Bernhards blogg

Namn:
Plats: Clairvaux, France

Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar. När jag dog den 20 augusti 1153, lämnade jag mycket skrivet efter mig, och här på bloggen kommer bl.a.en och annan av mina många predikningar, som klosterbröderna nedtecknade och som jag senare redigerade i olika omgångar.

30 januari 2006

Qui Habitat, tredje predikan över vers 3: Han skall rädda mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet (3)

När vi försöker förmå världens människor att göra bot, svarar de: Det är outhärdligt, det han säger (Joh 6:60). Det är vad vi läser i evangeliet. Jesus talade om botgöring, om än i liknelser, vilket han gjorde till de människor åt vilka det inte var givet att känna Guds rikes hemlighet (Mark 4:11). När de hörde honom säga: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod (Joh 6:54), svarade de: Det är outhärdligt, det han säger (Joh 6:60) och gick sin väg. Vad innebär det att äta hans kött och dricka hans blod om inte att dela hans lidanden (1 Pet 4:13) och efterlikna hans sätt att leva som människa? Detta uttryck betecknar altarets vördnadsvärda sakrament, varigenom vi tar emot Herrens kropp. Genom hans sätt att leva på jorden vet vi, att det som går in i oss under brödets gestalt, är han själv för att genom tron bo i våra hjärtan (Ef 3:17). När rättfärdigheten går in i oss, är det han som går in oss, han som genom Gud, Fadern, har blivit vår rättfärdighet (1 Kor 1:30). Den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom (1 Joh 4:16).
Många människor fortsätter att säga till oss: Detta är outhärdligt tal. Skulle detta lätta och övergående lidande vara outhärdligt som i mer än rikt mått förbereder en överväldigande evig härlighet (2 Kor 4:17) i oss? Skulle det vara outhärdligt att genom en kortvarig och lätt möda bli befriad från ändlösa lidanden och plågor som ingen människa ens kan föreställa sig? Tycker ni att det är outhärdligt att man till er säger: Gör bot (Matt 3:2)?

Ni tar fel. En dag kommer ni att få höra hårda ord, outhärdligt tal och ett ont budskap (jfr Ps 112:7): Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar (Matt 25:41). Det är vad ni skall frukta (jfr Luk 12:5) och betrakta som outhärdligt. Då kommer ni att finna att Herrens ok är skonsamt och att hans börda är lätt (Matt 11:30). Om ni emellertid inte kan tro att den är lätt i sig, så vet ni alla fall att den är lätt i jämförelse med evig förbannelse.

29 januari 2006

Qui Habitat, tredje predikan över vers 3: Han skall rädda mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet (2)

När vi nu har identifierat jägarna och djuren, måste vi utröna varav snaran består. Jag vill inte att svaret skall komma från mig eller förmedla något till er som inte är helt tillförlitligt. Aposteln får visa oss vad snaran är, ty han känner dessa jägares avsikter. Därför ber jag dig, salige Paulus, tala om för oss vad det är för en djävulens snara, som en trofasta själ är lycklig över att bli befriad ifrån? Han svarar: De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen (1Tim 6:9) och i djävulens snara.
Är således världens rikedom djävulens snara? Ack så få människor det finns som kan glädja sig åt att ha blivit befriade från denna snara! Och så många det däremot finns som beklagar sig över att vara alltför lite insnärjda i den och som gör allt de förmår för att bli mer intrasslade och fångade i den!

Ni, som har lämnat allt för att följa Människosonen (Matt 19:27) som inte hade något ställe att vila sitt huvud (Matt 8:20), jubla och säg: Det är han som har räddat mig från jägarnas snara. Förkunna Herrens lov av hela ert hjärta, av hela er själ och av hela er kraft (Mark 12:30). Tacka honom från djupet av ert hjärta med dessa ord: Ty han har befriat mig från jägarnas snara. Och lyssna till psalmversens fortsättning: och från det outhärdliga talet, för att förstå hur stor denna välgärning är och de gåvor som Gud har givit er (jfr 1 Kor 2: 12).

Människa, eller snarare, djur! Är du inte rädd för snaran? Frukta åtminstone släggan (jfr Jer 23:29)! Det tillfogas: Och från det outhärdliga talet. Vad är detta tal, inte det omättliga helvetets: Kom, kom, genomborra, slit sönder, döda snabbt och skynda dig att bära hem bytet (Jes 8:1 Vulg). Vad är ett outhärdligt tal om inte: Den ogudaktige må föras bort för att inte se Guds härlighet (jfr Jes 26:10). Det är samma ord som man hör jägarna ropa i jubel när de har tagit ett byte: "Döda det, döda det, sätt det på grillspettet, lägg det på brasan, lägg det i en gryta med kokande vatten."

Outhärdliga ord uttalade även det illvilliga huset, judarna: Bort med honom! Korsfäst honom (Joh 19:15). Ett förskräckligt, hårt och grymt tal! Deras tänder är sannerligen spjut och pilar, deras tungor är skarpa svärd (Ps 57:5).

Herre, du stod ut med alla dessa hårda ord. Varför? För att befria oss från dem. Må vi genom din godhet slippa att nu vederfaras det som du samtyckte till att stå ut med för vår skull.

28 januari 2006

Qui Habitat, tredje predikan över vers 3: Han skall rädda mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet (1)

Bröder, jag känner mig gripen av stor barmhärtighet mot mig själv och känner stor medkänsla med min själ (jfr Syr 30:24 Vulg) när jag hör psalmens ord: Han skall rädda mig från jägarnas snara. Men är vi djur? Ja, det är precis vad vi är. En människa har, mitt i sin härlighet, inget bestånd, hon är lik boskapen, som förgås (Ps 49 13). Det är sant att människorna är som djur, som vilsna får utan herde (Mat 9:36). Varför förhäver du dig, människa, (jfr Syr 10:9)? Varför skryter du med att vara lärd? Du har blivit ett djur och snaran är utlagd för att fånga dig (jfr Ps 124:7).
Men vilka är jägarna? De värsta, de mest gemena, listiga och grymma av alla jägare. De aktar sig för att blåsa i sina jakthorn av rädsla att bli hörda, men ur bakhåll skjuter de sina pilar mot oskyldiga djur (jfr Ps 64:5). De styr över denna mörkrets värld (Ef 6:12) och är så till den grad förslagna, listiga och präglade av djävulens ondska och bedrägeri, att den mest förslagna människa i jämförelse med dem liknar ett djur framför jägaren - givetvis med undantag av dem som med aposteln känner deras tankar (jfr 2 Kor 2:11) och som Guds visdom (jfr 1 Kor 1:21) har givit att göra de onda människornas list om intet.

Jag besvär er, Guds unga plantor (Ps 144:12) som ännu inte använt ert förstånd till att skilja mellan gott och ont, följ inte hjärtas omdöme och överge inte förståndet (Rom 14:5). Den listige jägaren missbrukar er inte så länge ni saknar erfarenhet. Ty han lägger ut väl synliga snaror för vilda och blodtörstiga djur som han är säker på att lätt kunna fånga - jag talar om denna världens människor. Men för er, som är som försiktiga hjortar, som kan döda ormar och som längtar efter levande vattenkällor (Ps 42:2) döljer han de mest subtila fällor och samlar de mest förslagna argument för att lyckas med sitt bedrägeri. Jag bönfaller er: ödmjuka er under er Herdes, Guds, starka hand (1 Pet 5:6) och följ deras råd som vet mer om denne jägares list. De har lärt sig av lång och varaktig vana liksom av många erfarenheter av både sig själva och andra.

