Qui Habitat, femtonde predikan över vers 14 (3)

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn

Herren som är barmhärtig och nådig försmådde inte att göra sig till hopp för de eländiga. Nej, han vägrar inte att uppenbara sig som befriare (Ps 18:3) och beskyddare (Ps 18:31) av dem som sätter sitt hopp till honom. Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom, säger han. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn (Ps 91:14). Och om inte Herren bevarar staden, så vakar väktaren förgäves (Ps 127:1) - oavsett om det handlar om människor eller änglar. Berg omgav Jerusalem, men det var otillräckligt och tjänade ingenting till, om inte Herren själv hade skyddat sitt folk (Ps 125:2).
Det står i Höga Visan att när bruden hade funnit väktarna, eller snarare, när de hade funnit henne, ty det var inte dem hon sökte, stannade hon inte upp som om hon vore nöjd, utan frågade genast efter sin älskade för att flyga till honom fortast möjligt (HögaV 3:3). Hennes hjärta stod inte till väktarna, ty hon förtröstade på Herren (Dan 13:35). Och dem som kanske gav henne andra råd, svarade hon: Jag har tagit min tillflykt till Herren. Hur kan ni då säga till mig: Fly som en fågel upp i bergen (Ps 11:1)?
Korintierna var mindre vaksamma på denna punkt, ty när vakterna hade fallit, dröjde de sig kvar hos dem i stället för att gå vidare. De sade: Jag hör till Kefas och jag till Paulus och jag till Apollos (1 Kor 1:12). Men vad gjorde de kloka vakterna som var underrättade? De kunde inte tillägna sig bruden för vilken de hyste en god och lika helig svartsjuka som Gud, ty de hade trolovat henne med en ren och jungfrulig brudgum som de ville överlämna åt Kristus (2 Kor 11:2).
Väktarna slog mig, och de sårade mig, säger bruden (HögaV 5:7) Varför? Om jag inte tar fel, var det för att tvinga henne att gå vidare och längre för att söka sin älskade. De ryckte också av mig min mantel (HögaV 5:7), säger hon. Utan tvekan för att hon skulle springa fortare.
Lägg märke till med vilken kraft aposteln slår och med vilka pilar han sårar dem som verkar ha stannat hos väktarna: Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes (1 Kor 1:13)? Och vidare: När den ene säger: Jag hör till Paulus, och den andre: Jag hör till Apollos, är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare till honom som ni har kommit till tro på (1 Kor 3:4).
Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Det är inte på väktare, människor eller en änglar, utan på mig som han har hoppats, säger Herren. Han har inte väntat sig något gott från någon annan än mig, inte ens från en mellanhand. Varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens Fader (Jak 1:17). Det är jag som ser till att människornas vaksamhet blir effektiv, när de bevakar sina yttre handlingar. Det är för detta ändamål som jag har utsett människor till väktare. Det är även från mig som änglarna får sin uppgift som väktare att med största noggrannhet iakttaga hjärtats mest hemliga rörelser och att visa tillbaka dem som nalkas med onda förslag. Men den inre vaksamheten som är lyhörd för den mest hemliga avsikt inte bara kommer från mig, utan det är jag som utövar den, ty dit kan ingen människas öga eller en ängels blick tränga.

Qui Habitat, femtonde predikan över vers 14 (2)

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom. Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn

Ja, om Gud i sin välvilja mot oss är så beständig och generös är det för att vi skall tacka och älska. Ty han har givit sin änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar (Ps 91:11). Vad kunde han mer göra, än vad han har gjort (Jes 5:4)?
Jag vet vad du tänker, du fria och ädla skapade varelse. Du är tacksam mot Guds änglar, men din längtan står till änglarnas Herre. Du ber och bönfaller honom om att inte nöja sig med att sända dig budbärare, utan att han som talade till dig själv skall vara tillstädes. Och du vill inte få hans kyss av en mellanhand, utan direkt från hans mun (HögaV 1:1). Du har fått lära dig av honom att du kan trampa på huggorm och basilisk, liksom på lejon och drake (Ps 91:13) och du är inte okunnig om Mikaels och hans änglars seger över draken (Upp 12:7). Men det är inte till Mikael, utan till Herren som din längtan ropar: Befria mig och låt mig få en plats bredvid dig. Vem som helst kan slå mig med sin hand (Job 17:3 Vulg).
Detta är detsamma som att söka en tillflyktsort, som inte bara är placerad högre än andra, utan högre än de högsta, så att man kan säga: Ty du, Herre, är mitt hopp, och med all rätt få lyssna till svaret: Du har gjort den Högste till din tillflykt (Ps 91:9).

Qui Habitat, femtonde predikan över vers 14 (1)

Han har hoppats på mig, därför skall jag befria honom.Jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila, säger Herren. Ta på er mitt ok, så skall ni finna vila för er själ Matt 11:28). Han inbjuder dem som är trötta att återhämta sig och dem som är tyngda av bördor att vila sig. Det betyder likväl inte att han nu avlägsnar denna börda och möda, snarare förvandlar han dem till en lätt börda och ett milt ok, under vilka man kan finna vila och återhämta sina krafter, även om det inte verkar självklart.
Synden är en tung börda, tyngre än en mängd bly (Sam 5:7). Under denna börda stönade den som sade: Mina missgärningar går mig över huvudet, de är en börda som är mig för tung (Ps 38:5). Vad är då Kristi börda, som är så lätt? Efter vad jag förstår består den av hans välgärningar. En mild börda för den som förstår och erfar den. Men om du inte lägger märke till den eller är uppmärksam på den, blir den tvärtom tung och farlig.
Människan är ett lastdjur under sin dödlighets tid. Om hon dessutom måste bära sina synder, är bördan tung. Men om hon blivit avlastad sina synder är bördan förvisso lättare. Men sunt förnuft säger, att den lindring som vi talat om inte innebär mindre börda. Gud lastar på oss, när han avlastar oss. Han lastar på oss välgärningar, när han avlastar oss våra synder.
Hör, vad en tyngd människan säger: Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig (Ps 116:12)? Hör, hur hon ropar: Lämna mig, Herre, jag är en syndare (Luk 5:8). Hör henne säga: Som vågor som dränker mig, så fruktar jag alltid Gud (Job 31:23 Vulg). Hon säger: Jag fruktar alltid, före och efter att jag har fått förlåtelse för mina synder.
Salig är den människa som alltid hyser fruktan (Ords jfr 28:14) och som inte låter sig oroas av minsta bekymmer eller känna sig tyngd av Guds välgärningar och sina egna synder.

