Julaftonspredikan II:1

Juda och Jerusalem, frukta icke. Vi vänder oss till de sanna judarna, till dem som är judar i ande och inte efter bokstaven (Rom 2:28-29), Abrahams efterkommande (Rom 11:1), vilka fullbordat sin förökning enligt löftet (1 Mos 22:17). Det är inte biologiska barn, utan löftets barn (Rom 9:8) som vi betraktar som hans efterkommande.
Vi talar inte heller om Jerusalem som dödar profeterna (Matt 23:37). Hur skulle vi kunna trösta den stad (Klag. 2:13) som Jesus begrät (Luk 19:41) och som lämnades till förfall? Men till den nya staden som kommer ner från himlen (Upp 21:2) säger vi: Frukta icke Juda och Jerusalem.
Frukta inte, ni sanna bekännare, ni som ej blott med läpparna utan i allt bekänner Herren. Ni har iklätt er bekännelsen såsom en klädnad (jfr Ps 109:18). Ja, bekänn Herren allt det i er är (Ps 103:1) och låt alla ben i er kropp förkunna: Herre, vem är dig lik (Ps 35:10)? Så kommer ni att skilja er från dem som påstår sig känna Gud, men som i handling förnekar honom (Tit 1:16). Bröder, en sann bekännelse förutsätter att alla era handlingar är hans och att de bekänner honom. Och att de bekänner honom i en tvåfaldig bekännelse på så sätt att ni bär en dubbel klädnad, nämligen bekänner era synder och lovprisar Gud. (Kombinationen syndabekännelse och lovprisning är klassisk, se Augustinus – översättarens kommentar.)

Julaftonspredikan I:6

Betänk så till sist: han föds i Betlehem i Judeen. Gör allt som står till buds för att också du blir ett Betlehem i Judeen och att han inte blir försmådd hos dig. Betlehem betyder ”brödets hus” och Juda ”bekännelse”. Mätta din själ med det gudomliga ordet som föda och tag emot, om än ovärdigt men i tro och med största möjliga kärlek, det bröd som kommer ned från himlen för att världen skall leva – vår Herre Jesu Kristi kropp (Joh 6:41). Tag emot det så att uppståndelsens nya kropp ger näring och styrka åt din kropps gamla lägel (jfr Matt 9:17), givetvis under förutsättning att den med denna förstärkning klarar av att innehålla nytt vin. Kort sagt, lev genom tron (Rom 1:17) så behöver du inte klaga över att glömt att äta ditt bröd (Ps 102:5). Så uppfyller du alla villkor. Du blir till ett Betlehem och är värdig att ta emot Herren, om du inte försummar biktens bekännelse. Må Juda vara din helgelse (jfr Ps 114:2). Ikläd dig bikt och härlighet (Ps 104:1). Så vill Kristus se sina tjänare klädda. Aposteln rekommenderar båda i korta ordalag: Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning (Rom 10:10). Rättfärdighet i hjärtat betyder bröd i huset, ty rättvisa är bröd. Saliga de som hungrar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade (Matt 5:6). Må rättvisan bo i ditt hjärta, men en rättfärdighet som kommer av tro (Rom 9:30). Endast den förtjänar ära inför Gud (jfr Rom 4:2). Må dina läppars bekännelse vända sig till frälsningen, och du kan vara säker på att få ta emot honom som föds i Betlehem i Judeen, Jesus Kristus, Guds Son.

Julaftonspredikan I:5

Vi får för vår del lära oss, hur han som föddes i Betlehem vill bli mottagen. Sannolikt finns det någon som anser att man borde finna ett ståtligt palats där man med ärebetygelser kan ta emot härlighetens konung. Men det är inte därför han lämnade sin konungatron (Vish 18:15). Långt liv bär han i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära (Ords 3:16). I himlen hade han ständigt ett överflöd av allt detta, men icke fattigdom. Men på jorden fanns det gott om, ja, ett överflöd av denna vara (jfr Rom 5:20), vars pris var okänt för människan (Job 28:13). Guds Son eftertraktade fattigdomen, steg ner för att tillägna sig den och så genom sin uppskattning göra den värdefull för oss. Smycka din brudkammare, Sion (Ant. Adorna Kyndelsmässodagen) men med ödmjukhet och fattigdom. Lindorna behagade honom. Maria kan vittna om att han älskar att lindas i dess tyger. Offra till din Gud sådant som är en styggelse för Egyptierna (2 Mos 8:26).