27 januari 2006

Qui Habitat, andra predikan över vers 2: Han skall säga till Herren: Du är mitt stöd och min tillflykt, min Gud som jag skall hoppas på (3)

Därför är det viktigt för varje människa att rikta sin uppmärksamhet på Herren såsom sin egen del, men inte bara i hans egenskap av beskyddare, utan även som betraktare. Ty kan en människa vara ouppmärksam, om hon aldrig upphör att betrakta Gud som alltid betraktar henne ? Hur skulle det vara möjligt för en människa att inte ha Gud mer eller mindre som sin del, när hon ser att han uppmärksamt, oupphörligt och i varje stund betraktar allt som rör sig i hennes inre och yttre? Ja, Gud upphör inte att genomskåda och bedöma alla hennes handlingar, utan även själens mest subtila rörelser.
En sådan människa kan med rätta säga: Min Gud, som jag skall hoppas på. Och lägg märke till att hon inte säger: "som jag har hoppats på" eller "som jag hoppas på", utan som jag skall hoppas på. Hon säger med andra ord, att detta är min föresats, mitt beslut och mitt hjärtas avsikt (jfr Heb 4:12). Detta hopp - mitt hopp - förvaras i min barm (jfr Job 19:27 Vulg) och i det skall jag framhärda: Jag skall hoppas på honom. Jag skall inte förtvivla, ej heller hoppas förgäves, ty förbannad vare den som syndar genom att missbruka hoppet och även den som syndar genom att misströsta. Men jag vill inte heller höra till dem som inte hoppas på Herren. Jag skall hoppas på honom.
Säg oss nu vad detta ger oss, vilken lön och vinst vi får. Han skall rädda mig från jägarnas snara och från det outhärdliga talet (Ps 91:3). Men om ni tillåter, så väntar vi med denna snara och detta tal till en annan dag och en annan predikan.

26 januari 2006

Qui Habitat, andra predikan över vers 2: Han skall säga till Herren: Du är mitt stöd och min tillflykt, min Gud som jag skall hoppas på (2)

Skillnaden mellan dessa två sätt att falla är att den rättfärdige återupprättas av Herren, och att han är starkare när han reser sig. När däremot den orättfärdige faller, beflitar han sig inte om att resa sig (Ps 41:9 Vulg). Tvärtom, han faller antingen i skadlig skam eller i oblyghet. Antingen urskuldar han det som han har gjort, vilket är en skam som drar med sig nya synder (Syr 4:25), eller också gör han sig en äktenskapsbryterskas panna (Jer 3:3), så att han varken fruktar Gud eller människor (jfr Luk 18:4) utan förkunnar sin synd likt Sodoms folk (Jes 3:9).
Den rättfärdige faller däremot i Guds hand och på ett förunderligt sätt bidrar hans synd till hans rättfärdiggörelse. Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda (Rom.8:28). Bidrar inte ett sådant fall till vårt väl genom att göra oss mer ödmjuka och försiktiga? Återupprättar inte Herren den som faller och som av ödmjukhet låter sig upprättas? Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla, säger profeten, men utan resultat för den som stöter mig, ty Herren hjälper mig (Ps 118:13).
Därför säger en trofast människa till Herren: Du är mitt stöd. Allt som är skapat kan säga: "Du är min skapare". Alla djur kan säga: "Du är min herde". Alla människor kan säga: "Du är min förlossare" (Ps 19:15). Men du är mitt stöd kan bara den säga som bor under den Högstes beskärm, och han kan tillägga: min Gud. Varför inte: "vår Gud"? Därför att Gud i skapelsen, återlösningen och alla sina välgärningar är allas Gud (jfr Syr 36:1). Men i sina frestelser har var och en av de utvalda honom som sin egen del. Så är Gud beredd att upprätta den människa som faller och att befria den som flyr. När han gör detta verkar det som om han ägnar all sin omsorg åt just denna människa och överger alla andra (jfr Luk 5:11,28).

25 januari 2006

Qui Habitat, andra predikan över vers 2: Han skall säga till Herren: Du är mitt stöd och min tillflykt, min Gud som jag skall hoppas på (1)

Den som bor under den Högstes beskärm skall enligt profetens ord säga till Herren: du är mitt stöd och min tillflykt; min Gud som jag skall hoppas på (Ps 91:1-2).
Han skall säga i tacksägelse och bekänna att Herren och Herrens barmhärtighet (Ps 107:8 f) är hans dubbla beskärm. Ty den som bor under hans beskärm och ännu inte i hans rike, har ofta behov av att fly, och det händer att han faller. Ja, så länge vi är i denna kropp (2 Kor 5:6) bör vi fly för att undvika frestelser som förföljer oss. Även om vi inte flyr så fort, händer det ofta att vi snubblar och faller. Men Herren beskyddar oss (Jfr Ps 3:6 f). Han är vår tillflykt för att vi utan att därför vara lata skall kunna undfly den som närmar sig och kastar gödselklumpar på lata människor (Syr 22:2). Så kan vi undkomma en alltför motbjudande dyngkastning.

Gud är vårt stöd på ett sådant sätt att vi inte blir slagna till marken när vi faller, ty han håller oss vid handen (Ps 37:24). Låt oss omedelbart fly till honom och be om hans hjälp, när vi blir medvetna om att en frestelse anfaller. Om frestelsen tar oss i besittning, vilket kan hända om vi dröjer för länge med att fly till honom, får vi bara ro om Herrens hand stöder oss (Ps 17:36).

Så länge vi lever i denna världen är det är oundvikligt att vi alla förr eller senare faller. Några blir slagna till marken, andra inte, ty Herren håller dem vid handen (Ps 37:24). Men hur kan vi skilja dem åt, så att vi efter Herrens föredöme kan skilja fåren från getterna (Matt 25:32) och de rättfärdiga från de orättfärdiga? Ty även den rättfärdige faller sju gånger om dagen (Ords 24:16).

24 januari 2006

Qui Habitat, första predikan över vers 1: Den som bor under den Högstes beskärm (4)

Det finns således all anledning att säga: under beskydd av himmelens Gud, ty det finns inte någonting under himlen (1 Mos 1:9) som en människa som beskyddas av Herren behöver frukta. Den som bor under den Högstes beskärm, står under beskydd av himmelens Gud. Dessa ord leder sedan över till nästa vers: Han skall säga till Herren: Du är mitt stöd (Ps 91:1). Orden: står under beskydd av himmelens Gud förklarar den första delen av meningen: den som bor under den Högstes beskärm, eller snarare blir de tillfogade för att lära oss, att det är nödvändigt att inte bara söka Herrens beskärm för att göra det goda utan även för att befrias från det onda (Matt 6:13).
Men märk väl att det är sagt under hans beskydd och inte "inför honom". Ängeln jublar inför Gud: må jag få hans beskydd! Ängeln är salig i denna närvaro: må jag finna trygghet under detta beskydd!

Det talas om himmelens Gud. Gud finns förvisso överallt och ändå finns han i himlen på ett sådant sätt att han vid en jämförelse inte tycks finnas på jorden. Detta är anledningen till att vi ber: Fader vår, som är i himmelen (Matt 6:19).
Själen kan här tjäna som utgångspunkt. Även om den finns i hela kroppen, finns den ändå på ett överlägset och enastående sätt i huvudet, där alla sinnesorgan är lokaliserade. Ty för de andra kroppsdelarna räcker det med att den påverkar och rör vid ett enda sinnesorgan. Beträffande själens sätt att vara lokaliserad till huvudet ger den inte intryck av att finnas i de andra kroppsdelarna utan endast styra dem.
Om vi på samma sätt tänker på den närvaro som de lycksaliga änglarna förunnas, kan vi knappast föreställa oss att vi kan räkna med Guds beskydd och känna hans namn. Salig är den människa som kommit i åtnjutande av detta beskydd. Hon säger till Herren: Du är mitt stöd (Ps 91:2). - Men detta sparar vi till en annan predikan.

23 januari 2006

Qui Habitat, första predikan över vers 1: Den som bor under den Högstes beskärm (3)

Ingen av dessa tre slags människor bor under den Högstes beskärm. Den fösta människan bor i sina meriter, den andra i sina svårigheter och den tredje i sina laster. Den tredjes hus är smutsigt, den andres oroligt och den förstes är dåraktigt och farligt.
Vad kan vara dåraktigare än att bo i ett hus som man knappt börjat bygga? Tror du att du är färdig med ditt (jfr Luk 14:30)? Nej, när människan har slutat, har hon just börjat (Syr 18:6)! Dessutom rasar ett sådant hus fullkomligt samman, och det har större behov av underhåll och stöttor än av invånare. Är inte livet skört och ovisst? Det är samma sak med allt som bygger på det. Ja, vem kan ha förtroende för en byggnad vars grund är bräcklig (jfr Luk 6:49)? Därför är deras boning farlig, som förlitar sig på egna förtjänster. En sådan boning är farlig, ty den hotar att störta samman.

