Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

28 februari 2007

Fastepredikan II:1 forts

Människa, varför är du högmodig? Varför upphöjer du dig utan anledning? Varför dessa tankar om storhet (jfr Rom 11:20) och blicken fixerad vid sådant som är upphöjt, men som inte är bra för dig? Herren är upphöjd men det är inte så, som han framstår som exempel. Hans storhet är värd att bli prisad (jfr Ps 145:3), men försök inte att efterlikna den. Likaså är hans majestät upphöjt, men du kan inte nå dit upp. Även om du tar i så att du brister, når du aldrig dit.
Det är skrivet: Människan når sitt hjärtas höjd och Gud blir upphöjd (Ps 64:7 Vulg). Högt ovan allting är Herren, men han ser de ödmjuka, och från fjärran känner han igen det som är upphöjt (Ps 138:6). Ödmjuka dig och du får tag på honom. Sådan är kärlekens lag, och på grund av denna lag har jag väntat på dig, Herre (Ps 130:5).
Vad skulle inte människorna göra för att upphöja sig, om Gud hade anvisat storhetens väg och hans frälsning skulle uppenbaras där? Med vilken grymhet skulle inte människorna kasta sig över varandra och trampa ner varandra (jfr Luk 12:1). Hur oblygt skulle de inte klättra med händer och fötter för att till varje pris komma upp och sätta sig över alla de andra. Om man försöker gå förbi sina likar möter man många svårigheter, har många rivaler, får stå ut med många som säger emot och som försöker ta sig upp från andra sidor.
Tvärtom, det finns ingenting som är så lätt som att ödmjuka sig för den som vill. Bröder, här är ordet som gör att vi inte kan ursäkta oss och som hindrar oss från minsta undanflykt.

27 februari 2007

Fastepredikan II:1

Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan Slit sönder era hjärtan, inte era kläder (Joel 2:12).
Bröder, vad menar Herren, när han säger att vi skall vända om till honom (Sak 1:3)? Han är överallt, uppfyller allt och omsluter samtidigt allt. Vart skall jag vända mig för att omvända mig till dig, Herre, min Gud? Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där
(Ps 139:8). Vad förväntar du dig av mig? Vart skall jag vända mig för att omvända mig till dig? Uppåt eller neråt? Åt höger eller vänster?
Bröder, dessa ord gömmer en tanke, en hemlighet som endast uppenbarats för vännerna. Det handlar om Guds rikts hemlighet (Mark 4:11) som viskades i apostlarnas öron och så uppenbarades för dem, medan det bara i liknelser sades till folket (Matt 13:34). Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3). Jag vet således vart han vill att vi skall vända oss. Vi skall vända oss till det lilla barnet för att ta lärdom av det som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Därför har ett barn blivit oss givet (Jes 9:6). Förvisso är han även stor, men i Guds stad (jfr Ps 48:2), om vilken det är sagt: Höj jubelrop, ni som bor på Sion, ty stor är han mitt ibland er, Israels Helige (Jes 12:6).

26 februari 2007

Fastepredikan I:6

Man skulle emellertid kunna tolka detta ord på ett annat sätt, så att ett tvättat ansikte betyder ett rent samvete och ett smort huvud en hängiven ande. Om du håller med om denna tolkning, riktar sig de båda verben tvätta och smörja mot en dubbel last hos dem som brukar fasta. En fastar av fåfänga och får sig sagt: tvätta ditt ansikte. En annan är otålig och bitter och behöver smörja sitt huvud. Huvudet betecknar här den insidiga människan som fastar och blir smord och finner en andlig glädje i att fasta.
Du tycker kanske att du hör något nytt, när jag säger att huvudet blir smort genom fasta? Jag går längre än så och hävdar det göds. Har du aldrig läst Skriftens ord: han håller dem vid liv i hungertid (Ps 33:19)? Så innebär kroppens fasta smörjelse för huvudet och kroppslig hunger näring för hjärtat. Varför kallar jag inte det smörjelse som läker sår och lugnar upprörda sinnen? Hycklaren köper genom sin fasta syndarens olja (jfr Ps 141:5). Jag säljer däremot inte min fasta, ty den är för mig den olja med vilken jag smörjer mig. Evangeliet säger: smörj ditt huvud för att förhindra att klagan och otålighet tar sig in i dig. Och inte bara det, var stolt över dina lidanden (Rom 5:3). Var stolt, men utan fåfängliga tankar och håll ditt ansikte rent från syndarens olja.

25 februari 2007

Fastepredikan I:5

Lägg märke till att han inte sade: ”Var inte dystra som hycklarna”, utan se inte dystra ut, det vill säga: låsas inte. Det är så man ofta säger till någon som ger sken av att vara nedstämd eller försöker att göra sig märkvärdig. Man säger: den som helgonförklarar dig, lurar dig, och liknande uttryck som anspelar på hyckleri och inte sannfärdighet.
När du fastar, smörj in ditt huvud och tvätta ditt ansikte (Matt 6:17). De har en förkrossad uppsyn, men du skall tvätta dig. Ansiktet avspeglar själva livet. En tjänare som är Kristus trogen tvättar det för att inte förarga den som ser det. Hycklaren anlägger en förkrossad uppsyn genom besynnerliga egendomligheter. Han smörjer inte sitt huvud, ty hans hjärta är fjärran från Kristus och han finner behag i människors fåfängliga favörer. Smörjelsen förbehåller han snarare sig själv genom att bestänka sig med självgodhetens parfym.
Eftersom hycklaren uppenbarligen inte har Kristus som sitt huvud, är det inte hans huvud han smörjer. Han tycker inte om sitt samvetes vittnesbörd (Rom 2.15) utan vill smekas av smicker. De oförståndiga jungfrurna säger: Ge oss av er olja (Matt 25:8). Varför? Därför att de inte har någon olja i sina lampor, men de förståndiga jungfrurna har inte någon olja av det slaget (dvs smicker). Hur skulle de kunna göra mot andra det som de inte vill att man skall göra mot dem(jfr Matt 7:12)? Lyssna i stället till profeten för vilken Gud uppenbarat vishetens mest förborgade hemligheter: De gudlösa får inte gjuta olja på mitt huvud (Ps 141:5). Det är just den olja som hycklarna köper, enligt Herrens ord: De vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön (Matt 6:16).
Du ser hur han med få ord anger hycklarna och deras egenheter genom att förebrå dem deras fåfänga. Men lägg även märke till hur få ord han behöver för att få oss att göra sådant som är gott inför Gud och människor: smörj in ditt huvud och tvätta ditt ansikte – med andra ord: uppträd oklanderligt till det yttre. Bemöda dig om att vinna gudomlig nåd och inte att söka din egen ära i människors ögon, utan din Skapares.