Julaftonspredikan I:4

Jesus Kristus, Guds Son, föds i Betlehem i Judeen. Betänk nu med vilken generositet han stiger ner till oss. Han föds inte i den kungliga staden Jerusalem, utan i Betlehem, den minsta ort av tusen i Judeen (Mika 5:2).
Betlehem, du lilla ort som genom Herren blivit stor. Ja, han som i dig gjorde sig liten gjorde dig stor. Vilken glädje för dig, Betlehem, när man i dag i alla dina gränder sjunger högtidens halleluja (jfr Tobit 13:18)! Finns det en stad som inte avundas dig det dyrbara stallet och krubbans härlighet? På hela jorden är ditt namn välkänt och alla släkten prisar dig salig (Luk 1:48). Överallt är härliga ting talade om dig, du Guds stad (Ps 87:3). Överallt sjunger man om en människa som är född här och att staden har grundats av den Högste (Ps 87:5). Överallt förkunnar man att Jesus Kristus, Guds Son föds i Betlehem i Judeen.
Det är inte för inte som man lägger till i Judeen, ty därom talade löftet till våra fäder: Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter till dess han kommer och folken blir honom hörsamma (1Mos 49:10).
Förvisso kommer frälsningen från judarna (Joh 4:22), men den utsträcker sig till jordens ändar (Apg 13.47). Det är skrivet: Dig, Juda, skall dina bröder prisa, din hand skall vara på dina fienders nacke … (1 Mos 49:8). Vi läser ingenstans att denna profetia gått i uppfyllelse för det Juda som det här är tal om, men vi ser den uppfylld i Kristus. Han är lejonet av Juda stam (Upp 5:5) varom det tilläggs: Ett ungt lejon är Juda; från rivet byte har du dragit dit upp, min son (1 Mos 49:9). Kristus är en stor jägare, som innan han kunde säga mamma och pappa skingrade Samariens byte (Jes 8:4). En stor jägare, ty han steg upp i höjden och tog fångar utan att beröva dem någonting. Tvärtom, han gav människorna gåvor (Ef 4:8).
Och orden: Betlehem och Judeen påminner oss om att dessa profetior och andra liknande blev uppfyllda i Kristus. Ja, det är just med tanke på honom som de blev förkunnade, varför det är fullständigt meningslöst att fråga sig, om det kan komma någonting gott från Betlehem (Joh 146).

Julaftonspredikan I:3

Jesus blir född till glädje för alla dem som är medvetna om att deras synder leder till evig förbannelse. Ty Jesu godhet överträffar alla överträdelser, oavsett hur många och hur allvarliga de är.
Kristus blir född till glädje för alla som är ansatta av gamla laster. Inte någon själens sjukdom, hur kronisk den än må vara, kan stå emot Kristi smörjelse.
Guds Son blir född till jubel för alla dem som är vana vid att längta efter stora ting, ty han är den store belönaren (Heb 11:6).
Bröder, han är arvtagaren. Låt oss ta emot honom med hänförelse. Så blir arvet även vårt (jfr Matt 21:38). Skulle inte han som utgivit sin Son samtidigt ge oss allt med Sonen? Må ingen betvivla det eller tveka. Vi har ett mycket trovärdigt vittnesbörd (Ps 93:5): Ordet blev människa och bodde bland oss (Joh 1:14). Guds ende Son ville ha bröder för att vara den förstfödde bland många bröder (Rom 8:32). För att avlägsna den mänskliga svaghetens tvekan och modlöshet blev han människornas broder, Människosonen, människa. Om människan anser detta vara omöjligt, bekräftar ögonen vad hon skall tro.

Julaftonspredikan I:2

Denna födelse sker förvisso inte förgäves,
och ofruktsam är inte majestätets välgärning.
Jesus Kristus, Guds Son föds i Betlehem i Judeen.
Vakna upp och jubla ni som ligger i jorden (Jes 26:19)!
Se frälsningens Herre.
Han kommer med frälsning.
Han kommer med smörjelse.
Han kommer med härlighet.