Beträffande de människor vars fixering vid de egna begränsningarna störtar dem i förtvivlan har vi sagt att deras boning är orolig, ty de bor i sina plågor. Så länge de plågas dag och natt och än mer lider av sådant som ännu inte drabbat dem, gäller inte för dem, att varje dag har nog av sin egen plåga (Matt 6:34). Om de tycker sig vara överväldigade av svårigheter som de kanske aldrig behöver möta, hur skall de då kunna föreställa sig svårare prövningar och ett outhärdligt helvete? Särskilt som de i svåra situationer inte har brödet från himlen (Joh 6:31 f.) till näring och stöd.

Dessa människor bor inte under Högstes beskärm, ty de förtvivlar. De första söker inte hans beskärm, ty de är inte medvetna om att de behöver det. Och de senare befinner sig långt ifrån det, ty de söker Guds hjälp på ett sådant sätt att de inte kan få den.
Under den Högstes beskärm bor endast de människor som inte önskar någonting annat än just detta beskärm. De är inte rädda för någonting annat än att förlora det. De tänker oförtrutet på och frågar efter det, vilket är verklig from tillbedjan av Gud. Salig är den som på ett sådant sätt bor under den Högstes beskärm, ty han står under beskydd av himmelens Gud. Vad ont finns det under himlen (1 Mos 1:9 f.) som kan drabba en människa som himlens Gud (1 Mos 24:7 f.) har bestämt sig för att beskydda och rädda? Under himlen finns luftens makter (Ef 2:2), under himlen finns även den nuvarande onda tidsåldern (Gal 1:4) med köttet som strider mot anden (Gal 5:17).

22 januari 2006

Qui Habitat, första predikan över vers 1: Den som bor under den Högstes beskärm (2)

Så finns det andra människor som misströstar. De betraktar sin egen svaghet, förlorar sin tillförsikt och blir tillintetgjorda på grund av att de saknar andligt mod (jfr Ps 55:9 Vulg). De bor i sin kroppslighet och är aldrig uppmärksamma på något annat än sina egna begränsningar, så att de alltid är beredda att ständigt på nytt omständligt berätta om sina lidanden. Om man fäster uppmärksamheten vid en enda sak, känner man sig till slut belåten! Dessa människor bor inte under Guds beskärm. De vet inte ens vad det är, eftersom de är oförmögna att ta sig tillräckligt samman för att tänka på det, annat än då och då.
Slutligen finns det även människor som verkligen hoppas på Herren, men på ett bedrägligt sätt, ty de är så till den grad säkra på hans barmhärtighet att de inte låter sig rättas av sina synder. Ett sådant hopp är fullständigt gagnlöst och bedrägligt (Syr 34:1) på grund av att kärleken saknas. Mot dem säger profeten: Förbannad vare den som syndar genom att missbruka hoppet och en annan säger: Herrens behag står till dem som fruktar honom, till dem som hoppas på hans nåd (Ps 147:11). När han vill tala om dem som hoppas, börjar han avsiktligt med att nämna dem som fruktar honom. Hoppet är nämligen bedrägligt, om man genom förakt skjuter nåden långt ifrån sig och därigenom fullständigt tömmer sig på hopp.

21 januari 2006

Qui Habitat, första predikan över vers 1: Den som bor under den Högstes beskärm (1)

Om du vill veta vem som bor under Guds beskärm (Ps 91:1), är det bäst att utgå från de människor som inte gör det. Du kan finna tre slag, nämligen: sådana som inte hoppas, sådana som förtvivlar och sådana som hoppas förgäves.
En människa bor inte under Guds beskärm som inte har gjort Gud till sitt värn (Ps 52:9), utan förlitar sig på sin egen kraft och stora rikedom (jfr Ps 49:7). Hon är döv för profetens råd: Sök Herren, medan han låter sig finnas; åkalla honom medan han är nära (Jes 55:6). I sitt sökande efter enbart världsliga ting avundas hon dem som gör orätt (jfr Ps 37:1) när hon ser att det går syndarna väl (jfr Ps 73:3), och hon avlägsnar sig från Guds beskärm som hon inte tycker sig behöva.
Men skall vi ägna oss åt att kritisera människor som inte lever här tillsammans med oss (1 Kor 5:12)? Bröder, jag är rädd för (jfr 2 Kor 12:20) att det finns en eller annan bland oss, som i stället för att bo under den Högstes beskärm, förlitar sig på sin egen kraft eller stora rikedom. Någon kan vara ivrig eller stark när det gäller att vaka, fasta (2 Kor 6:5), arbeta eller något liknande, eller rent av tycka sig ha förvärvat många meriter under lång tid.
Om man förlitar sig på detta och gör avkall på sin gudsfruktan, glider man lätt utifrån en farlig säkerhet in i sysslolöshet och fåfäng nyfikenhet och börjar knota, förtala och kritisera.
Om en sådan människa hade bott under Guds beskärm, skulle hon säkert ha givit akt på sig själv och ha varit rädd för att förolämpa honom, som hon skulle ha upptäckt att hon verkligen behöver. Hennes gudsfruktan och uppmärksamhet skulle motsvara de stora gåvor hon redan har fått. Ja, utan Gud kan vi inte behålla eller använda det som han har givit oss. Men smärta måste vi konstatera, att det finns människor som vid början av sin omvändelse är gudfruktiga och uppmärksamma, ända tills de nått en viss början i det monastiska livet . De borde längta efter mer enligt ordet: De som äter av mig, de skall hungra efter mer (Syr 24:21). Men deras beteende tycks säga: "Varför skall vi tjäna honom ytterligare, när vi redan har det som han skall ge oss?"
Tänk om du kunde inse hur lite du äger och att du snart kommer att förlora det, om inte han som har givit det bevarar det! Det finns således två anledningar till varför vi skall vara vaksamma och underkasta oss Gud. Det gäller att inte likna de människor som inte bor under den Högstes beskärm på grund av att de inte inser att de behöver det. Det är dessa som inte hoppas på Herren.

20 januari 2006

Qui Habitat: Inledning (2)

Av dessa skäl och för att ni skall få lindring av Herrens Ord särskilt dessa dagar, då jag är säker på att ni anstränger er mer än vanligt, är det lämpligt att tillsammans studera ett avsnitt ur den heliga Skrift, vilket för övrigt har några av er har bett mig om.
Vi väljer därför den psalm som fienden använde när han frestade Herren (Matt 4:5f). Så kan vi oskadliggöra den ondes vapen med samma medel som han vågade tillägna sig. Bröder, jag vill att ni skall veta (Rom 1:13) att Fienden uppenbart finner sina efterföljare bland dem som oblygt tillägnar sig något avsnitt i de heliga skrifterna och håller Guds sanning fången i lögnen (Rom 1:18). Det finns många som inte avhänder sig den möjligheten.
Tag er till vara, bröder, ty ett sådant beteende kommer direkt från djävulen. Den som handlar så bevisar att han hör till hans skara, ty han gör allt för att förvandla de frälsningsbringande texterna till ett instrument för sin egen undergång.
Men jag vill inte uppehålla mig mer vid detta. Jag tror att det räcker med att kort ha berört det. Låt oss nu ta itu med den psalm som vi har valt och med Herrens hjälp åtminstone till en del kommentera och lägga ut den.

19 januari 2006

Qui Habitat: Inledning (1)

Bröder, det är inte utan stort medlidande som jag betraktar hur ni bemödar er. Jag funderar över, vad som skulle kunna lindra era ansträngningar, och det enda som jag kommer att tänka på har att göra med er kroppsliga botgöring. Men det tjänar ingenting till. Tvärtom, det skulle bara vara till förfång för er. Ty även om man endast tar en liten del av utsädet, blir förlusten avsevärd vid skörden. På samma sätt skulle man så småningom beröva er de ädelstenar ni bär i er segerkrona, om man lindrade er botgöring utifrån ett grymt med­lidande.
Så vad skall vi göra? Var finner vi en nypa av profetens mjöl (2 Kon 4:41)? Ja, döden är i grytan (2 Kon 4:40) dagen lång på grund av upprepade fastor, ständiga för­sakelser och mångfaldiga vakor (jfr 2 Kor 11:27) - förutom er inre kamp, nämligen hjärtats ånger och många frestelser.