24 februari 2007

Fastepredikan I:4

Men vad påbjuder han i evangeliet oss som lever i dag? Han säger: När du fastar, smörj in ditt huvud och tvätta ditt ansikte (Matt 6:17). Vilken enastående förmån! Herrens Ande är över honom, såsom den smörjelse han fått, och när han frambär ett glädjebud till de fattiga (Luk 4:18) säger han: smörj in ditt huvud.
Fadern har behag till Sonen och när hans röst ljuder i himlen, stiger Anden ner som en duva (Matt 3:16 f). Bröder, tror ni att det saknades chrisma vid Kristi dop? Vem kan betvivla att han blev smord, när Anden vilade över honom? Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag (Matt 3.17. Sådan är doften från denna andliga smörjelse (Höga v 1:3). Fadern har smort sin Son mer än alla hans likar. Han behagade honom mer än alla andra och på ett speciellt sätt (Ps 45:8). Fadern älskar Sonen (Joh 5:20) med en gudomlig kärlek som ingen människa har erfarenhet av.
Jag upprepar: Han smorde honom mer än alla hans likar. Han samlade godhetens, tålamodets och mildhetens alla nådegåvor över honom (jfr Kol 3:12) och fyllde hans hjärta med nåd och barmhärtighet (Ps 103:4). När han väl var smord utsände han honom ända till oss och visade honom, fylld av nåd och sanning, för oss (jfr Joh 1:14).
Så smordes vårt Huvud av Fadern och han ber att även vi skall göra det: När du fastar, smörj in ditt huvud. Ber en outsinlig källa en liten bäck om vatten? Ja, utan tvekan, den till och med begär det, ty floderna återvänder till sin källa och upphör inte att strömma (Syr 1:7 vulg.).

23 februari 2007

Fastepredikan I:3

Men vad påbjuder han i evangeliet oss som lever i dag? Han säger: När du fastar, smörj in ditt huvud och tvätta ditt ansikte (Matt 6:17). Vilken enastående förmån! Herrens Ande är över honom, som den smörjelse han fått, och när han frambär ett glädjebud till de fattiga (Luk 4:18) säger han: smörj in ditt huvud.
Fadern har behag till Sonen och när hans röst ljuder i himlen, stiger Anden ner som en duva (Matt 3:16 f). Bröder, tror ni att det vid Kristi dop saknades chrisma? Vem kan betvivla att han blev smord, när Anden vilade över honom? Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag (Matt 3.17. Sådan är doften från denna andliga smörjelse (Höga v 1:3). Fadern har smort sin Son mer än alla hans likar. Han behagade honom mer än alla andra och på ett speciellt sätt (Ps 45:8). Fadern älskar Sonen (Joh 5:20) med en gudomlig kärlek som ingen människa har erfarenhet av.
Jag upprepar: Han smorde honom mer än alla hans likar. Han samlade godhetens, tålamodets och mildhetens alla nådegåvor över honom (jfr Kol 3:12) och fyllde hans hjärta med nåd och barmhärtighet (Ps 103:4). När han väl var smord utsände han honom ända till oss och visade honom, fylld av nåd och sanning, för oss (jfr Joh 1:14).
Så smordes vårt Huvud av Fadern och ber att även vi skall göra det: När du fastar, smörj in ditt huvud. Ber en outsinlig källa en liten bäck om vatten? Ja, utan tvekan, den till och med begär det, ty floderna återvänder till sin källa och upphör inte att strömma (Syr 1:7 vulg.).

22 februari 2007

Fastepredikan I:2

Den som håller sitt hjärtas ögon öppna (jfr Ef 1:18) och har en andlig blick, ser omedelbart ett fruktansvärt monster med en människas kropp och en djävuls huvud, och förstår att för den människan blir slutet blir värre än början (Matt 12:45), då detta huggormshuvud som tidigare hade skurits bort återvänder med sju andar som är än värre. Vem skälver inte av att bara höra detta? Skall jag ta en Kristi lem och göra den till en djävuls lem (jfr 1 Kor 6:15)? Skall jag avskilja mig från Kristi kropp och till min olycka införliva mig med Satans? Må ett sådant avskyvärt byte för alltid vara fjärran från oss!
För mig är det högsta goda att hålla fast vid Herren (jfr Ps 73:28). O, ärorika huvud som är välsignat i evighet och som änglarna längtar efter att få skåda (1 Pet 1:12). Jag skall följa dig vart du än går (Matt 8:19). Går du genom eld (jfr Ps 66:12), skall jag inte lämna dig, jag fruktar inte något ont, ty du är med mig (Ps 23:4). Du bär mina plågor (jfr Jes 53:4) och lider för mig. Du är den första att gå genom lidandets trånga port för att bereda ett vidöppet tillträde åt dina medlemmar som följer dig.
Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek (Rom 8:35)? Denna kärlek får hela kroppen att växa med leder och senor (jfr Kol 2:19). Den är det fina lim som Jesaja påminner om (jfr Jes 41:7). Tack vare denna kärlek finner bröderna lyckan att vara tillsammans (Ps 133:1). Den är såsom balsam på huvudet som rinner ner i skägget och faller ner över dräktens linning (Ps 133:2) så att inte minsta frans blir utan smörjelse.
Nådens fullhet finns i Huvudet och av den har vi alla fått del (Joh 1:16). I huvudet finns all barmhärtighet, den gudomliga godhetens aldrig sinande källa och ett överflöd av andlig balsam, varom det är skrivet: Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar (Ps 45:8).
Fadern smorde detta Huvud rikligt med olja och Maria fruktade inte att smörja det vilket lärjungarna klandrade, men Sanningen själv försvarade henne för att hon gjort en god gärning (Matt 26:10).

21 februari 2007

Fastepredikan I:1

Vid fastans början:
Smörj in ditt huvud och tvätta ditt ansikte
(Matt 6:17)

Mina kära, i dag går vi in i den heliga fastan som är en tid för kristen kamp. Men detta gäller inte bara oss, utan är gemensamt för alla som är förenade i samma tro (Ef 4:13). Är inte Kristi fasta (Matt 4:2) gemensam för alla kristna? Skall inte lemmarna följa huvudet (jfr Kol 1:18 f)? Om vi har fått så mycket gott av detta huvud, skall vi då inte tåla lite ont? Ratar vi det som är mödosamt för att endast få del av det som är angenämt? Det visar i så fall att vi är ovärdiga att vara delaktiga av Huvudets liv. Ty allt som det lider är för vår skull. Om vi känner motvilja mot att samverka med det för vår frälsning , hur skall vi då kunna visa att vi är dess medarbetare? Det är inte märkvärdigt att se någon fasta tillsammans med Kristus, som sätter sig till bords med honom vid Faderns bord (jfr Luk 22:29 f). Nej, det är inte märkvärdigt att en av kroppens lemmar lidet med Huvudet, då den skall få dela dess härlighet (Rom 8:17). Salig är den lem som förblir förenad med detta Huvud och följer det vart det än går (Upp 14:4). Men om den avskiljer sig, berövar den sig omedelbart och med nödvändighet livsanden .
Tag vilken del av kroppen som helst, om den inte är förenad med huvudet, varifrån får den då känsel och liv? Förvisso finner den något i stället för att den inte skall vara utan huvud. Någon bitter rot skjuter skott (Heb 12:15) och det förgiftade huvudet utvecklas på nytt. – jag talar om det huvud som tidigare krossats av den starka kvinnan, moder kyrkan. Jag tänker på den tidpunkt då den, som föddes av sin köttsliga moder som ett vredens barn (Ef 2:3), blev pånyttfödd till hopp om liv (jfr Tit 1:2).




