Predikan till Alla helgons dag III:3

Vill du veta mer om vart lammet går, och vart de saliga själarna följer det? Jag har sökt min ro i allt (Syr 24:11). Herrens vila har varken avbrott (2 Mos 35:2) eller någon begränsning. I allt finner Herren glädje och salighet, i allt söker han vila. Det goda behagar honom på grund av att det är gott och det onda när det vänds till det goda. Rätt och rättfärdighet älskar han (Ps 33:5), och finner behag ej blott i de godas härlighet, utan även i de ondas kval på grund av att det är rättvist.
Säg mig, tror du att människans själ kan gå in i Herrens glädje (Matt 25:21 och i hans vila (Ps 95:11) för att finna salighet i allt, när någon lust inte längre ger den en rynka och hindrar den att gå in i den stora längtan (Ps 73:7) som är universell och gudomlig? Ja, det kan den utan tvekan, om den befinnes vara trogen i det lilla (Matt 25:21) – det lilla som den fått under sin krigstjänst, dvs om den varit en trogen förvaltare av sina lemmar, sinnen och drifter, och därigenom bevisat att den är sin Herre trogen. En Kristi tjänare skall veta att hålla sin kropp i helgd (1 Thess 4:4), ära och bära Herren i sin kropp (1 Kor 6:20). Eftersom han har varit trogen i det lilla, råder det ingen tvekan om att Herren som är frikostig och rik skall anförtro honom mycket (Matt 25:21), ty han skall göra honom till herre över sitt hus, till att förvalta all hans egendom (Ps 105:21).

Predikan till Alla helgons dag III:2

Varifrån får du denna ära, du avskyvärda och motbjudande kropp? De heliga själarna i vilka Gud inpräntat sin egen bild (1Mos 1:26) och som han har förlossat genom sitt eget blod (1 Pet 1:18) längtar efter dig och väntar på dig. Utan dig är deras glädje, härlighet och salighet inte fullständig. De har inom sig en längtan som är så stark, att deras kärlek ännu inte fritt kan nå ända fram till Gud. Den är liksom bromsad och får en skrynkla i den mån deras själar dras nedåt genom att längta efter dig.
Därför säger Johannes, som har uppenbarat för oss så mycket av det tillstånd där själarna vilar i sallighet, att de fläckfria träder fram inför Guds tron (Upp 14:5). Fläckfria ja, men ännu inte utan skrynkla fram till den dag då Kristus låter kyrkan träda fram till sig, utan fläck eller skrynkla (Ef 5:27).
I dem som ännu kämpar är kyrkan inte fläckfri, ty ingen är fri från orenhet, inte ens barnet som bar varit ett år på jorden (jfr Job 14:4 äldre vers). Enligt Job är livet en kamp (Job 7:1).
Men i dem som sover under Herrens altare (Upp6:9) är kyrkan fläckfri, vilket du kan läsa i en psalm: Herre, vem får gästa ditt tält? Vem får bo på ditt heliga berg? Den som lever oförvitligt (Ps 15.1-2). Den som är fläckfri får således vila på Guds berg. Och de som är utan skrynkla blir upphöjda ovan detta berg. Vill du veta, när de saliga själarna blir befriade från sina skrynklor? När himlen späns ut (Ps 104:2) som ett tält, som är så stramt att man inte kan finna den minsta rynka. Detta kommer att ske, när de följer lammet vart det än går (Upp 14.4). Ja, själarna måste verkligen spänna sig och breda ut sig, om de vill följa lammet vart det än går(Upp 14:4). Och vart går det? Det sträcker sig i full kraft från världens enda ända till den andra och styr allting väl (Vis 8:1).

Predikan till Alla helgons dag III:1

Hur helgonen kommer att vara när de är utan fläck och skrynkla

Jag utgår ifrån att ni kommer ihåg från den föregående predikan att helgonens själar går igenom tre stadier: de är förenade med en förgänglig kropp, de är skilda från kroppen och slutligen blir de förenade med en förhärligad kropp. Det första stadiet innebär kamp, det andra vila och det tredje fulländad salighet. Det första tillbringar de i tält, det andra på Herrens gårdar och det tredje i Guds hus.
Ljuvlig är din boning, Herre Sebaoth (Ps 84:2)! Och än mer efterlängtade är hans gårdar, enligt psalmen som fortsätter: Min själ längtar och trängtar efter Herrens förgårdar (Ps 84:3). Men som du vet, saknar gårdarna något, varför de är lyckliga som bor i ditt hus ((Ps 84:5)!
Bröder, jag blev glad när man sade till mig: ”Kom, vi skall gå till Herrens hus” (Ps 122:1). Och om ni vill veta hur jag kan ha en sådan tillförsikt, kan jag säga att det beror på att många av oss redan uppehåller sig på dessa gårdar, medan vi väntar på att våra bröder når sitt fulla antal (Upp 6:11). Ty de går inte in i detta saliga hus utan oss eller sina kroppar – med andra ord – varken som helgon utan hela sitt följe eller som andar utan sina kroppar. Den fulla salligheten blir nämligen inte given åt människan så länge hon inte är fullkomlig, och inte heller kyrkan får glädja sig åt fullkomligheten, så länge hon är ofullständig. Som jag sade i min föregående predikan har de därför i väntan på sina kroppars uppståndelse hört Gud säga: Var stilla ännu en liten tid, tills era bröder har nått sitt fulla antal (jfr Upp 6:11).
Alla har redan fått en klädnad (Upp 6:11), men de har ännu inte rätt till en dubbel (Ords 31:21), förrän vi är iklädda (jfr 2 Kor 5:2). Det är vad aposteln säger om patriarkerna och profeterna: Gud har förutbestämt något bättre åt oss, och därför skall de uppnå fullkomligheten först tillsammans med oss (Heb 11:40). Den första klädnaden är själens salighet och vila. Den andra är en odödlig och förhärligad kropp. Därför ropar själarna: Herre, hämnas dina tjänares blod (Ps 79:10). De är inte otåligt hämndlystna, men längtar efter att deras kroppar skall uppstå och förhärligas, vilket de är medvetna om att de måste vänta på till domens dag.

Predikan till Alla helgons dag II:8

Det intryck de får av dessa meditationer och den glädje de där finner överskrider vad vi kan förstå och ge uttryck för. Betrakta hur profeten bemödar sig, när han betonar och använder många ord utan att ändå lyckas ge uttryck för den storslagenhet han vill. Han säger: Stor är din godhet, som du sparat åt dina trogna. Och han tillägger: och som du ger i allas åsyn åt dem som tar sin tillflykt till dig (Ps 31:20).
Det finns således ett överflöd av godhet som är fördold. Den är stor, js mycket stor, men den har ännu inte nått sin fullkomning, ty den kommer inte i det fördolda utan helt öppet, när helgonen inte längre vilar under altaret (Upp 6:9) utan sitter på tronen som domare (Luk 22:30). Så snart de saliga själarna skiljer sig från kroppen får de tillträde till denna vila, men inte till Rikets fulla härlighet. De rättfärdiga väntar på mig, säger en profet som ännu är fängslad i sin kropp, ty du är god mot mig (Ps 142:8). Och Gud säger till de saliga själarna när de ber om kroppens uppståndelse: Var still ännu en liten tid, tills era bröder har nått sitt fulla antal (jfr Upp 6:11).