Ja, lev ett strängt asketiskt liv, men gör det för hans skull som dog för er (1 Kor 15:3). Om er vedermöda är överväldigande för hans skull, skall också er tröst bli överväldigande genom honom (2 Kor 1:5), så att själen finner sin glädje i honom och avstår från att vänta tröst från annat håll (Ps 77:3). Det är hos honom som t.o.m. det stora lidandet kan finna tröst (Upp 7:14). Är det inte i själva verket så, att det som ni går igenom överstiger all mänsklig kraft och förmåga och går stick i stäv med det som man vanligtvis måste stå ut med? Således är det någon annan som bär er börda. Ja, det är utan tvekan han som bär upp allting med kraften i sitt Ord (Heb 1:3). Håller inte fienden redan på att gå under för sitt eget svärd? Och blir inte det stora lidande med vilket han vanligtvis frestar oss snarare till ett medel att övervinna frestelserna - det säkraste beviset på Guds närvaro?

Vad har vi att frukta, när han är oss nära som bär upp allting? Herren är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? (Ps 27:1). Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig (Ps 23:4). Vem är det som bär upp hela jorden (Jes 40:12)? Och på vad vilar hela världsalltet? Om något bär allt annat, på vad grundar sig detta något? Nej, det går inte finna någonting annat än Ordet som med kraft bär allting. Himlen är gjord genom Herrens Ord och all dess här genom hans muns anda (Ps 33:6).

Mellanrum

Nu är julens predikningar bloggade. Återstår bl.a. sex julaftonspredikningar, tre predikningar till Herrens omskärelse och sex predikningar i samband med Trettondaghelgen. Men de kommer så småningom.
Närmast i tur står QUI HABITAT (Den som bor under den Högstes beskärm - Ps 91)
"Qui habitat" är en utläggning av psaltarpsalm 91 och består av 17 predik­ningar som Bernhard höll under fastan i olika omgångar. Det är den enda utläggning som han gjorde av en bibeltext med kommentar vers för vers. Predikningarna som Bernhard höll för sina munkar i klostret med början 1139 cirkulerade först som anteckningar, innan författaren hade haft tid att bearbeta dem, först 1-6, sedan 7-10 och i en tredje omgång 11-17.
Bernhard utgår från Vulgatans version av psalm 91 (Vulg 90) och hans bibelcitat är från Vulgatan, varför de oftast inte stämmer överens med senare bibelöversättningar. Föreliggande översättning är avsedd för andlig läsning i uppbyggligt syfte och gör inte anspråk på att ha en filologiskt vetens­kaplig karaktär.

Femte julpredikan: om barmhärtighetens Fader som förbarmar sig över vårt stora elände (5)

För vem gör han detta enligt din uppfattning? För sitt folk. Från och med nu frälser han inte varje kropp, utan sitt folk från dess synder (Matt 1:21). Och en dag kommer han att göra den ödmjukes kropp lik sin förhärligade kropp (Fil 3:21), och inte vilken kropp som helst. Han tröstar sitt folk och frälser ett betryckt folk men ödmjukar stolta ögon (Ps 18:28).
Vill du veta vem som är hans folk? Åt dig överlämnar sig den olycklige, säger en man som är efter Guds sinne (David – Apg 13:22). Och Herren själv säger i evangeliet: Ve er som är rika, ni har fått ut er tröst (Luk 6:24 Vulg). Må vi vara angelägna om att alltid tillhöra det folk som Herren Gud tröstar (Jes 49:13) och inte det folk som fått höra: Ve er (Jes 1:4).

Varför skulle han trösta dem som redan har tröst? Kristus, ett spädbarn som ännu inte talar kan inte trösta pratmakare, hans tårar tröstar inte hånfulla, hans lindor tröstar inte dem som klär sig smart (jfr Matt 23:5), stall och krubba tröstar inte dem som tycker om att sitta främst i synagogan (Matt 23:6). Men kanske kommer det att visa sig att allt detta ger en helhet av denna tröst till dem som fridsamt väntar på Herren i stillhet (Klag. 3:26), som gråter och som är fattiga i sina trasiga kläder.

De behöver bara lyssna: änglarna tröstar inga andra än dem. Det är för de vakande herdarna som vaktar sin hjord på julnatten som det nya ljusets glädje förkunnas och till dem blir det sagt att Frälsaren har blivit född (Luk 2:11). För dem som är fattiga och som arbetar, och inte för er rika som redan fått ut er tröst. För de fattiga i julnatten strålar redan den helliga dagen och natten är upplyst likt dagen (Ps 139:12). Ja, natten har blivit dag.

Det är vad ängeln säger: I dag har en Frälsare fötts åt er (Luk 2:11). I dag, säger ängeln, och inte i denna natt. Natten går mot sitt slut och dagen är nära (Rom13:12), ja den sanna dagens dag, Guds frälsning, Jesus Kristus vår Herre, som är över allting. Gud, välsignad i evighet, amen (Rom 9:5).

18 januari 2006

Femte julpredikan: om barmhärtighetens Fader som förbarmar sig över vårt stora elände (4)

Om allt detta ger oss rätt att kalla honom barmhärtighetens Fader, varför säga: den mångfaldiga barmhärtighetens Fader? Profeten säger: En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten; och hos dig, Herre, är nåd (Ps 62:12). I det unika Ordet, i den enfödde Sonen visar oss aposteln samma dubbla barmhärtighet. Han kan inte bara säga barmhärtighetens Fader, utan även den mångfaldiga barmhärtighetens Fader. Han säger all trösts Gud (2 Kor 1:3). Ty han tröstar oss inte i den ena eller andra svårigheten, utan i alla svårigheter. Mångfaldig är Herrens barmhärtighet, ty den rättfärdige har många svårigheter. Herren räddar honom ur allt (Ps 34:20).
Unik är Guds Son och unikt är Ordet. Men vårt elände är mångskiftande och kräver därför inte bara en stor (Ps 51:2) utan även en mångsidig barmhärtighet.
På grund av att den mänskliga naturen är sammansatt av två naturer och att båda är eländiga, kan det inte vara fel att tala om människans dubbla elände, även om båda i sig är mångfaldiga. Vår kropp och vårt hjärta är förtrogna med mycken bedrövelse. Men han som helt och hållet har räddat människan (jfr Joh 7:23) för oss ut ur dessa trångmål (Ps 25:17). Guds ende och enfödde Son har nu redan kommit för att rädda våra själar genom att ta bort världens synder (Joh 1 :29). Han kommer en andra gång för att rädda våra kroppar genom att uppväcka dem och göra dem lika den kropp han har i sin härlighet (Fil 3:21). Därför kan det inte vara fel att säga att vi bekänner denna tvåfaldiga barmhärtighet när vi prisar barmhärtighetens Fader. Av vår mänskliga natur har han samtidigt i sig upptagit kropp och själ, och det sägs inte bara en gång trösta mitt folk, utan två gånger som vi redan påpekat: trösta, trösta mitt folk, säger er Gud (Jes 40:1). Så är vi försäkrade att han skall rädda båda som han själv ej försmått att införliva i sig själv

17 januari 2006

Femte julpredikan: om barmhärtighetens Fader som förbarmar sig över vårt stora elände (3)

Men någon kanske invänder: Hur kan det tillkomma honom att förbarma sig när hans domar är som en djup avgrund? Man säger inte om honom att alla hans vägar enbart är barmhärtighet, utan att alla hans vägar är barmhärtighet och sanning (Ps 25:10). Hans rättvisa står således inte efter hans barmhärtighet, ty hans barmhärtighet lovprisas samtidigt som hans rättvisa (Ps 101:1).
Det är sant att han förbarmar sig över vem han vill och förhärdar vem han vill (Rom 9:19). Det är utmärkande för honom att förbarma sig. Ur sig själv hämtar han själva grundämnet och utsädet till förlåtelse, medan vi tvingar honom att döma och fördöma, även om förlåtelse bryter fram ur hans hjärta på annat sätt än bestraffning. Hör vad han säger: Menar du att jag har lust till den ogudaktiges död, och icke fastmer därtill att han vänder om från sig väg och får leva (Hes 18:23)?