Jesus kommer inte utan frälsning,
Kristus inte utan smörjelse
och Guds Son inte utan härlighet,
ty han är frälsningen,
han är smörjelsen,
han är härligheten
enligt Skriftens ord:
en vis son ger sin fader ära (Ords 13:1- enligt Maxim av Turin).

Salig den själ som efter att ha smakat frälsningens frukt blir hänförd och springer efter smörjelsens lukt för att se den härlighet som den enfödde Sonen får av Fadern (Joh 1:14).
Andas ut, ni som är förlorade: Jesus kommer för att söka efter det som var förlorat och rädda det (Luk 19:10).
Tillfriskna, ni som är sjuka: Kristus kommer, och räddar genom sin barmhärtighets smörjelse dem som har ett förkrossat hjärta (Ps 147:3).
Jubla alla ni som drömmer om stora ting: Guds Son stiger ned ända till er för att göra er till medarvingar av sitt rike.

Ja, jag ber dig, Herre,
hela mig, så blir jag helad,
fräls mig, så blir jag frälst (Jer 17.14),
förhärliga mig, så blir jag förhärligad.
Det är så min själ lovprisar Herren och allt det i mig är hans heliga namn (Ps 103:1), när du väl förlåtit alla mina missgärningar, helat alla mina brister (Ps 103:3) och mättat mitt begär med ditt goda (Ps 103:5).

Kära bröder, det är en trefaldig smak jag upptäcker när jag hör: Jesus Kristus, Guds Son blir född.
Varför kallar vi honom Jesus, om inte för att han frälser sitt folk från deras synder (Matt 1:21)?
Och varför vill han att vi skall kalla honom Kristus, om inte för att han låter oken förruttna (Jes 10:27 Vulg)?
Och slutligen, varför har Guds Son blivit människa, om inte för att göra oss människor till Guds barn?

Vem kan göra motstånd mot hans vilja (Rom 9:19)?
Jesus rättfärdiggör,
vem kan döma honom?
Kristus botar,
vem kan såra honom?
Guds Son upphöjer,
vem kan förödmjuka honom?

Julaftonspredikan I:1 forts

Jesus Kristus, Guds Son, föds i Betlehem i Judeen.

Saliga födsel,
värdig att förhärligas av världen,
älskad av människor,
för den ojämförligt stora välgärning
som de får del av,
outgrundlig även för änglarna,
på grund av det heliga mysteriets djup,
och förunderlig
såsom unik och enastående nyhet.

Aldrig har det tidigare skett något liknande
och aldrig kommer det att ske igen.
Födsel utan smärta,
kysk och obefläckad,
som i stället för att öppna,
välsignar det jungfruliga skötets tempel!

Övernaturliga födsel
som förvandlar
och överträffar naturen genom sitt stora under
och återställer den i kraft av sitt mysterium!

Bröder, vem kan berätta om denna födsel?
Ängeln gör det.
Den högstes kraft överskuggar.
Den helige Ande sänker sig ned.
Jungfrun tror och blir havande i tro.
Jungfrun föder och förblir jungfru.

Vem förundras inte?
Den Högstes Son blir född,
Gud av Gud före all tid,
Barnet - Ordet föds.
Kan någon bli tillräckligt förundrad?

Julaftonspredikan I:1

En glädjefylld röst ljuder på jorden, en jublande röst som talar om frälsning i syndarnas hyddor (Ps 118:15). Det har förnummits ett ord om godhet och tröst, ett ljuvt tal som är värt att ta till sig (1 Tim 1:15). Jubla ni himlar (Jes 49:13), klappa i händerna alla träd inför Herrens ansikte, ty han kommer (Jes 55:12). Hör ni himlar, och lyssna, du jord (Jes 1:2). Förundras och lovprisa honom allt som är skapat och särskilt du, människa, ty Jesus Kristus, Guds Son, föds i Betlehem i Judeen. Finns det en människa med stenhjärta (Hes 11:19), vars själ inte blir utom sig vid detta ord (Höga V 5:6)? Har man någonsin hört något liknande och har världen någonsin fått en sådan nyhet?
Jesus Kristus, Guds Son, föds i Betlehem i Judeen. Korta ord som betecknar det Ord som gjort sig litet, men som ändå är uppfyllt av himmelsk smak! Vår kärlek bemödar sig om att sprida denna honungslena ljuvlighet, men finner inga ord. Så stor är nämligen nåden i denna enkla mening att den omedelbart förlorar sin smak, om man ändrar en enda prick (jfr Matt 5:18).