Men nu är det tid att avsluta denna predikan, ty mässan kallar oss. Låt oss spara det som återstår att säga till en annan predikan.

Predikan till Alla helgons dag II:7

Beträffande minnet av de dygder de bevisat, finner du ordagrant deras ord i psalm 124, som jag tidigare hänvisade till. De betraktar och tänker med gränslös förundran tillbaka på vilka fällor och hur många faror de blivit befriade ifrån, tack vare Guds hjälp. De jublar i Herren och ropar: Om inte Herren stått på vår sida – så skall Israel säga – om inte Herren stått på vår sida, när människor anföll oss, då hade de slukat oss levande i sin brinnande vrede mot oss, då hade vatten ryckt bort oss, en ström hade sköljt över oss, då hade det brusande vattnet sköljt över oss (Ps 124:1-5). Och de tillfogar: Lovad vare Herren, han lät oss inte bli ett rov för deras käftar (Ps 124:6).
De ord som aposteln skrev strax innan han skulle bryta upp (2 Tim 4:6), och som förutsäger den vila som han nu åtnjuter, passar mycket bättre in på honom nu. Ty han kan tryggt säga: Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen (2 Tim 4:7-8).
Bröder, sådan är helgonens situation. Så äter de och så sover de. Den helige Ande har velat att de ord som jag har citerat skulle skrivas ner och andra liknande ord, för att vi skall veta något om, hur de nu har det.
Beträffande minnet av de dygder de bevisat, finner du ordagrant deras ord i psalm 124, som jag tidigare hänvisade till. De betraktar och tänker med gränslös förundran tillbaka på vilka fällor och hur många faror de blivit befriade ifrån, tack vare Guds hjälp. De jublar i Herren och ropar: Om inte Herren stått på vår sida – så skall Israel säga – om inte Herren stått på vår sida, när människor anföll oss, då hade de slukat oss levande i sin brinnande vrede mot oss, då hade vatten ryckt bort oss, en ström hade sköljt över oss, då hade det brusande vattnet sköljt över oss (Ps 124:1-5). Och de tillfogar: Lovad vare Herren, han lät oss inte bli ett rov för deras käftar (Ps 124:6).
De ord som aposteln skrev strax innan han skulle bryta upp (2 Tim 4:6), och som förutsäger den vila som han nu åtnjuter, passar mycket bättre in p honom nu. Ty han kan tryggt säga: Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen (2 Tim 4:7-8).
Bröder, sådan är helgonens situation. Så äter de och så sover de. Den helige Ande har velat att de ord som jag har citerat och andra liknande ord skulle skrivas ner, för att vi skall veta något om, hur de nu har det.

Predikan till Alla helgons dag II:6

Vilken stor lycka och glädje för dem! De jublar i trefaldig glädje över minnet av den dygd de givit bevis på, den vila de nu åtnjuter och en trygg väntan på den tillkommande fulländningen.
Beträffande fulländningen står det i slutet av den psalm vi just citerat, att varje själ som redan har fått gå in i vilan säger: I frid vill jag lägga mig ner, och i frid skall jag somna in, ty du, Herre, låter mig bo i trygghet (Ps 4:9). Jag upprepar: du låter mig bo i trygghet och inte som tidigare sväva mellan erfarenhet och fruktan i oro och ångest.
I en annan psalm läser vi samma sak om den vila som helgonen åtnjuter: Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot dig (Ps 116:7). Detta är gott, även om det inte är det fullkomligt goda. Lyssna till, vad gott han har gjort dig: Han räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava (Ps 116:8). Han har med andra ord oåterkalleligt räddat mig från synd och straff, liksom från fruktan och risk att åter falla.
Sådan är den mjuka bädd som själen inte längre dränker med gråt eller tårar (Ps 6:7), ty Gud skall torka alla tårar från deras ögon (Upp 7:17). Sådan är den kammare där själen inte längre sörjer (Ps 32:4) eller behöver vara orolig för att bli stucken av grymma taggar, ty den har lämnat den jord, som lät törne och tistel växa (1 Mos 3:18). Sådan är den bädd där själen inte längre känner sig svag (Ps 41:4), ty allt som utgjorde denna svaghet är förgånget.
Jag kan bekräfta att denna goda och hälsosamma vila för själen är ett rent, fridsamt och tryggt samvete. Den saliga själen har renhet som madrass, lugn som huvudkudde och ett rent samvete som täcke. Den sover nu nöjsamt i denna säng och vilar saligt.

Predikan till Alla helgons dag II:5

Må ingen av er tro att helgonens vila och glädje är liten eller begränsad. Nej, de är befriade från all bedrövelse och tänker tillbaka på sina år med själsligt behag (jfr Jes 38:15). De gläder sig åt de dagar de blev förödmjukade och led olycka (Ps 90:15). De bettraktar med glad förundran de faror de undsluppit, den möda de utstått och de segrar de vunnit. Tack vare allt detta väntar de trosvisst på att deras saliga hopp skall infrias och vår store Gud och Frälsare skall träda fram i sin härlighet (Tit 2:13), som skall uppväcka och nyskapa deras kroppar, så att de blir lika den kropp han har i sin härlighet (Fil 3:21).