Med rätta kallas han barmhärtighetens Fader och inte domens eller vedergällningens Fader. Det är naturligt för en fader att hellre förlåta än att vara förargad. Likt en fader som visar medlidande med sina barn har Kristus har medlidande med dem som fruktar honom (Ps 103:13). Men därtill kommer att motiv och orsak till förlåtelse kommer från honom, medan vi provocerar dom och bestraffning.

16 januari 2006

Femte julpredikan om barmhärtighetens Fader som förbarmar sig över vårt stora elände (2)

Även vi vördar honom när han ligger i krubban, hänger på korset och vilar i graven. Med vördnad tar vi emot honom som är svag och täckt av blod för vår skull. Vi vördar honom för att han för vår skull utgöt sitt blod och blev begraven. Vi vördar detta lilla barn, vår Frälsare, tillsammans med de vise männen (Matt 2:11).Vi tar det i vår famn likt den helige Symeon (Luk 2:28) när vi tar emot din nåd i ditt tempel (Ps 48:10). Ty det är om honom som vi läser: Herrens nåd varar från evighet till evighet (Ps 103:17). Vem förutom Sonen och Anden delar Faderns evighet? De är inte bara barmhärtiga, utan är själva barmhärtigheten, vilket inte hindrar att även Fadern är barmhärtighet. De tre är en och samma barmhärtighet, liksom de utgör ett och samma väsen, en och samma vishet, en gudomlighet och ett majestät.

Men förstår inte den som kallar Gud barmhärtighetens Fader att det är så Sonen kallas? Det är helt rätt att kalla honom barmhärtighetens Fader, ty det tillkommer honom att förbarma sig och att förlåta.

Femte julpredikan om barmhärtighetens Fader som förbarmar sig över vårt stora elände (1)

Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla svårigheter (2 Kor 1:3-4).
Välsignad är han, ty på grund av att han älskat oss med så stor kärlek (Ef 2:4) sände han oss sin älskade Son (Gal 4:4) till vilken han hade behag. Vi blev försonade med honom (Rom 5:10) och har frid med Gud (Rom 5:1). Han har både förmedlat denna försoning och garanterar den. Bröder, med en så frikostig medlare har vi ingenting att frukta och med en så säker löftesman behöver vi inte hysa tvivel.

Men du undrar vem denne medlare är som föds i ett stall, blir lagd i en krubba, lindas som vilket spädbarn som helst, som gråter och sover likt alla nyfödda barn? Denne medlare är emellertid trots detta mycket stor och det är med tanke på fred och frid som han söker allt detta, inte på låtsas utan på riktigt. Ett spädbarn som inte kan tala, men som icke desto mindre är Ordet, vars ordlösa barnaskap inte är stumt.

Trösta, trösta mitt folk säger er Gud
(Jes 40:1). Ja, det är vad Emmanuel säger, Gud med oss (Matt 1:23). Det är även vad stallet, krubban, tårarna och lindorna utropar. Stallet som förbereder sig att vårda den människa som fallit i rövares händer (Luk 10:30 f), krubban som förbereder foder åt den som är lik ett lastdjur. Tårarna och lindorna är beredda att tvätta och torka människans blodiga sår.
Kristus behövde ingenting av allt detta. Nej, ingenting av detta är för honom, utan för de utvalda (Matt 24:22).

Min Son kommer de att ha respekt för
(Matt 21:37) säger barmhärtighetens Fader (2 Kor 1:3). Visst vördar de honom, men vilka är de som gör det? Inte judarna till vilka han blev sänd, utan till de utvalda för vilka han blev sänd.

15 januari 2006

Fjärde julpredikan om den förnedring och ödmjukhet som utmärker Kristi födelse (3)

Låt oss leva anständigt, rättrådigt och fromt i den tid som nu är (Tit 2.12) för att man i oss alltid skall kunna finna Maria, Josef och den nyfödde i sin krubba (Luk 2:12).
Därför har Guds nåd blivit synlig och undervisar oss, och därför skall hans nåd bli synlig. Du kan läsa: Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor. Den lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och denna världens begär och att leva anständigt , rättrådigt och fromt i den tid som nu är, medan vi väntar på att vårt hopp skall infrias och vår store Gud träda fram i sin härlighet (Tit 2:11-13).
Nåden har uppenbarats i detta lilla barn till vår undervisning. Men han skall bli stor, enligt Gabriel (Luk 1:32) och dem som av det lilla barnet lär sig hjärtats ödmjukhet och mildhet kommer han, som är stor och ärorik och som kommer, vår Herre Jesus Kristus, att senare göra stora och förhärliga (Syr 45:2 f).

14 januari 2006

Fjärde julpredikan om den förnedring och ödmjukhet som utmärker Kristi födelse (2)

Det blev sagt: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba (Luk 2:12). Och kort därefter tillfogar evangelisten: De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i en krubba (Luk 2: 16). Varför tycks ängeln anbefalla endast ödmjukhet som inte är herdarnas enda dygd? Kanske anbefaller ängeln ödmjukhet på grund av att andra änglar störtade sig i fördärvet genom högmod och att han själv höll stånd i just ödmjukhet. Vem vet, kanske förkunnas ödmjukhet från himlen för att just denna dygd skall bäras fram inför Guds majestät.
Likväl påträffades inte endast den, ty nåd ges alltid åt de ödmjuka (Jak 4:6). De fann således Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i en krubba. Om Frälsaren såsom barn uppenbarar ödmjukhet, personifierar Maria kyskhet och Josef rättvisa, som evangeliet med rätta berömmer och betecknar som rättfärdig (Matt 1:19).

Svävar någon i okunnighet om att kroppen tarvar kyskhet? Rättvisa är den dygd som tilldelar var och en det som tillkommer honom och är således nödvändig i relation till andra människor. Ödmjukhet försonar oss med Gud och gör oss honom underdåniga. Vår ödmjukhet behagar Gud enligt jungfru Marias ord: Han har sett till sin tjänarinnas ringhet (Luk 1:48).

Den som är otuktig syndar mot sin egen kropp (1 Kor 6:18), den som kränker rätten skadar sin nästa och den som upphöjer sig – även om han har makt därtill - vanärar Gud.

Jag ger icke min ära åt någon annan
(Jes 42:8), säger Herren. Men den högmodige hävdar: ”Jag vill ha min och jag tar den, om du inte ger mig den.” Han uppskattar inte ängelns fördelning: ära åt Gud och fred åt människor (Luk 2:14). Han ärar inte Gud, utan är tvärtom ogudaktig och trolös och sätter sig upp emot honom (jfr 2 Thess 2:4). Vad är fromhet om inte tillbedjan? Och vem tillber Gud, om inte den som frivilligt underordnar sig honom? Hans hjärtas ögon vänder sig till Herren, liksom tjänares ögon skåda på deras herres hand (Ps 123:2).

13 januari 2006

Fjärde julpredikan om den förnedring och ödmjukhet som utmärker Kristi födelse (1)

Kära bröder, var medvetna om den stora högtid som vi i dag firar. En dag är för kort tid och jordens gränser alltför snäva. Juldagen bryter igenom både tid och rum. Den gör intrång på den föregående natten och uppfyller himlen före jorden. Ty den upplyste natten liksom dagen, då ett nytt ljus från himlen kringstrålade herdarna i nattens mörkaste timma (Luk 2:9). För att ni skall veta var denna högtidsglädje började, så var det änglarnas glädje som senare förkunnades som det glada budskapet till alla människor (Luk 2:10). Och plötsligt var där en stor himmelsk härskara som prisade Gud (Luk2:13). Därför överträffar denna högtidliga natt alla andra nätter genom psalmer, hymner och andliga sånger. Och utan minsta tvekan är det under julafton som de himmelska furstarna går främst tillsammans med sångare mitt ibland unga flickor som slår på pukor (Ps 68:26).
I dag lyser ädelstenar och guld på våra altare! Och väggar är prydda med många bonader! Tror du att detta tilltalar änglarna, så att de drar sig undan de människor som går i trasiga kläder? Om det vore så, varför visade de sig först för herdarna och inte för jordens kungar och templets präster? Och varför viger Frälsaren, som rår över silver och guld, sin kropp åt den heliga fattigdomen? Det är inte utan samband med ett alldeles bestämt mysterium som Frälsaren blir lindad och lagd i en krubba (Luk2:7), eftersom ängeln ger oss just detta som ett tecken: Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba (Luk 2:12). Herre Jesus, dina lindor nämns här som ett tecken - för många ända till denna dag ett motsägelsens tecken (jfr Luk 2:34). Ty många är kallade, men få utvalda (Matt 22:14) och således inte präglade av detta tecken. Jag känner igen, förvisso känner jag i Jesus igen översteprästen som är iförd smutsiga kläder under ordväxlingen med djävulen (Sak 3:1 f). Jag säger detta till dem som är förtrogna med Skriften och Sakarias profetiska syn. Men när Kristus vårt huvud blev upphöjd över våra fiender (Ps 27:6) bytte han kläder och blev iförd härlighet och höljd i ljus såsom i en mantel (Ps 104:1). Han har gett oss detta föredöme att ta efter (Joh 13:15). I strid är det förvisso bättre med en rustning av järn än en tunika av linne, även om den förstnämnda är tung och den andra tecken på ära. Den tid kommer när kroppens lemmar förenar sig med huvudet och kroppen i sin helhet kan sjunga i en ande (jfr 1 Kor 14:15) följande ord: du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje (Ps 30:12).

