Jungfru Marias upptagning till himmelen I:3 forts

Varför låter man oss i dag i kyrkorna lyssna till avsnittet ur Evangeliet (Luk 10:38-40) som handlar om att den kvinna som var välsignad bland kvinnor (Luk 1:35) tog emot Herren? Enligt min uppfattning för att vi skall värdera och förstå detta obeskrivligt stora mottagande som vi firar just nu.
Även om vi skulle tala både människors och änglars språk (1 kor 13:1), skulle vi kunna förklara hur den helige Ande kommer över Maria, den Högstes kraft vilar över henne och det Guds Ord blir människa (Joh 1:14) varigenom allt blivit till (Joh 1:3)? Och förklara hur härlighetens Herre, som den skapade världen inte kan rymma (1 Kung 8:27), kunde bli människa och låta sig inneslutas i Jungfruns inre?

Jungfru Maris upptagning till himmelen I:3

Bröder, det är för oss som jag har sagt detta, ty jag vet hur svårt det är att i vår extrema enkelhet finna den fullkomliga kärlek, som inte söker sitt (1 Kor 13:5). Låt oss just nu bortse från den nåd vi får genom Marias förhärligande, ty om vi älskar henne gläder vi oss uppriktigt över att hon går till sin Son. Ja, vi lyckönskar henne av hela vårt hjärta, och må Gud bevara oss från att vara otacksamma mot henne som funnit nåd (Luk 1:30).
Hon var den första som tog emot honom, när han gjorde sitt inträde i en by i denna världen, och i dag tar han emot henne, när hon gör sitt inträde i den heliga Staden. Föreställ dig med vilka ärebetygelser, jubel och ära! På jorden kunde det inte ha funnits ett värdigare ställe än det jungfruliga moderlivets tempel, där Maria tog emot Guds Son, och i himlen ingen värdigare tron än den kungliga på vilken Marias Son har upphöjt Maria. I båda fallen handlar det om ett saligt mottagande som överträffar allt som man kan säga eller ha kunskap om.

Jungfru Marias upptagning till himmelen I:2

Vår jord har i dag
gett en värdefull gåva till himlen,
för att i ett vänskapsförbund förena
mänskligt och gudomligt,
jord och himmel,
djupaste ringhet och högsta upphöjdhet.
Jordens ädlaste frukt har stigit dit upp,
varifrån de mest fulländade gåvor kommer ner (Jak 1:17).
Upptagen i himlen
kommer även jungfru Maria att ge oss dessa gåvor.
Hur skulle hon kunna låta bli,
när hon saknar varken makt eller vilja?
Hon är änglarnas drottning,
hon är barmhärtig,
hon är Moder till den enfödde Sonen.
Ingenting kan bättre uppenbara
hennes makt och ömhet,
om man tror,
att Guds Son ärar sin moder
och ej betvivlar,
att Marias kropp brinner av kärlek:
en kropp,
där den gudomliga kärleken vilade nio månader.

Jungfru Marias upptagning till himmelen I:1

Dubbelt mottagande

Den ärorika jungfrun blir i dag upptagen till himmelen till gränslös glädje för dem som bor i de himmelska rymderna. Med ett ord till hälsning får hon dem som ännu är instängda i moderlivet att jubla av glädje (Luk 1:41). När dessa barn hör Marias röst blir så utom sig lycka redan innan de föds, hur glada är inte då himmelens invånare att få höra hennes röst, betrakta hennes ansikte och åtnjuta hennes outsägliga närvaro. Bröder, varför firar vi hennes upptagning så högtidligt? Varför en sådan glädje och lycka?
Marias närvaro upplyser hela universum så att det himmelska fäderneslandet strålar än mer i skenet av den bländande jungfruliga flamman. Med rätta ljuder således i himmelens höjd tacksägelse och lovsångs ljud (Jes 51:3), men nog är det väl så att vi har större anledning att sucka än att klappa i händerna? Ty om Marias närvaro får himlen att jubla över Marias närvaro är det väl logiskt att världen här nere sörjer hennes frånvaro? Nog med vår klagan, ty vi har inte heller här på jorden någon varaktig stad (Heb 13:14), utan söker den som Maria har kommit fram till i dag. Är inte våra namn redan inskrivna i den staden? Även om vi fortfarande befinner oss i landsflykt vid Babylons floder (Ps 137:1) är det tillbörligt att komma ihåg den. Ja, det är lämpligt att dela dess glädje och deltaga i den fröjd som i dag fyller Guds stad såsom en strid ström och som även ger oss här nere några droppar som faller till jorden.
Hon har gått oss före, vår drottning har gått oss före och tagits emot med sådana ärebetygelser, att vi små tjänare med förtröstan kan följa efter vår Fru och utropa: Tag oss med. Vi springer efter din balsams doft (Höga v 1:3 Vulg.). Vårt pilgrimsskara har skickat en förespråkare i förväg, som i sin egenskap av Domarens Moder och tillika Barmhärtighetens Moder med sina böner kommer att ha framgång när det gäller vår frälsning.

