänkande anden (Vish 9:15).
Sök därför ovan dig själv. Men var klok och gå högre än de våldsamma virvelvindarna. Ty dessa snattare vet mycket väl, att varje god och fullkomlig gåva bara kan komma ovan ifrån (Jak 1:17), och de blockerar vägen mellan himmel och jord. Passera därför. Gå förbi dessa onda väktare som outtröttligt bevakar och bemödar sig om att hindra alla att fly till Staden.
Om de slår dig och sårar dig, överge din mantel (jfr HögaV 5:7), liksom Josef en dag i Egypten lämnade sin i äktenskapsbryterskans hand (1Mos 39:12). Lämna även ditt linneskynke för att fly naken som den unge mannen i evangeliet (Mark 14:52). Skulle han, om vilken Herren sade till Satan: hans liv må du skona (Job 2:6), bara ha lämnat sin mantel i den ondes hand?
Upplyft ditt hjärta, ditt rop och din längtan. Upplyft ditt liv och din viljestyrka, så kommer allt du väntar på från ovan. Ropa till himlen (1 Mack 4:10) för att bli bönhörd och för att Fadern som är i himmelen (jfr Matt 6:9) må sända dig hjälp från templet och stödja dig från Sion (Ps 20:3).
Ja, må han redan nu sända dig sin hjälp i nöden (jfr Ps 60:13) och befria dig från den (jfr Ps 54:9). Må han förhärliga dig i uppståndelsen. Allt detta är mycket stort, men det är du, Herre, som har lovat det, och du är stor. Vi hoppas på ditt löfte och därför vågar vi säga: ”Om vi ropar med brinnande hjärta, måste du säkert hålla ditt löfte”. Amen.

07 juni 2006

Qui Habitat, sextonde predikan över vers 15 (3)

Han har ropat till mig, och jag skall höra honom. Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och förhärliga honom

Hur vet vi att han är med oss i lidandet? Utifrån vår erfarenhet av att lida nu. Ja, vem skulle kunna härda ut, hålla stånd och stå fast utan honom? Bröder, låt oss skatta oss lyckliga när vi utsätts för prövningar av olika slag (Jak 1:2), inte bara därför att vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike (Apg 14:22), utan även därför att Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta (Ps 34:19). Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, har man sagt, ty du är med mig (Ps 23:4). Han är med oss alla dagar till tidens slut (Matt 28:20).
När kommer vi att vara med honom? Med säkerhet när vi skall föras bort bland molnen för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom (1 Thess 4:17). När kommer vi att framträda i härlighet tillsammans med honom? När Kristus som är vårt liv träder fram (Kol 3:4). Under tiden förblir detta fördolt så att nöden föregår befrielsen och befrielsen förhärligandet.
Lyssna till hur en befriad människa uttrycker sig: Min själ, vänd nu åter till din ro, ty Herren har gjort väl mot dig. Ja, du har räddat mitt liv från döden, mitt öga från tårar, min fot ifrån fall (Ps 116:7-8).
Jag skall rädda honom och förhärliga honom. Salig är den som under sin väntan får tröst och stöd av dig, stöd i tider av fara och nöd (Ps 9:10). Men hur mycket lyckligare är inte den som du redan har räddat och stött i allt elände. Ja, hur mycket lyckligare är inte den som blivit räddad från jägarnas snara (Ps 91:3), och som redan ryckts undan, för att ondskan inte skulle förvilla hans förstånd eller falskheten dåra hans själ (Vish 4:11). Men långt lyckligast av alla är den som du redan har tagit emot hos dig, som du mättar med det goda i ditt hus (Ps 65:5) och förvandlar till en avbild av din härlighet (Fil 3:21).

06 juni 2006

Qui Habitat, sextonde predikan över vers 15 (2)

Han har ropat till mig, och jag skall höra honom. Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och förhärliga honom