12 januari 2006

Tredje julpredikan: om Kristi födelse och lidande samt Marias jungfrulighet och fruktsamhet (6)

Jag bönfaller er, mina bröder, betrakta mycket uppmärksamt det som Gud har gjort för er genom att kalla och rädda er. Må inte ett så levande och verksamt ord (Heb 4:12) bli verkningslöst i er, ett tryggt ord som förtjänar att bli emottaget utan förbehåll, ett ord som utgår mer från handling än munnen.
Bröder, tror ni att det är en lätt uppgift för mig att just nu förkunna detta ord, om jag vet att jag talar för döva öron till ingen nytta och att det dör i era hjärtan? (
Ord syftar på Guds ord som Bernhard med sina ord (sermo) uttalar och förmedlar – översättarens not.) Vem är jag och till vad tjänar mina ord? En människa med ringa betydelse blir bedrövad över att förgäves ha ansträngt sig för att göra sin röst hörd. Med hur mycket större rätt blir inte härlighetens Gud förtörnad, om hans viktiga verk blir omintetgjort genom vår vårdslösa hårdhet. Må Faderns enfödde Son, som är över allting, Gud, välsignad i evighet, som för sina arma tjänares frälsning antog en tjänares gestalt (Fil 2:7) avvärja denna olycka (Rom 9:5).

11 januari 2006

Tredje julpredikan: om Kristi födelse och lidande samt Marias jungfrulighet och fruktsamhet (5)

Om jag noggrant följer läkarens föreskrifter finner jag tröst även där. Jag inser hur allvarlig min sjukdom är utifrån den föreskrivna medicinen, samtidigt som jag kan konstatera att sjukdomen inte är obotlig. Det är inte för inte som en klok läkare – klokheten i egen person – inte förgäves delar ut så dyrbara medel, om man kunde bli frisk dem förutan, och än mer om man inte kunde botas. Detta nya hopp leder således till botgöring och väcker en stark längtan. Trösterikt är även att änglarna uppsökte och underrättade de vakande herdarna.
Ve er som är rika, ni har fått ut er tröst (Luk 6:24 Vulg). Ni har inte gjort er förtjänta av att få ut mer i himlen. Hur många världsligt förnäma, mäktiga och visa människor (jfr 1 Kor 1:26) vilade inte vid denna tidpunkt i mjuka sängar, och ingen av dem var värdig att se det nya ljuset, uppleva den stora glädjen eller lyssna till änglarnas sång: Ära vare Gud i höjden (Luk 2:14)! Må alla förstå att de som inte delar människors möda, inte förtjänar att få besök av änglar. Må de inse hur mycket medborgarna där ovan uppskattar det arbete som är andligt motiverat. Men även i de fall människor arbetar för att förtjäna sitt uppehälle och livets nödtorft anser änglarna dem värda att få höra deras glada budskap. De ser förvisso hos dem den av Gud givna ordningen för det mänskliga livet, nämligen att Adam skall äta sitt bröd i sitt anletes svett (1 Mos 3:19).

10 januari 2006

Tredje julpredikan: om Kristi födelse och lidande samt Marias jungfrulighet och fruktsamhet (4)

Bröder, Kristi tårar får mig att skämmas och känna smärta. Jag lekte ute på torget (Ords 8:30) medan jag i hemlighet dömdes till döden i kungens kammare. Hans enfödde son hörde det, och efter att ha tagit av sig sin krona, iklätt sig sorgdräkt (Jona 3:5) och täckt sitt huvud med aska, gick han ut barfota och grät och klagade högt (Mark 5:38) för att hans stackars tjänare hade blivit dömd till döden (jfr Mark 10.33). Jag ser honom plötsligt nalkas och förundras över denna ovanliga scen, frågar efter anledning och förstår. Vad skall jag göra? Fortsätta att leka och strunta i hans tårar? Ja, jag är tokig och vanmäktig. Jag följer honom inte, och instämmer inte i hans klagan. Det är anledningen till att jag skäms.
Varifrån kommer min smärta och fruktan? Genom att betrakta botemedlet förstår jag plötsligt i hur stor fara jag befinner mig. Jag var okunnig och trodde mig vara vid god hälsa, men jungfruns Son den högste Gudens Son (Mark 5:7) blir sänd: ordern är given att han skall dödas för att hans blods dyrbara balsam skall bota mina sår. Människa var medveten om hur allvarliga dessa sår är, som gjorde det nödvändigt att såra Herren Kristus. Om dessa sår inte hade medfört döden och evig död, skulle Guds Son aldrig ha behövt dö för att bota dem. Kära bröder, jag skäms över att omedvetet dölja mitt eget obehag när jag ser hur stort medlidande väcks hos ett så högt majestät. Ja, Guds Son lider med och för oss, och han gråter. Och den lidande människan skrattar bara? Så förstärker botemedlets värde min smärta och rädsla.

09 januari 2006

Tredje julpredikan: om Kristi födelse och lidande samt Marias jungfrulighet och fruktsamhet (3)

Ja, bröder, Ordet blev människa och bodde bland oss (Joh 1:14). Medan det i begynnelsen var hos Gud, bodde det i ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16) och ingen kunde förstå det. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare (Rom 11:34)? Den oandlig tar inte emot vad Guds ande säger (1 Kor 2:14), men kan nu förstå eftersom Ordet har blivit människa. Människan hör endast det som är kroppsligt, och när Ordet har blivit människa må människan åtminstone lyssna i sin kroppslighet. Människa, må visheten visa sig för dig i sin kroppslighet. Var den tidigare fördold, uppfyller den nu din kroppsliga känsla. Det är så att säga på kroppsligt sätt som det förkunnas för dig: ”fly fröjden, ty döden vilar på tröskeln till nöje (Benedikts regel, 7:24) och gör bot, ty därigenom kommer himmelriket nära (jfr Matt 3:2).
Det glada budskapet är vad stallet predikar och krubban ropar ut, vad den nyföddes lemmar tydligt säger och hans tårar och skrik förkunnar. Kristus gråter, men på annat sätt än andra barn, eller åtminstone av en annan anledning. Hos dem dominerar känslan, hos Kristus kärleken. De lider men handlar inte, eftersom de saknar förmåga att använda sin vilja. De jämrar sig på grund av lidande, Kristus på grund av medlidande. De gråter under det tunga ok som vilar på alla Adams barn (Syrak 40:1). Kristus gråter över Adams barns synder. Nu utgjuter han sina tårar för dem och senare skall han även för dem utgjuta sitt blod. Vad mitt hjärta är hårt! Herre, du som är Ordet som blev människa, gör mitt hjärta till ett mänskligt hjärta! Ty det är ju vad du utlovat genom profeten: Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött (Hes 36:26).

