Mellanrum

Nu blir det ett kort uppehåll - nästa text på bloggen kommer den 2 april, den första av Bernhards predikningar på Palmsöndagen.

Fastepredikan VI:4

Må vi nu alla fråga oss på vilken nivå vi befinner oss och varje dag anstränga oss för att göra framsteg, ty det är bara genom att gå genom dygd efter dygd som vi möter Gud på Sion (Ps 84:8). Denna heliga tid skall vi särskilt bemöda oss om att leva i renhet. Tiden är begränsad, ty dagarna är få för att inte den mänskliga svagheten skall misströsta. Ty vem skulle inte ge upp hoppet om man sade: se alltid till att er vandel är oklanderlig? Nu uppmanas vi att under ett par dagar korrigera vad vi försummat under hela året. På så sätt får vi i varje fall för en begränsad tid erfara den fullkomliga renheten och att man under resten av året ser klara spår efter denna heliga fasta.
Bröder, låt oss hängivet ta emot denna heliga tid och förnya våra andliga vapen – en tid på året då hela världen tycks mobilisera sig mot fienden under vår Herres ledning. De är lyckliga som får strida under en sådan härförare! Resten av året är det bara konungens husfolk som är rustade och beredda för kamp. Men en gång om året är alla i riket samlade för en begränsad tid till en allmän arme. Lyckliga, ni som fått förmånen att tillhöra husfolket till vilket aposteln säger: Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud (Ef 2:19).
Vad skall de göra som accepterat att kämpa hela året, när de ser att människor utan erfarenhet eller krigsvana griper till andliga vapen? De måste kämpa mer lidelsefullt än vanligt för att en stor seger skall bli hemburen till vår konungs ära och till förmån för vår räddning.

SLUT

Fastepredikan VI:3

Men kanske finns det en ännu högre nivå, men var skall vi söka den? Var, om inte hos honom som vi just talade om och som blev upptagen till den tredje himlen (2 Kor 12:2)? Vad hindrar dig från att tala om en tredje himmel, om vi kan finna en nivå som är ovan de två första?
Lyssna till honom som säger, utan att yvas över det läge han uppnått: Jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen (Gal 6:14). Han säger att han inte bara är död för världen, utan även korsfäst för den, vilket innebär en skändlig död. Jag för honom och han för mig. Allt som världen älskar är för mig ett kors: lidelse, ärebetygelser, rikedom, människors flärdfulla lovord. Jag är fastnaglad vid allt det som är ett kors för världen, jag förenar mig med det och omfamnar det med all min kärlek.
Är inte detta en nivå som överstiger den första och den andra? Om pilgrimen är så vis att han inte glömmer att han är på väg, fortsätter han sin färd även om den är ansträngande och han låter sig endast måttligt upptas av civila angelägenheter (2 Tim 2:4). Även döden föraktar världens behag och avvisar likaså dess hårdhet. Men den som blivit upptagen till den tredje himlen betraktar allt som världen fäster sig vid som ett kors, medan han fäster sig vid allt det som är ett kors i världens ögon.
Man skulle även kunna tolka apostelns ord på ett annat sätt, nämligen att världen blev korsfäst för honom genom det som han led av medlidande med den. Den såg ut att vara korsfäst genom lasternas knutar och själv blev han korsfäst genom sitt kärleksfulla medlidande.

Fastepredikan VI:2

Finns det någon utöver pilgrimen som är främmande för det som händer i världen? Utan tvekan de, till vilka aposteln riktade orden: Ni har dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3). En pilgrim kan förvisso bli onödigt försenad om han söker proviant eller lägger för mycket på sina skuldror. En död människa känner däremot ingenting, inte ens avsaknad av en grav. Hon uppfattar förebråelser som beröm, smicker som kritik – nej, hon hör ingenting, ty hon är död.
Saliga död som bevarar människan ren och främmande för världen. Men det är nödvändigt att Jesus Kristus lever i den som inte längre lever i sig själv enligt apostelns ord: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig (Gal 2:20). Det är som om han sade: Jag är död för allt annat, jag känner ingenting, lägger inte märke till någonting, bryr mig inte om någonting, men för Kristi angelägenheter (2 Tim 2:4) är jag levande och redo. Och om jag inte kan göra mer, så känner jag i alla fall glädje över det som görs till hans ära och sorg över allt som har ett annat syfte.
En hög grad av frigörelse.

