Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

31 mars 2008

Onsdag i Stilla veckan 3

Om du är uppmärksam kan du se på det sätt varpå Kristus led, att han inte endast hade ett milt utan även ödmjukt hjärta (jfr Matt 5:4 och 8). Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd (Apg 8:33). De anklagade honom för att ha hädat och framförde falska anklagelser, men han svarade inte (Mark 14:60). Hans utseende tilltalade oss inte (Jes 53:2). Han var inte skönast bland människor (Ps 45:3). Tvärtom, han var föraktad av människor (Ps 22.7), likt en spetälsk. Ja, den sista av människor. En smärtornas man (Jes 53:3), slagen och förnedrad av Gud (Jes 53:4). Han hade förlorat sin yttre glans och all skönhet.
Ja, den siste och den förste! Ödmjuk och samtidigt upphöjd! Föraktad av människor och ärad av änglar. Ingen mer upphöjd och ingen mer ödmjuk. Bespottad, överöst av hån (Klag 3:30), dömd till en neslig död (Vish 2:20), räknad bland brottslingar (Jes 53:12).
Förtjänade inte denna ödmjukhet som var så stor eller snarare större än all storhet inte någonting?
Liksom hans tålamod var unikt, var hans ödmjukhet vördnadsvärd – utan motstycke både tålamod och ödmjukhet.

30 mars 2008

Onsdag i Stilla veckan 2

Bröder, tre aspekter av hans lidande är särskilt att beakta: själva handlingen, sättet och motivet. Handlingen påbjuder oss tålamod, sättet ödmjukhet och motivet kärlek. Hans tålamod var unikt, ty medan syndarna slog honom på ryggen likt smeder (Ps 129.3 Vulg.), sträckte man ut honom på korset för att kunna räkna hans ben (Ps 22:18). Man gjorde hål i det mäktiga värn som ger skydd åt Israel (Ps 121:4) och genomborrade hans händer och fötter (Ps 22:17). Under tiden var han som ett lamm som man leder till slakt, likt ett får inför den som klipper det. Han öppnade inte sin mun (Jes 53:7). Han protesterade inte mot Fadern som hade sänt honom (Joh 5:36-37) eller mot det släkte för vilket han betalade vad han inte hade stulit (Ps 69:5) eller mot sitt eget folk som misshandlade honom så för hans många välgärningar.
En del får lida för sina synder och håller ut i ödmjukhet, och vi kan se deras tålamod. Andra blir slagna, inte för att renas, utan för att prövas och bli belönade. Dessa vittnar om ett ännu större tålamod. Men når inte tålamodet sin höjdpunkt i Kristus? I sitt eget land, hans arv och egendom (Ps 105:11), blev han dömd till en fruktansvärd död av dem som han hade kommit för att rädda, även om han var utan minsta personliga eller medfödda synd eller något som hade kunnat bli synd.

I honom hade hela den gudomliga fullheten tagit sin boning (Kol 2:9), inte som en skugga utan kroppsligen (Kol 2.27). I honom försonade Gud hela världen med sig (2 Kor 5:19), inte skenbart utan verkligt. Han var full av nåd och sanning (Joh 1:14), inte genom delaktighet utan personligen, för att utföra sitt verk. Ett säreget verk, säger Jesaja (28:21). Det var hans verk, ty det blev honom givet av Fadern att utföra det (Joh 17:4), men det var även främmande för honom på grund av att han var tvingad att utstå så mycket lidande.
Hans lidande såsom handling vittnar om tålamod.

29 mars 2008

Onsdag i Stilla veckan 1

Herrens lidande

Bröder, var på er vakt, så att ni inte låter dessa dagars mysterier går er förbi och lämnar er oberörda, ty de är rika på välsignelse. Håll fram rena kärl och tag emot dessa stora nådegåvor med hängiven själ, vaket sinne, behärskad känsla och rent samvete.
Inte bara det speciella liv som ni har vigt er åt, utan hela kyrkan, vars söner ni är, lägger er detta varmt om hjärtat. Denna vecka innebär för alla kristna en möjlighet att fördjupa tron, iaktta måttlighet, förkovra sig i ödmjukhet och besinna sitt allvar, oavsett om det är en vana eller inte, för att på ett bestämt sätt visa att de lider med Kristus. Finns det någon som är så trosmässigt likgiltig att han förblir oberörd, så självupptagen att han inte kan ödmjuka sig, så argsint att han inte kan förlåta, så njutningslysten att han inte kan avstå, så liderlig att han inte kan behärska sig, så fördärvad att han inte kan göra bot dessa dagar?
Inget torde vara riktigare, ty Herrens lidande får än i dag jorden att skaka, klipporna att rämna och gravarna att öppna sig (Matt 27:51-52). Förestående är även uppståndelsen vars högtid ni firar till Herrens, den Högstes, ära. Må ni genom att nalkas med iver och längtan fira den ända upp i skyarna, där hans härlighet har gjort stora ting (Ps 71:19). Det går inte att göra någonting bättre i världen, än det som Gud gjorde de dagarna. Man kan inte tillråda världen att göra någonting nyttigare än att enligt en oföränderlig ordning (2 Mos 12:17) varje år fira åminnelsen med längtansfull själ och att förkunna minnet av hans stora godhet (Ps 145:7). Både lidande och uppståndelse ägde rum för oss, och här finner vi frälsningens frukt och vår andes liv.
Herre Jesus, ditt lidande är överväldigande. Det förjagar våra lidanden, utplånar våra onda gärningar och är aldrig maktlöst mot våra sjukdomar. Finns det någon dödlig varelse som inte befrias av din död?

28 mars 2008

Skärtorsdagen 5

Ingen skall emellertid förakta eller bagatellisera dessa synder, ty med dem kan vi inte bli räddade. Endast genom Kristus och av Kristus kan de avlägsnas. Nej, ingen må invagga sig i falsk säkerhet eller gripas av onda ord (Ps 141:4) för att ursäkta sina synder, ty enligt Herrens ord till Petrus har vi ingen gemenskap med honom (Joh 13:8), om inte han tvättar bort dem.
Å andra sidan skall vi inte oroa oss för mycket för dessa synder, ty om vi tillstår dem, förlåter Kristus dem lätt, genast och gärna. Vår rädsla blir överdriven, om vi är skyldigt okunniga när vi begår dessa nästan oundvikliga synder. Därför ville han att vi i den bön som han gav oss dagligen skulle be om förlåtelse för dessa synder (Matt 6:12).
Jag har redan sagt att Kristus har befriat oss från att straffas för begär enligt apostelns ord: Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus (Rom 8:1). Men för att vi skall vara ödmjuka, låter han begärets drift leva i våra hjärtan och att hemsöka oss, för att vi skall vara medvetna om det som nåden ger och att vi alltid skall kunna vända oss till honom för att få hjälp.
Detsamma gäller mindre allvarliga synder. I sin godhet har han bestämt att inte helt befria oss från dem för att vi skall ta lärdom av dem. När vi inte kan undvika mindre synder, förstår vi att vi av egen kraft inte kan bli herre över allvarigare synder. Vi kommer alltid att vara vaksamma och frukta att förlora hans nåd som vi på många sätt är medvetna om att vi så väl behöver.