Petrus och Paulus III:6

Vill du att ditt liv inte skall falla i glömska? Tag dig då i akt för tre faror och din rättfärdighet skall för alltid blomma inför Herren (Responsorium Iustus i Communi Confessores non Pontificis). Du kan läsa: Du är ljum och därför skall jag spy ut dig ur min mun (Upp 3:16). Och även: Om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig … skall alla hans rättfärdiga handlingar vara glömda (Hes 18:24). Du kan dessutom läsa vad som sägs till en del vid domen: Jag känner er inte (Matt 7:23) och det handlar utan tvekan om dem som redan fått sin belöning (Matt 6:2). All ljum, övergående och schackrad rättfärdighet blir glömd hos Gud (jfr Luk 12:6).
Sådan var inte apostlarnas rättfärdighet, vilket följande ord visar: Det arv som de lämnat efter sig till sina efterkommande består alltid (Syr 44.11). Ja, spåren efter apostlarna förblir ända till den dagen och deras tro (religio) som kommer från Gud kan inte krossas (Apg 5:29). Kläderna som folket Israel bar under 40 år i öknen blev inte utslitna (5 Mos 8:4), än mindre de kläder som apostlarna lade på Herrens åsna (Matt21:7)!
Deras efterkommande, står det i texten. Vilka är de? Texten talar om barn och efterkommande (Syr 44:12-13). Två ord som säkert betyder samma sak. Jag antar att ni kommer ihåg - jag talar ju till sådana som känner lagen (Rom 7:1) - vad lagen föreskriver, nämligen att en man som överlever sin broder som går bort barnlös skall sörja för att det blir efterkommande (5 Mos 25:5).
Vem är utan efterkommande? Jag är ensam ända till döden (Ps 141:10 Vulg.), säger Kristus och när han hade uppstått sade han: Gå till mina bröder och säg dem (Joh 20:17). Det är som om han sade: De är mina bröder och må de göra sin plikt som bröder.
Apostlarna har låtit oss födas genom evangeliet (1 Kor 4:15), men inte för egen skull utan för Kristi skull, ty det har skett genom Kristi evangelium. Därför hade Paulus svårt att stå ut med dem som gjorde anspråk på att tillhöra dem genom vilka de hade blivit omvända till tro genom evangeliet, och han förebrådde dem som sade: Jag hör till Paulus eller jag hör till Apollos , ty han ville att alla skulle säga: Jag hör till Kristus (1 Kor 1:12) och kalla sig kristna.
Vi är således apostlarnas efterkommande genom deras förkunnelse. Men när det gäller adoption och arv är vi Kristi efterkommande och barnbarn till apostlarna.

SLUT

Petrus och Paulus III:5

Men det är ingenting som hindrar att du uppfattar detta ord som att apostlarna var barmhärtighetens män på grund av att de var uppfyllda av barmhärtighet eller att de av barmhärtighet blev givna till hela kyrkan.
Vi vet att de inte levde och dog för sin egen skull, utan för Honom som dog för dem (2 Kor 5:15) eller bättre uttryckt: De levde och dog för oss alla för hans skull. Om deras synder har varit oss till så stor nytta, som vi har sagt, hur mycket mer gagnar oss inte deras rättfärdighet! Deras liv, undervisning och till och med deras död är oss till fromma. De saliga apostlarna har genom sin död gett oss självbehärskning, genom undervisning visdom och genom lidande tålamod.
För det fjärde ger de oss än i dag av barmhärtighet frukten av sina böner. Det är sant att du i deras liv kan finna mer att föra upp på deras konto, till exempel tillförsikt som de ger oss genom sina under. Men vem kan räkna upp allt som de gjort för oss? Med rätta säger därför Skriften: Dessa var barmhärtighetens män och den tillfogar: Deras rättfärdiga verk har inte blivit glömda (Syr 44:10).

Petrus och Paulus III:4

Du har hört om den barmhärtighet som våra apostlar fick erfara. Må ingen av er som tänker tillbaka på sina gamla synder bli överdrivet förkrossad av den bedrövelse som inställer sig på samvetets bädd (jfr Ps 4:5). Kanske har du syndat medan du levde i världen, men värre än Paulus? Och om du syndade som munk, var det svårare än Petrus? Båda gjorde bot av hela sitt hjärta och blev inte bara frälsta, utan heliga. De fick till och med frälsningens och helgelsens ämbete.
Gör du samma sak (jfr Luk 10:37), ty det är för dig som Skriften talar om dem som barmhärtighetens män (Syr 44.10) tack vare den barmhärtighet som de fick möta.

Petrus och Paulus III:3

Men vi skall inte misströsta om vi befinner oss i denna belägenhet. Det gäller bara att resa sig utan dröjsmål. Ty ju längre tid man sitter fast, desto svårare är det att lösgöra sig. Lycklig den som får ta dina späda barn från Babylon och krossa dem mot klippan (Ps 137:9, Kristus = klippan, Babylons späda barn = synderna – jfr Augustinus tolkning, Enarr. in Ps, LXVI,10, CXXXVI, 21 f.), ty om de får växa torde ingen kunna bemästra dem.
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern (1 Joh 2:1) och som förmår göra det som inte vi klarar av. Den som faller skall emellertid inte göra sin olycka större genom att sjunka ännu djupare, utan resa sig i förtröstan på att han inte kommer att förvägras förlåtelse, givetvis under förutsättning att han bekänner sina synder av hela sitt hjärta (1 Joh 1:9).
Så var det med honom som vi talar om. Petrus reste sig och uppnådde en hög grad av helighet efter sitt allvarliga fall: han gick ut och grät bittert (Matt 26:75). Att han gick ut kan du tolka som läpparnas bekännelse och att han grät bittert som hjärtats djupa ånger (Rom 10:9). Märk väl att han inledningsvis kom ihåg det som Jesus hade sagt (jfr Matt 26:34). Så snart han inte längre var förmätet dumdristig, blev han medveten om att hans svaghet hade blivit förutspådd. Stackars dig, om du efter att ha fallit träder fram inför oss som om du vore starkare än tidigare. Varför så obeveklig, när det bara leder till undergång? Ödmjuka dig i stället så blir du upprättad och hindra inte sådant som är förvridet att brytas itu så att det blir lödigare. Varför blir du upprörd över tuppens förebråelse? Vänd snarare din upprördhet mot dig själv. Psalmisten säger: Ett ymnigt regn lät du falla, o Gud, över din kraftlösa arvedel (Ps 68:10). En salig svaghet som får ärva denna förmån och som inte avvisar läkemedel. Ty en spira av järn kommer att slå sönder de lerkärl som förhärdar sig (Ps 2:9). Den kraftlösa arvingen har du gett styrka (Ps 68:10).