Fastepredikan VI:1

Om pilgrimmen, döden och den korsfäste

Mina kära, jag uppmanar er som bor här som främlingar att akta er för köttets begär (1 Pet 2:11). Lyckliga är de som i den nuvarande onda tidsåldern (Gal 1:4) beter sig som främlingar och pilgrimer och ser till att de inte blir nedsmittade av den. Här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma (Heb 13:14). Låt oss akta oss för köttets begär, som för krig mot själen (1 Pet 2:11), som det anstår främlingar och pilgrimer. Pilgrimen går kungsvägen (4 Mos 21:22) och avviker varken åt höger eller vänster (5 Mos 2:27). Om han på sin väg ser människor som grälar, fäster han inget avseende vid det. Om han ser andra som gifter sig, dansar eller förlustar sig på annat sätt, går han vidare, ty som pilgrim angår det honom inte. Han längtar efter fäderneslandet och dit är han på väg. Har han bara mat och kläder (1 Tim 6:8) vill han inte ha något annat att bära. Han är lycklig som inser och beklagar att han är landsflyktig och säger till Herren: Jag är gäst hos dig, en främling som alla mina fäder (Ps 39:13).
Vilken storartad inställning! Men kanske går det att komma ett snäpp högre när det gäller frigörelse. Ty även om pilgrimen inte beblandar sig med ortsbefolkningen, händer det att han tycker om att betrakta det som sker och att höra andra berätta eller att själv berätta sådant som han har sett. Ett sådant och liknande nöjen, som inte får honom att helt stanna upp, upptar honom en smula och fördröjer hans färd, och eftersom han tänker mindre på sitt fädernesland har han mindre brådska att nå det. Han kan till och med finna så mycket glädje i det som han möter på vägen, att han blir fördröjd och riskerar att komma fram senare, eller rent av att aldrig komma fram.

Fastepredikan V:9

För att bön av dessa tre slag skall komma ur hjärtat, måste vi beakta tre ting: i den första typen av bön kan en längtan efter ytliga ting döljas; i den andra orenhet och i den tredje högmod. Det är inte sällan man ber om materiella ting för att njuta av dem och om dygder för att stoltsera med dem. Det händer även att somliga ber om evigt liv, men de är inte ödmjuka utan åberopar sina förtjänster.
Jag vill inte påstå att den nåd vi får inte ger oss förmåga att be med tillförsikt, men vi skall inte förlita oss på den och så räkna med att bli bönhörda på nytt. Nådens första gåvor skall få oss att hoppas på större gåvor från honom som i sin barmhärtighet ger oss dem.
Må vi således begränsa vår bön om materiella ting till det som vi behöver. Må vår bön om själsliga dygder vara befriad från all orenhet och endast syfta till att behaga Gud. Och må vi i all ödmjukhet endast förtrösta på Guds barmhärtighet, när vi ber om evigt liv.

Fastepredikan V:8

Jag tror att hjärtat ber om tre ting, och jag ser inte att någon som är utvald kan be om någonting annat. Två har med denna tiden att göra, det vill säga kroppens och själens väl och den tredje gäller det eviga livets salighet. Bli inte förvånad över att jag säger att du skall be Gud om sådant som är bra för kroppen, ty från honom kommer det som är till gagn för både kropp och själ. Vi måste således be till honom och från honom hoppas på det som låter oss leva och tjäna honom.
När det gäller vår själs behov behöver vi emellertid be oftare och enträgnare för att få gudomlig nåd och själsliga dygder.
I fråga om evigt liv måste vi fromt be om det med hela vårt själs längtan, så att kroppens och själens salighet förverkligas helt och fullt.

Fastepredikan V:7

Men många kanske invänder att de sällan upplever denna njutning som är sötare än honung, än självrunnen honung (Ps 19:11). På grund av att de blir frestade i livet, beter de sig modigare genom att omsätta dessa dygder i praktiken, inte för att därigenom uppleva glädje, utan för själva dygden skull och för att resolut behaga endast Gud, även om de inte upplever kärleken. Jag betvivlar inte att de följer profetens råd: Ha din glädje i Herren. Han talar inte om upplevelse utan om handling. Upplevelse är njutning, men handling är dygd.
Ha din glädje i Herren, säger han, det vill säga sträva därefter, ansträng dig att finna glädje i honom och han ger dig allt vad ditt hjärta begär. Men se upp, när han talar om vad hjärtat begär, avser han det som förståndet godkänner. När du ser hur du är omgiven av Guds omsorg kan du inte beklaga dig, utan bör tvärtom satsa all kärlek på tacksägelse. Varje gång du av okunnighet ber om något som du inte behöver, lyssnar han inte på vad du säger, utan ger dig i stället något som du bättre behöver.
Så ger en jordisk far gärna bröd till sitt barn som ber om det. Men om barnet även ber om en kniv och fadern tycker att det är onödigt, skär han själv brödet eller ber någon av tjänarna att göra det för att undvika fara och möda.