27 mars 2008

Skärtorsdagen 4

Men vad skall vi göra, när vi i denna syndiga kropp (Rom 6:6) och onda tid (Ps 37:19 Vulg.), inte kan vara fria från synd? Skall vi förtvivla? Absolut inte! Lyssna till Johannes: Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet (1 Joh 1:8-9). För att vi inte skall betvivla att våra dagliga synder blir förlåtna har vi fottvagningens sakrament.
Du undrar kanske varifrån jag vet att detta är ett förlåtelsens sakrament? Från Herrens löfte till Petrus: Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det (Joh 13:7). Han talade inte om sakrament, utan sade blott: Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er (Joh 13:15). Han hade mycket mer att säga, men de förmådde inte att ta emot det då (Joh 16:12), och han ville inte lämna dem i oro och tvivel eller att säga dem sådant som de inte kunde förstå.
Vill du veta varför det som han gjorde var ett sakrament och inte bara ett exempel? Lyssna noga till det som han sade till Petrus: Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig (Joh 13:8). Här döljer sig således någonting som är nödvändigt för frälsningen, ty utan denna handling skulle Petrus inte haft del i Kristi och Guds rike. Du ser att Petrus blev rädd inför ett så skrämmande hot och att han insåg att denna handling rymde ett frälsningens mysterium, när han sade: Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet (Joh 13:9).
Hur vet vi att fottvagningen utplånar de synder som inte leder till döden (1 Joh 5:16) och från vilka vi inte kan skydda oss helt medan vi lever? Genom det svar som Petrus fick, när han ville ha sitt huvud och sina händer tvättade: Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade (Joh 13:19). Den som inte har begått svåra synder, har i själva verket badat. Huvudet, det vill säga avsikten, är ren. Samma sak gäller händerna, det vill säga gärningar och beteende. Våra fötter som är själens böjelse kan emellertid inte vara helt rena, medan vi vandrar i dammet här nere, och anden åtminstone tillfälligt ger efter mer än vad den skall för ibland fåfänga, ibland lystnad eller nyfikenhet: Vi felar alla på många sätt (Jak 3:2).

26 mars 2008

Skärtorsdagen 3

Men någon kanske undrar: Om dopet utplånar den synd som vi har ärvt från våra förfäder, hur kommer det sig då att vi fortfarande upptänds av begär som leder oss till synd? Otvivelaktigt har vi fått syndens hårda lag från våra förfäder (Rom 7:23). Vi är alla födda av syndfull vilja. Även om det är ofrivilligt känner vi stark åtrå, förbjudna begär och djuriska impulser.
Jag har ofta sagt till er och ni får inte glömma, att när den första människan föll, drogs vi alla med i fallet. Vi föll på en stenhög och i dy. Därför är vi inte bara nedsmutsade utan även skadade och allvarligt sårade. Det tar bara ett ögonblick att bli tvättad ren, men för att återvinna hälsan krävs långvarig vård. Vi blir således renade i dopet, och domen över oss blir undanröjd (Kol 2:14). Denna nåd blir oss given för att begär inte skall kunna skada oss, om vi vägrar att ge vårt samtycke. Vi blir befriade från den envisa varbölden, ty domen med dess tidigare dödsstraff som påföljd blir undanröjd.
Kan någon övervinna så våldsamma impulser? Finns det någon som uthärdar klådan från denna böld? Misströsta inte, ty även här kommer nåden till vår hjälp. Som garanti får ni Kristi kropps och dyrbara blods sakrament. Detta sakrament har en dubbel verkan i oss: det minskar våra begär och förhindrar att vi samtycker till allvarliga synder. Om någon av er inte så ofta och mindre intensivt känner impulser till vrede, avund, lystnad och liknande begär, må han tacka Herrens kropp och blod (1 Kor 11:27), ty det är sakramentets verkan. Må han glädja sig över att hans varböld håller på att läkas.

25 mars 2008

Skärtorsdagen 2

Ett sakrament är ett heligt tecken eller en helig hemlighet. Mycket görs för sin egen skull. Annat däremot för att beteckna något annat och kallas tecken, vilket det verkligen är. Låt oss ta ett exempel från vardagslivet. Man kan ge någon en ring för själva givandets skull. Handlingen är en gåva och har ingen annan betydelse. Men man kan även ge en ring som underpant på ett arv och då är ringen ett tecken. Den som får den kan säga: ”Ringen är utan värde för mig, det är arvet som intresserar mig.”
Samma sak med Herren, som inför sitt lidande var angelägen om att ge sin nåd till sina lärjungar: osynlig nåd skulle förmedlas genom synliga tecken. Alla sakrament instiftades för detta ändamål: den evkaristiska måltiden, fottvagningen, liksom dopet som är det första sakramentet varigenom vi blir förenade med Kristus genom en död som är lik hans (Rom 6:5) och vars trefaldiga nedsänkande får sin form av de tre dagar som vi står i begrepp att fira.
Även om tecknen är varandra olika till det yttre, kan man – om vi nu håller oss till det ovan nämnda exemplet - bli installerad i ett ämbete på olika sätt beroende på vilken uppgift man får. En kanik blir installerad genom att få en bok, en abbot får en kräkla, en biskop en kräkla och en ring. Detsamma gäller det som det är fråga om här, nämligen att de olika nådegåvorna förmedlas genom olika sakrament.

Vilken nåd blir vi iklädda i dopet? Rening från synder (1 Pet 1:9). Vem kan rena den som är oren i sig (Job 14:4 Vulg.), om inte Gud, som är den ende som är ren och utan synd? Denna nåds första sakrament var omskärelsen. En kniv (Jos 5:2) skulle avlägsna ursyndens rost som spridit sig från våra första föräldrar. Men Herren kom, och han, det saktmodiga och ömma Lammet, vars ok var skonsamt och vars börda var lätt (Matt 11:30), förändrade allt på lyckligaste sätt. Syndens inrotade rost skulle bli upplöst av vatten och Andens smörjelse - ett slut för den smärtsamma omskärelsen.