Petrus och Paulus III:2

Beträffande Petrus har jag ytterligare något att säga, som är av stort värde eftersom det är ovanligt, och storslaget eftersom det är unikt. Paulus syndade men handlade av okunnighet i otro (1 Tim 1:13). Petrus syndade med öppna ögon (4 Mos 24:16). Säkert är att där synden blev större, där överflödade nåden än mer (Rom 5:20).
Ja, det finns mycket förlossning (Ps 130:7) för dem som syndar innan de lärt känna Gud, fått erfara hans barmhärtighet, burit den skonsamma och lätta bördan (Matt 11:30) och fått trons nåd och Andens tröst (Apg 9:31). Och i den situationen har vi alla en gång varit.
Men bland dem som omvänt sig och som sedan fångats i syndernas och lasternas nät och är otacksamma för den nåd de fått, som ser sig om när de har satt sin hand till plogen (Luk 9:62), som blivit ljumma och sinnliga, som efter att ha lärt känna sanningens väg återvänder och uppenbart avfaller från tron, finner du få som går tillbaka till sin utgångspunkt, men många som orenat sig och fortsätter att orena sig (Upp 22.11). Profeten beklagar dem: Guldet har svartnat och mist sin gyllene glans (Klag 4:1) och de som vilade på purpur ligger nu i dyn (Klag 4:5).

Petrus och Paulus III:1

Om en vers från vishetslitteraturen:
Dessa var barmhärtighetens män …

Med rätta har kyrkan, vår moder, för de heliga apostlarna valt följande vers ur vishetslitteraturen: Dessa var barmhärtighetens män … (Syr 44:10). Ja, de var verkligen barmhärtighetens män, dels därför att de vederfarits barmhärtighet och dels därför att de var uppfyllda av barmhärtighet utan att glömma att de av barmhärtighet hade blivit oss givna av Gud.
Se vilken barmhärtighet de har vederfarits. Fråga Paulus om detta eller lyssna till honom när han spontant bekänner: Jag som förut var en hädare och hänsynslös förföljare, jag mötte förbarmande (1 Tim 1:13). Vem har inte hört talas om allt ont som han gjorde mot de heliga i Jerusalem (Apg 9:13)? Och inte bara i Jerusalem, utan även i Judeen. Ja, genom hela Judeen spred han sitt galna raseri för att slita sönder Kristi lemmar på jorden. Han lät sig bäras av ilska, men nåden gick före honom. Han andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar (Apg 9:1), men blev en lärjunge till Herren som snart lät honom få veta hur mycket han måste lida för hans namns skull (Apg 9:16). Han gick omkring och hela hans kropp utandades ett grymt hat, men plötsligt blev han ett utvalt redskap (Apg 9:15) även om ett gott och ödmjukt ord redan stigit upp ur hans hjärta (Ps 45:2): Vad skall jag göra, Herre (Apg 22:10)? Den Högstes hand var inte såsom förr (Ps 77.11. Han kunde senare med rätta säga: Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare — och bland dem är jag den störste ( 1 Tim 1.15).
Må Paulus vittnesbörd inge er tröst och förtröstan. Ni som redan har omvänt er till Herren och ert syndamedvetande är inte alltför betungande, men det gör er ödmjuka likt honom som sade: Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling (1 Kor 15:9). Låt oss böja oss ödmjukt under Guds starka hand (1 Pet 5:6) och förtrösta, ty även vi har erfarit barmhärtighet; vi har blivit tvättade rena och gjorts rättfärdiga (1 Kor 6:11). Det gäller för oss alla, ty vi har alla syndat och gått miste om Guds härlighet (Rom 3:23).

Petrus och Paulus II:8

I evangeliets bergspredikan finner du att Herren anbefaller dig följande: Saliga är de fattiga, saliga är de saktmodiga, saliga är de som sörjer (Matt 5:3-4). Saliga är således de som förstår att uppskatta visheten. Genom en längtan efter och själens inre smak för det himmelska tar de med förakt avstånd från det som nu är. Saliga är även de som förbereder sitt slut. Tålmodigt bejakar de det ord som är nedlagt i dem och som kan rädda deras själ (Jak 1:21) och de strävar med brinnande hjärta efter det framtida arvet. Saliga är slutligen de som förstår sina tidigare överträdelser och som dränker sin bädd i outsinliga tårar (Ps 6:7).
Vill du veta vad en helig man bad om för dem som han bad för? Han sade: Om de vore förståndiga, skulle de begripa det som skett och inse vad som väntar dem (5 Mos 32:29). Det är som om han ville säga: Må vishetens, förståndets och rådets Ande bo i dem (Jes 11:2).
Bröder, må samme Ande bo även i oss, så att vi tack vare vishet med varsamhet förfogar över det som är vårt, tack vare förståndet tar avstånd från våra tidigare synder och att vi tack vare rådet förbereder framtiden.
Må vi med vishet vara måttfulla nu, med förstånd korrigera det som var och i hängiven tro på Gud med hans nåd förbereda ett lyckligt slut för vårt liv. Den tredubbla tråd (Pred 4:12) som drar oss till frälsningen är ett ordnat liv, ett gott omdöme och en hängiven tro.