Fastepredikan V:6

Nej, vi ber inte förgäves om vi gör det som psalmen säger, det vill säga har vår glädje i Herren. Den helige David säger: Ha din glädje i Herren, han ger dig allt vad ditt hjärta begär (Ps 37:4).
Men, profet, varför manar du oss så bestämt att söka vår glädje i Herren, som om det skulle bero endast på oss? Vi är förtrogna med den glädje som kommer av mat och dryck, sömn, vila och allt annat på jorden. Men vilken glädje bjuder oss Gud för att vi skall ha vår glädje i honom? Mina bröder, så kan världsliga människor säga, men inte ni. Vem av er har inte ofta kunnat glädja sig över ett gott samvete och upplevt kyskhetens, ödmjukhetens och kärlekens glädje? Det är förvisso inte samma glädje som man får av mat och dryck och liknande ting. Men glädjen är inte mindre, utan tvärtom större än vad vi just nämnt. Gudomlig och inte kroppslig glädje och när vi söker vår glädje där, finner vi den i Herren.

Fastepredikan V:5

Varje gång jag talar om bön tycker jag mig emellertid höra mänskliga tankar i era hjärtan, som jag ofta hört från andra och även i mitt eget hjärta. Hur skall man förklara att vi ständigt ber, men att sällan någon av oss utifrån egen erfarenhet verkar veta vad frukt bönen bär. Efter att vi har bett, tycker jag att vi är precis som tidigare. Ingen svarar oss med ett enda ord, ingen ger oss det minsta lilla och vi tycks ha bemödat oss förgäves.

Vad säger Herren i Evangeliet? Döm inte efter skenet, utan döm rättvist (Joh 7:24). Är inte en rättvis dom en trons dom? Ty, den rättfärdige skall leva genom tron (Gal 3:11). Lita på tron och inte erfarenheten, ty tron är sannfärdig medan erfarenheten är bedräglig. Och vad är trons sanning, om inte det som Guds Son själv har lovat oss: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så (Mark 11:24). Bröder, må ingen av er underskatta bön, ty jag säger er att han, som vi riktar vår bön till, ringaktar den inte. Redan innan den kommit över våra läppar har han bestämt att den skall upptecknas i hans bok (jfr Ps 139:16). Vi kan således otvivelaktigt hoppas på att han antingen ger oss det som vi ber om (jfr Joh 16:23) eller någonting nyttigare som han har i åtanke. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara (Rom 8:26), men han förbarmar sig över vår okunnighet och tar välvilligt emot vår bön. Även om vi inte får vad vi ber om på grund av att vi inte behöver det eller inte behöver det omedelbart, ber vi aldrig förgäves.

Fastepredikan V:4

Bröder, man kan inte förneka att denna situation är obehaglig och farlig för oss, men om vi gör motstånd i kampen på ett sätt som anstår en man förnimmer vi den frid som kommer av ett gott samvete. Om vi jagar bort dessa tankar så snart vi märker dem inom oss, och vår själ vänder sig mot dem av all kraft, tror jag även att fienden blir förvirrad, avlägsnar sig och inte gärna återvänder.
Men vilka är vi? Och är vi starka nog att stå emot så många frestelser? Det är just vad Gud vill göra oss medvetna om. Han leder oss till insikt om vår svaghet för att vi skall förstå att det inte finns någon annan hjälp än att i all ödmjukhet skynda till hans barmhärtighet. Därför ber jag er, bröder, ha alltid bönen inom räckhåll som en säker tillflykt, vilket jag minns att jag talat om i slutet av en predikan (se ovan IV:3-4).

Fastepredikan V:3

Men vad är det för mening med att visa på faror, utan att ge tröst och hjälp? Faran är allvarlig och likaså den kamp som vi måste föra mot den gäst som har intagit vårt hus, särskilt med tanke på att vi är främlingar på jorden och att han är bofast här. Han är hemma, vi är gäster och främlingar. Därtill har vi den stora nackdelen att behöva stå emot djävulens många lister, ja oupphörliga angrepp, trots att vi inte kan se honom. Hans subtila natur och långa erfarenhet av ondska gynnar hans förslagenhet.
Ingen av oss blir emellertid besegrad mot sin vilja. Människa, du är herre över din längtan och det är upp till dig att behärska den. Fienden kan i dig väcka frestelsen, men det är du som med din vilja avgör, om du samtycker eller inte. Om du vill kan du förvandla din fienden till tjänare, så att allt verkar till ditt bästa (Rom 8:28).
När fienden väcker din aptit så att du vill äta, inger dig fåfänga och otåliga tankar eller väcker din sensuella lust, skall du helt enkelt inte samtycka. Varje gång du står emot, blir du krönt.