24 mars 2008

Skärtorsdagen 1

Om dopet, altarets sakrament och fottvagningen


Vi bör begå dessa dagar med särskild andakt. De är så präglade av tro och nåd att de till och med gör brottslingar benägna att göra bot (Klag 2:14). Ja, så verksamma är de sakrament som vi firar dessa dagar att de förmår att ta bort stenhjärtan (Hes 11:19) och uppmjuka bröst av järn. Inför Kristi lidande ser vi i dag hur himlen grips av medlidande, jorden skakar, klipporna rämnar och gravarna öppnas i syndabekännelse (Matt 27:51-52).
Det är med andliga födoämnen som med kroppsliga. Vissa kan man äta omedelbart medan andra först måste tillagas med omsorg. Vi behöver inte förklara sådant som är uppenbart, men det som är förborgat kräver vår uppmärksamhet. En mor ger inte sitt barn en hel nöt, utan knäcker den och ger barnet kärnan. Bröder, om jag kunde borde jag öppna för er de mysterier som är förseglade. Men eftersom det överstiger min förmåga, må Visheten likt en mor för er och mig knäcka de nötter, som har frambringats av Arons prästerliga stav och den mäktiga spira som Herren har sträckt ut från Sion (Ps 119:2).
Sakramenten är så många att vi inte har tid att fördjupa oss i alla. Kanske är en del av er alltför klena (1 Kor 11:30) för vid ett och samma tillfälle förstå så mycket. Därför begränsar jag mig på Guds ingivelse till de tre sakrament som är relaterade till dessa dagar.

Mellanrum

Det återstår ännu en del texter i serien "Predikningar under kyrkoåret" att blogga - texter som blivit över. De kommer nu på bloggen, även om de inte följer det liturgiska året.
Först tre predikningar från Stilla veckan: Palmsöndagen (nr 3 - 1 och 2 bloggades förra året), onsdag och Skärtorsdag.

20 mars 2008

Biskop Malachias hädanfärd 8

Jag tycker mig höra att Malachias i dag säger till oss om denna vederkvickelse: Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot mig. Han räddade mig från döden (Ps 116:78). Låt mig helt kort få säga hur jag uppfattar dessa ord, ty dagen är snart slut (Luk 24:29) och min predikan har blivit längre än vad jag tänkte. Jag har svårt för att sluta med att uttala vår faders ljuva namn och min mun är så rädd att inte mer få tala om Malachias, att jag inte kan förmå mig till att sätta punkt.
Bröder, ni vet att synden är själens död, med mindre än att ni har glömt det som ni har läst hos profeten: Det är den själ som syndar som skall dö (Hes 18:4). Således finns det tre anledningar att glädja sig över en människa som är befriad från all synd, möda och fara. Vi behöver inte längre säga att synden bor i henne, eller att föreskriva henne botgöring eller att påminna henne om att vara på sin vakt mot att göra fel.
Elias lät sin mantel falla till marken (2 Kung 2:13), ty han var inte längre rädd för att en äktenskapsbryterska skulle röra vid honom eller att hon skulle hålla fast honom. Han steg upp i vagnen (2 Kung 2:11) och var inte ängslig för att falla. Han for utan besvär upp i höjden som om han flög av egen kraft, men sittande i en snabb luftfarkost.
Bröder, låt även oss ila till denna vederkvickelse av hela hjärtat vid den ljuva doft (Höga v 1:3) av denne man, vår salige fader, som i dag väcker oss ur vår dvala och förvandlar den till en brinnande längtan. Ja, jag upprepar, låt oss skynda efter honom och hela tiden ropa till honom: Tag mig med (Höga v 1:4). Låt oss av hela hjärtat och oförvitligt liv tacka honom som är allsmäktig barmhärtighet. I avsaknad av förtjänster kan vi åtminstone räkna med en broders förbön.

SLUT

19 mars 2008

Biskop Malachias hädanfärd 7

Bröder, vem av er skulle inte vilja bli lika helig som han, om det bara funnes någon möjlighet? Jag tror att ni gärna lyssnar på mig, om jag säger vad det var som gjorde Malachias till helgon. Men, om mitt vittnesbörd förefaller föga trovärdigt, lyssna till vad Skriften säger: Gud helgade honom för hans trohets och mildhets skull (Syr 45:4). I tro vandrade Malachias i världen, såsom Johannes säger: Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro (1 Joh 5:4). Med fattning och jämnmod uthärdade han livets alla svåra motgångar.
I tro gick han likt Kristus på vattnet (jfr Matt 14:25) för att inte falla för frestelser. Tålmodigt höll han ut (Luk 21:19) för att inte tillintetgöras av svårigheter. Därom kan du läsa i en psalm att det skall falla tusen på din vänstra sida och tiotusen på den högra (Ps 91.7), det vill säga att de är fler som luras av välgång än de som faller på grund av motgång.
Må ingen av oss av förkärlek till ett ytligt liv tro att vägen över havet är lättare. Denna fria yta har höga berg, som visserligen är osynliga men desto farligare. Vägen som går mellan branta kullar och oländiga klippor kan tyckas vara besvärligare, men enligt erfarna människor är den mycket säkrare och att föredra. På båda sidor krävs möda och finns faror, vilket han visste som talade om att strida med rättfärdighetens vapen till höger och till vänster (2 Kor 6:7). Med rätta kan vi lyckönska dem som gått genom eld och vatten och blev förda ut och vederkvickta (Ps 66:12).
Vill ni att jag skall säga mer om denna vederkvickelse? Det får någon annan göra, ty jag kan inte säga någonting eftersom jag inte har någon erfarenhet av den.

18 mars 2008

Biskop Malachias hädanfärd 6

Jag måste helt kort måste berätta för er om åtminstone en av denne mans många beundransvärda insatser, varav framgår hur modigt han gick genom eld och vatten. En klan av usurpatorer hade bemäktigat sig den helige Patriks, irländarnas apostel, biskopssäte. De hade lagt beslag på Guds helgedom som om den vore deras arvedel och utnämnde biskopar bland sina egna. Vår Malachias blev ombedd av de troende att sätta stopp för detta missbruk. Oförskräckt accepterade han att bli ärkebiskop och utsatte sig därigenom för uppenbar fara för att få ett slut på detta orättmätiga förfarande. Trots risker tog han hand om ledningen för stiftet. Så snart krisen var övervunnen, vigde han enligt kanonisk lag en efterträdare. Han hade nämligen tagit sig an uppgiften på villkor att kunna återvända till sitt tidigare stift, så snart han hade fått slut på de häftiga stridigheterna och i säkerhet hade kunnat installera en efterträdare. Han fick varken världslig eller kyrklig lön och levde utan egendom fram tills nu i några ordensgemenskaper som han själv hade grundat.
Så prövade bedrövelsens eld Guds man utan att tillintetgöra honom (
examinavit, non exinanivit), ty han var av guld. Ingen frestelse hejdade eller störde honom. Han stannade inte på vägen (Luk 10:4), likt en nyfiken åskådare som glömmer att han är på väg.