Petrus och Paulus II:7

Därför sade Mose om några: Om de vore förståndiga, skulle de begripa det som skett och inse vad som väntar dem (5 Mos 32:29). Jag uppfattar att han med dessa ord tillråder oss att vara kloka, förnuftiga och förutseende, vilket jag tror kan hänföras till tre tidsavsnitt och en förnyad bild av evigheten i oss. Med klokhet skall vi behärska nuet, förnuftigt bedöma det förflutna och förutseende förbereda slutet. Att klokt organisera nuet, med bitter själ betänka det förflutna (Jes 38:15 Vulg.) och att omsorgsfullt planera framtiden är en sammanfattning av det andliga livet och en regel för ett levande andligt liv.
Aposteln säger: Låt oss leva anständigt, rättrådigt och fromt (Tit 2:12), vilket betyder att vi skall leva anständigt i nuet, gottgöra det som i gången tid inte gagnat vår frälsning och bära trons sköld mot de faror som framtiden har i beredskap åt oss.
Det är bara gudsfruktan som är nyttig på alla sätt (1 Tim 4:8), det vill säga att ödmjukt och fromt tillbe Gud. Det enda sätt på vilket vi kan förbereda vårt slut är att med stor inre uppmärksamhet begrunda alla de faror som hotar oss och att sedan med förstånd lära oss att misstro våra förtjänster för att så ställa oss under endast Guds beskydd. Detta skall vi göra med en ödmjuk ande och fromt vända oss till honom, varifrån den bästa och mest fullkomliga gåva kommer, nämligen ett saligt slut och en dyrbar död.

Petrus och Paulus II:6

Bröder, låt oss bemöda oss om att leva som rättrådiga människor och att än mer längta efter att få dö deras död (4 Mos 23:10). Ty Visheten föredrar de rättfärdigas slut (Vish 2:16) och skall döma oss där den finner oss.
Det är absolut nödvändigt att slutet på detta liv är som början av det kommande. Någon avvikelse tolereras inte. Om jag får använda en bild, så är det som med två band som man vill sy ihop. Utan att bry sig om resten förbereder man de två ändarna som skall sammanfogas så att de blir lika. På samma sätt är det med vårt jordiska liv. Om vi fullbordar det rent sinnligt, kommer det inte att ha någon förbindelse med det kommande andliga livet. Kött och blod kan inte ärva Guds rike, äga Guds rike (1 Kor 15:50). Den vise säger: Tänk på livets slut i allt vad du gör, då kommer du aldrig någonsin att synda (Syr 7:36). Ty därav kommer ofta en fruktan (Syr 1:27 Vulg.) som jagar bort synd och bannlyser försumlighet.

Petrus och Paulus II:5

Bröder, betrakta hur kyrkan dömer utifrån tron och inte bara ser till det yttre (2 Kor 10:7). Vi ägnar apostlarnas viktigaste högtid åt deras död. I dag korsfästes Petrus och Paulus blev halshuggen. Detta är orsaken till dagens högtid och anledningen till vår glädje. När kyrkan firar denna högtidliga och lyckliga dag har hon onekligen brudgummens anda, Herrens ande, i vars ögon, enligt psalmen, de heligas död är dyrbar (Ps 116:6).
Hur många tror vi att det var som trängdes för att bevittna apostlarnas lidande,, utan att på något sätt avundas dem denna dyrbara död? I dåraktiga människors ögon såg de ut att dö; deras bortgång kallas olycka (Vish 3:2). Det är sant, i dåraktiga människors ögon såg de ut att dö, men för mig, säger profeten har dina vänner blivit utomordentligt ärade och deras makt har blivit särskilt befäst (Ps 139:17 Vulg.). Ja, bröder, dåraktiga människor tror att Guds vänner dör, men kloka människor är övertygade om att de somnar in. Så sov Lasaros, ty han var en vän till Herren (Joh 11:11) och Herren ger sitt arv åt sina vänner medan de sover (Ps 127:2).

Petrus och Paulus II:4

Låt oss nu helt kort säga några ord om dagens högtid. Det är således Kristi apostlar som vi firar i dag och vi är dem skyldiga stor aktning. Men jag frågar mig verkligen, om vi förmår att ge tillbörligt uttryck för vår uppskattning.
Herre, dina vänner har blivit utomordentligt ärade och deras makt har blivit särskilt befäst (Ps 139:17 Vulg.) Så vad? Om de under sitt jordeliv redan kunde allt – förvisso inte av egen, men genom Kristi kraft (Fil 4.13) – vad förmår de inte i dag, när de lever tillsammans med honom i evig lycksalighet? Medan de var dödliga och fortfarande hemfallna åt döden kunde man se dem utöva sin makt över död och liv. Ett ord var nog för att döda (Apg 5:1-11) och ge de döda liv (jfr Apg 9:40). Nu är de ärade, ty deras makt har blivit särskilt befäst.

Så vad är det vi firar denna högtid? Firar vi åminnelsen av deras födelse och omvändelse, deras ärofulla liv och under? Nej bröder, i dag högtidlighåller vi ingen mänsklig födelsedag som vi gjorde häromdagen när vi firade Johannes Döparen. Hans födelse kan man fira, ty han var helig redan när han föddes (Luk 1:15). I hans fall och endast i hans fall firar vi mer hans födelse än hans lidande, ty även om han led för Kristus genom att dö för sanning och rätt, är det uppenbart att hans födelse var inriktad på Kristus, ty han var en man som var sänd av Gud (Joh 1:6). Han föddes och kom till världen för att vittna om sanningen.

I dag tänker vi inte på apostlarnas omvändelse eller de under som de utförde som vi gör andra dagar, när kyrkan med glädje firar åminnelsen av den enes omvändelse eller hur den andre befriades av en ängel ur sitt fängelse. Det som vi i dag särskilt vördar är deras död, även om det inte finns någonting som är mer skrämmande för oss människor.