Predikan till Alla helgons dag II:4

När helgonen en dag har fullgjort sin tjänst är de redan glada i anden, medan de fortfarande inväntar den dag då även deras kropp skall få glädja sig.
Det är vad vi läser i en psalm: Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. Av dig har jag fått en större glädje (Ps 4:7-8). Varför? Givetvis på grund av det som följer: På grund av den överflödande skörden av säd och vin (Ps 4:8). En sådan människa har hört rösten som säger: Överlämna åt henne hennes mödas lön, må hon prisas i portarna för sina verk (Ords 31:31).
Därför fick Johannes i uppdrag att skriva i Uppenbarelseboken: Saliga de döda som dör i Herren (Upp 14:13). Varför är de saliga? Därför att de skall få vila efter sina mödor (ibid). Den psalm som vi ovan citerat fortsätter med orden: I frid vill jag lägga mig ner, och i frid skall jag somna in (Ps 4:9).
Beträffande deras gärningar läser vi i Uppenbarelseboken: Deras gärningar följer med dem (Upp 14:13). Varför följer de med, om inte för att lovprisas i portarna? Ja, de följer med för att deras skörd skall bli större (Ps 4:8). Av frukten från deras händer skall unga tjurar bli feta, vilka - enligt en profet – skall läggas på offeraltaret, när Jerusalems murar återuppbyggs (Ps 51:20).
Han, vars vittnesbörd är trovärdigt, lär oss att de under tiden inte befinner sig på altaret, utan under det (Ps 93:5), ty enligt Uppenbarelseboken har han hört deras röster under altaret (Upp 6:9). Herrens ansikte lyser fortfarande över dem (Ps 4:7). Men även om detta nu sker i begränsad omfattning, känner de stor glädje i hjärtat, medan de inväntar den dag, då Herren skall ge dem glädjens fullhet inför sitt ansikte (Ps 16:11).
Deras själar vänder sig nu till ro (Ps 116:7) till den dag de får gå in i Herrens vila (Ps 95:11). Fortfarande prisas deras verk i portarna (Ords 31:31) i väntan på att var och en skall berömmas av Gud (1 Kor 4:5).
Bröder, ni ser hur samstämmig Skriften är. Med samma betydelse och med nästan samma ord talar den om själarnas salighet.
När helgonen en dag har fullgjort sin tjänst är de redan glada i anden, medan de fortfarande inväntar den dag då även deras kropp skall få glädja sig.
Det är vad vi läser i en psalm: Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. Av dig har jag fått en större glädje (Ps 4:7-8). Varför? Givetvis på grund av det som följer: På grund av den överflödande skörden av säd och vin (Ps 4:8). En sådan människa har hört rösten som säger: Överlämna åt henne hennes mödas lön, må hon prisas i portarna för sina verk (Ords 31:31).
Därför fick Johannes i uppdrag att skriva i Uppenbarelseboken: Saliga de döda som dör i Herren (Upp 14:13). Varför är de saliga? Därför att de skall få vila efter sina mödor (ibid). Den psalm som vi ovan citerat fortsätter med orden: I frid vill jag lägga mig ner, och i frid skall jag somna in (Ps 4:9).
Beträffande deras gärningar läser vi i Uppenbarelseboken: Deras gärningar följer med dem (Upp 14:13). Varför följer de med, om inte för att lovprisas i portarna? Ja, de följer med för att deras skörd skall bli större (Ps 4:8). Av frukten från deras händer skall unga tjurar bli feta, vilka - enligt en profet – skall läggas på offeraltaret, när Jerusalems murar återuppbyggs (Ps 51:20).
Han, vars vittnesbörd är trovärdigt, lär oss att de under tiden inte befinner sig på altaret, utan under det (Ps 93:5), ty enligt Uppenbarelseboken har han hört deras röster under altaret (Upp 6:9). Herrens ansikte lyser fortfarande över dem (Ps 4:7). Men även om detta nu sker i begränsad omfattning, känner de stor glädje i hjärtat, medan de inväntar den dag, då Herren skall ge dem glädjens fullhet inför sitt ansikte (Ps 16:11).
Deras själar vänder sig nu till ro (Ps 116:7) till den dag de får gå in i Herrens vila (Ps 95:11). Fortfarande prisas deras verk i portarna (Ords 31:31) i väntan på att var och en skall berömmas av Gud (1 Kor 4:5).
Bröder, ni ser hur samstämmig Skriften är. Med samma betydelse och med nästan samma ord talar den om själarnas salighet.

Predikan till Alla helgons dag II:3

Vad säger en modig soldat när han återvänder från striden eller en trogen tjänare (jfr Matt 25:21)? Kom till ro, min själ (Ps 116:7). Medan du kämpade för Herren i din dödliga kropp, lät den mödosamma striden eller den ovissa segern dig inte få någon vila. Å ena sidan blev du anfallen av en villervalla av frestelser och å andra sidan blev du än allvarligare hemsökt av rädsla för att duka under.
En Kristi soldat (2 Tim 2:3) känner ära, även om han inte får åtnjuta vila. Den tappre och modige soldat som vi tidigare nämnde skrev: Detta är vår stolthet: att vårt samvete kan vittna (2 Kor 1:12). Enligt min uppfattning vill han inte säga att samvetet vittnar till egen fördel. Ty, den som rekommenderar sig själv är inte att lita på, bara den som Herren rekommenderar (2 Kor 10:18).Det samvetets vittnesmål som aposteln berömmer sig av kommer inte från hans eget samvete, utan från sanningens Ande som betygar vår ande att vi är Guds barn (Rom 8:16).
När sanningen ger sitt bifall och rättvisan bekräftar, finns det ingen anledning att betvivla att det är Guds röst som rekommenderar och den helige Ande som vittnar. Så gör en konung som under striden uppehåller sig i närheten av en tapper soldat. Han berömmer honom glatt för den kärlek och ära med vilken han strider, lovprisar hans stordåd, förutser hans nära förestående seger och lovar honom den belöning som är förberedd och den eviga segerkransen. Ett sådant vittnesbörd är till ära för en erfaren och modig soldat, men han får inte vila det minsta. Tvärtom, han kämpar än hårdare och med större tapperhet.
Det är därför som Guds utvalda gläder sig medan de kämpar, men de gläder sig givetvis bara över Andens första gåvor (Rom 8:23), som med sin makt kommer deras svaghet till hjälp (Rom8:26) och genom sitt vittnesbörd ge styrka åt deras sviktande mod. Det är också detta som får aposteln att säga: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande (Rom 14:17).

Predikan till Alla helgons dag II:2

Vi läser hos en profet: Herren beskyddar de hjälplösa, jag var i nöd, och han hjälpte mig (Ps 116:7-8). Och i en annan psalm: Vi kom undan som en fågel ur jägarens nät (Ps 124:7). Jag tror att jag i den heliga Skrift har funnit många liknande ord, varigenom människor med stor förundran ger uttryck för sin glädje över att ha blivit befriade. Ja, tacksamma och glädjerika ord som uttrycker fullkomlig trygghet och obegränsad salighet. Enligt min mening passar de inte för människor som fortfarande bor i hyddor av ler (Job 4:19) och äter sitt bröd i sitt anletes svett (1 Mos 3:19).
Vem av dem kan berömma sig av ett rent hjärta (Ords 20:9)? Vem vågar berömma sig av att nätet gick sönder (Ps 124:7) och att fötterna befriats från risken att slinta (Ps 116:8)? Aposteln förtröttas inte att upprepa: Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller (1 Kor 10:12). Med tanke på sig själv utropar han: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp (Rom 7:24)? Och på ett annat ställe: Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris … (Fil3:13-14). Jag har målet i sikte när jag löper och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta (1 Kor 9:26-27).
Hör du trumpeten som blåser till strid och den modige och skickligt kämpande härförarens ord? Vem kan betvivla att de just citerade orden kommer från någon som triumferar eller åtminstone segerrikt återvänder från kampen och som med en inre glädje och visshet ser fram mot dagen för sin stora trumf?