17 mars 2008

Biskop Malachias hädanfärd 5

Bröder, låt oss vara glada, ja låt oss som sig bör glädjas med vår fader, Malachias. Även om medlidande får oss att begråta hans död, har vi större anledning att delta i hans glädje över sitt nya liv. Är det sant att han lever? Ja, han lever ett liv i salighet. I dåraktiga människors ögon verkar han vara död, men han är i frid (Vish 3:3). Han har redan samma medborgarskap som de heliga och har sitt hem hos Gud (Ef 2:19), sjunger som de och frambär tacksägelse med orden: Vi gick genom eld och genom vatten, men du har fört oss ut och vederkvickt oss (Ps 66:12). Modigt företog han och lyckligt klarade han överfärden. Som en sann israelit (Joh 1:47) firade han i andanom påsk och sade till oss under sin övergång: Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er (Luk 22:15).
Han gick genom eld och vatten, sorgsenhet kunde inte bryta ned honom och mildhet kunde inte hålla kvar honom. Under oss är en plats som behärskas av elden, där den stackars rike inte kunde få en droppe vatten från Lasaros finger (Luk 16:24-25). Och ovanför oss befinner sig Guds stad som får glädje av en strid flod (Ps 46:5), ljuva strömmar (Ps 36:9) och en berusande bägare utan like (Ps 23:5). Mellan dessa ytterligheter finns kunskapen om gott och ont (1 Mos 2:9) och här erfar man glädje och sorg. Olycksaliga Eva var den som gav oss detta alternativ, där dag möter natt. I helvetet råder endast natt, i himlen endast dag. Salig är därför den själ som går genom båda, och som inte låter sig hejdas av glädje eller förlorar modet av sorg.

16 mars 2008

Biskop Malachias hädanfärd 4

Någon undrar kanske hur det är möjligt att döden har blivit besegrad av Huvudet, Kristus, eftersom den fortfarande fritt angriper Kristi lemmar? Hur kunde döden döda Malachias, om den är död? Om den har blivit besegrad, hur kan den då triumfera över alla, och hur kommer det sig att ingen människa kan leva utan att se döden (Ps 89:43)?
Förvisso är döden besegrad såsom djävulens verk och straff för synden. Även synden är besegrad såsom orsak till döden. Besegrad är även den onde som är upphovsman till synd och död. Men de har inte blott blivit besegrade, de är redan dömda och fördömda. Domen är fastställd men har ännu inte vunnit laga kraft. Elden är redan förberedd för djävulen (Matt 25:41), även om han ännu inte störtat ner i lågorna, utan för en tid får lov att vålla skada. Han är som den himmelske byggmästarens slägga, släggan som slog hela världen (Jer 50:23), som slipar de utvalda för deras bästa och krossar de fördömda till undergång.
Husfolket är som herren. Så är det även med synden och döden. Även om man inte kan betvivla att synden spikades på korset tillsammans med Kristus (Kol 2:14), fick den för en tid, förvisso inte härska (Rom 6:12), men bo till och med i aposteln under hans livstid. Talar jag inte sanning? Lyssna: Det är inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig (Rom 7:17). Så är det också med döden. Den är inte tvingad att hålla sig borta men kan inte skada oss. Stunden kommer, då det kommer att sägas till den: Död, var är din seger? (1 Kor 15:55). Döden är den sista fienden som kommer att dödas (1 Kor 15:26). Men genom hans vilja som har makt över liv och död (Vish 16:13) och som har satt portar som spärr för havet (Job 38:8) är döden nu en sömn och vila för Herrens utvalda, om vi får tro profeten: När Herren har låtit sina utvalda sova, ger han dem sitt arv (Ps 127:2).
Fruktansvärd är syndarnas död (Ps 34:22 Vulg.) efter en ond födelse och ett än värre liv. Däremot är de heligas död dyrbar (Ps 116:15). Just dyrbar, ty den innebär slutet på all möda, slutgiltig seger, livets port och början på fullkomlig frid.

15 mars 2008

Biskop Malachias hädanfärd 3

Denne salige faders kärlek får mig att av hela hjärtat delta i hans folks sorg och att med kraft klaga över en grym död som inte skonat kyrkan som redan är hårt drabbad. Förvisso en fruktansvärd och obönhörlig död som genom att ha drabbat en människa skadat många. En blind och oförutsebar död som fick Malachias tunga att stelna, förlamade hans steg, fick hans armar att domna och slöt hans ögon.
Jag nämner hans gudshängivna ögon som var vana vid att med fromma tårar förmedla Guds nåd till syndare. Jag nämner även hans rena händer som utförde mödosamma och enkla sysslor. De frambar ofta för syndarna Herrens offrade kropp som ger frälsning. De var lyfta mot himlen till bön, utan vrede och utan förbehåll (1 Tim 2:8), förmedlade välgärningar till de sjuka och utstrålade allahanda under. Jag nämner även hans beundransvärda fötter som bar honom att förkunna fredens och räddningens glada budskap (Jes 52:7), fötter som aldrig förtröttades av villig hängivenhet (Ef 6:15) och som förtjänade att alltid bli kyssta. Jag nämner slutligen prästens heliga läppar som förvaltade kunskapen (Mal 2:7), den rättfärdiges mun som mediterade över visheten och hans tunga som, när han dömde, förkunnade barmhärtighet och aldrig försummade att ge botemedel åt många andliga sår.
Bröder, det är inte förvånande att döden är ett resultat av ondskan liksom att frestelse ger upphov till svek. Det är inte förvånande att döden som har överträdelsen till ursprung drabbar utan urskillning, och att den är grym och absurd eftersom den är en följd av den gamla ormens bedrägeri och kvinnans förvillelse.
Men varför klaga över att den vågade angripa Malachias, en trogen lem i Kristi kropp, då den tidigare i raseri hade slagit till mot Honom som är Malachias och alla de utvaldas Huvud? Ja, den angrep honom som var fri, men förlorade sin frihet. Döden störtade sig över livet, men livet uppslukade döden (1 Kor 15:54, 2 Kor 5:4). Den svalde metkroken, så när den trodde sig ha fått napp, fann den sig vara fångad.