20 februari 2007

Mellanrum: bloggade texter - översikt

Predikningar:
Advent:
26.11.05 – 23.12.05
Julafton
: 24.12.06 – 20.02.07
Juldagen: 24.12.05 – 19.01.06
Fastepredikningar I - VI: start 21.02.07
Qui Habitat (Psalm 89): 19.01.06 – 15.06.06
Alla helgons dag I: 15.11.05 – 25.11.05, II-V: 21.10.06 – 24.11.06
Kyrkoinvigningsfesten
: 14.09.06 – 20.10.06

Skrifter:
En bok om kärleken till Gud: 29.04.06 - 13.09.06
Till jungfrumoder Marias pris och ära (Missus est) I och II: 25.11.06 - 24.12.06, (III och IV under förberedelse)


Julaftonspredikan VI: 11 - slut

Låt oss med bekännelse träda fram inför Herrens ansikte för att så bli helgade och väl beredda att bli Betlehem och Judeen och bli värdiga att se Herren födas i oss. Men om en människa – och detta är något som angår oss alla – har gjort sådana framsteg att hon blivit fruktsam jungfru, havets stjärna, full av nåd (Luk 1:35), blivit besökt från ovan av den helige Ande (Luk 1:35) tror jag att Ordet inte bara vill födas i henne, utan även av henne. Må ingen komma på tanken att själv tillskriva sig detta, ty det angår endast dem som Herren speciellt utpekar med orden: Det här är min mor och mina bröder (Matt 12:49). Lyssna till det som en av dem säger: Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i er (Gal 4:19). Om Kristus föds i dem när han tar gestalt i dem, varför kan man inte anta att han även föds i dem som på sätt och vis låter honom få se dagens ljus i dem?
Även du, otrogna synagoga, har fött denne son genom att fullgöra en moderlig uppgift, dock utan moderlig kärlek. Ja, du kastade ut honom ur ditt inre genom att utvisa honom från staden och höjde upp honom ovan jorden (Joh 12:32) för att säga till hedningarnas kyrka (Rom 16:4) och de förstföddas kyrka som redan är i himlen (Heb 12:23): Ingen av oss skall ha honom. Hugg till! (1 Kung 3:26), det vill säga dela honom mitt itu, men inte med avsikt att dela honom med varandra utan att ta honom ifrån varandra.
Du har utvisat och upphöjt honom – sanningen att säga varken långt eller högt – men tillräckligt för att han inte skall befinna sig innanför dina murar eller på jorden. Med järn hindrade du honom att röra sig fritt, ty du ville skilja dig från honom utan att han skulle tillhöra någon. I din egenskap av omänsklig moder ville du abortera honom, utan att låta någon ta emot honom som du utvisade. Betrakta vad du har åstadkommit – det har sannerligen inte gagnat dig. Från överallt kommer Sions döttrar för att se Salomo med den krona som du krönt honom med (Höga v 3:11). Han lämnade sin moder och förenade sig med sin hustru för att de två skulle bli ett (Ef 5:31). Bortjagad från staden och upphöjd över jorden drar han alla till sig (Joh 12:32), ty han är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5). Amen.

SLUT

19 februari 2007

Julaftonspredikan VI:10

Låt oss nu återvända till Betlehem och se Ordet, det vill säga vad Herren har gjort och visat oss (Luk 2:15). Vi har redan sagt att Betlehem betyder ”brödets hus”, och det är gott för oss att vara där (Matt 17:4). Ty där Guds Ord är, saknas inte det bröd som ger människans hjärta styrka (Ps 104:15). Profeten säger: Styrk mig genom dina ord (Ps 119:28). Människan lever av det ord som utgår från Guds mun (Matt 4:4). Hon lever i Kristus (Rom 6:11) och Kristus lever i henne (Gal 2:20). Här föds Kristus och här framträder han. Han tycker inte om ett tvehågset och villrådigt hjärta, utan ett hjärta som är stabilt och säkert. Om en människa muttrar, tvekar och tvivlar, om hon drömmer om att på nytt vältra sig i gyttjan och återvända till sin spya (2 Pet 2:22), överge sina löften, ge up sitt engagemang, är hon inte Betlehem och ett ”brödets hus”. Det är bara hunger, svår hunger som tvingar henne att fara till Egypten och vakta svin, längta efter fröskidor, medan hon irrar fjärran från sin faders hus, där hon vet att arbetarna har bröd i överflöd (Luk 15:14 f).
Det är således inte i ett sådant hjärta som Kristus föds, ett hjärta som saknar trons kraft, det vill säga livets bröd (Joh 6:35). Skriften vittnar om det med orden: Den rättfärdige skall leva av tron (Gal 3:11), vilket betyder att Kristus som är det sanna livets själ för närvarande endast bor i våra hjärtan genom tron (Ef 3:17).
Hur skulle Jesus kunna födas i ett vankelmodigt hjärta? Hur skulle tron kunna spira där? I sanning och med visshet måste man bejaka att den som håller ut till slutet skall bli räddad (Matt 10:22). Nej, man finner inte Kristus i en sådan människa och hon hör inte till dem, om vilka det är sagt: Ni har blivit smorda av den Helige (1 Joh 2:20). Det beror framför allt på att hennes hjärta är uttorkat på grund av att hon har glömt att äta sitt bröd (Ps 102:22). En sådan människa är främmande för Guds Son, ty Kristi ande vilar endast över den som är fridsam och ödmjuk och som bekymrar sig om hans ord (Jes 66:2). Vad förenar evighet och ständig förändring eller mellan Honom som är och en människa som inte förmår att stanna på en plats.
Men oavsett hur beslutsamma, orubbliga i tron (1 Pet 5:9) och beredda vi är, samt vårt överflöd av bröd som vi får av honom och som vi varje dag ber om: Giv oss vårt dagliga bröd (Matt 6:11) har vi inte desto mindre behov att omedelbart tillfoga: Förlåt oss våra skulder (Matt 6:12). Ty, om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss (1 Joh 1:8). Det är själva Sanningen, Jesus Kristus, Guds Son som föds inte bara i Betlehem, utan i Betlehem i Judeen.

Julaftonspredikan VI:9

Se efter om de inte även representerar de tre vise männen (Matt 2:1 f) som kom från öst och väst för att ligga till bords med Abraham, Isak och Jakob (Matt 8:11). Det verkar tillkomma Efraim - namnet betyder frukt (jfr 1 Mos 41:52) - att frambära rökelse (2 Mos 40:27), ty att värdigt frambära ljuvligt doftande rökelse tillkommer dem som Gud bestämmer till att bära frukt (Joh 15:16), dvs kyrkans prälater (praelati).
Benjamin som betyder ”rättens son” bär fram guld, dvs denna väldens ting (1 Joh 3:17) för att de troende till höger om domaren skall kunna höra honom säga: Jag var hungrig och ni gav mig att äta (Matt 25:35).
Manasse, som ville vara den för vilken Gud uppenbarade sig, bär fram askesens myrra, vilket jag tror särskilt förknippas med oss som lever ett monastiskt liv. Detta blir sagt för att vi inte skall identifiera oss med den del av Manasses stam som stannade kvar på andra sidan av Jordan. Vi måste glömma det som ligger bakom oss för att målmedvetet sträcka oss mot det som ligger framför oss (Fil 3:13).