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (10)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Det återstår en fråga att besvara: finns det fyra dygder som man kan mobilisera emot dessa faror? När lejonet ryter, vem skulle då inte frukta (Amos 3:8)? Om det finns en sådan människa, måste hon vara modig.
När lejonet blivit besviket, gömmer sig draken i sanden för att dra till sig själen för att på ett eller annat sätt inge den åtrå efter jordiska ting. Vem kan enligt din uppfattning undkomma dess bakhåll? Förvisso endast en klok människa.
Men även om du är på din vakt mot dessa fallgropar, kan du börja känna leda vid ditt liv, och då är huggormen omedelbart framme. Ty den tycker sig ha funnit ett lägligt tillfälle att ingripa. Vem undviker att bli upprörd, när ormen ansätter? En måttfull och anspråkslös människa som kan hantera överflöd lika väl som fattigdom (Fil 4:12).
Jag föreställer mig att det ondskefulla ögat vill utnyttja situationen och insmickrande tjusa dig. Vem förmår att vända bort sitt ansikte? Förvisso en rättfärdig människa, som inte bara vägrar att ta emot den ära som tillhör Gud, utan även vägrar att ta emot denna ära, om den skulle erbjudas av någon annan. Detta förutsätter att den rättfärdige med rättfärdighet gör det som är rätt, men utan att visa upp sin rättfärdighet inför människorna (Matt 6:1) eller att sträcka på nacken, hur rättmätigt det än vore. Denna dygd består framför allt av ödmjukhet. Den renar avsikten och får alla meriter med en sanning och verkan som den inte ens drömmer om att tillräkna sig.

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (9)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Bröder, låt oss nu försiktigt och uppmärksamt trampa på huggormen och basilisken. Låt oss akta oss för alla bittra rötter (Heb 12:15). Må ingen av oss befinnas vara sarkastisk, rå, kolerisk, oresonlig eller upprorisk. Låt oss inte kasta oss nedåt, utan överskrida och genomskrida den dödliga framtidssynen på denna världens ära enligt Skriftens ord: Det är fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn (Ords 1:17). Må vi trampa på lejonet och draken utan att skrämmas av den enes rytande eller bli förgiftade av den andres andning.
Det verkar som om vart och ett av dessa fyra vilddjur bevakar känslans fyra krafter. För vilken impuls lägger sig den mäktige draken i försåt? Enligt min uppfattning är det begäret, vilket som bekant är roten till allt ont (1 Tim 6:10) och som mer än allt annat ödelägger hjärtat. Det är därför frestaren säger, som om han gav ett gott råd: Allt detta skall jag ge dig (Matt 4:9).
Det är tydligt att lejonet ryter skräckinjagande endast vid rädslans port.
Huggormen bevakar ledans tröskel, ty den tror att den är den bästa öppningen för att bita. Det förklarar varför ormen inte kunde närma sig Herren Kristus, innan den såg att han var uthungrad.
Glädjen måste frukta basilisken, ty glädjen utgör den gynnsammaste öppningen för dess ögons giftiga blixtar, och fåfängan kan skada endast genom fåfäng glädje.

Qui Habitat, fjortonde predika över vers 13 (8)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Betrakta hur basilisken gömmer sig för att liksom undvika att man skall förekomma dess blick. Det står ju skrivet, säger Djävulen, det står ju skrivet att han har befallit sina änglar och de skall lyfta dig på sina händer (Matt 4:6).
Men, du onde, vad är det som är skrivet? Han har befallit sina änglar. Och vad har han befallit dem? Märk väl att denna bedrägliga ande med tystnad förbigick det som skulle ha förintat hans list. Ja, vad har han befallit? Helt enkelt det som står i fortsättningen av psalmen: att bevara dig på alla dina vägar (Ps 91:11). Är detta fråga om avgrunder? Eller vad är det för en väg på vilken man kastar sig ned från tempelmuren? Nej, det är inte en väg utan ett fall. Och om det är en väg, är det din, du onde ande, och inte Kristi. För att fresta Huvudet förvrängde du förgäves de ord som syftar till att ge tröst åt Kroppen.
Förvisso behöver bara den människa änglarnas skydd som måste frukta att stöta sin fot mot någon sten (Ps 91:12). Den som ingenting har att frukta behöver det inte. Men varför förbigår du med tystnad, det som följer: Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake (Ps 91:13)? Denna liknelse angår dig. Den betyder att inte bara Huvudet utan hela Kroppen måste trampa på din ohyggliga ondska i odjurens skepnad.
Efter att Herren hade bringat fienden ur fattningen tre gånger använde sig denne inte längre av ormens list, utan av lejonets grymhet till smädelse, gissel, örfilar och döden, ja, döden på ett kors (Fil 2:8). Men det är uppenbart att även du som lejon har blivit trampad på av lejonet från Juda stam (Upp 5:5).
Men nu, när han är besviken över alla sina frestelser, framkallar han i all sin vrede en förföljelse mot oss, mina bröder, som det inte funnits maken till sedan världens början (jfr Matt 24:21) i syfte att genom våldsam vedermöda stänga himmelriket för dem som hoppas på det. Salig är den människa som är tillräckligt stark och modig att trampa på lejonet, ty hon lyckas att rycka till sig himmelriket med våld (jfr Matt 11:12).

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (7)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Vad skall man säga om basilisken? Den är ohyggligare än allt annat. Bara genom sin blick kan den förgifta människan och döda henne. Om jag inte misstar mig så handlar detta om fåfängan. Det är sagt: Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er (Matt 6:1). Tag er med andra ord tillvara för basiliskens ögon. Man säger att basilisken skadar den som den inte har sett. Om du först ser den, kan den inte göra dig något ont. Man säger t.o.m. att den dör. Bröder, så är det. Fåfängan dödar dem som inte ser den, d.v.s. de blinda och försumliga som exponerar och utsätter sig för den, och inte betraktar, genomskådar, ifrågasätter den, och inser hur ytlig, skröplig, tom och futtig den är. En sådan inställning innebär att basilisken dör. Under sådana omständigheter dödar inte fåfängan, utan dödas. Den faller samman och blir till stoft. Den förvandlas till ingenting (jfr Ps 73:22).
Därför tycker jag att det är överflödigt att försöka ta reda på, varför det är fåfängan som skall förknippas med den frestelse, om vilken det är sagt: Om du är Guds Son, så kasta dig ner (Matt 4:6) Vad är dess syfte om inte att dra till sig beröm och låta sig bli sedd av basilisken?