Han har ropat till mig, och jag skall höra honom. Inte utan skäl, ty en stor nöd framtvingar ett högt rop. Och ber inte den som ropar om tröst, befrielse och förhärligande? Men hur blir man bönhörd om man ropande ber om någonting annat?
Jag skall höra honom, säger Gud. Herre, vad innebär denna bönhörelse? Jag är med honom i nöden; jag befriar och förhärliga honom.
Vi måste enligt min mening se denna trefaldiga bönhörelse i förbindelse med de tre heliga påskdagar som vi snart skall fira. För vår skull har han själv känt av nöd och lidande (Ps 116:3), när han i stället för att vinna den glädje som väntade honom uthärdade korset utan att bry sig om skammen (Heb 12:2). Men som han förutsade före sin död (Luk 22:37) skulle hans lidanden få ett slut. Det var också vad han sade när han dog: Det är fullbordat (Joh 19:30). Sedan gick han in i sabbatsvilan. Men uppståndelsens härlighet lät inte vänta på sig. I gryningen den tredje dagen stod rättfärdighetens sol upp (Mal 4:2) och lämnade graven för vår skull. I härlighet framstod resultatet av hans nöd tillsammans med sanningen i hans förlossning.
Dessa tre dagars händelser gäller även oss. Jag är med honom i nöden, säger han. När förverkligar han detta? Uppenbarligen den dag vi befinner oss i nöd och möter vårt kors genom att uppfylla det ord, som han själv uttalade: I världen får ni lida (Joh 16:33) och enligt apostelns ord: Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas (2 Tim 3:12).
En fullständig befrielse är inte möjlig, innan vi blir lagda i graven och ett tungt ok vilar på Adams barn från den dag då de utgår ur sin moders liv, intill den dag då de vända åter till allas moder (Syr 40:1). Den dagen skall jag befria dem, säger han, d.v.s. när världen inte längre kan göra någonting med kroppen och själen. Härligheten är förbehållen den yttersta dagen, uppståndelsens dag, då det som i tiden har blivit sått föraktat skall stå upp i härlighet (jfr 1 Kor 15:43).

05 juni 2006

Qui Habitat, sextonde predikan över vers 15 (1)

Han har ropat till mig, och jag skall höra honom. Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och förhärliga honom

Han har ropat till mig, och jag skall höra honom. Bröder, dessa ord är verkligen ett fridsförbund (jfr Syr 45:24), ett godhetens förbundsavtal samt ett barmhärtighetens och medlidandets fördrag. Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom; jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn (Ps 91:14); han har åkallat mig, och jag skall bönhöra honom. Gud säger inte: ”Han har visat sig vara värdig, rättvis och ärlig, en människa med oskyldiga händer och rent hjärta (jfr Ps 24:4), därför skall jag befria, beskydda och bönhöra honom.” Vem skulle inte förlora all tillit, om han utryckte sig så? Vem kan berömma sig av att ha ett rent hjärta (jfr Ords 20:4). Nej, hos dig finns förlåtelse, på grund av din lag hoppas jag, Herre (Ps 130:4) Vulg). En i sanning mild lag som gör bönens rop till den enda förtjänst som människan behöver för att bli bönhörd.
Han har ropat till mig, säger han, och jag skall höra honom. Med all rätt hör han inte den som inte ropar till honom, eller som inte ber om någonting eller som ber ljumt och slappt. Det är sant att en våldsam längtan är som ett högt skrik i Guds öron, och att en vek begäran är som ett svagt mummel. Hur skulle ett sådant kunna tränga igenom skyarna (jfr Syr 35:21)? Hur skulle man kunna höra det från himlen? För att människan skall veta att hon skall ropa, har hon vid de första orden i sin bön fått veta, att Fadern som hon vänder sig till är i himlen (jfr Matt 6:9). Så kommer hon ihåg att det är dit hon måste rikta sin bön med andlig glöd. Gud själv är ande (Joh 4:24) och det är i Anden man skall ropa, om man vill att ropet skall nå Gud (jfr Ps 102: 2). Även om Gud till skillnad från människan inte ser till ansiktet, utan hjärtat (1 Sam 16:7), hör hans öron snarare hjärtats röst än kroppens. Därför ropar man med rätta: mitt hjärtas Gud (jfr Ps 73:26). Av samma skäl blev Mose som till det yttre teg i sitt inre bönhörd av Herren som sade till honom: Varför ropar du till mig (2 Mos 14:15)?

04 juni 2006

Qui Habitat, femtonde predikan över vers 14 (6)

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. När han en gång blivit befriad och för att han inte åter skall angripas och på nytt behöva befrias, skall jag beskydda honom och bevara honom, under förutsättning att bekänner och ärar mitt namn och inte själv tar åt sig äran för sin befrielse (jfr Ps 115:1).
Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn. Vår närvaro inför hans ansikte kommer att innebära att vi förhärligas, och vår kunskap om hans namn innebär att vi nu får erfara hans beskydd. Hoppet grundar sig på hans namn, och vi hoppas på att få se hans ansikte. Vem hoppas på det han redan ser (Rom 8:24)? Tron bygger på det som man hör (Rom 10:17), och enligt aposteln är tron grunden för det vi hoppas på (Heb 11:1).
Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn. Det är inte samma sak att känna hans namn och att missbruka det (2 Mos 20:7), genom att säga ”Herre, Herre”, utan att göra det som man säger (Luk 6:46). Den som inte tillber Gud som Fader och fruktar honom som Herre (Mal 1:6) känner inte hans namn. Den som har sin håg sig till flärd och bedrägliga galenskaper känner inte hans namn: Salig den man som sätter sin förtröstan till Herren och inte vänder sig till de stolta, till dem som viker av i lögn (Ps 40:5).
Petrus kände hans namn, ty han sade: Ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss (Apg 4:12). Vi känner detta heliga namn som har nedkallats över oss (jfr Jer 14:9), och det återstår för oss att önska att det alltid skall helgas i oss och att bedja enligt Herrens undervisning: Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn (Matt 6:9).
Lyssna till fortsättningen av psalmen: Han har ropat till mig, och jag skall höra honom (Ps 91:15). Bönens rop är frukten av att känna Guds namn, och dess resultat är Herrens bönhörelse. Hur skulle man kunna bli bönhörd utan att åkalla, och hur skulle man kunna åkalla, utan att känna Guds namn (Rom 10:14)? Lovad vare han som har uppenbarat Faderns namn för människorna (Joh 17:6), och som har gjort att vi blir frälsta, om vi åkallar hans namn. Det är vad skriften säger: Var och en som åkallar Herrens namn, han skall bli frälst (Joel 2:32).