Predikan till Alla helgons dag II:1

Över helgonens situation före uppståndelsen

Bröder, vi firar i dag Alla Helgons dag, en högtid som förtjänar vår djupaste andakt. Med den Helige Andes hjälp vill jag vid detta tillfälle predika för er om den stora salighet som helgonen åtnjuter i en salig vila vars framtida fulländning de fortfarande väntar på. Men i stället för att låta mig ledas av personligt tyckande, föredrar jag att utgå från den helga Skrift. Jag vill inte profetera utifrån eget hjärta, utan i möjligaste mån stödja mig på Skriftens vittnesbörd.
Med Guds hjälp kommer denna predikan att vara oss till nytta på tre sätt, så att vi utifrån en åtminstone fragmentarisk kunskap om helgonens saliga lön anstränger oss att med större iver följa i deras spår, med brinnande längtan förena oss med dem i deras gemenskap och slutligen anbefalla oss med andaktsfulla hjärtan åt deras förböner. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig (1 Tim 1:15). Om vi vördar dem på ett högtidligt sätt, bör vi även följa dem genom att leva som de. Om vi bekänner att de är heliga, bör vi ivrigt skynda till deras salighet. Om det behagar oss att lovprisa dem, bör vi också låta oss bäras av deras böners hjälp. Det gagnar oss att fira åminnelsen av alla helgon, om trötthet, ljumhet och fel jagas bort, deras förbön ger styrka åt vår svaghet, deras salighet sporrar vår leda och deras exempel undervisar vår okunskap.
Jag betvivlar inte att dagens evangelium och Herrens ord mer än något annat har lärt er att efterlikna helgonen genom att följa dem. Inför era ögon är den stege rest, på vilken hela den skara av helgon stiger upp som vi i dag firar. Jag vet att ni har ägnat större delen av natten och dagen till att hängivet vädja om deras förböner. Jag fattar mig kort om deras salighet på inrådan av honom som redan nu upphöjer och förhärligar dem som han tidigare kallat och rättfärdiggjort (Rom 8:30).

Mellanrum

Bernhards blogg började den 15 november förra året med den första i en serie på fem predikningar till Alla helgons dag. Nu följer de återstående fyra.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten VI:3

Herren är verkligen på denna plats, men under förutsättning att vi tjänar honom i ande och sanning (Joh 4:24). Ty Herren var verkligen inte hos dem till vilka han sade: Varför säger ni 'Herre, herre' när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? (Luk 6:24).
Skriften intygar att den förste Adam placerades i paradiset för att bruka och vårda det (1 Mos 2:15) På samma sätt är den andre Adam (1 Kor 15:47) i de heligas församling (Ps 89:6), de trognas församling (Ps 150:1), i lustgården (1 Mos 2:8). Ja, han njuter av att umgås med människors barn (Ords 8:31) och han är själv på denna plats för att bruka och vårda den. Ty om inte Herren bygger huset är arbetarnas möda förgäves (Ps 127:1). Samma sak: Om inte Herren bevarar staden är väktarens vaka förgäves (Ps 127:1).
Patriarkens vision uppenbarar att änglarna som befinner sig här går upp och ner (1 Mos 28:12). De går upp för att se Faderns ansikte (Matt 18:10) och de går ner för att sörja för oss (Heb 1:4).
Och vad innebär detta för oss? Hur skall vi förhålla oss här och med vilken andakt skall vi vara på denna plats, eftersom Gud här verkar och vårdar, och änglarna går upp och ner? Det är lämpligt att vi är här för att göra bot och vänta . Med andra ord glömma det som ligger bakom, d.v.s. inte fästa avseende vid det, ta avstånd ifrån det, omvärdera våra själars bittra år (Jes 28:15 Vulg) och rikta vår tanke och längtan mot det som ligger framför (Fil 3:13). Därför vi har vi kommit hit, och därför är vår plats är här. Det som krävs av oss är att vi gör bot för de synder som vi har begått och väntar på den kommande belöningen.

slut

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten VI:2

Hur kunde en så stor profet vara okunnig om att det inte finns någon plats, där Gud inte är närvarande? Men kanske var det något annat som förvånade honom, när han utbrast: Sannerligen, Herren är på denna plats. Ja, han är verkligen närvarande, närvarande som Herre, där änglarna församlas med människor i hans namn.
Även om han är överallt och inte kan stängas in någonstans, säger vi icke desto mindre: Fader vår, som är i himmelen (Matt 6:9). Ty där är han är närvarande på ett annat sätt än på alla andra ställen, och på ett sätt som är utmärkande för honom. Inte så att han skulle vara annorlunda, men han skapar skillnader.
Han är således överallt, vidmakthåller allting och styr allt (Vis 8:1). Men hans sätt att vara närvarande är mycket olika beroende på omständigheterna. Han är närvarande bland de onda människorna, men håller sig dold. Han verkar bland de utvalda och tar hand om dem. De himmelska varelserna vallar han i bet och rastar dem (Höga v 1:7). I helvetet anklagar och dömer han.
Han låter sin sol gå upp även över de onda (Matt 5:45), men där dessa för närvarande döljer sina onda gärningar är sanningen på något vis frånvarande. Därför må det vara tillåtet att säga, att han är dold hos de orena, i sanning hos de rättfärdiga, som lycka hos änglarna och som grymhet i helvetet. Låter det hårt i era öron att jag använder ordet "grymhet"? Det bror på att jag fruktar hans vrede och raseri: Herre, tukta mig inte i din vrede (Ps 6:2). Sannerligen, Herren är på denna plats, säger Jakob. Ja, när han låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga (Matt 5:45) är det i sin egenskap av Fader, och som barmhärtighetens Fader (2 Kor 1:3) väntar han på att människorna skall börja göra bot. Som domare dömer han de envisa, och det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer (Heb 10:31). Som brudgum vilar han sig (Höga v 1:7), och lycklig är den själ som får komma in i hans rum (Höga v 1:4).

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten VI:1

Om Jakobs ord: Herren är på denna plats (1 Mos 28:16)

Invigningen av vårt hus är en familjehögtid, men inte bara det, ty vi firar även vår egen invigning. Ja, det är vår bestänkning, välsignelse och invigning som firades genom de saliga biskoparnas händer som vi denna årsdag minns genom lovprisning. Är det stenar som Gud bekymrar sig för (jfr 1 Kor 9:9)? Nej, inte väggarna men de människor som säger: Han sörjer för oss (1 Pet 5:7).
Jakob var bara en människa, men medan han sov såg han änglar gå upp och ner (1 Mos 28:129).Och inte bara det, han intygar även att änglarnas Herre var där: Sannerligen, sade han, Herren är på denna plats, och jag visste det inte (1 Mos 28:16). Han blev förvånad över denna nåd och bävade inför denna stora ynnest.
Hur mycket större bävan inger inte denna plats (jfr 1 Mos 28:17), där Herren är närvarande på ett mer påtagligt sätt och med än större säkerhet, och där inte bara två eller tre kommer samman (Matt 18:20), utan där vi är många som församlas i hans namn och framhärdar! Må ingen sväva i okunnighet om detta, må ingen av er vara okunnig om det! Vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss (1 Kor 2:12). Ja, denna plats inger bävan och är värd all vördnad, eftersom troende människor bor här, heliga änglar besöker den och Gud själv värdes närvara.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:10