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (6)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Bröder, låt oss nu uppmärksamt överväga om inte denna första frestelse som under förevändning av kroppsliga behov oroar själen (jfr Ps 6:4), bör liknas vid en huggorm. Det handlar om ett ganska våldsbenäget djur som skadar genom sitt bett, och som tillsluter sina öron för att inte höra ormtjusaren (Ps 58:5). Vad gör i detta fall frestaren om inte att tillsluta och förhärda vårt hjärtas öron (jfr Ps 95:8) mot den tröst som tron ger? Men fienden drar det kortaste strået (jfr Ps 89:23), ty han lyckas inte göra honom döv som svarar: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun (Matt 4:4).
Lägg märke till hur den listiga draken väser och försöker bli övertygande i det andra förslaget: Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig (Matt 4:9). Man säger att han gömmer sig i sanden och genom sin giftiga andning drar till sig fåglarna när de flyger i luften. Ja, vilket gift i orden: Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig! Men draken hade inte att göra med vilken fågel som helst, utan med den som hans andning inte rådde på.

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (5)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

För att göra oss otacksamma mot världens skapare börjar han med att inge oss en överdriven oro för våra fysiska livsbetingelser. När Kristus själv var hungrig tillät han sig att föreslå honom: Befall att de här stenarna blir bröd (Matt 6:26), som om han som format oss (Rom 9:20) vore okunnig om varav vi är gjorda, eller som om han som föder himlens fåglar (Matt 6:26) inte brydde sig om oss människor.
Människan är verkligen otacksam mot Gud som skapat hela världen för hennes skull, när hon inte drar sig för att kasta sig till marken och tillbedja den onde för att få de ting hon åtrår. Denne säger: Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig (Matt 4:9). Men du stackare, är det du som har gjort det? Hur kan du ge bort det, som Gud har skapat? Hur skulle man genom att tillbedja dig kunna hoppas att få det som Gud har skapat och som han råder över?

Vem du än är som har stigit upp på tempelmuren (Matt 4:5), tag dig till vara för frestarens ord: Kasta dig ner (Matt 4:6). Ja, tag dig till vara du som är väktare för Guds hus (Hes 3:17). Tag dig tillvara, du som har en upphöjd ställning i Kristi kyrka! Så otacksamt av dig, eller snarare vilken skymf mot barmhärtighetens stora mysterium (1 Tim 3:16), om du betraktar detta som en lönsam källa (1Tim 6:5). Så trolöst av dig mot honom som har instiftat detta sakrament genom sitt blod (jfr Heb 9:12), om du genom att utöva det söker din egen ära (jfr Joh 7:18) som ingenting är, och om du bara tänker på dina egna intressen och inte på Kristi sak (Fil 2:21).

Så ovärdigt du besvarar den ära som han värdigats bevisa dig, om du kastar dig till marken av intresse för det jordiska (Kol 3:2), och inte för det som är där ovan. Har inte han själv brukat sin ödmjukhet för att upphöja dig? Jo, han har anförtrott dig de himmelska sakramenten, och han har överlämnat åt dig en himmelsk makt som kanske är större, än den som han har givit åt himmelens andar. Var och en som kastar sig ut från dygdernas höjd och störtar ned från den i ett lidelsefullt sökande efter fåfäng ära skymfar förvisso dygdernas Herre, i stället för att tacka honom som bland oss fick stå ut med så mycket smälek för att prägla oss med helighetens sigill.

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (4)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Guds välgärningar är fyra till antalet, och hur många är hans bud? Vi vet alla, att de är tio. Multiplicera dekalogen med fyra, och du får 40, den andliga fastetiden. Men gör din själ beredd för frestelser (Syr 2:1). Akta dig för ormens list och var på din vakt mot fiendens försåt (jfr Ef 6:11). Ty han anstränger sig att med fyra frestelser hindra den fyrfaldiga tacksägelse som Gud förväntar sig av dig.
Kristus frestades på alla sätt, så att aposteln helt sanningsenligt kan skriva: Han har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd (Heb 4:15). Kanske finns det någon som förvånat säger att han aldrig har läst någonting om en Herrens fjärde frestelse. Men det skulle han enligt min uppfattning inte säga, om han kom ihåg, att människans liv på jorden är frestelse (Job 7:1). Den som kommer ihåg det, tänker inte att Herren utsattes för endast tre frestelser: under sin fasta i öknen, därefter på tempelmuren och bergstoppen (Matt 4:3). Vid dessa tre tillfällen var frestelsen förvisso uppenbar. Men den upphörde inte förrän han dog på korset (jfr Fil 2:8). Den var visserligen fördold, men desto våldsammare. Detta motsäger inte vår parallell. De tre första välgärningarna som fullbordats känner vi väl till. De är solklara för oss. Däremot har vi ännu inte fått del av den som har med hoppet på det eviga livet att göra, och den är inte uppenbar för oss. Därför är det inte förvånande om motsvarande frestelse är mindre tydlig, ty dess orsak är dold. Men den är långvarigare och mäktigare beroende på att fienden utvecklar all sin ondskas förmåga mot vårt hopp.

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (3)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Men se nu upp. Vi har redan kommit till det tredje verket, nämligen återlösningen. Här finns inga ursäkter, ty mödan var stor. Den är fullständigt gratis, men bara för vår del. För hans del var den verkligen inte gratis. Du har blivit räddad för ingenting, men inte utifrån ingenting. Så hur kan ditt hjärta slumra? Sanningen att säga är det snarare dött. Det inte bara sover, om det inte besvarar en sådan välgärning och utgjuter sig i tacksägelse och lovsång (jfr Ps 26:7). Detta tredje verk visar oss helt tydligt, att verklig kärlek låg till grunden för de två första. Att dessa var lätta att utföra för Gud innebar inte att han inte ville handla annorlunda, utan att det inte var nödvändigt.
Gud har skapat dig, och han har gjort så mycket för dig, t.o.m. sig själv: Ordet blev människa och bodde bland oss (Joh 1:14). Vad återstår att göra för honom? Han har blivit ett kött med dig, och han skall göra dig till en ande med sig (1 Kor 6:16).
Må dessa fyra dimensioner av hans verk aldrig vara långt borta från ditt hjärta, minne eller kärlek. Tänk alltid på dem och gläd dig samtidigt år dem. Må de ge liv åt din själ och må deras flammor få din kärlek att brinna för honom som har gjort så mycket för att visa dig sin kärlek. Kom ihåg hans ord: Om ni älskar mig, kommer ni att hålla mina bud (Joh 14:15). Håll din skapares, välgörares, frälsares och belönares bud.