Fastepredikan V:2

Därtill kommer att den mycket förslagna ormen (1 Mos 3:1) närmar sig kroppen, kommer till dess hjälp, använder sig av den för att angripa oss och har endast en önskan, avsikt och sysselsättning, nämligen att utgjuta själarnas blod. Den organiserar ständigt ondskan, upphetsar kroppsliga lustar, underblåser begärets naturliga eld genom förgiftade förslag. Den sätter otillåtna drifter i brand, förbereder tillfällen till synd och upphör inte att genom tusen olika knep fresta människans hjärta. Den binder våra händer med våra egna rep och, såsom man säger, slår oss med den käpp som vi räcker fram, så att kroppen som blivit oss given till hjälp blir oss en snara och vår undergång.

Fastepredikan V:1

Om kroppens och djävulens kamp med människans ande och nyttan av bön

Bröder, av kärleksfull omtänksamhet måste jag att tala. Med tanke på hur angeläget det är, skulle jag göra det oftare, om inte mina många sysslor hindrade mig. Det är inte konstigt att jag bekymrar mig för er, ty inom mig själv möter jag ofta och mycket sådant som ger mig anledning till bekymmer. Varje gång jag tänker på mitt eget elände och alla slags faror, råder det inga tvivel om att min själ blir tyngd av sorg (Ps 42:7). Min ängslan är inte mindre för var och en av er, om det stämmer att jag älskar er som mig själv (jfr Matt 19:19) Han som utforskar våra hjärtan (Rom 8:27) vet hur ofta jag oroar mig mer för er än för mig själv. Men det är inte förvånande att jag är rädd och orolig, när jag ser ert elände och alla faror ni är utsatta för. Det är uppenbart att vi bär med oss vår egen fälla och vår egen fiende vart helst vi går. Jag syftar på vår kropp som är född i och närd av synden och än mer lastbar genom dåliga vanor.
Därför kämpar den så rymt mot anden (Gal 5:17), klagar så ofta och underkastar sig inte lydnaden. Den får anden att längta efter sådant som är förbjudet, lyder inte ens förnuftet och låter sig inte hejdas av någon fruktan.

Fastepredikan IV:4

En ljum bön är emellertid farlig, även om motsatsen, det vill säga en alltför tillitsfull bön kanske är ännu farligare. Lyssna till det som Herren säger till profeten om dem som ber med överdriven tillförsikt: Ropa ut det så högt du kan, låt din röst ljuda som en hornstöt (Jes 58:1). Han säger: som en hornstöt, man måste med kraft bromsa dem som överdriver. De söker mig (Jes 58:2) som inte funnit sig själva. (Sokrates, Platon, kyrkofäder, etc.: man måste känna sig själv för att känna Gud – övers. kom.)
Jag säger inte detta för att syndarna skall förlora tilltro till bön, men jag vill att de ber som syndare och inte som rättfärdiga (jfr Jes 58:2). Må de be om förlåtelse för sina synder med ett förkrossat hjärta och en ödmjuk ande likt publikanen som sade: Gud, var nådig mot mig syndare (Luk 18:13). Jag talar om överdriven tillit, när en människa vars samvete fortfarande står under inflytande av synden eller någon last tänker höga och övermodiga tankar om sig själv, utan att bry sig om den fara som hotar själen.
En tredje fara är att bönen är ljum och inte framgår ur levande kärlek. En ängslig bön tränger inte in i himlen (jfr Syr 35:21), ty en överdriven fruktan fjättrar anden. Jag säger inte att bönen då inte förmår stiga upp, utan att den helt enkelt inte bryter fram. Är den ljum förmår den inte att sega sig uppåt utan sjunker ihop utmattad. Överdrivet tillitsfull stiger den förvisso upp men studsar tillbaka. I stället för att få nåd blir den avvisad.
Om bönen däremot är förtröstansfull, ödmjuk och brinnande kan den vara säker på att tränga in i himlen och att inte återvända med tomma händer (jfr Jer 50:9).