18 februari 2007

Julaftonspredikan VI:8

Må även vi uppenbara oss som Betlehem i Judeen, så att han kan födas i oss och vi får höra: För er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp (Mal 4:2).
Kanske är det detsamma som vi nämnt ovan: för att se Herrens majestät i oss krävs helgelse (Lev 20:7) och förberedelse. Ty enligt profeten har Juda blivit hans helgedom (Ps 114:2) och det är sant att allt blir renat i bekännelsen (Juda betyder ”bekännelse” enligt traditionen). Betlehem som betyder ”brödets hus” passar förträffligt just med tanke på förberedelse. Ty hur skulle en människa kunna vara beredd att ta emot en sådan gäst, som vet att hon inte har bröd i huset (Jes 3:7)? Det var på grund av bristande förberedelse som en man var tvingad att mitt i natten knacka på sin grannes stängda dörr för att säga honom: En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på (Luk 11:6).
Hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren (Ps 112:7) säger profeten, som här utan tvekan talar om den rättfärdige. Hans hjärta är lugnt, han är utan fruktan (Ps 112:8). Ett oförberett hjärta är inte tryggt. Vi vet genom samme profet att bröd ger styrka åt människans hjärta (jfr Ps 104:15). Oförberett, torrt och blodfattigt är däremot hjärtat hos den människa som har glömt att äta sitt bröd (Ps 102:5). Men om hon är beredd och trygg, kan hon lyda livets bud (jfr (Ps 119:60), och kan hon glömma det som ligger bakom, kan hon med hela sitt jag sträcka sig mot det som ligger framför (Fil 3:13).
Nu ser du att man dels måste undfly en viss glömska och dels hur mycket man skall längta efter en annan. Ty hela Manasses stam tog sig inte över Jordan och hela stammen valde inte att stanna (Jos 22.4). En glömmer Herren, sin skapare, (Jes 51:13) medan en annan alltid har honom inför sig (Ps 16:8) och glömmer sitt folk och sin släkt (Ps 45:11). En glömmer den himmelska verkligheten, en annan den jordiska (Kol 3:2), en den närvarande, en annan den tillkommande, en det synliga, en annan det osynlig (2 Kor 4:18), en sitt eget, en annan Kristi sak (Fil 2:21).
Båda är Manasse och båda är glömska. En glömmer Jerusalem, den andre Babylon (Ps 137:5). Beredd är den som glömmer hinder på vägen. Fullständigt oförberedd att i sig se Herrens majestät är däremot den som glömmer just sådant som underlättar färden och som man inte skall glömma. Nej, en sådan människa är inte ett ”brödets hus” där Herren kan födas. Han är inte heller Manasse, för vilken han uppenbarar sig som styr Israel och tronar på keruberna, och träder fram i glans inför Efraim, Benjamin och Manasse (Ps 80:2-3) f).
Enligt min uppfattning räddas de tre män, som jag just nämnt, vilka av en annan profet kallas: Noa, Daniel och Job (Hes 14:14 - dessa tre symboliserar i den patristiska traditionen: kyrkliga ämbeten, monastiskt liv och lekmännen) vilka representerar de tre herdar som efter födelsen av det goda rådets ängel (Jes 9:5) fick ängelns glada budskap om födelsen (Luk 2:10).

Julaftonspredikan VI:7

Han föds således, men var? I Betlehem i Judeen. Men vi skall inte stanna upp vid Betlehem bara i förbigående. Låt oss gå till Betlehem (Luk 2:15), säger herdarna. De säger inte: och lite längre. Men varför, med tanke på att det är en liten och fattig ort? Den mest obetydliga i Judeen. Detta passade förträffligt för Honom som var rik, men som gjorde sig fattig (2 Kor 8:9) för oss, och som var stor och högt prisad Herre (Ps 48:2 f), men som föddes som litet barn för oss (Jes 9:6). Han sade: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket (Matt 5:3) och ytterligare: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3).
Därför valde han också ett stall och en krubba, med andra ord en ladugård, med andra ord en boning av lera (Job 4:19). Så skall du veta att han är den som lyfter den fattige ur dyn (Ps 113:7) och som räddar både människor och djur (Ps 36:7).

17 februari 2007

Julaftonspredikan VI:6

Nytt är alltid det som ständigt förnyar vår ande. Det som inte upphör att bära frukt och som aldrig vissnar åldras inte. Sådant är det helgon som inte behöver se förgängelsen (Apg 13:35). Det är den nya människan som alltid är skyddad mot all skröplighet. Hon överför till det sanna nya livet (Rom 6:4) även dem, vars alla ben har åldrats (jfr Ps 32:3).
Som ni kan se bekräftar detta glada budskap att han föds och inte att han är född: Jesus Kristus, Guds Son, föds i Betlehem i Judeen. På sätt och vis offras han varje dag så länge som vi förkunnar hans död (1 Kor 11:26), liksom han på sätt och viss föds när vi i tron gör hans födelse närvarande (
dum fideliter repraesentes eius nativitatem).
I morgon får vi således se Guds majestät – inte såsom det är i sig – utan i oss, dvs hans majestät i ödmjukhet, makt i svaghet (2 Kor 12:9) och Gud i människa. Han är Emanuel, det vill säga Gud med oss (Matt 1:23).
Lyssna till detta ord som är än tydligare: Ordet blev människa och bodde bland oss (Joh 1:14). Från och med detta ögonblick och för alltid har vi sett hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader (Joh 1.14). Det handlar således inte om den gudomliga maktens härlighet, utan om Faderns godhet som utstrålar härlighet, nådens härlighet, om vilken aposteln säger: till pris och ära för hans nåds härlighet (Ef 1:6).

16 februari 2007

Julaftonspredikan VI:5

Allt sedan detta budskap nådde era öron, har ni med rätta jublat av glädje (Luk 1:44) i vittnesbörd om er tro (jfr Heb 11:39). I tacksägelse har ni på era knän ägnat er åt tillbedjan. Ni skyndar till hans vingars skugga (Ps 17:8) och finner där en tillflykt (Ps 91:4). När Frälsarens födelse förkunnades, jublade då inte var och en av er i sitt hjärta: Jag har min lycka i att nalkas Gud (Ps 73:28)? Eller sade ni inte som samma profet: Bara hos Gud finner jag ro (Ps 62:6)? Olycklig är i sanning den som bara knäböjer till det yttre och vars kropp ödmjukar sig, men har ett oböjligt hjärta. En sådan människa går skenheligt nerböjd, medan hennes inre är fullt av svek (jfr Syr 19:26).
Betraktar man sina trångmål för lite, är man inte tillräckligt medveten om sin olycka och underskattar hotande faror. Man har inte nog av andlig styrka för att ta sin tillflykt till de läkemedel som den födda frälsningen bär med sig, underordnar sig inte Gud med kärlek och saknar tro för att sjunga: Herre, du är vår tillflykt (Ps 90:1). En sådan människas tillbedjan behagar knappast Gud. Hennes knäfall saknar sannfärdighet, henne ödmjukhet är otillräcklig, hennes tro är föga segerrik och saknar spänst.
Varför säger Herren: Saliga de som inte har sett men ändå tror (Joh 20:29)? Som om tro på honom inte vore ett sätt att se! Men se upp, och fråga dig för vem och när dessa ord blivit uttalade. De var riktade till någon som klandrades för att inte vilja tro, om han inte såg. Men att se och att sedan tro är inte detsamma som att se med tro. Hur skall man annars tro att er fader, Abraham, såg denna Herrens dag, om han inte hade haft tro? Nu förstår vi det som vi sjöng i natt: Helga er i dag och var beredda, ty i morgon skall ni se Guds härlighet inom er (Lev 20:7). Det handlar om att andligen se, dvs att med ödmjuk kärlek i tro utan falskhet erinra sig det stora mysterium, som uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten (1 Tim 3:16).