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (2)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Han har inte nöjt sig med denna verkligt stora gåva. Ty förutom att ge varande åt dig som inte var, har han även givit dig medel så att du kan överleva, när du en gång kommit till. Från hans sida är detta lika frikostigt som förundransvärt. Han säger: Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss (1 Mos 1:26). Och må de råda över fiskarna i havet och över alla djur som rör sig på jorden..., fortsätter han. Tidigare hade han förklarat att han hade skapat himlakropparna till din nytta, och han påminde oss om att de gjorts för att utmärka tid, dagar och år (1 Mos 1:14). För vem? För ingen annan än dig. Inget annat skapat behöver det och förstår det inte. Vilken överflödande frikostighet är inte denna andra välgärning! Tänk på allt han har givit dig för att uppehålla ditt liv, undervisa dig och trösta dig. Tänk också på hur mycket av detta som tjänar till din bättring och glädje.
Dessa två välgärningar är helt till skänks och t.o.m. dubbelt gratis. Varför säger jag ”dubbelt gratis”? Därför att du inte förtjänat dem och han inte ansträngt sig. Ty han sade, och det blev till (Ps 33:9). Skall vi visa oss mindre andäktiga, underdåniga och tacksamma för att han gjort detta för och av ingenting? Det är typiskt för en människa som har ett fördärvat hjärta att söka förevändningar för att vara otacksam. Ingen kan göra detta som inte är gratis otacksam. Jag tror inte att någon av dessa två välgärningar är mindre nyttiga för dig, bara för att de inte inneburit några svårigheter för honom som har givit dig dem. Och om du anser att du skulle ha större nytta av något som varit mödosamt för Gud, är detta din egen, helt personliga bedömning. Det är samma sak med dig själv. Du hjälper hellre din broder, när det inte är besvärligt för dig. Och även om det är din avsikt att göra det helt utan motprestation, godtar du inte att han gör detta till förevändning för att vara otacksam mot dig.

Qui Habitat, fjortonde predikan över vers 13 (1)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Bröder, låt oss tacka vår skapare, välgörare och frälsare som belönar oss – eller som snarare är vårt hopp. Ja, han belönar oss och är vår belöning. Från och med nu väntar vi ingenting annat från honom än honom själv.
Den första gåva vi får av honom är vi själva, ty han har gjort oss, och inte vi själva (Ps 100:3). Tycker du att det är lite som han har gjort för dig? Tänk på det som han har gjort för dig. Din kropp är en märklig skapelse och din själ är ännu märkligare. Den är en avbild av skaparen (jfr 1 Mos 1:26), ty den är begåvad med förnuft och kan att ta emot den eviga saligheten. Tillsammans utgör kropp och själ den mest beundransvärda av alla skapade varelser, ty människans enhet beror på skaparens obegripliga konst och outgrundliga vishet (jfr Rom 11:33). Hans gåva är stor, ty människan är stor.
Men hur gratis är denna gåva enligt din uppfattning? Den är helt gratis. Hur skulle någon som ingenting var ha kunnat förtjäna fördelar i förväg? Och kan man i efterhand tänka sig att återgälda sin skapares nåd? Jag säger till Herren: Du är min Gud, ty du har inget behov av det som jag äger (Ps 16:2). Nej, Gud har inte behov av att vi tackar honom, ty han har allt han behöver. Men man kan hoppas att människan andäktigt tackar honom, som hon är skyldig så mycket.
Och varför inte tacka honom? Vem skulle inte bli våldsamt upprörd över dig, om du ertappades med att ha glömt eller vara otacksam mot någon som givit dig tillbaka din syn, hörsel, näsa eller dina händer och fötter genom att bota något handikapp eller hade väckt till liv din tankeförmåga, om den bedövats i någon olycka? Herren din Gud som har givit dig alla dessa organ har gjort dem av ingenting. Och han har inte bara gjort dem, han har organiserat dem, format dem och ämnat vart och ett av dem för en bestämd uppgift. Kan han inte med all rätt förvänta sig stort tack?

Qui Habitat, trettonde predikan över vers 13 (6)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Här uppstår inte bara ett milt tålamod som drakens utandning inte kan skada, utan även en själens storhet som lejonet inte kan skrämma med sitt vrål. Er fiende går omkring som ett rytande lejon ..., säger Petrus (1 Pet 5:8). Det stora lejonet av Juda stam (Upp 5:5) vare tack och lov. Ett annat lejon kan ryta men inte döda. Det må ryta bäst det vill, men Kristi får behöver inte fly.
Vilka hot, överdrifter och provokationer! Men vi är inga djur som kastar oss till marken bara för att någon ryter. De som har studerat detta fenomen säger att inget djur kan stå upprätt när lejonet ryter, inte ens de som försvarar sig med all aggressivitet. Ett sådant djur visar sig ofta vara starkare i strid, men kan inte uthärda vrålet.
Den människa är verkligen ett djur och saknar förstånd som är så räddhågad att hon ger upp för bara fruktan och känner sig besegrad av en framtida överdriven möda, så att hon faller till marken före striden, inte för ett spjut, utan för en trumpet.
Ännu har ni inte behövt sätta livet på spel (Heb 12:4), säger oss denne modige stridsman som var förtrogen med detta lejons fåfänga rytande. Och en annan apostel manar oss: Stå emot djävulen, och han skall fly för er (Jak 4:7).

Qui Habitat, trettonde predikan över vers 13 (5)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Ve oss på grund av draken! Det är ett oerhört djur. Allt som kommer i beröring med den eld som den utandas dödas, inte bara djuren på jorden, utan även himmelens fåglar (jfr Hes 38:20). Jag föreställer mig draken som en vredens ande. Hur många människor finns det inte, som levt ett högtstående liv! Hur har vi inte beklagat att de blivit brända för sin ondskas skull av drakens utandning, och att de fallit i hans strupe av skam! Det hade varit mycket bättre om de blivit arga på sig själva för att så inte synda (Ps 4.3).
Vrede är en naturlig lidelse för människan.Men den länder till fruktansvärd förtappelse och bedrövlig undergång för dem som använder denna naturens gåva på ett dåligt sätt. Bröder, låt oss behålla kontrollen över den och bli arga när det är motiverat, så att vi inte brister ut i onödan eller felaktigt. Det är så som vanligtvis en kärlek betvingar en annan kärlek, och en rädsla jagas på flykten av en annan rädsla. Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen, men som inte kan göra något mot själen, säger Herren. Och han tillfogar genast: Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta (Luk 12:4-5). Det är som om han ännu uttryckligare ville säga: frukta honom, så behöver ni inte frukta andra. Må er ande vara uppfylld av Herrens fruktan (Jes 11:3), så skall ingen annan fruktan få rum inom er.
Och jag säger er - nej, inte jag utan Sanningen, inte jag utan Herren (1 Kor 7:10) - bli inte arga på dem som tar ifrån er förgängliga ting, som okvädar er och som kanske t.o.m. pinar er, men för övrigt inte förmår göra någonting mot er. Jag skall visa er vad ni skall bli arga på, nämligen det enda som verkligen kan skada er och göra allt lidande onödigt. Vill ni veta vad det är? Er egen ondska. Ja, jag säger er, den skall ni bli arga på. Ty ingen motgång kan skada er, om ingen ondska behärskar er. Den som till fullo vredgas över sin synd oroas inte av någonting annat, utan har en öppen famn.
Det står skrivet: Jag är beredd på plågor (Ps 38:18 Vulg). Oavsett om det handlar om förlust, skymf eller kroppslig skada, är jag förberedd, och känner ingen oro (Ps 119:60 Vulg), ty min smärta är alltid inför mig (Ps 38:18). Varför skulle jag tillmäta den minsta betydelse åt det som kommer utifrån i jämförelse med denna inre smärta? David sade: Min son, han som har utgått från mitt eget liv, traktar ju efter mitt liv, och jag skulle bli upprörd över en tjänares skymf (2 Sam 16:11)? Mitt hjärta har övergivit mig, min kraft har lämnat mig, mina ögons ljus är borta (Ps 38:11) - skall jag klaga över materiell förlust och grubbla över kroppsliga besvär?