Bröder, i denna rikliga måltid som ger oss kraft på nytt får vi bevis på att vi är den storsinta familjefaderns hus. Genom helgelsen får vi bevis på att vi är Guds tempel, genom gemenskapen i klosterlivet besannas att vi är den store konungens stad och genom kärleken att vi är den odödlige brudgummens brud.
Nu finns det enligt min uppfattning ingenting som avskräcker mig att säga, att detta är vår fest. Och var inte förvånade över att den firas på jorden. Den firas även i himlen. Och som sanningen själv säger - och det kan inte vara annat än sant - gläder sig änglarna i himlen över en enda syndare som omvänder sig (Luk 15:7,10). Därför kan man inte betvivla att denna glädje blir större, när så många syndare gör bot.
Vill du höra mer? Det finns även en fröjd i Herren, och den är vår starkhet (Neh 8:10). Låt oss därför förenas med Guds änglars och Guds egen glädje och fira denna fest i tacksägelse, ty ju mer den är vår husfest, desto större bör vår andakt vara.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:9

Är inte denna helighet nog? Nej, fred är också nödvändigt, vilket aposteln intygar med orden: Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren (Heb 12:14). Det är freden som gör att bröder kan bo tillsammans i enhet (Ps 133:1), ty den skapar för vår sanne och fridsamme konung (1 Krön 22:9) den nya stad som heter Jerusalem (Upp 3:12), d.v.s. "en vision av fred". Utan fredsfördrag, lag som respekteras, ordning och ledning, är en stor församling utan huvud en folkmassa och inte ett folk. Den är inte en stad, utan ett kaos (jfr 1 Mos 11:9). Den är en bild av Babylon och inte av Jerusalem.
Men hur kommer det sig att en så stor konung förvandlar sig till brudgum och att staden blir upphöjd till brud (Upp 21:2)? Det kan bara den för vilken ingenting är omöjligt, d.v.s. en kärlek som är stark som döden (Höga v 8:6). Men hur kommer det sig att han inte enkelt och lätt upphöjer denna brud, då det var han som nedsänkte brudgummen?
Rådfråga under inga omständigheter den första bedömningen av dig själv, som vi tidigare har talat om. Här verkar trons storsinthet med största styrka. Herren säger själv: Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande (Hos 2:19). Vägra att betrakta dig som brud, om inte han i sin egenskap av brudgum har gjort detta, d.v.s. om han inte har älskat som en brudgum och därigenom visat en brudgums åtrå.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:8

Låt oss stanna kvar ett litet tag på denna utkikspost och ta reda på vad som är Guds hus, templet, staden och bruden. Jag har inte glömt det, utan med fruktan och aktning upprepar jag, att det är vi. Ja, det är vad vi är i Guds hjärta. Det är vad vi är utifrån hans ynnest, men inte utifrån vår egen värdighet. Människan skall inte göra anspråk på det som kommer från Gud för att förhärliga sig själv (Ps 9:39 Vulg), ty om en människa upphöjer sig själv, kommer Gud i hennes ställe att se till att hon blir ödmjukad (Matt 23: 12). Och likaså, om vi i barnslig upphetsning vill bli räddade utan motprestation , blir vi det inte. Ty när man döljer sitt elände, avstänger man sig från barmhärtighet, och ynnesten har ingen plats, där man förutsätter sin egen värdighet. Det är den ödmjuka bekännelsen av våra lidanden som väcker medlidande. Ja, endast den resulterar i att Gud själv såsom en rik familjefader bistår oss i vår hunger (Ps 33:19), och att vi får bröd i överflöd (Luk 15:17) när vi underordnar oss honom. I hans hus saknas aldrig förnödenheter. Kom för övrigt i håg att han beskriver sitt hus som ett bönens hus (Matt 21:13). Detta verkar väl stämma överens med det som en profet säger, nämligen att Herren låter oss äta tårebröd och ger oss tårar att dricka i våra böner (Ps 80:6).

Men enligt samme profet och som vi har sagt tidigare, skall detta hus vara heligt (Ps 93:5). Självbehärskningens renhet kommer att beledsaga botgöringens tårar, och det som redan är Guds hus kommer att bli hans tempel. Ni skall vara heliga, säger han, ty jag, Herren, er Gud, är helig (3 Mos 19:2). Och aposteln skriver: Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förgöra honom (1 Kor 3:16 f).

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:7

Vi är redan förvissade om möjligheten, men hur är det med viljan? Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte (Pred 9:1). Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? (Rom 11:34). Det är här som tron ovillkorligen måste komma oss till hjälp, och här är det gott att erfara hjälp av en ödmjuk tro på Gud. Det som är fördolt i Faderns hjärta beträffande oss skall uppenbaras för oss, och Anden som är hans vittne, skall betyga vår ande att vi är Guds barn (Rom 8:16). Han övertygar oss om detta genom att kalla oss, och han gör oss rättfärdiga, utan att vi förtjänar det genom tron (Rom 3:24), ty dessa båda handlingar utgör ett slags övergång från den eviga förutbestämmelsen till den kommande upphöjelsen.
När det gäller de båda sätten att betrakta oss själva, förefaller det oss inte oriktigt att kalla det ena omdömets och sanningens omdöme och det andra trons och fromhetens omdöme. Och du kommer inte att bli förvånad över att finna så mycken olikhet i det som utmärker människan, om du lägger märke till alla de olika beståndsdelar som hon utgörs av. Vad är mer upphöjt än livets Ande? Och vad är lägre än markens jord (1 Mos 2:7) ? Jag är viss om att denna förening i människan av så olika beståndsdelar inte har undgått denna världens visa människor, ty de har beskrivit människan som ett djur med förstånd som är hemfallet åt döden. Vilken sällsam förening av förstånd och död! Vilken förvånande förening av urskiljningsförmåga och fördärv! Så är det i beteende och önskningar, och i mänsklig strävan kan man finna en motsägelse som inte är mindre, utan kanske t.o.m. större. Om du betraktar allt fördärvligt inom dig och samtidigt i detalj iakttar det goda inom dig, kan du se att du är ett under, eftersom det ryms så många motsättningar inom dig.
Det är därför som människan förtjänar att kallas Barjona och Satan. Bli inte förvånad över det. Kom ihåg vad det står i evangeliet och till vem det sägs - i båda fall sägs det i sanning och av sanningen i egen person. Först: Salig är du, Simon Barjona (Matt 16:17) och strax därefter: Håll dig på din plats, Satan (Matt 16:23). Båda var en och samma människa, även om båda inte hade samma ursprung. Den ene kom från Fadern, den andre från människan, men denna människa var emellertid båda två. Varför Barjona? Därför att varken kött eller blod, utan Fadern har uppenbarat det som sägs om honom (Matt 16:17). Varför Satan? Därför att hans tankar var människotankar och inte Guds tankar (Matt 16:23).
Låt oss utifrån dessa båda iakttagelser uppmärksamt granska vad vi är: ingenting ur en bestämd synvinkel och mer än någonting storslaget utifrån en annan, eftersom Majestätet sörjer för oss, och Gud bryr sig så mycket om oss, (Job 7:17). Jag tror att vårt sätt att förhärliga oss själva blir dämpat. Men det kan även bli förstärkt och befäst, på så sätt att vi inte är stolta i oss själva utan i Herren (1 Kor 1:31), ty vi behöver bara betrakta honom för att kunna säga: Om han har bestämt att rädda oss, blir vi genast befriade (Ester 13:9 Vulg).