Petrus och Paulus II:3 forts

Men vad skall vi göra med dig som är lat, då denna barmhärtighet endast irriterar dig och gör dig upprörd? Gödslade jag inte din åker (jfr Matt 13:27-28)? Varför är åkern full av sten? Det är du, onda människa - ty den som älskar ondskan hatar sin själ (Ps 11:6 Vulg.) Ja, jag säger att det är du, onda människa, som har gjort det. I stället för att skaka av dig din lättja fortsätter du att urskulda dig. Så förvandlar du gödsel till sten och du har stenat dig med det som skulle få dig att mogna.
Om jag talar så till er, bröder, är det för att ni skall veta hur välvilligt ni måste lyssna, hur läraktigt ni måste ta emot och hur angeläget det måste vara för er att bevara alla ord som angår era själars frälsning och att inte betrakta dem som människoord utan som vad de verkligen är: Guds ord (1 Thess 2:13), oavsett om de är ämnade till tröst, varning eller tillrättavisning.
Nu är jag långt från mitt ämne. Ja, jag måste tillstå att jag nästan glömt dagens högtid. Men det är inte helt fel, om de ord som ni har hört blir ingraverade i ert sinne.

Petrus och Paulus II:3

Det är min plikt att ibland gräva runt trädet (jfr Luk 13:6), ty jag har blivit placerad i vingården för att bruka och vårda den (1 Mos 2:15). Stackars mig! Jag har varken brukat eller vaktat min egen (Höga v 1:6). Men så länge jag har detta ansvar är det min uppgift att ibland gräva och gödsla. Jag tycker att det är svårt, men jag vågar inte vägra, ty jag vet att en yxa skulle göra mer ont än ett rensjärn och eld mer än gödsel (jfr Luk 3:9). Därför måste jag ibland klandra och tillrättavisa, även om jag är inte okunnig om att tillrättavisande, skarpa och förebrående ord är som spillning – ord som jag inte skulle vilja ta i min mun, om jag inte vore tvungen.
Men vad skall vi göra? Vi ser helt klart hur vissa mognar, medan andra blir som förstenade och förhärdar sig. Därav Skriftens ord: Man kastar en klump spillning på den late (Syr 22:2 Vulg.).
Gagnar det inte en människa att ta emot förebråelser med välvilja, svara vänligt och vilja bättra sig? Den rättfärdiges rättelse och barmhärtiga förebråelser är ett hälsosamt och närande kraftfoder, men de gudlösa får inte gjuta olja på mitt huvud (Ps 141:5). Ty det gödningsmedel som syndarens olja innehåller leder till ett myller av törne och tistel (1 Mos 3:18) samt bittra rötter som skjuter skott och blir ett fördärv (Heb 12:15). Genom att beteckna de rättfärdigas tillrättavisning som barmhärtighet visar oss psalmisten att man bör ta emot den i en anda av välvilja, entusiasm och tacksamhet. På så sätt tar vi emot den som ett kraftfoder som främjar hälsa och mognad och inte laster likt syndarens olja, utan helighetens frukt enligt apostelns ord (Rom 6:22).

Petrus och Paulus II:2

Jag vågar påstå att om Gud hos världsliga människor bara finner ett uns av andlighet har han ändå mer tålamod med dem än med oss. Ty oss, som inte har saknat lydnadens hacka eller fattigdomens och ödmjukhetens gödsel (asketiskt klosterliv), har han särskilt belönat med himmelsk tröst i form av ymnigt regn (jfr Ps 68:10).
Är inte denna gödsel det som egyptierna avskydde (2 Mos 8:26) och som vi offrar till Gud? Men illaluktande gödsel är värdefull för gröda. Den som vill skörda må inte sky den motbjudande lukten. Ty från en hög oskön gödsel som man kör till åkern växer det upp en mängd vackra växter som man sedan kör hem från åkern. Se inte ner på denna värdefulla gödsel och betrakta Kristi ödmjukhet som mycket värdefullare än alla Egyptens skatter. Om ni är rika på jordisk gödsel skall ni inte sakna det regn från himlen, som kommer av innerlig bön, skön psalmrecitation och meditation samt tröst från Skriften (Rom15:4). Medan jag talar till er får ni samma regn från mina läppar, några droppar från den flod som gläder Guds stad (Ps 46:5) och av vars ljuva strömmar ni kan dricka Ps 36:9).

Petrus och Paulus II:1

Vi har många anledningar att tala om de helgon som vi firar i dag och ett rikt material. Jag är bara rädd för att orden som är ämnade till vår frälsning blir tomma för oss, när vi upprepar dem så ofta. Värdelösa och flyktiga är människans ord. De saknar varaktighet, tyngd, värde och bestånd. De får luften att vibrera (jfr 1 Kor 9:26) – därav själva benämningen ”ord” (Bernhard skapar ett samband mellan verbum, ord och verberare, få att vibrera). Sedan försvinner de likt löv som förs bort av vinden och ingen tänker mer på dem. Bröder, må ingen av er ta emot Guds ord på det viset eller snarare bemöta det med sådant förakt. Jag kan försäkra er att det i så fall är bättre att aldrig höra det. Guds ord är livets frukt och inte löv, eller möjligtvis löv av guld. Därför skall man se upp, så att man inte underskattar dem och låter dem fara förbi samt flyga i väg. Även beträffande dem gäller det: Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars (Joh 6:12).
Förbannelse är inte långt borta från åkermark som inte bär frukt trots att den ofta blivit genomdränkt av regn (Heb 6:7-8). Samma sak gäller det fikonträd som omtalas i Evangeliet. Skall man inte sätta yxan till roten och hugga bort det (Luk 3:9), om det inte bär frukt efter att vingårdsmannen grävt runt det och gödslat (Luk 13:6-9)?