Qui Habitat, trettonde predikan över vers 13 (4)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Man säger att basilisken har sitt gift i ögat. Det är det värsta och mest avskyvärda av alla djur. Vill du veta vad som är en giftig, ondskefull och förhäxande blick? Tänk på avunden. Ty, vad är avund, om inte ett ondskefullt sätt att se? Om basilisken inte hade funnits, skulle döden genom dess avund aldrig ha kommit in i världen (Vish 2:24). Ve, den stackars människa som inte förutsåg avundsjukan!
Låt oss övervinna även denna last medan vi lever här på jorden, om vi efter döden inte vill frukta en sådan ondskas dräng. Må ingen betrakta sin nästas ägodelar med avund, ty i den mån det står i deras makt inympar de sin dödande smitta. Sanningen själv vittnar om att den som hatar en människa är en mördare (1 Joh 3:15). Vad är då en människa som hatar en annan människas ägodelar? Förtjänar inte även hon att bli beskylld för mord? Sådana människor lever fortfarande och är redan skyldiga till sin död. Den eld som Herren Jesus kom för att kasta på jorden (Luk 12:49) brinner fortfarande, men den avundsjuke som har kvävt anden (jfr 1 Thess 5:19) är redan dömd.

Qui Habitat, trettonde predikan över vers 13 (3)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Jag tror att det finns en last som domineras av en sådan ande. Vill ni veta vilken? Den rundgång som vi i gårdagens predikan talade om till er varning. Det handlar också om den envishet som vi talade om i förrgår. Det generar mig inte det minsta att så ofta jag får tillfälle rusta er mot en sådan mördande pest i förebyggande syfte (jfr 2 Mos 9:3). Så kan ni på alla sätt undkomma det som man verkligen kan betrakta som en fullständig förstörelse av tron, och som lagstiftaren Mose kallar huggormars obotliga gift (jfr 5 Mos 32:33).
Man säger att huggormen pressar sitt ena öra hårt mot marken och täpper till det andra med svansen för att inte höra någonting. Vad kan ormtjusarens röst åstadkomma, och till vad gagnar predikantens ord?
Jag skall bedja för den, jag skall ödmjuka min själ genom fasta (Ps 35:13), jag skall låta mig döpas för dödens skull (1 Kor 15:29) i ett rikligt flöde av tårar, när jag har kunnat konstatera att hela den mänskliga besvärjelsens vishet och alla ihärdiga maningar inte har någon verkan. Men må denna envisa varelse veta, att det inte är mot himlen utan mot jorden som han lutar sitt huvud, ty visheten som kommer ovan ifrån är inte bara kysk, utan även fridsam (Jak 3:17), medan hans inte kan vara någonting annat än huggormens, d.v.s. helt jordisk.
Men detta skulle inte vara tillräckligt för att göra honom döv, om han inte täppte till även det andra örat med svansen. Men vad betyder denna svans? Målet för människans avsikt. Här ser ni den förtvivlade dövheten: å ena sidan är man på något sätt tryckt mot jorden och håller sig fast vid sin vilja, och å andra sidan är det som om man böjde sin svans för att fästa sin tanke vid en plan och koncentrera sig på att uppnå något som man längtar efter.
Bröder, jag bönfaller er, täpp inte till öronen och förhärda inte era hjärtan (Ps 95:8). Ty förhärdelse ger en envis människa ett bitskt och bittert tal åt hennes läppar, så att hon gör sig oemottaglig för all välvilja från den som undervisar henne. Huggormen har alltid gift på sin tungas gadd, ty den har ansträngt sig att göra sig döv för ormtjusarens ord.

Qui Habitat, trettonde predikan över vers 13 (2)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Lyssna till de ännu tydligare skäl som själen har för att behöva bli buren av främmande händer, d.v.s. änglarnas händer: Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake (Ps 91:13). Vad kan människans fot göra i en sådan situation? Ja, vad återstår av människans hänförelse och längtan bland så skräckinjagande vidunder? Ty här handlar det om ondskans andekrafter vars benämningar passar dem väl. Jag tror inte att ni har glömt att det är om dem som det är sagt: Tusen skall falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida (Ps 91:7).
Men vem kan veta om de inte mellan sig fördelar olika ondskefulla handlingar och ondskans tjänster, så att deras olika benämningar motsvarar olika tjänster eller snarare otjänster. De kallas huggorm, basilisk, lejon och drake, utifrån det som är kännetecknande för det onda som de osynligt tillfogar: en genom sitt bett, en annan genom sin blick, en tredje genom sitt vrål och klösande, och en fjärde genom sin utandning.
Jag har läst att man bara kan driva ut djävulen ur ett visst slags demoner genom bön och fasta (Mark 9:28). Apostlarnas förebrående ord hade ingen verkan. Hur kan man låta bli att tänka på att det här handlade om den huggorm som en psalm betecknar som döv och säger att den täpper till öronen för att inte höra ormtjusarens röst (Ps 58:5). Vill du i trygghet efter din död gå på denna huggorm? Då skall du se upp var du nu går. Om du inte följer och tar efter den, behöver du inte frukta någonting i framtiden.