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:6

Johannes kunde inte se denna undergång och detta förskräckliga fall, ty han fanns ännu inte. Men Ordet såg det, ty han var från begynnelsen (Joh 1:1). Ja, ursprunget självt såg det, han som sade till apostlarna: Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt (Luk 10:18). Den del av staden som föll skall repareras av Gud, när han återuppbygger ruinerna och Jerusalems murar (jfr Jes 58:12), dock ej med dem som föll.
Den stad som visade sig komma ner var redan smyckad, vilket Johannes omedelbart tillägger: smyckad av Gud (Upp 21:2 Vulg). Det faktum att änglarna stiger ner i stället för att falla ner beror på en gudomlig utrustning: det är Gud som har utrustat deras vilja och förmåga. De är inte bara tjänare, utan sänds ut för att tjäna, vilket aposteln i sin tur bekräftar (Heb 1:14). Varför sände han inte änglar till vår hjälp, när Herren själv sändes ut av Fadern för att hjälpa oss? Varför gjorde han inte himlen nådig mot oss, när himlarnas Gud var oss nådig, så att han med sitt finger skrev på jorden (Joh 8:6). Herre, vik undan din himmel - det räcker inte - och stig ner (Ps 144:5). Vad kan man ytterligare be om? Att han skall låta dem stiga upp med sig, för vilka han själv steg ner.
Men som vi tidigare sagt innebär det inte att änglarna kommer och går, när de stiger upp och ner. För närvarande är vi däremot med nödvändighet antingen här eller där, ty det är oss inte givet att stanna länge där uppe och inte tillrådligt att dröja oss kvar länge här nere. Det är skrivet: De kastades mot himlen och mot djupen, modet svek dem i faran (Ps 107:26). Varför? Därför att deras själ för närvarande mer förtärs av olycka än njuter av lycka. Olyckan beror på verkligheten och lyckan blott på hoppet.
Vem kan då bli räddad? frågar lärjungarna Frälsaren (Matt 19:25). Och han svarar: För människor är det omöjligt, men inte för Gud (Mark 10:27). Detta är vår tillförsikt, vår enda tröst och grunden för vårt hopp.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:5 forts

Ängelns egenskap är att gå uppåt och nedåt. Det är skrivet: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen (Joh 1:51). Deras sätt att stiga upp och ner innebär ingen förändring. Samtidigt som de sänds ut för att tjäna dem som skall ärva frälsningen (Heb 1:14), står de inför majestätets ansikte, ty Gud har i sin barmhärtighet bestämt att änglarna skall vara oss till tröst, utan att själva bli bedrövade. Ty hur skulle de, även för en kort tid, för vår skull kunna vara skilda från det härlighetens ansikte som de oupphörligt önskar betrakta (1 Pet 1:12)? Lyssna därför till sanningen som talar i evangeliet: Deras änglar i himlen - utan tvekan de små barnens - ser alltid min himmelske Faders ansikte (Matt 18:10). De har med andra ord i uppgift att vaka över barnen på ett sådant sätt att de själva inte berövas något av sin egen lycka.
Därför såg Johannes staden Jerusalem komma ner. Han kunde inte se den orörlig. Och märk väl att han säger att den kom ner, och inte att den föll ner. Ty en dag hade förvisso en betydande del av denna stad fallit, den del som inte var helig. Det blev ett förskräckligt fall, ty den hade blivit fiende till all helighet (jfr Apg 13:10).

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:5

Människa, läs i ditt hjärta, läs inom dig, vad sanningens vittnesbörd säger om dig: i detta vanliga ljus bedömer du dig ovärdig. Läs sedan i Guds hjärta det förbundets testamente som han har beseglat i förmedlarens blod (Heb 9:15), och du kommer att upptäcka avståndet mellan det som du äger i hoppet och det som du har i verkligheten.
Vad är en människa, att du gör så stor sak av henne? (Job 7:17), är det skrivet. Stor är hon, men i Gud. Gud har gjort henne stor. Hur skulle hon kunna vara liten hos honom som sörjer för henne? Han sörjer för er (1 Pet 5:7), säger aposteln Petrus. Och profeten: Jag är betryckt och fattig, men Herren sörjer för mitt liv (Ps 40:18). Ett sinnrikt närmande mellan de båda uppfattningarna: i en och samma stund stiger människan ner och upp, hon ser att hon är fattig och ovärdig och samtidigt att Gud sörjer för henne.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:4

Mina bröder, låt oss hämta andan, ty om vi ingenting är i vårt eget hjärta, kan det kanske finnas något i Guds hjärta som har med oss att göra. Barmhärtighetens Fader (2 Kor 1:3) och de olyckligas Fader, varför ger du så noga akt på oss (Job 7:17)? Jag vet, jag vet: Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara (Matt 6:21). Men hur kan vi vara ingenting, om vi är din skatt?
Alla folk är som ett intet inför dig. Du betraktar dem såsom intighet och idel tomhet (Jes 40:17). Så är det inför dig, men inte i dig. Så är det enligt din sannings dom, men inte enligt din godhet. Du kallar det som ännu inte finns, som om det redan fanns (Rom 4:17). Det finns således inte, eftersom det som du kallar inte finns. Och ändå så finns det, eftersom du kallar det. Ja, det är sant, i sig finns det inte, men i relation till dig finns det, enligt apostelns ord att gärningar ingenting betyder, endast han själv, han som kallar (Rom 9:12).
I din godhet tröstar du den som du har gjort ödmjuk genom din sanning (Ps 119:75), så att han får mer utrymme i ditt hjärta, medan han med rätta hade det trångt i sitt eget (2 Kor 6:12). Alla dina vägar är barmhärtighet och sanning för den som söker ditt förbund och dina vittnesbörd (Ps 25:10), din godhets förbund och din sannings vittnesbörd.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:3

Utifrån denna välgärning händer det att jag tänker på min själ, och jag måste tillstå att jag kan konstatera två ting som motsäger varandra. Om jag betraktar den så som den verkligen är, i och utifrån sig själv, kommer jag inte på någonting som är sannare än detta: Den förvandlar sig till ingenting (Ps 73:22 Vulg). Är det nödvändigt att räkna upp varje enskilt elände och närmare ange hur till den grad den är tyngd av synder, försjunken i mörker, snärjd av allt som förför den, förtärd av sina begärs lust, utsatt för passioner, full av illusioner, benägen att göra det onda, (1 Mos 8:21), mottaglig för laster, kort sagt, helt förvirrad och full av all slags vanära ?
Om vår rättfärdighet framstår som en fläckad klädnad (Jes 64:59) i sanningens ljus, hur ser då vår orättfärdighet ut? Om ljuset inom oss är mörker, vad skall man då säga om själva mörkret inom oss? Under förutsättning att vi på djupet och utan bortförklaringar granskar vårt inre och objektivt bedömer det, är det lätt för oss alla att skriva under apostelns sanning och i full frihet förkunna: Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv (Gal 6:3).
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, lyder en from trosbekännelse, och ger akt på henne så noga? Så vad? Jo, otvivelaktigt har människan gjort sig lik intigheten (Ps 144:12 Vulg), hon har förvandlats till ingenting (Ps 73:22 Vulg). Människan är ingenting.
Men hur kan hon vara ingenting, om Gud gör så stor sak av henne? Hur kan hon ingenting vara, om Gud så noga ger akt på henne?