Fastepredikan IV:3

Med tanke på att jag talat om fasta och rättvisa torde det vara lämpligt att också säga något om bön. Ju mer verkningsfull den är - vilket den är om den utövas som sig bör - desto mer förslagen brukar fienden vara att sätta hinder i vägen.
Bönen hindras stundom allvarligt av andens räddhågsenhet och en överdriven fruktan. Detta sker vanligtvis när människan tänker så på sin ovärdighet att hon inte vänder sin blick till den gudomliga godheten. Djup ropar till djup (Ps 42:8), ljusets djup ropar till mörkrets, barmhärtighetens djup ropar till eländets. Ty djupt är människans hjärta, outgrundligt djupt. Men om min orättfärdighet är stor, är din barmhärtighet större, Herre. När min själ är fylld av skräck (Ps 6:4), tänker jag på dina barmhärtiga storverk och andas lugnt vid minnet av dem, och när jag tänker på min egen förmåga vill jag bara betrakta din rättfärdighet.

Fastepredikan IV:2 forts

Påbjud en fasta! Kungör en högtidssamling (Joel 2:15)! Vad innebär det? Att bevara enhet (Ef 4:3), älska fred (Sak (8:19) och broderlighet (1 Pet 2:17). Den stolte fariséen hade hållit och helgat fastan. Han hade fastat två gånger i veckan och tackat Gud. Men han hade inte kungjort en högtidsförsamling, utan i stället hävdat: Jag är inte som alla andra människor (Luk 18:11). Han förlitade sig på endast en vinge, varför hans fasta inte nådde fram till himlen.
Bröder, tvätta således era händer i syndarens blod, (jfr Augustinus, Enarr. in Ps.,57:11 - tag lärdom av fördömandet av fariséen) och se till att er fasta har två vingar, nämligen helgelse och fred, utan vilken ingen får se Gud (Heb 12:14). Påbjud en fasta, och frambär åt det gudomliga majestätet en ren avsikt och enträgen bön. Kungör en högtidssamling som kommer samman i enhet. Prisa honom med tamburin och dans (Ps 150:4), så att den kroppsliga självförsakelsen fullbordas i enighet (jfr Augustinus, Enarr. in Ps., 150:7).

Fastepredikan IV:2

Jag vill bara lägga till en sak som är lätt att förstå, ty om jag inte misstar mig har ni ofta erfarit att fasta ger tillit och inre lyft åt bönen. Se hur fasta och bön förenas enligt Skriftens ord: Om en broder hjälper sin broder finner båda tröst (Ords 18:19 Vulg). Den som ber får kraft av att fasta och den som fastar får nåd till bön. Fastan ger spänst åt bönen och bönen helgar fastan och bär fram den till Herren. Vilken nytta skulle vi ha av fastan, om den – vilket Gud förbjude – skulle stanna på jorden. Må fastan lyfta på bönens vinge.
Men för att inte till äventyrs vara otillräcklig må den förenas med en annan vinge. Den rättfärdiges bönerop tränger in i himlen (Syr 35:21). Må vår fasta för att lättare ta sig in i himlen använda sig av två vingar: bön och rättvisa. Vad är rättvisa, om inte att ge åt var och en det som tillkommer honom? Ge således inte bara akt på Gud. Du står i skuld även till dem som är dina överordnade, liksom dina bröder. Gud vill inte att du ringaktar dem som han aldrig missaktar. Därför säger aposteln: Gör vad som är gott inte bara inför Herren utan också inför människor (2 Kor 8:21). Men du kanske säger: ”Det räcker om Gud godtar det som jag gör. Varför skall jag bry mig om andra människors omdöme?” Men du kan vara säker på att det är omöjligt att behaga Gud, om du får hans barn att ta anstöt eller handlar mot dens vilja som du skall lyda som hans ställföreträdare.

Fastepredikan IV:1

Påbjud en fasta, kungör en högtidssamling
(Joel 2:15)

Fastetiden har nu börjat med sin karakteristiska fasta och jag vädjar till er kärlek att gå in för att hålla den. Det förefaller mig rätt och lämpligt att säga något om hur man skall fasta och vad det ger.
Först och främst, bröder, avstår vi från sådant som är tillåtet och får förlåtelse för sådant som inte är det och som vi har gjort. Om vi får förlåtelse för våra överträdelser, beror det på att en kort fasta räddar oss från fastor som varar i evighet? Vi har förtjänat Gehenna, där det inte finns någon mat, tröst eller något slut. En plats där den rike förvägrades till och med en droppe vatten som han bad om (Luk 16:24).
Fastan är god och saliggörande. Den befriar oss från eviga straff, då våra synder på detta sätt blir förlåtna. Men det är inte bara våra synder som blir förlåtna, utan våra laster blir till och med uppryckta upp med roten. Vi får inte bara förlåtelse, utan även nåd. Inte bara våra synder blir utplånade, utan vi skonas från sådana som vi skulle kunna begå i framtiden.