14 mars 2008

Biskop Malachias hädanfärd 2

Läkarna fann inget symptom på omedelbart förestående död eller allvarlig sjukdom hos honom. Han utstrålade andlig glädje och sade hela tiden att han detta år skulle gå ur tiden. Genom våra böner till Gud gjorde vi allt som vi kunde för att det inte skulle bli så. Men hans förtjänster betydde mer och Gud uppfyllde hans hjärtas längtan och vägrade inte det han bad om (Ps 21:3).
Allt samverkade till hans bönhörelse. Genom gudomlig ingivelse hade han valt att bli jordfäst här, och sedan länge önskade han att det skulle ske på alla själars dag. Och för att göra vår glädje fullständig är det just denna dag som Gud låtit oss välja för att överföra våra första bröders kvarlevor från den ursprungliga kyrkogården och begrava dem här på den nya.
När vi gjorde detta på sedvanligt sätt under psalmsång, gav vårt helgon gav uttryck för sin glädje över att höra vår sång. Kort därpå insomnade han lugnt och fick gå samma väg. Låt oss tacka Gud för allt som han har sörjt för. Han har ärat vår ovärdighet genom denna saliga död hos oss, han har berikat sina fattiga tjänare med en oändligt värdefull skatt genom denna kropp och han har gett vår svaghet styrka genom denna sin kyrkas pelare. Denna välgärning mot oss övertygar oss om att Gud tycker om denna plats eller att han vill göra den omtyckt genom att låta en så helig man komma från världens ände för att dö och bli begravd här.

13 mars 2008

Biskop Malachias hädanfärd 1

Bröder, himlen har i dag rikligen välsignat oss. Om jag inte troget förmedlar det till er är det till men för er och jag utsätter mig själv för fara, eftersom denna uppgift har blivit mig anförtrodd. Jag fruktar således att skada er och att själv bli fördömd, om man säger: Barnen tiggde om bröd, men ingen gav dem något (Klag 4:4).
Jag är väl medveten om hur mycket himmelsk tröst ni behöver som tappert har beslutat att avstå från sinnlig njutning och världsliga nöjen. Må ingen betvivla att det är den himmelska försynens välgärning att biskop Malachias har insomnat hos er i dag och att han fick gå hädan här hos er, som han hade önskat. Ty om inte det minsta löv faller från trädet till marken utan att Gud tillåter det (Matt 10:29), vem kan då vara så enfaldig att han inte tydligt ser, att denna saliga man kom till oss och sedan alltjämt hos oss gick vidare till livet enligt den gudomliga godhetens oförlikneliga plan?
Han kom från ett land långt borta för att här lägga ner sina jordiska kvarlevor. Anledningen till hans resa var en annan, men det var hans innerliga önskan, eftersom han hyste en särskild kärlek till oss. Han mötte många hinder på sin färd och förbjöds att färdas över havet förrän slutet närmade sig (jfr Syr 39:34), den tidpunkt som inte kunde uppskjutas (jfr Job14:5). Han hade utstått många svårigheter på resan, men vi tog emot honom såsom en ängel från Gud (Gal 4:14) med vördnad för hans helighet. Och han gav i sin tur med stor mildhet och ödmjukhet uttryck åt en djup kärlek till oss, som vi alls inte hade förtjänat.
Han tillbringade endast ett par dagar hos oss vid god hälsa. Han inväntade sina följeslagare som hade skingrats i England på grund av att kungen hyste obefogade misstankar mot denne Guds man och satte hinder i vägen för honom. Så snart de hade återförenats förberedde Malachy sin resa till kurian i Rom som var målet för resan. Men oväntad sjukdom gjorde hans plan om intet. Han förstod att han i stället var kallad att utan dröjsmål bege sig till himmelens palats. Således hade Gud i sin godhet mot oss förutbestämt något bättre (Heb 11:40). Han ville inte att hans tjänare skulle resa från oss och fullborda sitt liv någon annanstans.

Mellanrum

Sankt Malachias var biskop på Irland och påvlig delegat för hela Irland. Han var god vän med Bernhard och hade gärna velat träda in i Clairvaux, men påven bad honom att avstå och fulfölja sina upppgifter. Han dog emellertid helt oväntat under ett kort uppehåll i Clairvaux under en resa till Rom. Här följer Bernhards begravningspredikan.
Det finns en andra predikan till Malachias minne som Bernhard sannolikt hållit vid en årsdagsmässa. Den förekommer inte i samlingen "Predikningar under kyrkoåret", utan ofta tillsammans med den lilla skriften Malachias liv.

12 mars 2008

Sankt Clemens 6

Tag emot de tre slags vatten som Frälsaren ger dig. Han gråter över Lasaros (Joh 11:35) och staden Jerusalem (Luk 19:41), vilket är det första vattnet. Han svettas inför sitt förestående lidande, vilket är det andra vattnet, som inte rinner endast från ögonen utan från hela kroppen. Färgen är blodröd enligt Skriftens ord: Svetten droppade som blod ner på marken (Luk 22:44). Det tredje vattnet har vi redan nämnt. Det är det som blandat med blod flöt fram ur hans sida (Joh 19:34).
Det första vattnet har du, om du dränker ditt samvetes bädd i tårar (jfr Ps 6:7) och om du genom en smärtfylld djup ånger utplånar fläckarna från dina förgångna synder.
Du har det andra vattnet om du äter ditt bröd i ditt anletes svett (1 Mos 3:19), går hårt åt din kropp genom botgöring (1 Kor 9:27) och släcker begärets eld. Dess färg är blodröd på grund av arbete och begärtes eld som det har släckt.
Om du kan gå vidare till den inre hängivenhetens nåd, skall du dricka vishetens frälsande vatten (Syr 15:3) och Kristi Ande (Rom 8:9) som är sötare än honung (Ps 19:11) och blir en källa i dig, med ett flöde som ger evigt liv (Joh 4:14). Men kom ihåg att detta vatten kommer från Kristi sida när han var avsomnad. Det flyter fram utan att förorsaka honom den minsta smärta. Ja, man måste vara död från världen för att få åtnjuta av denna nåd.
Sammanfattningsvis: Det första vattnet tvättar samvetet från begångna synder. Det andra släcker begär och skyddar dig mot framtida synder. Om du är så lycklig att du får det tredje, släcker det själens törst.

SLUT

11 mars 2008

Sankt Clemens 5

Bröder, om vi vill bevisa vår trofasthet mot Gud, låt oss åtminstone, när vi nu inte kan bli blodsmartyrer – martyr betyder vittne - söka vattnets vittnesbörd, som Gud inte föraktar.
Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet (1 Joh 5:8). Saliga är de som har fördel av detta trefaldiga vittnesbörd, ty tredubbel tråd brister inte så snart (Pred 4:12). Om vi inte har blodets vittnesbörd, så har vi åtminstone Andens och vattnets, ty utan Anden räcker varken blodets eller vattnets. Det räcker med Andens vittnesbörd om vatten och blod saknas, ty han är sanningens Ande (Joh 14:17). Varken blod eller vatten är till nytta i sig, ty det är Anden som vittnar genom dem. Men jag tror man aldrig eller mycket sällan möter Anden utan vatten och blod.
Bröder, låt oss därför åtminstone söka vattnet då vi saknar blodet. Jag nämnde nyss krukorna. Låt oss se vad de två eller tre mått betyder som ryms i dem (Joh 2:6). Jesus Kristus erbjuder oss tre slags vatten och den bland oss är fullkomlig som likt honom förfogar över tre mått. Anledningen till att det talas om valet mellan två och tre mått är att det tydligt skall framgå att två mått är minimum och att ett tredje inte krävs av oss alla.