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:2

Jag förmodar emellertid att jag inte uppfyller er förväntan, så länge ni inte på ett övertygande sätt klart förstår vad som är familjefaderns hus, Guds tempel och konungens stad, och vem hon är som förtjänar att kallas den ärorike brudgummens brud, vilket hon verkligen är. Om jag framlägger mina tankar om detta för er, är jag personligen rädd för att någon av er - vilket Gud må förhindra - kommer att brista antingen i tro eller ödmjukhet, när han hör mig tala. Det är således risk för att han lämnar denna kapitelsal, antingen högmodig över sin stora ära eller klentrogen på grund av sin andes feghet. Men jag önskar att ni skall befinnas vara trofasta och ödmjuka, eftersom dessa båda förhållningssätt är nödvändiga för frälsningen. Det är endast till de ödmjuka han ger sin nåd (1 Pet 5:5), han som man inte kan finna nåd hos utan tro (Heb 11:6).
Jag skulle således vilja, och det är min innerliga önskan, att ni strävar efter att samtidigt framstå för honom som små och stora, eller rättare sagt, vilket kanske förvånar er, att samtidigt framstå som ingenting och någonting, d.v.s. någonting stort. Ty å ena sidan är det inte utan ett stort andligt mod som ni kan förstå dessa stora goda ting och öva våld mot himmelriket (Matt 11:12). Och å andra sidan kan ni inte gå in i himmelriket, utan att omvända er och bli som barnen (Matt 18:3).
Jag är inte särskilt intelligent, och jag vill inte låta er ta del av sådant som jag inte själv har smakat. Men jag förmedlar till er det som jag ibland känner inom mig själv för att någon av er skall kunna ta efter, om han finner det nyttigt. Tidigare hade man övertygat mig att ha medlidande med min själ (2 Kon 1:14) för att så behaga Gud. Jag tänker ofta på det, och må det förunnas mig än mer och alltid. Det fanns en tid när detta inte sade mig någonting. Jag tyckte mycket lite om min själ - om det nu var lite eller snarare inte alls. Ty vad betyder det att älska någon vars död man älskar. Och det är sant, ingen kan betvivla att orättvisa är själens död - en dom som visar sig vara absolut sanning: Den som älskar orättvisan, hatar sin själ (Ps 10:6 Vulg). Jag hatade min själ och skulle fortfarande hata den, om inte Han hade älskat den först (1 Joh 4:10) och gett mig en första kärlek till den.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten V:1

En dubbel självbetraktelse

Bröder, även i dag firar vi en högtidlig fest. Det är lätt för mig att säga, men om vi vill veta vilket helgon det handlar om, är det kanske inte så lätt att svara. Varje gång vi firar minnet av en apostel, martyr eller bekännare är det inte så svårt att närmare ange vem det är, t. ex. den salige Petrus, den ärorike Stefanos, vår fader Benedikt eller någon annan av de stora i det himmelska hovet.
Men nu är det inte någon av dem som vi firar, och ändå rör det sig om en fest. Och inte vilken som helst, utan en som är allt annat än liten. Om ni genast vill höra det, så firar vi Guds hus, Guds tempel, den evige konungens stad, Kristi brud. Ingen betvivlar att bruden till helgonens Helige är helig eller att hon är värd att firas med alla ärebetygelser. Och vem kan betvivla att Guds hus är heligt, eftersom man kan läsa om det: ditt hus skall vara heligt, Herre, för alltid (Ps 93:5)? Likaså är hans tempel heligt och beundransvärt i rättvisa (Ps 65:5 Vulg). Johannes såg den heliga staden och vittnar: Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man (Upp 21:2).
Jag måste bekänna att dessa ord uppenbarar vad jag hittills har velat dölja. Ja, bruden och staden, liksom templet och boningen är en och samma verklighet. Det är inte förvånande med tanke på att Gud på samma sätt är en, han som framträder som brudgum, konung och familjefader.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:6

Men man måste se upp, så att man inte identifierar detta med husets rikedom och dess glädjes strömmar (Ps 36:9), liksom det övriga: vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9). Människa, gör därför inte anspråk på att höra det som inget mänskligt öra hört, sök inte hos en människa det som inget mänskligt öga ser och vad en mänsklig ande inte kan förstå.

Men låt oss inte tiga helt på denna punkt. När vi på avstånd hälsar vårt hemland (Heb 11:13) upptäcker vi på doften ett trefaldigt löfte: makt, storhet och härlighet.
Det var en man, en fångenskapens son här på jorden (Dan 5:13) som sade: Jag vill ständigt vittna om den hjälp du ger (Ps 71:15). Men vi som är omgivna av svaghet (Heb 5:2) kan inte förstå vad frånvaro av svaghet innebär. Nej, för närvarande kan vi inte veta vad det innebär att vara rustad med kraft (Luk 24:49) och att gå in i makten, och inte bara makten, utan den stora, starka och allsmäktiga makten.
Ett trovärdigt vittne (jfr Upp 1:5) förkunnar: dem Gud har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet (Rom 8:30). En härlighet och särskilt den som endast framgår ur en gränslös och omätlig storhet kan vi i vår litenhet just nu åtminstone vänta på. Men det är inte tal om att förstå den.
Nu är det emellertid inte nödvändigt att frukta eller att vara misstänksam mot löftet om härligheten. Medan din längtan efter denna härlighet fortfarande är utsatt för mångahanda hot, kan du med lycka och tillförsikt ösa ur den. Ty en gång skall var och en få sitt beröm från Gud (1 Kor 4:5), ett säkert och evigt beröm, utan gränser och risk för stolthet - kort sagt såsom det är skrivet: Det är gott att sjunga vår Guds lov (Ps 147:1).
Bröder, låt oss nu medan vi lever i tälten kämpa modigt för att sedan få åtnjuta ljuvlig vila på förgårdarna och till slut ett överjordiskt förhärligande i huset, medan ett ögonblicks lätta lidande nu åstadkommer i oss en härlighetens eviga tyngd (2 Kor 4:17) som går utöver varje mått och storhet. Så prisar vi Herren ständigt (Ps 44:9) i sanning och inte i fåfänga.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:5

Nu kommer vi till förgårdarna som tar emot dem som lämnar en mödosam kamp och erbjuder dem en angenäm lycka. Andens förstlingsgåvor har redan kommit dem till del, vila efter mödor, trygghet efter besvärligheter och fred långt borta från fienderna. Ja, säger Anden, de skall få vila efter sina mödor (Upp 14:13), Anden som hittills med glöd brukat förbjuda dem att vila och föreskriva dem arbete. Det är han som avlägsnar alla bekymmer från dem och befriar dem från allt besvär, medan han nu genom sina råd förmår själen att bekymra sig och att oroa sig för så mycket (jfr Luk 10:41). Det är han som, en gång när segern är vunnen, milt låter själen vila i frid hos sig (Ps 4:9), medan han uppmuntrar den att vaka och väpnar den för kamp, när lejonet morrar och ryter (1 Pet 5:8).
Som vi tidigare i förbigående har påpekat, är detta snarare en fråga om att befria oss från det onda än att skänka oss salighet, om inte vår hårda erfarenhet av nöd tvingade oss att betrakta frånvaron av det onda som höjden av lycka. På samma sätt betraktar ett samvete som inte är belastat av alltför stora överträdelser detta som höjden av helighet. Då vi betraktar rättfärdighet som frånvaro av överträdelse och salighet som frånvaro av elände, kan vi tillåta oss att konstatera hur långt borta vi är från det högsta goda.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:4 forts