Qui Habitat, trettonde predikan över vers 13 (1)

Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake

Den vers som vi ägnar oss åt, nämligen De skall bära dig på händerna ... (Ps 91:12) kan uppfattas som tröst inte bara i nuet, utan även för framtiden. Ty om änglarna skyddar oss på våra vägar (Ps 91:11), så är det vid vägens slut, med andra ord, vid livets slut som de bär oss på sina händer. Härom saknas inte trovärdiga vittnen. Vi har just läst om vår salige fader Benedikt som verkligen var välsignad i allt. När han betraktade ljusets sken såg han Germanus själ, biskopen av Capua, bäras till himlen i ett ljusklot av änglar.
Men varför åberopa sådana vittnen? Sanningen i egen person undervisar i evangeliet om tiggaren Lasaros, som full med sår fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida (Luk 16:22). Vi kommer att vara förhindrade att själva gå in i detta område som är nytt och på sätt och vis okänt för oss, särskilt som en stor sten spärrar vägen. Vad är det för en sten? Den sten som man förr i tiden brukade tillbedja och som bar fram stenar till Herren och som sade: Befall att de här stenarna blir bröd (Matt 4:3).
För övrigt är din fot din längtan. Ja, din själs fot som änglarna bär på sina händer för att den inte skall snubbla på denna sten. Hur skulle själen kunna undgå att gripas av stor fruktan, om den vore tvungen att gå ut ensam, och utan hjälp ta sig fram på dessa vägar och styra sina steg bland alla dessa stenar?

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (10)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

På två händer bär änglarna enligt min uppfattning de människor som prövas så att de senare går igenom de faror som de fruktar mest utan att ens lägga märke till det. Efteråt blir de mycket förvånade, när de ser hur lätt det var att övervinna sådant som tidigare föreföll dem vara svårt.
Vill ni veta hur jag uppfattar dessa händer? Det handlar om två ting, nämligen å ena sidan kortvarig vedermöda och å andra sidan evig lön, två ting som uppenbaras för vårt hjärta eller som snarare tränger in i och trycks in i hjärtat, så att jag i djupet av min själ känner att mina kortvariga lidanden väger oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig (2 Kor 4:17).
Vem kan betvivla att denna goda övertygelse kommer från de goda änglarna, då det däremot är säkert att de dåliga tankarna sänds av de onda änglarna (jfr Ps 78:49)? Bröder, ha ett nära förhållande till änglarna, var närvarande för dem genom att troget tänka på dem i innerlig bön, ty de finns alltid nära er för att skydda och trösta er.

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (9)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Åkalla din skyddsängel, din vägvisare och ditt stöd i lidande och nöd, varje gång du blir ansatt av en svår frestelse eller hotas av en våldsam bedrövelse. Ropa på honom och säg: Herre, hjälp oss, vi går under (Matt 8:25). Ty han varken sover eller slumrar (Ps 121:4), även om han ibland låtsas göra det. Han vill inte att du skall riskera att falla ur hans händer, i händelse av att du skulle vara okunnig om att de bär dig.
Dessa händer är andliga, och andlig är också den hjälp de ger. Den är avpassad för var och en av de utvalda med tanke på de speciella faror och svårigheter han möter, vilka är som en stenhög. De änglar som tillsatts för att värna om oss ger andlig och mångskiftande hjälp.
Jag vill emellertid nämna en del av de faror som jag tror är mest vanliga. Få av er torde ha undgått att mötta dem. Plågas inte många människor svårt av kroppslig sjukdom, världsligt förtret, andlig tristess eller själslig depression? När en sådan människa börjar frestas över sin förmåga (jfr 1 Kor 10:13) snavar hon och skadar sig mot en sten, om inte någon kommer henne till hjälp.
Vad är det för en sten? Enligt min uppfattning är det en stötesten, en klippa som bringar på fall (Jes 8:14), en sten mot vilken den människa blir sönderslagen som faller på den, och som krossar den människa på vilken den faller (Matt 21:44) - med andra ord en utvald och dyrbar hörnsten, (1 Pet 2:6), Herren Kristus. Att snubbla på denna klippa innebär att man knotar och tar anstöt av den på grund av på andlig svaghet eller att det stormar (Ps 55:9 Vulg). För den som håller på att svimma och snubbla på klippan är det nödvändigt att få änglarnas hjälp, deras tröst och händers stöd. Ja, den människa som knotar och hädar snubblar på klippan, men det är hon själv som krossas, och inte den klippa mot vilken hon rasande kastar sig.

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (8)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Hur små vi än är och hur lång, och inte bara lång, utan farlig den väg är som vi ännu måste gå (jfr 1 Kung 19:7), vad har vi att frukta med en sådan skyddsvakt? Änglarna kan varken besegras eller förledas, och än mindre kan de vara förledande som bevarar oss på alla våra vägar. De är trofasta, kloka och mäktiga. Varför skulle vi vara rädda? Låt oss bara följa dem och hålla fast vid dem, så förblir vi under den himmelske Gudens beskydd. Se hur nödvändigt detta skydd och beskärm är för dig på alla dina vägar.
De skall bära dig på händerna, står det i psalmen, så att du inte stöter din fot mot någon sten (Ps 91:12). Bryr du dig inte så mycket om att det ligger en stötesten på vägen? Lyssna då noga till fortsättningen: Över huggorm och basilisk skall du gå fram, du skall trampa på lejon och drake (Ps 91:13). Hur nödvändigt är det inte att någon visar vägen för ett barn som måste vandra under sådana villkor och till och med bär det! De skall bära dig på händerna. Ja, de skall beskydda dig på alla dina vägar, och de leder aldrig ett barn till ett ställe där det inte kan gå. För övrigt tillåter de inte att du frestas över förmåga (jfr 1 Kor 10:13), utan de tar dig på sina händer för att du skall komma förbi hinder på vägen. Så lätt man kommer förbi, när man blir buren på deras händer! Eller för att citera ett folkligt ordspråk: Så behagligt det är att simma, när någon håller en under hakan!