10 mars 2008

Sankt Clemens 4

Bröder, vilken kamp utkämpar ni? Varje dag tillråds ni i era hjärtan: Bryt mot ordensregeln, klaga, tala illa om de andra, ta det lugnt, låtsas vara sjuk, ge svar på tal, för att så förverkliga dig själv. Det har inte blivit sagt till någon: ”Med mindre än att du handlar så, skall du dö (parafras på domarens ord till Clemens: med mindre än att du offrar till avgudarna skall du dö). Däremot är det sagt: ”Med svårighet och möda skall du stå emot dina böjelser”. ”Och vem förmår att utstå så mycken prövning?” Så brukar vi svara en människa som uppmanar oss utifrån eller den helige Ande som gör det inifrån.
Om vi knappt klarar oss i en sådan kamp, når gränsen för vår motståndskraft eller till och med ger upp, vad gör vi under förföljelse som är en mycket hårdare kamp? Om vår svaghet faller för bräcklig säv, hur skall den kunna stå emot pilar? Ser ni hur det inte blir kvar någonting av oss (Ps 73:22), och hur vi på kvinnors och barns vis berömmer de andra som kämpar, utan att själva kunna göra det?
Vad skall vi göra? Vi har alla blivit inbjudna till Lammets bröllopsmåltid (Upp 19:9) och vi får inte träda fram inför honom med tomma händer (2 Mos 23:15). Låt oss noga betrakta det som har blivit satt fram åt oss (Ords 23:1-2), ty vi måste förbereda något liknande. Den salige Clemens såg att Herren hade serverat honom vin och eftersom han var rik gjorde han på bröllopet samma sak genom att utgjuta sitt eget blod. Men, Herre, vi är fattiga och har inget vin. Han svarar oss: Fyll kärlen med vatten (Joh 2:3-7). Får han detta vatten som vi frambär åt honom? Ja, det får han. Den vise säger att om vi noga betraktar det som vi blir erbjudna upptäcker vi att vatten erbjuds tillsammans med vin av Honom som kom inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet (1 Joh 5:6). Den som har sett blod och vatten komma ut ur Herrens sida när han hade insomnat på korset har vittnat om detta (Joh 19:34-35).

09 mars 2008

Sankt Clemens 3

Bröder, vad skall vi säga om detta? Vi gläder oss över martyren, men hans härlighet gör oss något förlägna. Den salige Clemens var en människa som vi (Jak 5:17), sårbar, behäftad med svaghet (Heb 5:2) och liksom vi genom naturens band fäst vid kroppen. Om han förhärligade Kristus i sin kropp och tog emot frälsningens kalk, hur skall vi återgälda Herren för allt det som han har gett oss? Herren präglade oss med samma bild, friköpte oss med samma blod, kallade oss till samma arv, ofördärvligt och fläckfritt, evigt och bevarat i himlen (1 Pet 1:4). Varför skulle inte vi liksom den salige Clemens kunna dricka Kristi kalk (Matt 20:22)?
En del svarar kanske: ”Det skulle vi kunna, om det ges tillfälle. Men förföljelsens tid slut”. Sanningen att säga, bröder, jag tror inte ett ord. Om ni varje dag ger efter för ett nålstick, tror ni er kunna stå emot ett svärdshugg? Det är i de små tvisterna som ni måste bevisa, hur modigt ni kan hålla stånd i de betydelsefulla stridigheterna. Det sägs inte till er: ”Offra till avgudarna så får ni leva, om inte får ni dö i allahanda plågor”. Herren vet hur vi är skapade (Ps 103:14) och utsätter oss inte för en så hård kamp. Han gav den salige Clemens segern i en hård kraftmätning för att lära honom att gudsfruktan är starkare än allt (Vish 10:12).

08 mars 2008

Sankt Clemens 2

Det är inte omöjligt att fienden muttrar: Man ger gärna den andres skinn för att rädda sitt eget. En människa kan ge allt hon äger för att bevara sitt liv (jfr Job 2:4). Tror du att hon i sitt kroppsliga liv, som är en gåva från Gud, är så trolös att hon inte föredrar sin själs liv? Du har makt över henne, låt dina vapendragare anfalla henne för att tvinga henne att antingen förneka Herren eller att skilja sig från sin kropp. Använd olika slag av plågsam tortyr. Men du skall veta att du tillverkar en segerkrans för vår martyr. Liksom han föraktade utmärkelser och sådant som gör livet lätt, föraktade han själva livet. Han ger dig sin kropp för att låta den dö, han kommer att förbanna dig rakt i ansiktet (Job 1:11) och dina avgudar kommer han att förbanna med sin heliga mun. När han plågades förkunnade han i frihet och bekände modigt Herren sin Gud. Således kommer han att få segerkransen ty han kämpade enligt reglerna (2 Tim 2:5), segrade i trofasthet och varken livets behag eller rädsla för döden kunde skilja honom från Kristi kärlek (Rom 8:39).
Jag frågar dig, heliga själ, som utsatte din kropp för pina, jag ber dig, säg oss: älskade du denna kropp eller inte? Den svarar: givetvis älskade jag den. Ingen har någonsin avskytt sin egen kropp (Ef 5:29)
. Jag älskade således min kropp, men bara lite, som en tjänare, ty jag älskade Herren Gud mer. Och för att bevisa min kärlek och att den är sann välkomnade jag min kroppsliga död Gud till ära.

07 mars 2008

Sankt Clemens 1

Tre slags vatten

De heligas död är dyrbar i Herrens ögon (jfr Ps 116:15). Må syndaren lyssna, se det med grämelse, skära tänder och tyna bort (Ps 112:10). Snärjd i sin slughet (jfr Job 5:13) grävde han sin egen grop och föll i egen fälla (Ps 7:16), ty genom djävulens avund kom döden in i världen (Vish 2:24). Men de heligas död blev dyrbar. Lyssna, livets fiende! Var uppmärksam, dödens upphovsman! Vad är hädanefter ditt bedrägeri värt, vad kan din ondska ställa till med? För att öka ditt förtret samverkar allt till det goda för dem som Gud har kallat att bli heliga (jfr Rom 8:28 Vulg.).
Det går inte annorlunda för döden, som är ditt verk. Martyren vars högtid vi firar i dag har segrat över dig genom sin kroppsliga död. Ja, han gjorde en dygd av nödvändigheten och förvandlade syndens lön till förtjänstfull härlighet, när han visade sig vara trogen i smått (Luk 19:17) och befanns vara värdig att anförtros mycket (Matt 25:21).
Ja, det var verkligen lite som denna saliga själ tidigare hade fått i jämförelse med den härlighet (jfr Rom 8:18) som han fick i dag genom sitt lidande. All världens njutning, all dess härlighet och allt som man kan ha lystnad till (1 Joh 2:16) är verkligen lite jämfört med denna lycka, ära och salighet. Kanske borde man säga ingenting i stället för lite: en dimma som syns en kort stund (Jak 4:14).
Den salige Clemens hade förnämt ursprung, omfattande tillgångar, stort arv och mesta möjliga kunskap, varför han betraktades som en av sin tids mest framstående filosofer. Allt det hade han fått av Herren, ja också det är Herrens gåvor. Han bevisade sin trofasthet mot Gud som hade gett honom så mycket genom att av kärlek till honom förakta och betrakta det som värdelöst skräp för att vinna Kristus (Fil 3:8).