08 januari 2006

Tredje julpredikan: om Kristi födelse och lidande samt Marias jungfrulighet och fruktsamhet (2)

Kristus föddes en vinternatt. Tror vi att det är av en tillfällighet som han föds vid en så sträng och mörk årstid – han som råder över sommar och vinter, dag och natt? Andra barn väljer inte tidpunkten för sin födelse. Nej, de nyfödda kan inte använda sitt förstånd, har ingen valfrihet och ingen möjlighet att bestämma. Bröder, innan Kristus blev människa var han redan från begynnelsen hos Gud och var Gud (Joh 1:1). Han var utrustad med samma vishet och kraft som han har nu, ty han är Guds kraft och vishet (1 Kor 1:24).
Guds Son som alltså kunde välja tidpunkt för sin födsel valde den svåraste, särskilt för ett nyfött barn med en fattig mor som bara ägde några trasor att linda honom i och en krubba där hon kunde lägga honom (Luk 2:7). I ett sådant tillstånd av utblottning hör jag ingenstans talas om pälsar. Den förste Adam var klädd i skin och den andre Adam var lindad i trasor. Här är vi fjärran från världsliga värderingar (1 Kor 3:18). Antingen misstar sig den nye Adam eller också har världens fullständigt fel. Men det är omöjligt för den gudomliga visheten att missta sig. Så med rätta är den köttets klokhet – som inte är någonting annat än döden – Guds fiende (Rom 8:7) och denna världens vishet kallas dårskap (1 Kor 3:19).

Vad skall vi dra för slutsats av detta? Kristus som inte misstar sig valde det som är svårast för kroppen. Hans val måste således vara bättre, nyttigare och ha större verkan. Och om någon lär och försöker övertyga oss något annat, låt oss betrakta honom som en förförare och sky honom.

Han ville även födas under natten. Var är alla som oklokt vill visa sig själva? Kristus väljer det som han anser vara bäst för frälsningen, och ni väljer det som han ogillar. Vilket är det klokaste valet? Det riktigaste bedömningen? Den sundaste uppfattningen? Om Kristus förblir tyst, betyder det att han inte vill upphöja sig, förhärliga sig eller tala för sig själv. Det är en ängel som tillkännager honom och en stor himmelsk här som lovprisar honom.(Luk2:11). Du som följer Kristus, göm den skatt du har funnit (Matt 13:44). Älska att vara obemärkt. Låt en annan människas mun tala väl om dig och inte din egen.
Men det finns mer att säga. Kristus blev född i ett stall och blev lagd i en krubba (Luk 2:7). Men är det inte han som säger: Min är jordens krets med allt vad därpå är (Ps 50:12)? Varför väljer han då ett stall? Givetvis för att ta avstånd från och fördöma världslig ära och flärd. Sitt språk talar han ännu inte, när redan allt som har med honom att göra börjar utropa, förkunna och evangelisera. Inte ens hans lemmar som nyfödd är tysta. I allt blir världens klokhet ifrågsatt, tillintetgjord och avvisad.
Ja, om människor finge välja, vem skulle inte föredra att ha en stark kropp och en förståndsmogen ålder framför att vara ett spädbarn? Vishet som måste dras fram ur det fördolda! Människoblivna och osynliga Vishet! Och ändå är detta, bröder, det barn som en gång utlovades av Jesaja, barnet som förstod att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är (Jes 7:14-15). Kroppslig njutning är således något ont, medan det är gott att kuva kroppen. Och barnet som var uppfyllt av vishet trots att det ännu inte kunde tala valde asketiskt liv och avvisade njutning. Och Ordet blev människa (Joh 1:14), ett svagt, ömtålig och maktlöst barn, oförmöget till arbete och att bära minsta börda.

07 januari 2006

Tredje julpredikan: om Kristi födelse och lidande samt Marias jungfrulighet och fruktsamhet (1)

Bröder, jag noterar att Herrens födelse rymmer två slags verklighet. De är inte bara olika, utan även föga besläktade. Barnet som föds är Gud, modern som föder är jungfru och förlossningen sker utan smärta. Ett nytt ljus från himlen skiner i mörkret (Jes 9:2). En ängel bär bud om en stor glädje (Luk 2:10), en stor himmelsk här prisar Gud (Luk 2:13), Gud ges ära och fred åt människor av god vilja (Luk 2:14). Herdar skyndar i väg (Luk 2:16) och finner Ordet som det blivit dem sagt (Luk 2:17) och berättar det för andra, och alla som hör dem häpnar (Luk 2:18).

Avgörande för dessa och andra liknande händelser är gudomlig makt (2 Pet 1:3) och inte mänsklig svaghet. En så stor högtidsdag som denna används fat av guld och silver vid Herrens bord (1 Kor 10:21), även för de fattiga. Vi behöver inte bidra med detta. Fat och bägare av guld har inte blivit oss givna, men väl den föda och dryck de innehåller.
Hör de vises ord, säger den vise (Ords 23:1). Jag inser att mig tillhör tiden och platsen för denna födelse, det lilla barnets ömtåliga kropp, den nyföddes gråt och skrik, liksom herdarnas fattigdom och vakor - de första att få vetskap om att Frälsaren blivit född. Allt detta tillhör mig. Det har skett för mig, erbjuds mig och framstår som ett exempel att ta efter.

06 januari 2006

Julpredikningar: Andra predikan om den gudomliga maktens tre ”kombinationer” (6)

Vem skall nu säga oss vad den tredje föreningen består av? Vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9). Fulländningen kommer att äga rum när Kristus har överlämnat riket åt Gud, Fadern (1 Kor 15:24). Då kommer det inte att vara två i en kropp (1 Mos 2:24), utan i en enda ande. Om Ordet genom att förena sig med en kropp har blivit människa (Joh 1:14), kommer än mer den som blivit förenad med Gud att med honom bli en enda ande (1 Kor 6:16). Sanningen att säga, i denna förening mellan Ordet och kroppen är ödmjukheten förmedlande - en mycket stor ödmjukhet, och i den förening som vi väntar på och längtar efter (2 Tim 4:8) är – enligt vår förhoppning - en fullkomlig härlighet beredd åt oss.
Ni minns att kärleken var det viktiga i den första föreningen då människan formades av ande och kropp. Ödmjukheten är däremot det viktiga i den andra föreningen, ty endast ödmjukhetens kraft kan hela sårad kärlek. Att den skapade själen som är begåvad med förstånd förenas med en jordisk kropp kan absolut inte tillskrivas ödmjukheten. Det är inte av eget initiativ som själen förnas med kroppen, utan blir ditsänd på grund av att den är skapad, och blir skapad för att sändas dit. Men det är helt annorlunda med Anden från ovan, som i sin godhet beslöt att förena sig med en obefläckad kropp.
Med rätta följer förhärligandet efter kärlek och ödmjukhet, ty utan kärlek är ingenting till gagn, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd (Luk 14:11).

05 januari 2006

Julpredikningar: Andra predikan om den gudomliga maktens tre ”kombinationer”(5)

Ingen skapad varelse kan lösa upp detta enhetens band, ty denna världens härskare har inte någon makt över honom (Joh 14:30) och inte ens Johannes är värdig att lösa hans sandalremmar (Luk 3:6). Och ändå måste bandet på något sätt kunna lösas upp, för att det som blivit upplöst skall kunna bli förnyat. Vad är det för nytta med ett bröd som inte bryts, en skatt som förblir gömd (Matt 13.44) och vishet som inte uppenbaras (Syr 20:32)?
Med rätta grät Johannes över att det inte fanns någon som kunde öppna boken och bryta dess sigill (Upp 5:4-5). Hade den förblivit tillsluten, skulle ingen av oss ha kunnat få tillgång till den gudomliga visheten.

Guds lamm, du sanna mildhet, öppna boken. Visa juden dina händer och fötter som skall genomborras (Ps 22:17) för att uppenbara frälsningens skatt och den stora förlossningen (Ps 130:7). Ja, dela ditt bröd med dem som är hungriga (Jes 58:7). Endast du kan bryta det, ty du är den ende som kan hålla stånd och ge hållfasthet åt det som brutits sönder. Endast du har makt att i denna brödsbrytelse ge ditt liv för att ta det tillbaka när det behagar dig (Joh 10:17). Må detta tempel genom dig godhet (jfr 2:19) förstöras, dock icke fullständigt. Må kroppen skiljas från själen, men må Ordet bevara sin kropp ofördärvad (Ps 16:10) och ge själen full frihet för att ensam bland de döda handla fritt (Ps 88:6) och befria dem som är fängslade och som sitter i mörker och dödens skugga (Jes 42:7) ur deras fångenskap (1 Pet 3:19). Må denna heliga själ avhända sig sin obefläckade kropp och återta den på tredje dagen för att genom sin död göra döden om intet (jfr 2 Tim 1:10) så att människans liv kan återuppstå med honom som är uppstånden.