03 juni 2006

Qui Habitat, femtonde predikan över vers 14 (5)

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn

Om man klokt beaktar denna fruktan, motiverar den hoppet på ett säkert och verksamt sätt. Den utgör en av de största gåvor som Gud givit oss, och det som vi redan har fått ger styrka åt vår väntan på det tillkommande. Herrens behag står dessutom till dem som fruktar honom (Ps 147:11), och liksom vårt liv beror på hans vilja (jfr Ps 30:6 Vulg) beror vår eviga salighet (jfr Heb 5:9) på hans godhet.
Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Vilken ljuv frikostighet att han alltid är nära dem som hoppas på honom! Människans hela förtjänst består nämligen av att sätta hela sitt hopp till honom (jfr Ps 78:7) som helt och hållet räddar människan (jfr Joh 7:23). På dig förtröstade våra fäder, de förtröstade, och du räddade dem. De ropade till dig och blev hjälpta, de förtröstade på dig och kom inte på skam (Ps 22:5-6). Vem åkallade honom och blev försmådd (Syr 2:10)? Förtrösta alltid på honom, du folk (Ps 62:9).
Varje ort som er fot beträder skall bli er (5 Mos 11:24). Er fot är naturligtvis ert hopp som infrias, om det fullständigt förlitar sig på Gud och blir starkt och inte vacklar. Varför skulle det frukta huggormen och basilisken? Varför skulle det bli förskräckt av lejonets vrål och drakens väsning (Ps 91:13)?

01 juni 2006

Qui Habitat, femtonde predikan över vers 14 (4)

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn

Bröder, låt oss häri se ett trefaldigt skydd och låt oss bete oss på ett sätt som motsvarar (jfr 2 Kor 6:4) var och en av dem som ger det. Låt oss eftersträva det som är gott inför människor, änglar och Gud.
Låt oss bemöda oss om att behaga alla i allt och särskilt honom som är den störste ovan allting (jfr Rom 9:5). Låt oss i änglarnas närvaro sjunga hans lov (jfr Ps 138:1) för att skriftens ord skall gå i uppfyllelse i dem: De som fruktar dig skall se mig och glädjas, ty jag hoppas på ditt ord (Ps 119:74).
Låt oss lyda våra överordnade som vakar över våra själar och för vilka de en gång skall avlägga räkenskap. Må de få göra det med glädje (Heb 13:17). Jag tackar i sanning Gud, som är den som ger oss alla gåvor. Jag har inte många förebråelser att rikta till er, eftersom jag inte är särskilt oroad på denna punkt. Var har jag min glädje och min ära (1Thess 2:20), om inte i er omedelbara lydnad och ert oklanderliga monastiska liv?
Gud give att jag kunde vara säker på att inte ens änglarna kan finna något att kritisera hos er eller att någon gömmer ett byte från Jeriko (jfr Jos 6:18), d.v.s. att ingen knotar, förtalar i det fördolda, hycklar, smickrar eller hyser skamliga tankar i sitt inre, vilka ofta tyvärr även stör kroppen!
Detta skulle göra min glädje större, om än ej fullkomlig. Ty vi är inte så stora att vi fullständigt kan strunta i andra människors omdömen. Och det är än mindre möjligt att inte finna något som kan ge anledning till självförebråelser (jfr 1 Kor 4:3). Om t.o.m. de stora fruktar domaren som ser hjärtats hemligheter, hur mycket större anledning har inte vi att bäva vid tanken på denna dom! Jag önskar att jag kunde vara säker på att det inte finns någonting hos någon av oss som stöter den enda blick som till fullo känner det som är i människan (Joh 2:25) och som t.o.m. ser det som människan inte ser i sig själv!
Bröder, vi bör framför allt tänka på denna dom. Låt oss alltid med fruktan och bävan ha den i åtanke, eftersom vi inte kan förstå det outgrundliga djupet i Guds domar (Rom 11:33) och oåterkalleliga beslut. Vårt hopp berättigat, om det är förenat med en sådan fruktan, och med en sådan fruktan bär vårt hopp frukt.