Andens förstlingsgåvor som ges åt dem som för närvarande fortfarande kämpar består av helighet i livsföring, ödmjuk fromhet i det som skall fullföljas och styrka i den kamp som skall föras. Förstå att helig livsföring betyder botgöringens frukter och kroppens underkastelse under Guds bud . Men eftersom allt detta inte är så lätt, såvida ögat inte blir grumlat (Matt 6:22) krävs det en from avsikt och en hjärtats renhet för att man inte skall få smak för ärebetygelser eller beröm. Det skall inte finnas någonting annat än en längtan efter honom som är den ende som kan fylla vår längtan, och all nåd vi får skall vända tillbaka till sin ursprungs källa.
Kom emellertid ihåg att av alla dygder är det bara uthålligheten som blir krönt (jfr Matt 6:22), men det är inte lätt att tillägna sig den bland så många faror, om man inte får en styrka som är lika stor som kampen.
Nog sagt om tälten.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:4

Det var just åt denne apostel som vi i början av denna predikan av aktning lämnade ordet, när vi sökte de helgon vars helighet vi i dag firar med andaktsfull högtidlighet.
Det är sant att dessa väggar kan betecknas som heliga, och de har blivit heliga genom biskopars invigning, upprepad läsning ur Skriften, trägna böner, helgonreliker och änglars besök. Men att vörda deras helighet är inte ett självändamål, ty de har förvisso inte helgats för sig själva. Tvärtom, huset är heligt genom kropparna, kropparna är heliga genom själarna och själarna är heliga genom Anden som bor i dem (Rom 8:11).
Må ingen betvivla detta, ty det synliga tecknet på denna osynliga nåd gagnar oss (jfr Ps 86:17). Jag vill här, utifrån berättelsen om den lame i evangeliet, tala om det faktum att ni reser er. Sängen där ni ligger sjuka är er kropp. Ni bär den lätt och går sedan hem (Mark 2:11-12) till det hus som väcker er glädje med profetens ord: Vi skall gå till Herrens tempel (Ps 122:1).
Vilket sagolikt hus och hur mycket bättre än de mest ljuvliga tält och åtråvärda förgårdar! Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar (Ps 84:2-3). Men ännu saligare är de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov (Ps 84:5). Man säger härliga ting om dig, du Guds stad (Ps 87:3).
Tälten kännetecknas av botens jämmer, förgårdarna av glädjens försmak och du, hus, av en övermättnad av härlighet. Den första av dessa boningar är platsen för bön, den andra är platsen för väntan och du är platsen för tacksägelse och lovprisning. Salig är den som här på jorden skyr det onda (Ps 37:27), dvs skulden, och gör gott, så att han befrias från det onda, dvs straffet, och i dig får sitt goda. Tälten här på jorden känner endast Andens första gåva (Rom 8:23). Förgårdarna känner rikedom. Du känner fullheten, eftersom ett gott mått, packat, skakat och rågat skall hällas i vår famn (Luk 6:38). I tälten här på jorden blir man helig, på förgårdarna känner man sig trygg och i dig är man salig.

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:3

Vid ett annat tillfälle muttrade en farisé över den läkare som botade, och han var irriterad över att en sjuk kvinna blev räddad. Även denna gång gjorde Herren honom svarslös genom att räkna upp de tecken på vördnad som kvinnan hade bevisat honom. Denne farisé begick misstaget att betrakta henne som en fruktansvärd synderska, medan hon låg utsträckt vid Herrens fötter och vätte dem med sina tårar, torkade dem med sitt hår, kysste dem och smorde dem med balsam (Luk 7:36 f). Vem kan utvärdera de synder som hon hade begått? Vem kan bli störd över att någon blir rörd av denna kvinna? Vem kan alltjämt betrakta henne som synderska, när hon begråter sina fel och hatar sin ondska (Ps 45:8)? Genom att kyssa Herrens fötter visar hon att hon älskar rättfärdighet, när hon torkar dem med sitt hår visar hon sin ödmjukhet och när hon smörjer dem med balsam ger hon bevis på sin mildhet. Kan synden fortsätta att härska (Rom 6:12) i ett förkrossat hjärta (Ps 51:19) och i en ande som suckar? Förlåter inte kärleken många synder (1 Pet 4:8)? Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek (Luk 7:47). Således handlar det inte längre om en synderska, som du tror, farisé, utan om ett helgon och en lärjunge till Kristus. Av honom lärde hon sig inom en kort frist att vara mild och ödmjuk till hjärtat (Matt 11:29). Det är förvisso vad du har kunnat läsa hos profeten, men som du kanske inte har tagit med i beräkningen: De onda vräks omkull och är borta (Ords 12:7).
Om era bröders gamle anklagare (Upp 12:10) förebrår er gamla synder som ni skäms över (Rom 6:21), så lyssna, mina kära, till apostelns storslagna trösta: Ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats (1 Kor 6:11). Och ett annat ord: Frukten ni skördar blir helighet och till slut evigt liv (Rom 6:22). Och ännu tydligare: Guds tempel är heligt, och ni är det templet (1 Kor 3:17).

Predikningar till kyrkoinvigningsfesten IV:2

I din välvilja, Herre, nöjer du dig inte med ett bräckligt försvar av vårt värn. Ovan de mänskliga föreståndare du ger oss människor placerar du änglar som väktare, för att de med makt skall försvara murarna och dem som bor innanför dem. Så är det, Fader, ty så har du bestämt (Matt 11:26) och för oss är det nödvändigt. Vårt ämbete förslår inte, om du inte med oss och för oss sänder andevarelser som skall bistå oss i vår uppgift (Heb 1:14) för att vi skall ärva frälsningen. Så vad betyder det att vi inte ser dem i arbete, om vi erfar deras hjälp? Och vad betyder det att vi inte får betrakta dem, om vi får erfara verkan av deras närvaro?
Detta är vårt sätt att lära oss att föredra den osynliga verkligheten framför den synliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt (2 Kor 4:18). Det är för övrigt i det osynliga som orsakerna till det synliga finns. Aposteln säger att Guds osynliga egenskaper kan uppfattas i hans synliga skapelse (Rom 1:20). Det är som när Israels helige gjorde judarna svarslösa, då de hädade honom för att han gav syndernas förlåtelse som var osynlig. Han gav dem då ett synligt tecken genom att bota ett kroppsligt handikapp: för att ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder" och nu talade han till den lame "stig upp, ta din bår och gå hem" (Matt 9:6).