Fastepredikan III:4

Men likväl skall vi i denna fastetid med än större hängivenhet söka honom, som inte bara utgör en del av, utan är hela vårt livs sakrament. Om er iver svalnat något under årets lopp har ni nu tillfälle att åter få den att brinna av andens glöd.
Om vi har syndat genom att äta, är det nog att munnen fastar. Men varför skall inte även andra lemmar i vår kropp fasta, om de har syndat? Må därför ögat som utplundrar själen fasta. Likaså örat, tungan, handen och även själen.
Må ögonen fasta genom att avstå från indiskreta blickar och lättfärd hållning. Må de ödmjuka sig och göra bot, eftersom deras blickar fritt irrat omkring åt alla håll i skuld.
Må örat fasta genom att avstå från sin förkärlek för sladder, skvaller och allt tomt prat som inte har någonting att göra med frälsningen.
Må tungan fasta genom att avstå från förtal och klagan, onödiga och gagnlösa ord, skämt, och stundom på grund av tystnadens vikt även ord som kan verka nödvändiga.
Må handen fasta från onödiga tecken och all handling som inte är påbjuden.
Må än mer själen fasta genom att avstå från sina laster och sin egenvilja. Utan denna fasta ogillar Herren de övriga i enlighet med det som Skriften säger: Era fastedagar är som alla andra dagar (jfr Jes 58:3).

Fastepredikan III:3

Bröder, låt oss således ägna denna heliga tid åt hängiven fasta i vår egenskap av män som vet att vår fastetid består av fler än 40 dagar och för oss varar hela vårt eländiga liv, ty med den nådens hjälp som är oss tillförsäkrad i evangelierna skall vi under denna tid uppfylla Lagens tio bud. Man tar helt fel om man tror att dessa få dagar räcker för botgöring, ty det behövs hela livet. Sök Herren inte bara 40 dagar, utan medan han låter sig finnas, säger profeten. Åkalla honom medan han är nära (Jes 55:6). Det kommer en tid då man inte längre kan åkalla honom och när han inte längre är nära någon, ty för några kommer han att vara närvarande och för andra mycket avlägsen.
Men att nu säga ”nära” betyder uttryckligen att vi ännu inte har honom. Och ändå kan man lätt ha och finna honom. Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa? - Den som visade honom barmhärtighet (Luk 10:36-37). Då Herrens således är nära under barmhärtighetens tid, sök honom, bröder, medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära.

Fastepredikan III:2

Men varför talar jag om de andra som fastar med oss? Har vi inte när det gäller just fasta egna utomordentliga förebilder och invigda sakkunniga? Med vilken vördnad bör vi inte ta emot det som den helige Mose låtit oss ärva? Till skillnad från andra profeter hade han ett särskilt privilegium, nämligen att Herren talade med honom ansikte mot ansikte (2 Mos 33:11). Med vilken hänförelse skall vi inte ta emot den fasta som Elia anbefallde oss (1 Kung 19:8), han som blev upptagen till himlen i en vagn av eld (2 Kung 2:11). Sedan dess har tusentals människor blivit offer för döden som är ett allmänt livsvillkor. Fram till den dagen undkom emellertid Elia som var beskyddad av Guds hand.
Om Mose och Elia, som var storheter men när allt kommer omkring våra medtjänare, (jfr Upp 6:11) anbefaller oss den aktuella fastan, hur mycket mer Jesus, vår Herre, som fastade lika länge som de (jfr Matt 4:2)? Finns det en kristen människa, jag säger inte munk, som inte med inre glädje tar emot det som Kristus har anförtrott oss? Kära bröder, låt oss helhjärtat följa Kristi exempel och hans fasta, särskilt som vi är säkra på att han fastade för vår skull oss och inte för sin egen.

Fastepredikan III:1

Hängiven fasta

Bröder, jag be er att hängivet iakttaga kyrkoårets fasta, inte bara för att den innebär askes, utan är ett mysterium. (Bernhard betraktar fasta inte bara som en moralisk och andlig fromhetsövning, utan som ett ”sakrament” p.g.a. Jesus egen fasta 40 dagar i öknen – övers kommentar.) Vi har redan gått in för att fasta, och under denna heliga tid gäller det att göra det än mer. Är det inte ovärdigt av oss att klaga över en mödosam börda som hela kyrkan bär tillsammans med oss, även om denna fasta är strängare för oss än de andra? Tills i dag var vi de enda som inte åt före middagstid, nu fastar alla – prinsar och kungar, klerker och lekmän, adel och ofrälse, rika och fattiga, kort sagt alla fastar med oss fram till vesper (Benedikts regel 41:2-7).
Bröder, jag påminner er om detta för att inte någon skall bli modfälld vid tanken på att det var svårt att stå ut med tidigare fasta och därför är mindre entusiastisk inför den förestående. Vår fiende gör allt han förmår för att beröva vårt andliga offer dess förtjänst, dvs vår andliga glöd, och göra det mindre behagligt inför Gud. Så erfar vi mindre andlig glädje, och fruktan för det vi måste utstå gör oss räddhågade.
Men vi är inte okunniga om denne motståndares list (2 Kor 2:11) och jag ber er att ständigt vara på er vakt mot honom. Låt oss ha hela kyrkans exempel inför våra ögon för att vår fasta skall bli mer hängiven med tanke på att Gud älskar en glad givare (2 Kor 9:7) och att vi får större tillförsikt.