Petrus och Paulus I:5

Jeremias talar om en enstöring som emellertid inte går vilse på detta sätt: Det är gott för en man att bära ok som ung. Han känner sig ensam och tyst, ty han överträffar sig själv (Klag 3:27-28 Vulg.) De andra går vilse, han behåller lugnet. De andra far vilse i hjärtat (Ps 95:10). Han sitter inte, men skall sätta sig ensam när han får den enastående utmärkelsen att döma – en stor ära som helgonen har på jorden när de får den eviga glädjen.
Varför? Därför att han överträffar sig själv, med andra ord: när han var ung och i de passionerade lidelsernas ålder, mognade han genom att lämna det som han var, för att bli det som han inte var. Ja, han överträffade sig själv genom att inte betrakta sig själv, utan Honom som är där ovan. Han skall redan nu sitta i tystnad långt från larmet från djävulens förslag, kroppsliga begär och världsligt oljud.
Salig är den själ som inte lyssnar till dessa röster, även om den hör dem. Än saligare är den själ som inte ens hör dem – om en sådan överhuvud taget finns. Detta är den vishet som aposteln predikar bland de fullkomliga, en dold och hemlighetsfull vishet som världens förgängliga makter aldrig fått kunskap om (jfr 1 Kor 2:6).
Så har apostlarna lärt mig att leva och att överträffa mig själv. Herre Jesus, du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn (Matt 11:25), som har följt dig och som har lämnat allt för ditt namns skull (Matt 19:27).

Petrus och Paulus I:4 forts

För att utstå det onda som är av tre slag behöver du förfara på tre sätt. Det finns lidande som utgår från dig, nästan och Gud. Det första kommer av sträng botgöring, det andra är den pina som andra människors elakhet utgör och det tredje är den gudomliga tillrättavisningens piska. Beträffande det lidande som du åsamkar dig själv skall du göra ett frivilligt offer (Ps 54:8), det som din nästa vållar dig skall du bära med tålamod och det som kommer från Gud skall du utstå med tacksägelse och utan att knota.
Så var inte fallet med många av Adams barn. De gick vilse i öde öknar och var törstiga (Ps 107:4). Det är sant att de gick vilse. De som drog sig tillbaka i högmodets ensamhet och vägrade att leva i gemenskap, gick vilse långt från sanningens väg (Vish 5:6). Deras individualism gjorde dem oförmögna att ansluta sig till andra. Men de gick även vilse i en öken utan vatten. Utan tårarnas regn och hjärtats ånger, levde de på ofruktbar mark som var ödelagd av ständig torka. De fann ingen väg till bebodda städer (Ps 107:4). De åldrades i främmande land. De besudlades av de dödas orenhet och räknades bland dem som hör dödsriket till (Bar 3:11).

Petrus och Paulus I:4

Jag tror även att du som tillhör en klostergemenskap lever väl, om du lever välordnat (jfr Augustinus, Gudsstaten 19:13 och Origenes, In Cant. II:8), socialt och ödmjukt. Ordnat med tanke på dig själv, socialt med tanke på nästan och ödmjukt med tanke på Gud.
Du lever ordnat, om du i din livsföring bemödar dig om att troget följa dina vägar inför Gud och människor, samt undviker att synda och väcka anstöt. Du lever socialt, om du anstränger dig att älska och bli älskad, är vänlig och tillgänglig samt tålamodigt och gärna står ut med din bröders fysiska och moraliska svagheter (Benedikts regel, 72:5). Du lever ödmjukt, om du uppfyller allt detta och anstränger dig att driva bort fåfängans anda som ofta dyker upp under dessa omständigheter och ovillkorligen vägrar att ge ditt samtycke, oavsett hur lite den gör sig påmind.

Petrus och Paulus I:3

De är våra mästare. Av allas vår Mästare har de lärt sig livets väg (Ps 16:11) och lär oss den ännu i dag. Vad lär eller har de heliga apostlarna lärt oss? Inte hur man fiskar (Matt 4:18), gör sadlar (Apg 18:3) eller något liknande. Inte heller att läsa Platon eller att bli förtrogen med Aristoteles spetsfundigheter. Och inte att ständigt lära sig, utan att komma till insikt om sanningen (2 Tim 3:7). De har lärt mig att leva. Tycker du att det är lite? Nej, det är mycket. Det är det viktigaste av allt. Den som är uppblåst av högmod, befläckad av otukt eller smittad av alla slags farsoter, lever inte, utan fördärvar sitt liv och närmar sig dödens portar (Ps 107:18). Enligt min uppfattning lever man gott när man står ut med det onda, gör det goda och håller ut så ända till slutet. Man säger att den som äter gott lever väl, men ondskan bedrar sig själv (Ps 27:12 Vulg.), ty endast den som gör gott lever väl.

Petrus och Paulus I:2

Det var lämpligt att insätta sådana män som herdar och lärare för människorna. Män som samtidigt var milda, mäktiga och kloka. Milda för att ta emot mig med godhet och barmhärtighet; mäktiga för att skydda mig med kraft; kloka för att ledsaga mig till den väg som leder till Staden.
Finns det någon som i mildhet överträffar Petrus som med kärlek kallar alla syndare till sig, vilket Apostlagärningarna och hans två brev vittnar om. Och någon som är mäktigare? Jorden var honom lydig, när den gav tillbaka sina döda (jfr Apg 9:40), när vattnet under hans fötter blev till fast mark (jfr Matt 14:28), när han genom att andas ut fick trollkarlen Symeon att störta till marken (Actus Petri, 32). Han fick himmelrikets nycklar på ett sådant oförlikneligt sätt att hans dom kom före till och med himmelens. Det blev sagt till honom: Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen (Matt 16:19). Finns det någon som är klokare än han, när varken kött eller blod uppenbarat sanningen för honom (Matt 16:17)?
Med glädje följer jag även Paulus som med stor ömhet sörjde över de många som syndat och ännu inte omvänt sig (2 Kor 12:21). Han var starkare än härskare och herravälden (Ef 1:21). Och det är varken i den första eller andra, utan i den tredje himlen (2 Kor 12:2) som han har förvärvat stor vishet och kunskap om de heliga mysterierna.