Missus est II:17

Denna vers avslutas med orden: hennes namn var Maria (Luk 1:27). Låt oss säga något om detta namn som säges betyda hav och som stämmer så väl in på den jungfruliga Modern. Hon liknas mycket passande vid en stjärna. Likt en stjärna, vars sken inte minskar, sätter jungfrun utan att förändras sin son till världen. Ljusstrålen förminskar inte stjärnans sken lika lite som sonen Jungfruns renhet. Ja, det är hon, denna ädla stjärna som stiger fram ur Jakob (4 Mos 24:17), vars sken lyser upp hela världen ända till himlen, tränger genom helvetet, breder ut sig över jorden, värmer själar mer än kroppar, frambringar dygder och bränner laster. Ja, det är hon denna lysande och enastående stjärna som ingenting kan hindra från att gå upp över detta väldiga och vida hav (Ps 104:25) strålande av förtjänster och lysande som förebild.

Vem du än är
som driver omkring på världens hav,
i stormar och cykloner
i stället för att ha fast mark under fötterna,
tag ej blicken från den lysande stjärnan,
om du inte vill drunkna i vågorna.

När frestelsens vindar tilltar (jfr Matt 7:25)
och du går mot bedrövelsens skär,
betrakta stjärnan
och åkalla Maria.

Om du är som en leksak
på högmodets vågor,
på fåfängans,
förtalets och avundsamhetens hav,
betrakta stjärnan
och åkalla Maria.

Om vrede eller girighet
eller köttets lustar skakar din själs farkost,
betrakta Maria.

Om du är förvirrad över dina oerhörda brott,
förskräckt över ditt dåliga samvetes tyngd,
om du ryser av rädsla vid tanke på domen
och börjar sjunka i sorgens avgrund
och hopplöshetens djup,
tänk på Maria.

I faror, ångest och tvivel,
tänk på Maria
och åkalla henne.
Må hon inte lämna din mun,
ej heller ditt hjärta (jfr 5 Mos 30:14).
Sträva ständigt efter att bli henne lik,
om du vill ha hennes förböns hjälp.

Om du följer henne,
går du ej vilse;
om du ber till henne,
förtvivlar du ej;
om du tänker på henne,
blir du ej förvillad.

Så länge hon håller dig i handen,
faller du ej;
Så länge hon skyddar dig,
har du inget att frukta.
Med henne som vägvisare,
blir du ej trött;
med hennes välvilja når du din hamn.
Så kommer du att erfara hur riktigt ordet är:
Och Jungfruns ord var Maria.

Men här måste vi stanna upp ett tag för att inte bara i förbigående betrakta skenet av detta ljus. För att använda apostelns ord: det är bra att vi är här (Matt 17:4). Ja, det är ljuvt att i tystnad meditera över det som mödosamt tal inte förmår att uttrycka. Under tiden skall vi fromt betrakta denna tindrande stjärna, för att så förbereda en hänförd utläggning av den fortsatta texten.