Fastepredikan II:6

Bröder, låt oss därför slita sönder våra hjärtan utan att förstöra våra kläder, ty kläderna är våra dygder. Kärleken är bra som klädedräkt och likaså lydnaden. Lycklig är den människa som behåller dessa kläder på, så att hon inte går omkring naken (Jes 20:3). Lycklig är även den vars synd har plånats ut (Ps 32:1), ty kärleken överskyler en myckenhet av synder (1 Pet 4:8).
Låt oss som det är sagt slita sönder våra hjärtan för att bevara våra kläder hela såsom Frälsarens livklädnad blev bevarad (jfr Joh 19:23 f). Att slita sönder sitt hjärta är inte bara ett sätt att bevara sin klädnad hel, utan även ett sätt att göra denna fotsida dräkt mångfärgad, likt den som patriarken Jakob gav åt den av sina söner som han älskade mest (1 Mos 37:3). Det är så man framhärdar i dygd och ger vackra och harmoniska färger åt livet. Härifrån kommer även skönheten hos kungadottern som bär en klänning i guldbrokad (Ps 45:14).
Man kan emellertid tolka uttrycket ”att slita sönder sitt hjärta” på ett annat sätt, nämligen att slita sönder det i bikten om det är ont och i medkänsla om det är förhärdat. Varför inte skära upp bölden så att varet kan rinna ut? Varför inte öppna hjärtat så att det utgjuter sin godhet? I båda fallen är detta sönderslitande nyttigt. Dels förblir inte syndens infektion gömd i hjärtat och dels tillsluter vi inte hjärtats barmhärtighet för vår nästa som lider nöd (1 Joh 3:17). Så får vi i vår tur erfara barmhärtighet från vår Herre, Jesus Kristus, som är över allting och välsignad i evighet (Rom 9:5).

Fastepredikan II:5

Profeten tillfogar: Slit sönder era hjärtan, inte era kläder (Joel 2:12). Med dessa ord anklagar han öppet hjärtats hårdhet och fåfänga vidskeplighet hos judarna, det första folket (Syr 16:11). Det förekom ofta att man rev sönder sina kläder men inte sitt hjärta. Men hur skulle de ha kunnat riva sönder sina stenhjärtan (jfr Hes 11:19 f), som de inte ens kunde omskära (Jer 9:25)?
Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, säger han. Finns det någon bland er som envist låser fast sig vid en sak? Må han slita sönder sitt hjärta och använda sig av Andens svärd som är Guds Ord (Ef 6:7). Må han slita sönder det och skynda sig att göra små bitar av det. Om man inte sliter sönder sitt hjärta kan man inte omvända sig till Herren. Ända tills du får nåden att möta honom i den unika staden Jerusalem, där alla är fullkomligt förenade, kommer du att få många bud. Överträder du ett enda betraktas du att ha du brutit mot dem alla (Jak 2:10). Den vise säger att Guds ande är mångfaldig (jfr Vish 7:22) och du kan inte följa denna mångfald om du inte mångfaldigar dig själv.
Lyssna därför till den människa som Gud fann efter sitt sinne (1 Sam 13:14): Mitt hjärta är redo, Gud, mitt hjärta är redo (Ps 57:8). Redo för motgång och framgång, redo för det oansenliga och storslagna, redo för allt som du kan påbjuda mig. Vill du göra mig till herde för fåren? Vill du göra mig till kung över folken? Mitt hjärta är redo, Gud, mitt hjärta är redo. Vem är som David som gick in och ut och marscherade efter kungens order (1 Sam 18:16). Men om syndarna sade han: Deras sinne är trögt som fett, men jag begrundar din lag (Ps 119:70). Hjärtat blir hårt och anden envis, när man betraktar sin egen vilja och inte Guds lag (Ps 1:2).