Petrus och Paulus, högtidsdagen I:1

Denna ärorika högtidsdag låter sitt ljus skina över oss. Två lysande martyrer - martyrernas anförare och apostlarnas ledare – helgade den genom att segerrikt dö. Det handlar om Petrus och Paulus, två stora ljus (1 Mos 1:16), som Gud placerade i sin kyrkas kropp för att vara dess två ögons ljus (Ps 38:11). Jag har fått dem som lärare och förmedlare och jag kan anförtro mig åt dem i all trygghet. Ty de har visat mig vägen till liv (Ps 16:11) och genom deras förmedling kan jag nå upp till den Medlare som genom sitt blod stiftat fred i himmelen och på jorden (Kol 1:20).
I sina båda naturer var han helt ren, ty han hade aldrig gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun (Jes 53:9). Hur vågar jag närma mig honom, jag som är en syndande syndare, och mina synder är fler än sanden i havet (jfr 1 Mos 32:12)? Han kunde inte vara renare och jag inte orenare. Jag är rädd för att falla i den levande Gudens händer (Heb 10:31), om jag närmar mig honom eller håller mig till honom, eftersom olikheten mellan oss är stor, lika stor som avståndet mellan gott och ont. Därför har Gud gett mig dess två män, som var människor och syndare, stora syndare, och som utifrån den egna erfarenheten med sig själva lärt sig att ha förbarmande med andra. Eftersom de själva syndat, förlåter de lätt andra och för oss mäter de med samma mått som blivit använt för dem (Matt 7:2). Aposteln Petrus begick en svår synd, kanske syndade han svårare än någon annan, men han fick snabbt och lätt förlåtelse utan att förlora sitt primat. Paulus for fram exempellöst och grymt mot den unga kyrkan, men blev av Guds Sons egen röst förd till tro (Apg 9:4-5). I utbyte mot så mycket ont uppfylldes han av så mycket gott att han blev ett utvalt redskap för att bringa namnet Jesus till hedningarna och att predika inför kungar och Israels barn. Ja, han blev som en skål värdig de himmelska rätter som fyllde den – föda för friska människor och läkemedel för sjuka.

Petrus och Paulus, vigilia 4

Om vi skall ha detta i åtanke varje gång som vi skall fira ett helgon, vad bör vi då särskilt tänka på när vi firar de heligaste och största apostlarna? Jag talar om Petrus och Paulus. Det skulle räcka med att fira en av de bådas högtid för att få hela jorden att jubla (jfr Ps 48:3). Men de bådas högtider har förenats för att skapa en oändlig glädje. De älskade varandra i livet och blir inte skilda i döden (2 Sam 1:23).
De var de mäktigaste när de levde på jorden. En fick himmelrikets nycklar (Matt 16:19) och den andre uppdraget att predika evangeliet för icke-judarna (Gal 2:7). En dödade Ananias och Sapfeira med endast sina ord (Hos 6:5), den andre gav allt som han gav i Kristi namn (2 Kor 2:10. När han var svag, var han stark och förmådde allt (2 Kor 12:10). Vilken makt har de inte i himlen, när deras makt på jorden var så stor!
Var finner man större förebilder? De fick svälta, törsta, frysa och vara utan kläder (2 Kor 11:27) och allt annat som Paulus räknar upp. Och till slut blev de upphöjda genom ett heligt martyrskap ända till himmelriket.
De ger oss anledning att rodna av skam. Det är knappt att vi vågar betrakta dem, långt mindre efterlikna dem.
Låt oss be dem om hjälp att finna nåd inför deras vän och vår domare, som är Gud, välsignad evighet (Rom 9:5).

Petrus och Paulus, vigilia 3

Men låt oss även betrakta vår eländiga situation. Helgonen var sårbara som vi (jfr Jak 5:17) och formade av samma lera som vi (Job 33:6). Varför tycker vi att det är svårt, ja rent av omöjligt att göra som de och att följa i deras spår (1 Pet 2:21)? Bröder, må vi skämmas och bäva inför detta vittnesbörd. Kanske leder vår skam till härlighet och blir vår fruktan en källa till nåd. De människor som har gått före oss på livets väg gjorde det på ett så beundransvärt sätt att man knappt kan tro att de var människor.
Helgonens högtider ger oss således anledning att både glädjas och blygas. Vi kan glädjas, ty de är våra förespråkare och vi måste skämmas, ty vi kan inte efterlikna dem. Vår glädje i denna tårarnas dal (Ps 84:7) dämpas alltid av tårarnas bröd (Ps 80:6). Bedrövelse ledsagar glädje i början liksom i slutet (Ords 14:13). Vi har anledning att glädja oss och än mer att sörja. Den rättfärdige utropar: Jag tänker på Gud och gläder mig, men tillfogar genast: Krafterna sviker mig, jag är utan ro och finner inga ord (Ps 77:4-5 Vulg.).

Petrus och Paulus, vigilia 2

När vi firar helgonens högtidsdagar bör vi koncentrera vår uppmärksamhet till tre ting, nämligen helgonens hjälp och exempel samt vår egen förlägenhet.
Ett helgon ger hjälp, ty den som varit mäktig på jorden (Ps 112:2) är ännu mäktigare i himlen inför Herren, Gud. Om ett helgon under sitt liv på jorden haft förbarmande med syndare och bett för dem, hur mycket mer ber han inte till Fadern för oss, när han nu bättre känner till vårt elände. Hans saliga hemvist har inte gjort hans kärlek mindre, utan gjort den större. Att han själv inte kan drabbas av lidande, betyder inte att han saknar medlidande. Han är tvärtom iklädd medkänsla (Kol 3:12), eftersom han lever nära barmhärtighetens källa.
Det finns ytterligare ett skäl för helgonen att bry sig om oss, nämligen att de enligt aposteln uppnår fullkomligheten först tillsammans med oss (Heb 11:40). En av dem säger: De rättfärdiga väntar på mig tills du belönar mig (Ps 142:8).
Vi bör även betrakta dem som förebilder, ty hela tiden visade de sig på jorden och levde där bland människorna (Bar 3:38). De har gått längs Kungsvägen och inte vikit av åt vare sig höger eller vänster (4 Mos 20:17) ända tills de nådde fram till honom som sade: Jag är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6).
Betrakta ödmjukheten i helgonens gärningar och auktoriteten i deras ord. Ni ser deras lyskraft i ord och exempel bland människor och de spår de lämnat efter sig för att vi skall gå i dem. Profeten säger: Den rättfärdiges stig är rak, du gör vägen jämn för honom (Jes 26:7).