Missus est II:16

Beträffande denna provisoriska titel som Gud förlänade honom för att man skulle kalla honom så och tro att han var fader till Gud och även beträffande hans egennamn som man utan tvekan måste återge med ”tillväxt” kan du dra slutsatsen vem och vad slag av man denne Josef var (Luk 7:39). Tänk samtidigt på den gamle patriarken som såldes till Egypten (1 Mos 37:27-28), och inse att Josef inte hade fått ärva endast hans namn, utan även blivit delaktig av hans kyskhet och fått hans oskuld och nåd (1 Mos 39:7-12). Ty den förste Josef som på grund av avund såldes av sina bröder och fördes till Egypten (jfr 1 Mos 37:5,11,27-28) förebådar Kristus som även han blev såld (jfr Matt 26:15). Vår Josef som undflydde Herodes avund förde Kristus till Egypten (jfr Matt 2:13). För att förbli sin herre trogen tillbakavisade den förste Josef inviterna från sin husbondes hustru (1 Mos 39:7-11). Den andre Josef som visste att hans hustru, modern till hans Herre, var jungfru höll sig troget kysk. Åt den förste blev det givet att tyda drömmar (1 Mos 40:12) och åt den andre att bli invigd i och delaktig av de himmelska mysterierna. Den ene förvarade säd inte bara för sig själv utan för hela folket (jfr 1 Mos 41:35, 56), den andre fick vaka över brödet som kom ned från himlen (Joh 6: 41, 51) både för sig själv och för hela världen. Det råder inga tvivel om att Josef var en god och trogen (Matt 25:21) man, han med vilken Frälsarens Moder blev trolovad (Luk 1:27). Ja, en trogen och klok tjänare som Herren har satt (Matt 24:45) att vara ett stöd för hans moder, sörja för hans kroppsliga väl och med ett ord att som den ende på jorden vara nära förenad med honom i hans stora plan (jfr Jes 9:6 i ordalydelse från Int till mässan på juldagen – Magni consilii angelus). Därtill kommer att evangelisten preciserar att han är av Davids släkt (Luk 1:27). Ja, denne Josef var verkligen av Davids hus, en avkomling av den kungliga ätten med ädelt blod och ännu ädlare hjärta. I sanning en Davids son (Matt 1:20) som inte vanärade sin fader David. Jag upprepar: en ej blott kroppsligen utan till tro, helighet och självutgivelse Davids son. En andra David som Herren fann efter sitt sinne (Apg 13:22) åt vilken han tryggt kunde anförtro sitt hjärtas mest dolda och heliga hemlighet. Som för en andra David uppenbarade han sin vishets dolda och okända tankar (jfr Ps 51:8) och gav honom att inte vara okunnig om den hemlighetsfulla vishet, som ingen av denna världens makter kände till (1 Kor 2:7-8). Och slutligen: många profeter och kungar hade velat se, men fick inte se, och velat höra, men fick inte höra (Luk 10:24). Gud gav honom att inte blott se och höra, utan att bära, leda, omfamna, kyssa, vara nära och beskydda honom. Man skall emellertid även tro att inte bara Josef utan även Maria var av Davids hus, ty hon skulle inte ha blivit trolovad med en man av Davids släkt (Luk 1:25), om hon inte själv hade varit av Davids släkt (jfr 4 Mos 36:8). Således var båda av Davids hus, men i Maria uppfylldes Herrens ed till David (Ps 132:11), medan Josef var anförtrodd och vittne till det infriade löftet.

Missus est II:15

Men någon kanske tänker annorlunda och påstår att Josef hyste tvivel som alla män skulle ha gjort och att han inte ville leva tillsammans med Jungfrun som han hade misstankar mot, men som han inte ville utlämna eftersom han var from. Det skulle ha varit anledningen till att han ville skiljas från henne i tysthet. Mitt svar är i korthet följande: Även om man uppfattar saken så, var Josefs tvivel nödvändigt, eftersom det förtjänade att skingras genom ett gudomligt budskap. Så är det också skrivet: När han hade beslutat sig för (att skilja sig från henne i tysthet) uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande” (Matt 1:20). Det är anledningen till att Maria blev trolovad med Josef (Matt 1:18) eller som evangelisten säger en man som hette Josef (Luk 1:27). Han betecknar honom som en riktig karl för att han var dygdig och inte för att han var en äkta man. (Bernhards ordlek med de latinska orden ”vir =man” och ”virtus = dygd” går inte att få med i översättningen.) Eller en annan evangelist kallar honom inte helt enkelt man utan hennes man, och med rätta eftersom man trodde att han var det. Han kallades således Marias man eftersom det låg närmast till hands att tro det, liksom han kallades Frälsarens fader, vilket han inte var, men förtjänade att uppfattas så enligt evangelisten: Jesus var omkring trettio år när han först trädde fram. Han var, menade man, son till Josef (Luk 3:23). Han var i själva verket varken make till modern eller fader till sonen, även om det för en tid var nödvändigt med hänsyn till vissa omständigheter att tro att han var det och att kalla honom så.