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (7)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Även om befallningen kommer från Gud, får man inte vara otacksam mot änglarna som lyder honom med stor kärlek och som kommer oss till hjälp när vi har det svårt. Låt oss vara hängivna och tacksamma mot sådana beskyddare. Låt oss besvara deras kärlek och ära dem så mycket vi förmår och bör. Må vår kärlek och ära emellertid återvända till Gud. Ty det är han som ger änglar och oss allt varmed vi kan ära och älska dem och allt som får oss att bli älskade och ärade.
När aposteln säger: Den ende Guden hans är äran och härligheten i evigheters evighet (1 Tim 1:17), skall vi inte tro att han säger emot profeten, när denne vittnar om att vi skall ära Guds vänner (jfr Ps 139:17). Jag tror att detta apostelns ord liknar ett av hans andra, nämligen: Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra (Rom 13:8). Därmed vill han inte bestrida alla andra plikter som vi har mot vår nästa, eftersom han just innan sagt: Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha (Rom 13:7) och fortsättningen har samma mening. Du förstår bättre vad han menar med sina ord och det som han manar oss till, om du tänker på att stjärnorna inte syns när solen skiner. Drar vi därav slutsatsen att de dragit sig tillbaka eller slocknat? Inte alls! De är övertäckta av ett mycket starkare sken då de inte är synliga. Så bör kärleken överträffa alla andra plikter och ensam härska i oss på något sätt, så att den tillräknar sig det som tillkommer andra och så blir källan till allt vad vi bör göra.
På samma sätt skall Guds ära ha överhand och överträffa allt på något sätt, så att han inte bara äras mer än alla skapade varelser, utan även i dem. Och du kan förstå att detsamma måste sägas om kärleken. Vad återstår att ge åt andra för den människa som av kärlek till Herren sin Gud har givit hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft? (Mark 12:30)?
Bröder, det är i Gud själv som vi med hänförelse skall älska hans änglar med vilka vi en dag skall dela samma arv, och som Gud under tiden har insatt som förvaltare och beskyddare för att leda oss (jfr Gal 4:2). Redan nu är vi förvisso Guds barn, även om det ännu inte är uppenbart (1 Joh 3:2), ty vi förblir barn som har blivit anförtrodda åt förmyndare och beskyddare så att det just nu inte verkar vara någon skillnad mellan oss och slavar (Gal 4:1).

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (6)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar. Vilken aktning, andakt och förtröstan dessa ord måste inge dig! Aktning för änglarnas närvaro, andakt på grund av deras välvilja och förtröstan på grund av deras skydd. Vandra försiktigt (Ef 5:15). Änglarna har fått order om att bistå dig på alla dina vägar. Visa vördnad för din ängel, oavsett vilken tillflyktsort eller vrå du har funnit. Vågar du göra något inför honom som du inte vågar göra inför mig?
Eller tvivlar du på ängelns närvaro på grund av att du inte ser honom? Och hur skulle det vara om du hörde honom, rörde vid honom eller luktade honom? Gör klart för dig att det verkligas närvaro inte endast beror på synen. Allt som finns är inte synligt, inte ens när det gäller materiella ting. Så mycket större anledning att sinnesorganen inte kan förnimma andliga ting som man måste söka på ett andligt sätt. Om du rådfrågar tron, bevisar den för dig att änglarnas närvaro inte är inbillning. Jag skäms inte över mina ord, ty tron ger bevis. Aposteln säger att den ger oss visshet om det vi inte kan se (Heb 11:1). Så är änglarna tillstädes, inte bara med dig, utan även för dig. De är tillstädes för att skydda dig och komma till din hjälp.
Hur skall du återgälda Gud för alla hans välgärningar mot dig (Ps 116:12)? Endast åt honom vare ära och härlighet (1 Tim 1:17). Varför bara åt honom? Därför att det är han som har befallit (jfr Ps 33:9) änglarna. Varje fullkomlig gåva kan inte komma från någon annan än honom (Jak 1:17).

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (5)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Det är därför han har givit sina änglar befallning att bevara dig. Vete bland ogräs (Matt 13: 24)! Säd bland agnar (Matt 3:12)! Liljor bland törnen (HögaV 2:2)! Bröder, tacka Gud, tacka honom! Han har anförtrott oss något dyrbart (2 Tim 1:14), nämligen frukten av hans kors och priset av hans blod (jfr Matt 27:6). Men han nöjer sig inte med en vakt som är så föga tillförlitlig och effektiv, så bräcklig och otillräcklig som vi. På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare (Jes 62:6). Ty det som verkar vara murar eller pelare i muren (jfr Gal 2:9) har ett särskilt behov av dessa vakter.

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (4)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Han har givit sina änglar befallning. Vilken beundransvärd godhet och i sanning ömsint kärlek! Men vem har givit befallning, till vem och beträffande vem? Och vilken befallning? Bröder låt oss uppmärksamt gå igenom detta och vara måna om att i vårt minne bevara en så stor befallning.
Vem har alltså givit befallningen? Vem är änglarna underställda? Vems befallningar lyder de? Vems vilja rättar de sig efter? Han har givit sina änglar befallning, och dessa bär dig genast på sina händer (Ps 91:12). Det är således det högsta Majestätet som har givit befallning, och det är till sina änglar som han har gjort det. Ja, till dem som är upphöjda och saliga, som är förenade med och fästade vid honom i förtrolig vänskap, och som verkligen hör till hans husfolk (jfr Ef 2:19).
Det är för din skull som han har givit befallning. Och vem är du (jfr Joh 8:25)? Herre, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du tar dig an honom (Ps 8:5). Som om människan i själva verket inte vore annat än murket trä (Job 13:28) och människors barn inte annat än maskar (Job 25:6)! Men vad tror du att han har befallit beträffande dig? Har han skrivit bedrövelser på din lott (Job 25:26)? Har han bett dem att visa sin makt mot ett löv som drivs av vinden eller att förfölja ett förtorkat strå? Skall de förgöra den gudlöse så att han inte skall se Guds härlighet (jfr Joh 11:40)?
Detta kommer han att befalla dem en dag, men han har inte gjort det nu. Dra dig inte bort från den Högstes beskärm (Ps 91:1), utan stanna kvar under det beskydd som himmelens Gud ger dig så att han aldrig skall behöva ge en sådan befallning beträffande dig.
När himmelens Gud bevarar en människa under sitt beskydd, ger han inte sina befallningar mot henne utan för henne. Och om han just nu inte ger några alls, är det till hennes förmån som han uppskjuter dem till senare för de utvaldas skull (jfr Matt 24:22). Till de tjänare som är beredda att omedelbart rensa bort ogräset som blivit sått bland vetet säger den underrättade husbonden: Då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda (Matt 13:29). Men hur kan vetet klara sig så länge? Det är något som Gud gör nu, och det beror på den befallning han ger sina änglar för den innevarande tiden.