Petrus och Paulus, vigilia 1

En andlig människa måste vaka aftonen före helgonens högtidsdagar, om hon vill fira dem i ande och sanning (Joh 4:23). Andliga och oandliga människor firar vigilia på olika sätt. De senare förbereder eleganta kläder och utsökta måltider samt hänger sig ofta under själva helgdagsaftnarna åt mörkrets gärningar (Rom 13:12), gör det onda med glädje och finner nöje i allt ont och förvänt (Ords 2:14).
Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus (Ef 4:20). Ni har följt honom och lämnat allt (Matt 19:27) och bör således hålla ett vaksamt öga på det som helgdagsaftnarna betyder. De finns nämligen till för att vi skall vakna i händelse av att vi somnat in i någon synd eller försummelse och för att vi skall skynda oss att träda fram inför helgonen och bekänna våra synder och deras lov och pris (jfr Ps 95:2).
Så är det inte med världens människor, nej verkligen inte. De förmår bara att dricka vin. De lägger ner all möda på att blanda drinkar för att berusa sig (Jes 5:22) och sedan somnar de i sina lastbara skändligheter. Glöm inte att de som sover sover om natten, och de som berusar sig är druckna om natten (1 Thess 5:7). De har ingen förståelse för uttrycket helgdagsaftnar, eftersom de hellre sover än vakar. Men ni är inte nattens eller mörkrets söner (1 Thess 5:5) och därför kan inte helgonens årliga högtider ta er med överraskning (1 Thess 5:4).

Johannes Döparens födelsedag 12

När han kommer för att rena oss från synden (jfr Heb 1:3) är du kanske rädd för att han använder eld och järn ända till ben och benmärg som medför en smärta som är värre än döden. Lyssna: Han är Lammet. Han kommer med mildhet, linne och mjölk och syndaren helgar han genom sitt ord. För att citera en komediant: Vad är lättare än att säga ett ord? Säg bara ett ord, så blir tjänaren frisk (Matt 8:8).
Bröder, varför tvekar vi fortfarande i stället för att frimodigt träda fram till nådens tron (Heb 4:16)? Låt oss tacka Johannes och genom honom gå till Kristus, ty som han själv säger: Han skall bli större och jag bli mindre (Joh 3:30). Bli mindre? Hur? I lyskraft, men inte i värme. Han har dragit tillbaka sin utstrålning och gått in i sig själv för att inte vara lik någon som visar upp hela sin insida.
”Han skall bli större, sade han, ty han är outsinlig och av hans fullhet har vi alla fått del (Joh 1:16). Jag måste bli mindre, ty jag fick mig Anden given med mått (jfr Joh 3:34) och mitt uppdrag är att brinna mer än att lysa. Jag har gått före solen likt morgonstjärnan, men nu måste jag försvinna, ty solen har gått upp (Mark 16:2). Jag har bara lite olja kvar att smörja mig med och jag skall förvara den på ett säkert ställe i en kruka och inte i min lampa.”

SLUT

Johannes Döparens födelsedag 11

Vi har sagt att han brann bland annat genom sitt pekfinger och sitt ord, ty han uppenbarade sig för oss genom sina gärningar. Med fingret visade han på Kristus och med sina ord lät han oss se oss själva.
Hans fader sade: Du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få kunskap om frälsningen (Luk 1:76-77). Han sade inte frälsningen, utan kunskap om frälsningen, för att vittna om ljuset (Joh 1:7). Han preciserade: kunskap om frälsningen med förlåtelse för deras synder. Kan någon som har kunskap om frälsningen ringakta den?
Låt oss anta att Johannes ännu inte har kommit och inte sagt någonting till oss om Kristus. Var skall vi söka frälsningen? Min synd är alltför stor för att kunna sonas av blod från bockar och tjurar (Heb 10:4), ty Herren har inget behag till slaktoffer (Ps 51:18). Bottensatsen av olivolja har fläckat mitt minne och det finns ingen raderkniv som kan rena detta pergament som är helt genomdränkt. Om jag glömmer mina synder är jag dåraktig eller otacksam och om jag minns dem, är de eviga förebråelser. Så vad skall jag göra? Jag beger mig till Johannes och lyssnar till en glad och barmhärtig röst och nåderika ord som ger förlåtelse och frid.
Han säger: Där är Guds lamm som tar bort världens synd (Joh 1:29). Och på ett annat ställe: Brudgum är den som har bruden (Joh 3:29). Han visar således att Gud har kommit, att brudgummen och Lammet har kommit. Gud kan förvisso förlåta synder, men frågan är om han vill. Jo, han vill, ty han är en älskvärd brudgum. Johannes är vän med brudgummen (Joh 3:29), ty brudgummen har bara vänner. Han skulle gärna vilja ha en brud i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla eller något liknande, men han söker inte någon sådan. Var skulle han för övrigt kunna finna henne? Det är han som skapar henne och presenterar henne för sig själv (Ef 5:27).
Lyssna till vad han själv säger genom en profet: Kan en kvinna som sover med en annan man återvända till sin första man? Du som har horat med många män, kom tillbaka till mig, säger Herren (Jer 3:1 Vulg.).
Det är vad han kan och vill.