15 februari 2007

Julaftonspredikan VI:4

På samma sätt gladde sig Abraham, fader till alla som tror (Rom 4:11) vid tanken på att få se denna dag. Han fick se den och gladde sig (Joh 8:56). Hur skulle han annars ha kunnat be sin tjänare att lägga sin hand mellan sina lår och svära en ed vid Herren, himmelens Gud (1 Mos 24:2 f), om han inte hade förutsett att himmelens Gud skulle födas?
Gud uppenbarade även sitt hjärtas plan för David, en människa efter hans sinne (Apg 13:22). Han uppenbarade sanningen för honom under ed utan att någonsin svika den: ”Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron” (Ps 132:11). Därför föds han i Betlehem i Judeen, Davis stad, enligt ängelns budskap (Luk 2:11) för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta de löften som getts åt fäderna (Rom 15:8). Många gånger och på många sätt hade detta uppenbarats för alla patriarkerna och profeterna (Heb1:1).
Det är uteslutet att någon som älskar Gud (Rom 8:28) skulle ha lyssnat likgiltigt till detta ord med mindre än att han kan beskyllas för ringaktning som sade till Gud: Sänd honom som du skall sända (jfr 2 Mos 4:13) eller anklaga honom för leda som utropade: O att du slet itu himlen och steg ner! (Jes 64:1) och andra liknande uttryck.
Senare såg och hörde de heliga apostlarna honom. Med händerna vidrörde de livets Ord (1 Joh 1:1) som sade särskilt till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser” (Luk 10:23). Detta ord har bevarats för oss som tror och blivit inneslutet i trons skatt. Det är han som också säger till oss: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29).
Detta är vår del i livets Ord, som verkligen inte är att förakta, då vi lever av den och genom vilken vi besegrar världen, ty den rättfärdige skall leva genom tron (Gal 3:11) och vår tro är den seger som har besegrat världen (1 Joh 5:4). Tron är liksom en sinnebild av evigheten, som samtidigt i sin enorma vidd rymmer det som var, det som är och det som blir på ett sådant sätt att ingenting av den förgås, förloras eller överträffas (praetereat, pereat, praeeat).

14 februari 2007

Julaftonspredikan VI:3

Må ingen som brister i hängivenhet, tacksamhet och fromhet svara mig: ”Det är ingenting nytt. Det har vi länge hört talas om. Det är länge sedan det ägde rum. Det är länge sedan Kristus föddes”. Jag genmäler att visst är det länge sedan och redan dessförinnan! Man skall inte förvåna sig över dessa ord, ty de motsvarar vad profeten sade med andra ord: nu och för evigt (2 Mos 15:18).
Kristus föddes inte bara före vår tid, utan före all tid (jfr Kol 1:17). Denna födelse var gömd i mörkrets tält (Ps 18:12) eller bor snarare i ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16). Den är dold i Faderns hjärta (jfr Joh 1:18), på ett berg dolt av mörka moln.
Men för att på något vis ge sig tillkänna, blev han född, föddes kroppsligen i tiden och Ordet blev människa (Joh 1:14). Så varför förvåna sig över att man än i dag säger i kyrkan: Kristus, Guds Son, blir född, när man redan långt tidigare sade: Ett barn har fötts (Jes 9:6) – vilket förvisso handlade om honom. Ja, det är länge sedan man började förkunna detta budskap och Ord, som aldrig något helgon tröttnat på. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8). Den första människan (1 Kor 15:45), fader till alla som lever (jfr 1Mos 3:20) förkunnade detta stora mysterium som förverkligats i Kristus och kyrkan, vilket aposteln senare och tydligare förklarat: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett (Ef 5:31).

13 februari 2007

Julaftonspredikan VI:2

Du som vet att Kristus är Frälsaren är redan förvissad om att han inte använder operationsknivar utan salvor och att han inte bränner utan smörjer. Men jag antar att det återstår en möjlighet, nämligen att någon av ädel härkomst undrande invänder – vilket Gud må förbjuda - om denne Frälsare till sin person är värdig denna uppgift. Jag tillåter mig emellertid att antaga att du inte är så äregirig, lysten och mån om din ära att du endast tar emot denna nåd om den kommer från någon av dina likar, under förutsättning att han skulle kunna göra ett sådant erbjudande. Om det skulle komma från en ängel, ärkeängel eller någon tillhörande det högre ståndet av de saliga andarna, skulle du sannolikt vara mindre avböjande. Med hur mycket större iver bör du då inte ta emot denne Frälsare, som har fått i arv ett namn som inte kan jämföras med någon annans (Heb 1:4), Jesus Kristus, Guds Son?
Undersök därför om ängeln, som förkunnar den stora glädjen för herdarna (Luk 2.10), inte tydligt anger dessa tre sakförhållanden: Han säger nämligen till dem: I dag har en Frälsare fötts åt er som är Herren Kristus (Luk 2:11).
Bröder, låt oss därför glädja oss och alltid vara lyckliga över denna födelse. Frälsningens nytta, smörjelsens mildhet och Guds Sons majestät förlänar Frälsaren en sådan beundransvärd glans att han inte saknar någonting av nytta, glädje och värdighet. Jag upprepar, låt oss vara glada, meditera över och förkunna för varandra detta underbara ord och denna ljuva mening: Jesus Kristus, Guds Son, föds i Betlehem i Judeen.

12 februari 2007

Julaftonspredikan VI:1

Budskapet om födelsen

Vi har hört det nådefulla budskapet som är trovärdigt: Jesus Kristus, Guds Son, föds i Betlehem i Judeen (kapitelläsning på julafton). När jag hör detta blir jag utom mig (jfr Höga v 5:6), min ande blir upptänd i mig och jag vill som alltid genast förmedla denna jublande glädje till er.
Frälsaren Jesus! Finns det något som har större betydelse för de förlorade, är mer efterlängtat av de olyckliga och värdefullare för de förtvivlade? Ty varifrån skulle frälsningen kunna komma eller det minsta hopp om den (1 Thess 5:8), medan vi lever under synens lag (Rom 7:23) i denna dödens kropp (Rom 7:24) i denna plågsamma tid (Matt 6:34) och på detta plågornas ställe (Luk 16:28), om den inte föddes ny och oväntad för oss?
Men du som längtar efter frälsningen fruktar kanske en hård behandling med tanke på att du är medveten om att du är klen och sjuklig. Var inte rädd (Luk 1:30). Kristus är mild, god och rik på barmhärtighet (Ps 86:5). Han är smord med glädjens olja till förmån för dem som är med honom. Dessa åtnjuter förvisso inte fullheten av denna smörjelse men blir i alla fall delaktiga av den (jfr Joh 1:16). Om du hör att Frälsaren är mild, skall du emellertid inte tro att han är menlös, ty man säger även att han är Guds Son. Det som Fadern är, är också Sonen som är honom underställd. Han kan det som han vill.
Om du redan är förtrogen med frälsningen nytta och smörjelsens glädje, förstår jag inte din tvekan, utan förmodar att du rent av oroar dig för dess anständighet.
Du kan glädja dig över Frälsarens närvaro, likt den lame (Mark 2:4) eller än mer likt mannen som lämnades halvdöd på vägen mellan Jerusalem och Jeriko (Luk 10:30). Var i stället glad för att han inte är en hård läkare och att han inte ger besvärande mediciner. Han gör så för att du inte skall tycka att din kortvariga behandling är värre än din långvariga sjukdom. Det är så som många än i dag går under då de försmår denne läkare, ty även om de känner Jesus är de okunniga om att han är Kristus. Enligt mänskliga beräkningar mäter de sina sjukdomars antal och allvar för att därav dra slutsatsen hur obehagligt det botemedel får vara som är förberett för dem.