Så blev det, bröder, låt oss glädjas över att det blev så! Genom denna död är döden död, och vi har blivit pånyttfödda till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda (1 Pet 1:3).

04 januari 2006

Julpredikningar: Andra predikan om den gudomliga maktens tre ”kombinationer”(4)

Men, Herre, vad händer? Kommer ditt verk aldrig att återställas? Och får den som en gång har fallit aldrig en möjlighet att resa sig (Ps 41:9)? Ingen annan än skaparen kan restaurera skapelsen. Eftersom de arma lider övervåld och de fattiga klagar, vill jag stå upp, säger Herren; jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter (Ps 12:6). Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom, och ingen orättfärdig skall förtrycka honom (Ps 89:23).

Jag skall göra en ny förening, säger Herren, som jag skall besegla djupare och starkare. Det handlar inte om den som är skapad till min avbild (1 Mos 1:26), utan om den som är min avbild, min härlighets utstrålning, avbild av mitt väsen, icke skapad utan född före all tid.

Och för att du inte skall behöva frukta att detta sigill skall brytas säger han: Min kraft är förtorkad likt en lerskärva (Ps 22:16), men en skärva som ingen hammare i världen kan krossa.
Om den första föreningen bestod av två ting, består den andra av tre, för att du skall få kunskap och kunna närma dig Trefaldighetens mysterium. Det handlar om Ordet som i begynnelsen var hos Gud (Joh 1:1-2), om själen som skapats av ingenting och som tidigare inte var till samt slutligen om kroppen, som utan att fördärvas togs fram ur en fördärvad massa tack vare Guds skicklighet, ja, en kropp som inte hade funnits tidigare. Genom ett oupplösligt band förenades dessa beståndsdelar till en enhet i människan.
Du finner i dessa tre slag av förmåga: det som inte fanns blev skapat; det som gick förlorat återställdes; den som var ovan allt steg ned strax under änglarna (Heb 2:7). Här är de tre måtten mjöl som evangeliet talar om (Matt 13:33). De jäser tillsammans för att bli änglabröd (Ps 78:25) för människan – ett bröd som ger styrka åt människans hjärta (Ps 104:15).

Salig är den kvinna, välsignad bland kvinnor (Luk 1:42), i vars kyska sköte detta bröd bakades med hjälp av den Helige andes eld från höjden (Luk 1:35). Ja, jag säger, salig den kvinna som blandade sin tro som jäst med dessa tre mått mjöl. Genom tro blev hon havande och genom tro födde hon. Såsom Elisabet säger: Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse (Luk1:45).
Bli inte förvånad över att jag säger att det är Marias tro som har förverkligt enheten mellan Ord och kropp, ty Ordet fick sin kropp genom Marias. Man torde inte kunna ha någon invändning mot tolkningen av de tre måtten mjöl, då det handlar om en liknelse om himmelriket. Och inte kan det vara otillbörligt att jämföra himmelriket med Marias tro, ty genom henne blev det förnyat.

03 januari 2006

Julpredikningar: Andra predikan om den gudomliga maktens tre ”kombinationer” (3)

Kära bröder, stor är förvisso denna förening under förutsättning att den består oförändrad. Men förgäves blev den beseglad av Guds sigill. Han skapade människan till sin bild och likhet (1 Mos 1:26 f), men dessvärre blev sigillet brutet och enheten upplöst.
Den förskräcklige rövaren närmade sig och bröt det ännu nya sigillet. Och när en gång människans likhet med Gud hade skadats, kunde hon i sitt elände liknas vid lastdjur utan förstånd, som hon hade blivit lik (Ps 49:13). Gud gjorde människan upprätt och däri var hon lik Gud enligt Skriftens ord: Herren, vår Gud, är upprätt och orätt finns inte i honom (Ps 92:16). Gud gjorde människan sannfärdig och rättfärdig i enlighet med att han själv är sanning och rättfärdighet. Det skulle ha varit omöjligt att lösa upp den enhet som människan är, om sigillet hade förblivit intakt.

Men bedragaren dök upp och lovade de naiva människorna någonting bättre än sigillet. Ve och fasa! Så bröt han det som den gudomliga handen inpräntat i människan. Ni skall bli som Gud, sade han, och förstå vad gott och ont är (1 Mos 3:5). Så illvillig och gemen! Vad skulle de ha tjänat på denna förmenta likhet i vetande? Att vara rättfärdiga som gudar! Att vara sannfärdiga såsom Gud som är utan synd (1 Joh 3:5)! Så längre sigillet är obrutet är enheten garanterad.

Men vi stackare som blev övertalade får erfara följderna av djävulens list och ränker. Sigillet bröts och resultatet lät inte vänta på sig: en bitter separation och sorglig skilsmässa. Vad blev det av löftet: ni skall inte dö (1 Mos 3:4)? Tvärtom, vi dör alla. Det finns inte en enda människa som lever utan att se döden (Ps 89:49).

02 januari 2006

Julpredikningar: Andra predikan om den gudomliga maktens tre ”kombinationer” (2)

Men vem är intresserad av denna förening? Vem gagnar den? I sin vishet vet denna världens barn (jfr 1 Kor 2:6) att, om man förenar ett lägre med ett högre dominerar de som har makt över de minsta och utnyttjar dem efter eget godtycke. Den starke kör över den svage. Den som har kunskap skrattar åt den som saknar bildning, den förslagne lurar den enkle, den mäktige föraktar den svage.
Inte så i ditt verk, Herre. Inget sådant i det som du har förenat. Nej, det är inte därför du har förenat ande och stoff, högt och lågt, något som är skapat med enastående värdighet och värdelöst stoff. Bröder, kan man vara omedveten om själens betydelse för kroppen? Skulle inte kroppen utan själ vara en känslolös stubbe? Själen är källan till skönhet och tillväxt. Blickens klarhet och röstens klang beror på själen. Kort sagt all känsla kommer från själen.

Kärlek är vad denna förening anbefaller mig. Kärlek är just vad jag läser på min skapelses särskilda sida. Skaparen nöjer sig inte med att från begynnelsen förkunna denna kärlek för mig. Nej, hans välvilliga hand för den in i mig.

01 januari 2006

Julpredikningar: Andra predikan om den gudomliga maktens tre ”kombinationer” (1)

Stora är Herrens verk (Ps 111:2), säger profeten. Ja, bröder, stora är alla hans verk, ty själv är han stor. Men de som berör oss mest framstår som de största. Därför sjunger samme profet i en annan psalm: Herren har gjort stora ting med oss (Ps 126:3). Tre verk vittnar särskilt om hur storslaget han har handlat med oss, nämligen vår första skapelse, vår nuvarande återlösning och vårt tillkommande förhärligande. I vart och ett är dina verk stora, Herre (Ps 92:6)! Det tillkommer dig att göra dina verk kunniga för ditt folk (Ps 111:6) och oss att åtminstone inte stå stumma inför dem.
Bröder, vi bör begrunda en trefaldig kombination i dessa tre uppenbarelser av den himmelska och gudomliga makten (2 Pet 1:3). I det första verket – vår skapelse – formade Gud människan av stoff från jorden och blåste in livsande i hennes näsa (1 Mos 2:7). Vilken oförliknelig hantverkare och mästare att genom sin vilja sammanföra stoff och livsande till en helhet! Stoffet fanns redan tidigare, sedan Gud hade skapat himmel och jord (1 Mos 1:1), men anden var inte en del av den allmänna skapelsen, utan fick sitt eget sätt att vara. Anden skapades inte som en del av helheten, utan blåstes till liv i en alldeles egen upphöjdhet.

Människa, var medveten om din värdighet och ditt livs härlighet. Du har en kropp som förenar dig med världen, ty den som skall råda över hela den materiella skapelsen bör till en del vara lik den. Men du har även någonting mer upphöjt som gör att du inte kan jämföras med någonting annat i skapelsen. I dig är kropp, som blivit formad, och själ, som har blivit inandad, så nära förenade att de utgör en enhet.