06 mars 2008

Paulus omvändelse II:2

Mildhet, detta slag av yttre ringhet som jag tidigare talade om, är lättare att uppfatta och anbefalls oss på tre sätt i Paulus omvändelse. Vår mildhet är nämligen utsatt för angrepp från tre fiender: förolämpande ord, materiell förlust och kroppslig skada. På dessa tre områden visar sig tålamod och mildhet (2 Kor 6:4), och deras motståndskraft bevisas av att de utstår dessa tre angrepp utan att vackla. Man kan se hur Paulus i dessa tre prövningar visade sig vara Paulus från början av sin omvändelse, det vill säga han var redan då mild och tålamodig. Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt för dig att spjärna emot udden (Apg 9:4). Förvisso, hårda, förebrående och hotfulla ord, och kroppsligen blev han slagen till marken (Apg 9:4). Medförde hans prövning även materiell förlust? Ja, han förlorade ju synförmågan. Det är skrivet att han inte kunde se (Apg 9:8). Job, som av Gud betraktades som modell för denna dubbla dygd, fick erfara och visa tålamod på dessa tre områden.
Men jag överlåter åt er att reflektera över detta. Jag nöjer mig med att göra er uppmärksamma på att omvändelse till stor del består av mildhet, till skam för dem som borde vara omvända, men som lever ett allt igenom fördärvligt och bortvänt liv med kroppslig skadegörelse, materiell förlust och vad värre är förolämpande ord.

SLUT

05 mars 2008

Paulus omvändelse II:1

Andra predikan

I dag blev Paulus omvänd, eller snarare var det så att Saul blev Paulus. Något liknande hände med det barn i evangeliet, om vilket Jesus sade: Om ni inte omvänder er och blir som detta barn kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3). Kanske talade han om sig själv, stor Herre och värd att bli högt prisad (Ps 48:2), som blev oss given som ett litet barn. För närvarande framstår han inte som stor, utan som liten för att genom sin person ge oss ett intagande och verksamt exempel på nödvändig ringhet.
Omvänd dig därför till detta barn, min broder, för att själv bli som ett barn. Du blir själv som ett barn genom att omvända dig. Lägg märke till hur tydligt han visar dig barndom som genuin form för omvändelse genom att inbjuda till att ta efter det i honom som är som ett barn, när han säger: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Ödmjukhet och mildhet är ringhetens två sidor: till det yttre mildhet och till det inre ödmjukhet. Även om båda dygder gör oss ringa, är de ingalunda små, ty detta är den enda undervisning som vi får av detta barn som är stort i sin ringhet.
I dag blev Paulus omvänd. I dag upphörde han att vara Saul. I dag fick han ett ödmjukt och milt hjärta. Hans bekännelse bevisade hans ödmjukhet, när han utropade: Vad vill du att jag skall göra? (Apg 9:6). Men den bevisades än mer av den stora nåd som han fick, vilken skulle ha varit mindre, om inte hans ödmjukhet hade varit så stor.

04 mars 2008

Paulus omvändelse I:8

Därefter blir Ananias ålagd att lägga sina händer på Saul. Men han samtycker inte genast, ty han är erfaren. Kom ihåg att Paulus själv i sin tur förmedlade denna grundsats till sin lärjunge: Lägg inte förhastat dina händer på någon (1 Tim 5:22). Herren sade till Ananias: I en syn har han sett en man lägga sina händer på honom för att han skall se igen (Apg 9:12). Bröder, fast Paulus såg detta återfick han inte genast synförmågan. Kanske väntade han inte Ananias hand för att han hade sett honom komma i en dröm? Bröder, detta säger jag av fruktan för att det bland er kan finnas någon som haft en dröm och betraktar sig som upplyst, och som i stället för att vänta på att man tar honom vid handen erbjuder sig själv att leda andra.

Den som ännu inte blivit anförtrodd ett uppdrag (2 Kor 4:1) och som inte fått i uppdrag att se och förutse för dem som visserligen har ögon men som ingenting ser (jfr Ps 115:5) - varför försöker han att erbjuda sig för denna uppgift, om inte för att han tänker fåfänglighet (Ps 2:1) och endast när fåfänga drömmar. Bröder, låt oss undvika denna last. Låt oss vad oss anbelangar vara enkla och ödmjuka och låta oss ledas vid handen. Låt oss av Herren Kristus lära oss mildhet och ödmjukhet. Honom tillkommer ära och härlighet i evighet. Amen

Paulus omvändelse I:7

Herre, vad vill du att jag skall göra? Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra (Apg 9:6). O, vishet, du styr allt skickligt (Vish 8:1). Den som du vänder dig till, sänder du till en människa för att utröna din vilja för att så framhäva nyttan av att leva i gemenskap. När hon väl har blivit undervisad av en människa, vet hon hur hon skall bistå sina medmänniskor enligt den nåd som hon har fått (1 Kor 3:10).
Gå in i staden. Bröder, ni ser att det inte är utan Guds plan som ni gått in i denna härskarornas Herres stad (Ps 48:9) för att här lära er vad som är hans gudomliga vilja. Han som har ingett dig frälsningsbringande fruktan och som har omvänt ditt hjärta till att önska vad han vill är densamme som säger: Stig upp och gå in i staden.
Lyssna till hur tydligt fortsättningen av texten tillråder dig frivillig enkelhet och kristen mildhet. Fast hans ögon var öppna kunde han inte se. Hans reskamrater tog honom vid handen och ledde honom (Apg 9:8). Saliga blindhet, ty hans ögon, som till hans olycka hade varit seende då han gjorde ont, blev till slut till hans frälsning förblindade efter hans omvändelse.
Tre dagar tillbringade han utan att äta (Apg 9:9) i ständig bön (Apg 9:11), vilket passar särskilt dem som just lämnar det världsliga livet utan att ännu kunna andas himmelsk tröst. Må även de tålmodigt vänta på Herren (2 Tim 4:2). Må de ständigt bedja (1 Thess 5:17), söka, begära och bulta (Matt 7:7-8), ty den himmelske Fadern hör dem i rätt tid (Ps 145:15). Han glömmer dem inte för alltid (Ps 13:2). Han kommer och dröjer inte (Hab 2:3). Förtrösta, om du måste vänta tre dagar utan att ha någonting att äta. Herren är nådig och barmhärtig och han överlåter dig inte åt fasta (Mark 8:2-3).