11 februari 2007

Julaftonspredikan V:7

Helga er i dag och var beredda, ty i morgon skall ni se Guds härlighet. Ni skall glädja er och er glädje blir fullkomlig (Joh 15:11). Finns det något som detta majestät inte kan fullgöra utöver alla mått och i överflöd, när ni får ett gott mått, packat, skakat och rågat i er mantel (Luk 6:38)? Ett mått som är så riklig att det överträffar inte bara vad vi förtjänar, utan även vårt hopp, och i oss överträffar allt som vi kan förstå och hoppas på (jfr Ef 3.20).
Vår längtan består i huvudsak av tre ting: det som är gott, nyttigt och behagligt. Detta eftertraktar och längtar vi alla efter, men den ene mer efter det ena och den andre mer efter det andra. En ägnar sig åt att söka njutning och är inte tillfreds med det som är hederligt eller nyttigt. En annan koncentrerar sig så på vinning och struntar i både det som är hederligt och till behag. En tredje ägnar nöje och nytta mindre uppmärksamhet och söker bara eller framför allt hederlighet.
Det är på intet sätt klandervärt att längta efter dessa tre ting under förutsättning att vi söker dem där vi verkligen kan finna dem. Ty där de finns, utgör de ett och detsamma: det högsta goda, den högsta härligheten, den högsta nyttan och det högsta nöjet. Detta som vi nu kan förnimma utgör det som vi hoppas på och blivit lovade, nämligen att se Guds majestät för att Gud skall bli allt i alla (1 Kor 15:28): allt som är gott, nyttigt och hederligt.


10 februari 2007

Julaftonspredikan V:6

Men för att helgelsen skall vara fullkomlig måste vi lära oss av de heligas Helige gemenskapslivets enkelhet och välsignelse, vilket han själv säger: Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Ty vad hindrar oss från att säga om en människa att hon är över sig glad, om hon är mild, vänlig, rik på barmhärtighet, och har blivit allt för alla (1 Kor 9:22), och har utgjutit mildhetens och ömhetens olja över alla människor. Själv är han så indränkt, genomdränkt och överdränkt av denna olja (infusus, perfusus, superfusus) att den verkar falla som ett milt regn över alla runt omkring honom.
Salig är den människa som genom denna dubbla helgelse är förberedd och kan säga: Mitt hjärta är redo, Gud, mitt hjärta är redo (Ps 57:8). I dag blir frukten hon skördar helighet (Rom 6:22) och i morgon når hon målet, det eviga livet. Ja, hon kommer att se Guds majestät, vilket är det eviga livet enligt Sanningens ord: Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus (Joh 17:3).
Den rättvise domaren kommer att belöna henne med rättfärdighetens krona den dagen (2 Tim 4:8) som inte följs av en annan dag. Hon kommer att se och stråla av lycka med ett förundrat och vidgat hjärta (Jes 60:5). Hur mycket? Ända tills hon i sig ser Guds majestät. Men tro inte, bröder, att jag kan finna ord för att förklara detta löfte för er.

09 februari 2007

Julaftonspredikan V:5

Framför allt måste vi söka tron, om vilken vi kan läsa att Gud har renat deras hjärtan genom tron (Apg 15:9). Saliga de renhjärtade, de skall se Gud (Matt 5:8). Sätt din tro till Gud, överlåt dig åt honom, kasta din börda på honom (Ps 55:23) och han skall sörja för dig, för att du med tillit och trofasthet skall kunna säga: Min hjälp och min räddare är du (Ps 40:18). Men detta förstår inte de människor som bara tänker på sig själva (2 Tim 3:2), som tror sig vara kloka, men som bara bryr sig om sig själva, som är måna om kroppen för att väcka begären (Rom 13.14) och döva för orden: kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er (1 Pet 5:7). Att förlita sig på sig själv är inte tro utan trolöshet, och det är inte förtröstan utan tvärtom otro att tro på sig själv. Tror gör en människa som varken tror eller hoppas på sig själv och som gjort sig lik ett krossat kärl (Ps 31:13). Förlorar hon sin själ, räddar hon den till det eviga livet (Joh 12:25). Endast hjärtats ödmjukhet förmår en troende själ att inte förlita sig på sig själv. När den ger upp sig själv, stiger den redan upp ur öknen stödd på den älskade och flödar över av fröjd.

08 februari 2007

Julaftonspredikan V:4

Genom denne Helige blir vi i dag helgade för att se hans härlighet när den dagen kommer. Det är sant att denna helgade dag redan strålar för oss, men än så länge är det frälsningens dag och inte härlighetens och salighetens dag. Så länge den Heliges Lidande förkunnas – han som led under förberedelsedagen (in parasceve – Matt 27:62) - är det rätt att vi säger till alla: Helga er i dag och var beredda. Helga er mer och mer, gå från dygd till dygd (jfr Ps 84:8) och var beredda genom att hålla ut.
Vari består vår helgelse? Jag har läst om någon i Skriften, att Gud helgade honom för hans trohets och mildhets skull (Syr 45:4). Ja, utan mildhet kan man inte behaga människor eller finna nåd hos Gud utan tro (Heb 11:6). Med rätta uppmanas vi att hålla oss beredda just med hänsyn till att behaga Gud, vars majestät vi får se, och vår endräkt så att vi får se hans majestät i oss alla. Därför skall vi vinnlägga oss om att göra gott inte bara inför Gud, utan även inför människor (2 Kor 8:21). Så behagar vi inte bara vår Konung, utan även våra landsmän och vapenbröder.