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (3)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Vilken undervisning, förmaning och tröst dessa Skriftens ord ger oss! Vilken annan psalm kan så storslaget trösta de räddhågade, förmana de försumliga och undervisa de okunniga? Därför har Gud i sin försyn givit dessa psalmverser åt sina trogna för att de skall vara på deras läppar särskilt under fastetiden. Djävulens missbruk av psalmen liksom den dåliga tjänaren (jfr Matt 18:32) som mot sin vilja borde tjäna Guds barn ger oss tillfälle därtill. Finns det något som är svårare för honom och lyckligare för oss än att se det onda som han ville tillfoga oss vändas till något som är gott för oss (jfr Rom 8:28)?
Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar (Ps 91:11). De må tacka Herren för hans nåd och för hans under med människor (Ps 107:8). Ja, må de säga bland folken: Herren har gjort stora ting med dem (Ps 126:3). Herre, vad är en människa, att du vill veta av henne (Ps 144:3)? Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne (Job 7:17)? Ja, du tar henne till ditt hjärta, du bekymrar dig för henne, du vårdar dig om henne (jfr Luk 10:35). Du sänder din ende Son till henne (jfr 1 Joh 4:9) och din Ande in i henne (jfr Ps 104:30). Du lovar henne att hon skall få se ditt ansikte (jfr Ps 140:14). Och för att det i himlen inte skall fattas någonting av din omsorg om oss, sänder du ut änglarna, dessa saliga andar, med ett uppdrag (Heb 1:14). Du utser dem till vårt skydd, och du befaller dem att fostra oss. I dina ögon är det för lite med dessa andar som dina budbärare, du gör även de små barnen till dina budbärare, ty deras änglar i himlen ser alltid Faderns ansikte (Matt 18:10). Du sänder dessa saliga andar som dina budbärare till oss och som våra budbärare till dig.

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (2)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Om det är dåligt att gå runt sig själv, hur mycket sämre är det inte att blir omringad av någon annan! Det är just denna omringning som är typisk för djävulen. Men, bröder, stiger detta högmodiga missfoster ner för att omringa de stackars människorna? Betrakta de gudlösa människornas rundgång även i detta sammanhang. Deras blick är riktad på allt som är upphöjt, även om den nyfiket mönstrar allt som är lågt. Så upphöjer en människa sig själv ännu mer och blir allt våldsammare uppblåst för att framstå som överlägsen, när hon trampar på ödmjuka människor. Skriften säger: Genom de gudlösas övermod måste den arme lida (Ps 10:2).

Med vilken ondska anstränger sig inte den onda ängeln för att likna de goda änglarna som stiger upp och ner (jfr 1 Mos 28:12). Han stiger upp för att tillfredsställa sin fåfänga, och han stiger ner på grund av ondskefull avund. Hans uppstigande är lögn och hans nedstigande grymhet. Vi sade i går att han saknar barmhärtighet och sanning.
Om de onda änglarna stiger ner för att omringa oss, må vi tacka honom som befaller de goda änglarna att stiga ner för att bistå oss i vår nöd och bevara oss på alla våra vägar. Och inte blott detta, utan de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten (Ps 91:12).

Qui Habitat, tolfte predikan över vers 12 (1)

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten

Ni kommer säkert ihåg att vi i gårdagens predikan sade att demonernas vägar är förmätenhet och envishet, och vi stack inte under stol med varför vi sade så. Om ni tycker att det är nödvändigt, kan vi emellertid gå en annan väg för att upptäcka dessa vägar. Ty om demonerna använder alla medel för att dölja dem för oss, upptäcker den Helige Ande dem för oss på många sätt. Och på många sätt anger han i den heliga Skrift de ondas vägar (jfr Ords 4:14).
Om dem läser vi att de gudlösa går runt (Ps 12:9), och om deras herre att han går omkring och söker efter någon att sluka (1 Pet 5:8). När han uppehåller sig bland Guds barn, och Gud frågar honom varifrån han kommer, är han tvingad att inför Guds majestät bekänna: Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den (Job 1:7). Vi säger således att hans vägar bildar en ring och en omringning. Omringningen använder han mot oss och ringen för egen del. Ständigt upphöjer han sig och ständigt blir han nedtryckt. Hans högmod stiger ständigt upp (Ps 74: 23 Vulg) och ständigt blir han ödmjukad. Är inte detta en cirkel? Den som går i cirkel går visserligen framåt, men utan att komma någon vart. Ve den människa som bara går runt och som aldrig går utanför sin egen vilja. Om du anstränger dig och drar henne ur den, verkar det som om hon följer dig ett tag, men det är ren list. Hon fortsätter att gå runt för att hitta sitt utgångsläge, varifrån hon aldrig avlägsnar sig långt. Hon har mycket att stå i och flyr överallt, men hon är hela tiden fastklamrad vid sig egen vilja.

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (12)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Hur fulländat har Gud inte ordnat en nivå som passar var och en! Först och främst står han själv över allting, och det finns ingenting varken över eller under honom.
Sedan har han insatt sina änglar, inte överst men i trygghet, ty de uppehåller sig nära honom som är överst, och de får kraft från höjden (Luk 24:49).
Människorna är varken överst eller trygga, utan måste vara på sin vakt. De bor på en hållfast jord, och även om de är lågt placerade, befinner de sig inte längst ner. Det är därför som det är möjligt och nödvändigt för dem att vara på sin vakt.
Demonerna irrar omkring i ett tomrum där vindarna blåser. De är inte värdiga att stiga upp till himlen och anser det vara under sin värdighet att stiga ner på jorden.
Nu räcker det för i dag. Må Gud själv ge inge oss att tacka honom, ty från honom kommer all vår förmåga. Vi kan inte tänka ut någonting på egen hand som om det kom från oss själva (2 Kor 3:5). Det måste bli oss givet av honom som frikostigt ger åt alla (Jak 1:5), han som är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5).

Qui Habitat, elfte predikan över vers 11 (11)

Ty han givit sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar

Nu har Gud inte befallit sina änglar att de skall få dig att gå andra vägar, utan att de skall bevara dig på dina vägar och att på sina vägar leda dina till Herrens. Hur? undrar du. Det som ängeln gör endast utifrån kärlek och med renaste avsikt, skall du åtminstone göra utifrån din övertygelse om vad du verkligen behöver, nämligen att stiga ner och samtycka till att visa barmhärtighet mot din nästa (jfr Luk 10:37). När du med samma ängel upplyfter din längtan, vill du med hela din själs åtrå stiga upp till den högsta och eviga sanningen. Därför uppmanas vi att upplyfta våra hjärtan såväl som våra händer (Klagov 3:41) och varje dag får höra: Upplyft era hjärtan. Det är också därför som följande förebråelse riktas till oss i vår försummelse: Ni människors barn, hur länge skall ert hjärta vara slutet, hur länge skall ni älska fåfänglighet och fara efter lögn (Ps 4:3)?
Ett befriat och lätt hjärta upplyfter sig lättare för att söka och älska sanningen. Bli inte förvånad. De som vill bevara oss på våra vägar tillåter inte att vi tillsammans med dem beträder Herrens vägar, och inte ens att vi uppehåller oss där. Hur saliga och trygga är de inte när de vandrar (jfr Ps 128:1)! Ja, även när de håller sig till barmhärtighet och sanning, förblir de underordnade honom som personifierar sanning och barmhärtighet (jfr Ps 40:12).