03 mars 2008

Paulus omvändelse I:6

Vem är du, Herre? Han fick till svar: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer (Apg 9:5, 22:8). Jag är din Frälsare och du går förlorad genom att förfölja mig. Jag är den, om vilken din lag som du är förtrogen med, förkunnat: Han skall kallas nasaré (Matt 2:23). Men du är okunnig om att profetian redan gått i uppfyllelse.
Paulus svarade: Herre, vad vill du att jag skall göra (jfr Apg 9:6). Dessa ord vittnar om ett fulländat samtal: Mitt hjärta är redo, sade han, mitt hjärta är redo (Ps 57:8).
Utan dröjsmål skyndar jag att lyda dina bud (Ps 119:60). Herre, vad vill du att jag skall göra? Kortfattat, men meningsfullt, levande och verksamt (Heb 4:12), värt att helt ta till sig (1 Tim 1:15). Få människor ger prov på en så fullkomlig lydnad och ger avkall på sig egen vilja på ett sådant sätt att de inte längre själva förfogar över sitt hjärta. De söker aldrig vad de själva vill, utan det som Herren vill och de upprepar oupphörligen: Herre, vad vill du att jag skall göra? Eller som Samuel: Tala, Herre, din tjänare hör (1 Sam 3:10).
Tyvärr möter man oftare sådana som snarare tar efter den blinde i Evangeliet än den nye aposteln. Herren frågade denne blinde: Vad vill du att jag skall göra för dig? (Mark 10:51). Herre, du är verkligen barmhärtig och har stor medkänsla (jfr Ps 86:13). Herren frågade tjänaren för att kunna göra vad denne önskade? Men den blinde var verkligen blind! Han fattade ingenting, blev inte upprörd och utropade inte: Tvärtom, Herre, säg mig du, vad du vill att jag skall göra. Det är tillbörligt och rätt att jag gör din vilja, och inte du min (Luk 22:42).
Bröder, ni ser hur nödvändigt det är att i detta sammanhang omvända sig. Det gäller fortfarande, ty många är så svaga och förvända att man måste fråga dem, vad de vill och säga: vad vill du att jag skall göra för dig, i stället för att de själva frågar: Herre, vad vill du att jag skall göra? Kristi tjänare och ställföreträdare måste utröna vad dessa människor vill få sig ålagt, ty själva frågar de inte vad deras andlige rådgivare vill. De lyder inte utan förbehåll, de är inte benägna att hörsamma allt, de har inte för avsikt att följa Kristus i allt, han som kom inte för att göra sin vilja utan Faderns (Joh 6:38). De överlägger och begrundar för att avgöra när de skall lyda den som bestämmer, eller snarare när deras andliga rådgivare skall rätta sig efter sig efter deras vilja.
Även om de kan konstatera att man har fördrag med dem och anpassar sig efter deras svaghet, må de göra framsteg på detta område och att skämmas över att alltid bete sig som barn. Om de en dag inte vill höra: Vad mer kunde jag ha gjort för er, som jag inte redan har gjort? (Jes 5:4). Må de inte missbruka sin överordnades tålamod och välvilja, så att all fördragsamhet som man har haft med dem slutligen kulminerar i ett berättigat avståndstagande.

02 mars 2008

Paulus omvändelse I:5

Saul, Saul, varför förföljer du mig? Och hans svarade: Vem är du, Herre?(Apg 9:4-5). Så får vi veta att han blev kringgjuten av ett ljus som inte blev ingjutet i honom. Paulus hörde Herrens röst, men såg inte hans ansikte. Han blev förberedd för att tro eller som han senare lärde: tron bygger på det som man hör (Rom 10:17).
Vem är du? frågande han. Han förföljde nämligen någon som han inte kände och han fick möta förbarmande just därför att han handlade i denna okunnighet, i sin otro (1 Tim 1:13). Bröder, lär av detta att Gud är en rättvis domare (2 Tim 4:8) och inte bara tar hänsyn till vad vi gör, utan även vår avsikt. Men akta er för att bagatellisera ett fel, oavsett hur obetydligt det är, som man kan förebrå er att ha gjort medvetet. Må ingen säga i sitt hjärta: ”Det är bara småsaker, så jag behöver inte bättra mig. Det är inte så allvarligt att förbli i dessa ursäktliga och obetydliga synder.” Bröder, detta är obotfärdighet och hädelse mot den helige Ande, den hädelse som är oförlåtlig (Mark 3:29). Det är sant att Paulus var en hädare (1 tim 1:13), men inte mot den helige Ande, ty han handlade av okunnighet i otro. Nej, han hädade inte den helige Ande och därför fick han möta förbarmande.

01 mars 2008

Paulus omvändelse I:4

Mina kära bröder, jag befarar att det bland oss kanske finns någon som förföljer Herren, ty förnuftet säger att den som sätter hinder i vägen för frälsning förföljer honom. Skall jag tacka min broder för min själs frälsning, om han serverar mig en dryck som är förgiftad med broderligt förtal? Förtalare sägs med rätta vara förhatliga i Guds ögon (Rom 1:30) liksom förföljare.
Och vad skall man tänka om den som genom sitt exempel får andra att slå sig till ro, förvirrar dem genom att vara besynnerlig, stör dem genom att indiskret vilja veta allt, besvärar dem genom bristande tålamod och missnöje eller på något vis bedrövar Guds Ande (Ef 4:30) som har sin boning i dem genom att förleda någon av de små som tror på honom (Matt 18:6)? Det torde otvetydigt innebära att förfölja Herren! För att även Kristi förföljares brott och namn skall vara fjärran från oss, besvär jag er, bröder, att vi alltid vara vällvilliga och milda. Låt oss tålmodigt ha fördrag med varandra och uppmuntra varandra att göra det som är det bästa och mest fullkomliga. Finns det någon som tjänar Herren och som tror att det räcker med att inte förfölja honom och att inte göra honom till viljes? Vilken belöning från Herren kan den människa vänta sig som visserligen inte motarbetar honom, men som inte heller engagerar sig för honom? Den som saknar iver och mod och helt enkelt nöjer sig med att vara varken för eller mot Gud, må lyssna till Herrens ord: Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar (Luk 11:23).