07 februari 2007

Julaftonspredikan V:3

Det som vi sagt gäller för i dag, ty i morgon handlar det inte om att helga eller förbereda sig, utan att se härligheten. I morgon, säger vår text, skall ni se härligheten inom er. Det är också vad patriarken Jakob sade: I morgon skall min rättfärdighet vara mitt vittne (1 Mos 30:33).
I dag brukas rätten, i morgon svarar den. I dag utövas den, i morgon ger den utdelning. Det som människan inte sått, kommer hon inte att skörda (Gal 6:7). Nej, hon kommer inte att se härligheten, om hon under tiden föraktat helighet. Härlighetens sol kommer inte att gå upp för den människa för vilken rättfärdighetens sol inte gått upp (Mal 4:2). Om denna dag inte strålar över en människa, kommer inte heller morgondagen att göra det.
Det består inga tvivel om, att han som i dag har blivit oss till rättfärdighet från Gud (1 Kor 1:30) i morgon kommer att uppenbara sig som vårt liv, för att vi skall träda fram i härlighet tillsammans med honom (Kol 3:4). I dag blir oss ett barn fött (Jes 9:6) för att vi inte skall fortsätta att göra oss stora. Vi måste i stället omvända oss och bli som barn (Matt18:3). I morgon kommer Herren att uppenbara sig som högt prisad (Ps 48:2) för att också vi skall bli upphöjda i tacksägelse (jfr Ps 69:31), då var och en får sitt rättmätiga beröm (1 Kor 4:5).
I morgon kommer han att göra dem stora som idag blir rättfärdiggjorda. När helgelsen blivit fullbordad får vi se härligheten. En syn som inte är falsk (jfr Hes 13:7), ty den skapar likhet: Vi kommer att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är (1 Joh 3:2). Därför lyder inte vår text: skall ni se Guds härlighet, utan preciserar: i er.
I dag ser vi oss i honom såsom i en spegel (1 Kor 13:12), då han tar emot det som är vårt. I morgon ser vi honom i oss, då han ger oss det som är hans. Det är då han visar sig för oss och förenar oss med sig. Det är vad han lovade medan han tjänade oss (jfr Luk 12:37). Av hans fullhet har vi förvisso ännu inte fått härlighet och åter härlighet, men nåd och åter nåd (Joh 1:16) enligt Skriftens ord: Herren ger nåd och ära (Ps 84:12).
Förakta således inte de första gåvorna, om du vill ha dem som följer. Försmå inte den första maträtten, om de vill smaka dem kommer efter. Rata inte det som du blir undfägnad, om du vill ha själva serveringsfatet. Fredsfursten har omvandlat sig till oförgänglig föda - genom att tillägna sig en oförgänglig kropp – och serverar oss frälsningens rätter på detta fat. Skriften säger: Du skall inte låta din helige möta förgängelsen (Apg 13:35). Det handlar om honom, om vilken Gabriel sade till Maria: Därför skall barnet kallas heligt och Guds Son (Luk 1:35).

06 februari 2007

Julaftonspredikan V:2

Var inte natten djup och hela jorden täckt av mörker (1 Mos 1:2), när våra fäder tjänade de gudar som de hade gjort sig, hängav sig åt fullständigt vanvettigt avguderi och tillbad trä och sten (Hes 20:32)? Var inte natten likaledes mörk för var och en av oss, när vi levde utan Gud i världen (Ef 2:12), följde våra låga drifter, sinnliga lustar och blev till slavar under världsliga anfäktelser (Tit 2:12)? Ja, vi ställde våra lemmar till förfogande som vapen åt orättfärdighet och synd, orättfärdiga handlingar som ledde till nya orättfärdiga handlingar, med andra ord mörkrets gärningar som vi nu skäms över (Rom 6:21).
De som sover sover om natten, och de som berusar sig är druckna om natten, säger aposteln (1 Thess 5:7). Sådana var ni, men ni har blivit återupplyftade och helgade (1 Kor 6:11). Ni är ljusets och dagens söner, och inte nattens och mörkrets (1 Thess 5:5).
Härolden som utropar dagen är densamme som utropar: Var nyktra och vaksamma (1 Pet 5:8). Pingstdagen svarade han judarna i de andra lärjungarnas namn: Hur skulle de här männen kunna vara berusade, det är ju bara morgon (Apg 2:15). Det är också vad hans medapostel säger: Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt som det hör dagen till (Rom !3:12-13).
Låt oss lägga av oss mörkrets gärningar, säger han, det vill säga sömnaktighet och rus, då - de som sover sover om natten, och de som berusar sig är druckna om natten (1 Thess 5:7) som vi just sagt. Nu är det dag, så låt oss inte sova, utan gå med värdighet och inte vingla oss fram som om vi vore berusade.
Tänk dig en människa vars själ somnat in av leda och tillslutit sig för allt gott. Hon befinner sig nu i mörker. Tänk dig även en människa som är berusad av malört (Klag. 3:15) eller uppfylld av inbillad och överdriven visdom, vars ögon aldrig sett och vars öron aldrig hört tillräckligt (jfr 1 Kor 2:9); en människa som är omättlig när det gäller kärlek till pengar och materiella ting, ständigt törstig och dricker likt en vattusiktig – hon är ett nattens och mörkrets barn (1 Thess 5:5).
Det är inte lätt att skilja mellan dessa båda laster – lättja och rus. Den late är full av lystnad (Ords 13:4 äldre övers), med andra ord den sömnige är berusad.
Låt oss därför helga oss i dag och hålla oss beredda. Ja, bli beredda genom att skaka av oss nattens sömnighet. Låt oss eftersom det är dag helga oss från nattens berusning genom att bemästra den skyldiga åtråns häftiga galenskap. På dessa bud vilar hela lagen och profeterna (Matt 22:40): sky det onda och gör det goda (Ps 37:27).

05 februari 2007

Julaftonspredikan V:1

Helga er i dag och var beredda,
ty i morgon skall ni se Guds härlighet inom er
(Resp. julafton)

Bröder, vi står i begrepp att fira ett outsägligt mysterium , nämligen Herrens födelse. Med rätta uppmanas vi att förbereda oss genom att helga oss. De heligas Helige nalkas. Han närmar sig som har sagt: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig (3 Mos 19:2). Hur kan i annat fall sådant som är heligt ges åt hundarna och pärlor kastas åt svinen (Matt 7:6), om hundarna inte först renar sig från sin orättfärdighet och svinen från sin otillåtna lidelse, för att sedan tappert fly - de förstnämnda från sina spyor och de senare från den smuts i vilken de vältrar sig (2 Pet 2:22)?
För att ta emot Herrens bud helgade sig Israel enligt köttet (2 Mos 19:10) genom att följa yttre föreskrifter, beträffande tvagningar (Heb 9:10) och offergåvor som emellertid inte kunde ge den som förrättade gudstjänst fullkomlig samvetsfrid (Heb 9:9). Men allt detta var övergående och endast påbjudet fram till tiden för en annan ordning (Heb 9:10), och den tiden är nu inne. Men det är bra att det utifrån dessa gamla bruk krävs av oss att vi helgar oss fullkomligt genom inre tvagning och andlig rening enligt Herrens ord: Saliga de renhjärtade, de skall se Gud (Matt 5:8).
Bröder, för detta lever vi, för detta är vi kallade och för detta strålar denna dag över oss. Tidigare var det natt och ingen kunde arbeta (Joh 9:4). Natten rådde över hela jorden innan det sanna ljuset gick upp, Kristi födelse, liksom det var natt för var och en av oss före vår omvändelse och inre pånyttfödelse.