Fastepredikan II:4

Vi skall emellertid inte underskatta kroppens omvändelse, ty den innebär ett stort stöd för den andliga omvändelsen. Efter att ha sagt: Omvänd er till mig med uppriktigt hjärta, tillfogar Herren omedelbart: under fasta (Joel 2:12), vilket onekligen har med kroppen att göra. Men, bröder, jag vill att ni skall vara medvetna om att fasta inte består i att endast avstå från mat, utan även från kroppsliga nöjen och allt sådant som innebär njutning för kroppen. Jag säger dessutom att ni skall vara strängare med att avstå från laster än från bröd.
Men det finns ett bröd som jag inte vill att ni skall avstå ifrån för att ni inte skall duka under på vägen (jfr Matt 15:3), och om ni inte förstår syftar jag på tårarnas bröd (Ps 80:6). Texten fortsätter: under fasta, gråt och klagan. Botgöring för den tid som vi har levt kräver tandagnisslan och längtan efter framtida lycka tårar. Tårar har blivit min föda dag och natt, säger profeten och förklarar: Ständigt frågar man mig: ”Var är din Gud?” (Ps 42:4).
Detta nya liv (asketiskt munkliv är nytt i förhållande till livet i världen och föregriper livet i Guds rike – övers anm.) är föga tilldragande för den som inte sörjer det gamla, begråter sina synder och beklagar förlorad tid. Om du inte gråter beror det på att du inte känner av själens skador och samvetets sår. Likaså längtar du inte efter framtida glädje om du inte varje dag med tårar bönfaller om den, och du vet ganska lite om den kommande glädjen om din själ försmår all tröst tills den kommer.

Fastepredikan II:3

Pröva uppmärksamt vad du älskar och vad du fruktar, vad som gör dig glad och vad som gör dig ledsen, och under ordensdräkten finner du en världslig ande och bakom din skenbara omvändelse ett förvänt hjärta. Hjärtat uttrycker sig nämligen genom fyra affektiva reaktioner (kärlek, fruktan, glädje, sorg – övers. anm.) och jag tror att det är utifrån dem som man skall förstå det ord som manar dig till omvändelse av hela hjärtat till Herren.
Omvänd din kärlek så att du endast älskar Gud, och för hans egen skull. Omvänd även din fruktan till honom, ty den är förvänd om du är rädd någonting annat än honom eller för hans skull. Omvänd likaså din glädje och sorg till honom, vilket sker när du endast sörjer och gläder dig i honom.
Finns det något som är mer fördärvligt än att göra det onda med glädje och jubla över sådant som är förvänt (jfr Ords 2:14)? För övrigt leder världens sätt att sörja till död (2 Kor 7:10). Om däremot din egen eller din nästas synd gör dig bedrövad, gör du rätt och denna sorg leder till frälsning. Om du gläder dig över Guds nådegåvor, är det en helig och trygg glädje i den helige Ande (jfr Rom 14:17). Det är även din plikt att i Kristi kärlek glädja dig med bröderna i deras medgång och att söja med dem i deras motgång enligt Skriftens ord: Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter (Rom 12:15).

Fastepredikan II:2

Men låt oss nu se hur vi kan vända oss till detta barn, som är Mästaren i saktmod och ödmjukhet. Vänd er till mig med uppriktigt hjärta (Joel 2:12), säger han. Bröder, om han bara hade sagt omvänd er, utan att tillägga någonting, skulle vi kanske ta oss friheten att svara: ”Det har vi redan gjort. Nu kan du ålägga oss någonting annat”. Men jag tror att han här avser en andlig omvändelse som man inte genomför på en dag. Gud give att det är möjligt under vår livstid på jorden.
En rent kroppslig omvändelse tjänar ingenting till. En yttre omvändelse som inte är sannfärdig förblir kraftlös och ger ett fåfängt sken av fromhet (2 Tim 3:5). Beklagansvärd är den människa som bara ägnar sig åt det yttre och glömmer det inre. Hon menar sig vara något, fast hon ingenting är och bedrar sig själv (Gal 6:3). Jag rinner bort likt vatten, säger psalmisten, benen lossnar i min kropp (Ps 22:15). Och en annan profet uttrycker sig så här: Främlingar har förtärt hans kraft, men han märker det inte (Hos 7:9). När en människa bara betraktar den yttre ytan, tror hon att allt står väl till med henne, och hon är omedveten om att den dolda masken tär på hennes inre. Munken behåller tonsuren och sin ordensdräkt, följer de regler för fastan enligt ordensregelns föreskrift och sjunger psalmer på bestämda tider, men hans hjärta är långt ifrån mig (Matt 15:8), säger Herren.