04 februari 2007

Julaftonspredikan IV:10

Men när når vi dit? När fyller du oss med glädje inför ditt ansikte (jfr Ps 16:11)? Vi gläder oss redan i dig, ty du har besökt oss såsom en soluppgång (Luk 1:78). Och vi gläder oss alltjämt och framgent i hopp om att vår saliga hopp skall infrias vid din förestående återkomst (Tit 2:13).
Men när får vi åtnjuta den fullkomliga glädjen, inte utifrån det som är i vår åtanke, utan din närvaro, erfaren och icke förväntansfull glädje? Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära (Gal 4:5). Det är tillbörligt att vår fördragsamhet blir känd, liksom vår Herres blev känd för alla. Finns det något som är mindre passande än en människa, som är medveten om sin egen bräcklighet är högdragen, medan härlighetens Herre var så anspråkslös i relation till sina medmänniskor? Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29), säger han för att också vår anspråkslöshet skall bli känd av alla.
Fortsättningen Herren är nära skall förstås som hans högra hand. Ty när det gäller den vänstra har han själv sagt: Jag är med er alla dagar intill tidens ände (Matt 28:20).
Bröder, Herren är nära. Gör er inga bekymmer (Fil 4:6). Han är nära och kommer snart att uppenbara sig. Ge inte efter och förtröttas inte. Sök Herren medan han låter sig finnas , åkalla honom medan han är nära (Jes 55:6).
Herren är nära de förtvivlade (Ps 34:19), nära dem som väntar på honom, som av hjärtat ropar till honom (Ps 145:18).
Vill du till sist veta hur nära han är? Lyssna till bruden som sjunger om brudgummen som står bakom väggen (Höga v 2:9). Denna vägg är din kropp som hindrar dig från att se honom som är nära. Därför längtar Paulus efter att bryta upp och vara hos Kristus (Fil 1:23). Med smärta skriver han: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp (Rom 7:24)? Samma sak uttrycker profeten i en psalm: För mig ut ur mitt fängelset, så att jag kan prisa ditt namn (Ps 142:8).

03 februari 2007

Julaftonspredikan IV:9

Men vad menar vi, när vi talar om det som vi inte anat (1 Kor 2:9)? Givetvis om källan som inte kan rinna uppåt. Vi vet att källor av naturen följer dalgångar och forsar ned för bergsstup. Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen (Ps 104:10). Det är därför som jag så ofta försöker påminna er om att Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd (1 Pet 1:5).
Vatten från en källa kan inte rinna uppåt till en högre nivå än varifrån det kommer. Det kan rinna nedåt och på samma nivå. Det verkar som högmodet följer denna naturlag. Det följer nådens vägar. Om den förste övermodige, som Skriften betraktar som kung över alla högmodets söner (jfr Job 41:25), läser vi inte att han skulle ha sagt ”Jag skall bli mer upphöjd än den Högste”, utan jag skall bli som den Högste (Jes 14:14).
Aposteln ljuger emellertid inte, när han säger att denne förhäver sig över allt som kallas gud och låter sig tillbedjas (2 Thess 2:4). Människans öra fasar för sådant tal. Må även hennes ande förfasa sig över denna tanke och den förvända önskan som ligger bakom! Jag försäkrar er att det inte är bara denne som sätter sig ovan Gud, utan alla som är högmodiga. Gud vill att vi gör hans vilja, men den högmodige gör sin egen. Det verkar vara jämlikt, men lägg märke till vilken disproportion. Gud vill att vi gör hans vilja i samstämmighet med vårt förnuft. Den högmodige gör sig egen vilja med eller mot bättre vetande. Du ser att det handlar om upphöjelse och att nådens strömmar inte når ända dit upp. Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3), säger han som är livets källa (Ps 36:10), i vilken all nåds fullhet bor och från vilken den flödar (Kol 2:9).
Förbered nu alla vattenfåror, jämna alla högar som utgörs av jordiskt högmodiga tankar. Tag efter Människosonen och inte den första människan, ty nådens källa låter sig inte anas av människans hjärta – jag menar den rent köttsliga och jordiska människan. Rena ditt öga för att kunna se det klara ljuset. Böj dit öra (Ps 45:11) till lydnad, så att du en dag når den eviga vilan och den frid som överstiger all frid. Gud är klarhetens ljus, lugnets frid, aldrig sinande källa och evig. Betrakta Fadern som källan, ty Sonen föds av honom och den helige Ande framgår av honom. Betrakta Sonen som ljuset, ty han är det eviga livets utstrålning och det sanna ljuset som lyser över alla människor (Joh 1:9). Betrakta den helige Ande som friden, ty han vilar över varje fridsam och ödmjuk människa (jfr Jes 11:2).
Med dessa ord vill jag inte göra gällande att dessa egenskaper är absoluta, ty även Fadern är ljus (1 Joh 1:5), så att Sonen är ljus av ljus. Sonen är även frid, vår fred som gjort de två lägren till ett (Ef 2.14). Slutligen är den helige Ande också en flödande källa som ger evigt liv (Joh 4:14).

02 februari 2007

Julaftonspredikan IV:8

Vi håller således Kristus i hans vänstra hand, men vi måste ropa: Sträck ut din högra hand till dina händers verk (Job 14:15 Vulg). Herre, sträck ut din högra hand till oss. Det är nog för oss (Joh 14:8).Det är skrivet: Välstånd och rikedom bor i hans hus (Ps 112:3), det vill säga, där den bor som fruktar Herren. Men, Herre, vad finns i ditt hus? Därinne ljuder lovsångens toner (Jes 51:3). Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov (Ps 84:5).
Vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat har Gud berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9). Där finns ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16) och en frid som övergår all tankeförmåga (Fil 4:7), en källa som ej kan rinna uppåt, utan endast nedåt. Nej, inget öga har kunnat se det ljus som vi inte kan nalkas, och inget öra har hört denna obegripliga frid förkunnas. Förvisso är fotstegen från bärarna som kommer med glädjebudet (Jes 52:7) ljuvliga. När de förkunnar frid må deras ord nå till världens ände (Ps 19:5), en frid som är så stor att den överstiger deras tankeförmåga och som de inte kan förmedla till andras öron. Paulus skriver: Jag menar inte att jag har förstått (Fil 3:13). Tron kommer förvisso utifrån det som vi hör och inte vad vi ser, på förkunnelsen av Guds ord (Rom 10:17), men det handlar om att tro och inte att se (2 Kor 5:7), och att frid är ett löfte som ännu inte blivit synligt. Denna frid finns emellertid redan nu på jorden för människor av god vilja (Luk 2.14). Men vad är denna frid i jämförelse med den fullkomliga och alldeles särskilda friden? Herren säger: Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er (Joh 14:27). Nu kan ni inte ta emot min frid som överträffar all erfarenhet och som är frid utöver frid. Så jag lämnar er fridens hemland och ger er fridens väg (Luk 1:79).

01 februari 2007

Julaftonspredikan IV:7

Längtar du efter att finna än värdefullare rikedom och härlighet som överstiger allt? Då står lidandets kärlek till ditt förfogande. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13). Den härligheten och frälsningens rikedom är Herrens dyrbara blod, varigenom vi har blivit friköpta (1 Pet 1:19) och hans kors som är vår stolthet enligt apostelns ord: Jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår Herre Jesu Kristi kors (Gal 6:14). Han sade även: Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus (1 Kor 2:2).
Den vänstra handen är Jesus Kristus – korsfäst. Och den högra handen är också Jesus Kristus – men förhärligad.
Kristus, säger han, den korsfäste Kristus. Kanske är vi detta kors på vilket Kristus spikats fast, ty människan har formen av ett kors och när hon sträcker ut sina armar blir det ännu tydligare. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy, säger Kristus i en psalm (Ps 69:3). Vi är dyn, ty av den har vi blivit danade (1 Mos 2:7). Men då var vi lera i paradiset, nu är vi det däremot i djupet. Jag har sjunkit ner, säger han. Jag är inte här på genomfärd och jag har inte dragit mig tillbaka. Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20). När Tamar födde sina tvillingar stack Zaram fram sin hand som blev ombunden med ett rött band (1 Mos 38:27 f) – ett tecken på Herrens lidande.