Missus est II:14

Varför ville han skilja sig från henne? Lyssna inte till mig utan till fädernas tankar. Josef ville skilja sig från henne av samma anledning som fick Petrus att avvisa Herren, när denne sade: Lämna mig, Herre, jag är en syndare (Luk 5:8), liksom officeren som inte ville släppa in Jesus i sitt hus: Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak (Matt 8:8). På samma sätt tyckte Josef att han var en ovärdig syndare och han sade sig att det inte kunde vara honom givet att leva tillsammans med någon så stor och hög, vars överlägsna värdighet fyllde honom med fruktan. Ty med fruktan såg han henne vara obestridligt präglad av gudomlig närvaro, och då han inte kunde tränga in i detta mysterium ville han skilja sig från henne. Petrus fruktade maktens storhet och officeren majestätets närvaro. Som människa fruktade Josef det nya och djupet i detta mysterium. Därför ville han skilja sig från henne i tysthet. Det förvånar dig att Josef betraktade sig ovärdig gemenskapen med den havande jungfrun, men du hör att inte heller Elisabet klarade av hennes närvaro utan fruktan och respekt. Hon sade: Hur kan det hända mig att min Herres moder kommer till mig (Luk 1:43)? Det är av samma skäl som Josef ville skiljas från henne i tysthet och inte öppet. Utan tvivel för att man inte skulle söka efter motivet för skilsmässan och efterforska dess orsak. Ty vad skulle denne rättfärdige man (Matt 1:19) svara det hårdnackade folket (2 Mos 32:9), det olydiga och motspänstiga folket (Rom 10:21)? Om han hade sagt det som han tänkte, det vill säga det som han hade konstaterat beträffande Jungfruns renhet, skulle inte de icke-troende och grymma judarna genast ha hånat honom och därtill stenat Jungfrun? Hur skulle de ha kunnat tro på den tysta sanningen i modersskötet, vars rop i Templet de senare föraktade? Vad skulle de ha gjort med honom medan han ännu var osynlig, när de senare medan han strålade i miraklernas glans bar hand på honom? Denne rättfärdige man hade således all anledning att skiljas från henne i tysthet, för att inte tvingas att antingen ljuga eller att smutskasta henne.

Missus est II:13

Men du undrar om inte Gud hade kunnat ge ett tydligt tecken på att hans födelse inte var vanärande och att hans moder var oskyldig? Det kunde han förvisso ha gjort. Men han kunde inte undanhålla demonerna det som människorna skulle veta. Därför var det nödvändigt att för denna världens härskare (Joh 12:31) en tid dölja Guds hemliga plan. Om Gud hade velat utföra sitt verk öppet, hade han inte behövt frukta att djävulen skulle ha kunnat lägga hinder i vägen. Men Gud själv som inte bara med makt utan även med vishet har gjort allt vad han velat göra (Ps 135:6) har för vana att i alla sina verk bevara vissa överensstämmelser i ting och tid för skönhetens skull. Samma sak gäller här, när han i sitt underbara verk förnyade oss, var han angelägen om att inte bara visa sin makt utan även sin klokhet. Om han hade velat, hade kunnat göra det på ett annat sätt, men han föredrog att försona oss med sig (2 Kor 5:18) på samma sätt och enligt samma ordning som människan hade fallit. Djävulen hade förfört kvinnan och sedan besegrat mannen genom att begagna sig av kvinnan (1 Mos 3:6). På motsvarande sätt skulle djävulen förföras av en jungfrulig kvinna och sedan öppet besegras av en man, Kristus. På så sätt skulle godhetens konst leka med ondskans list, Kristi makt skulle krossa den Ondes styrka och Gud skulle visa sig klokare och starkare än djävulen. Det är i sanning så som det passade den människoblivna Visheten att besegra andens ondska (Vish 7:30), för att den inte bara skulle sträcka sig med kraft från öster till väster, utan även styra skickligt allt (Vis 8:1). Hon når från den ena änden till den andra, det vill säga från himlen till helvetet. Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där, säger profeten (Ps 139:8). På dessa båda ställen har han handlat med makt genom att jaga bort den övermodige från himlen och klä av den girige i helvetet. Han ansåg det även lämpligt att ordna allt i himlen och på jorden med mildhet, det vill säga efter att från ovan ha jagat bort den som hade skapat oro. Det övriga bekräftade han i frid och för att här nere bekämpa den avundsjuke, lämnade han oss ett nödvändigt exempel på sin mildhet och ödmjukhet (jfr Matt 11:29). Genom sin vishets beundransvärda ledning visade han sig mild mot de sina och stark mot sina fiender. Ty vad skulle Guds seger över djävulen ha tjänat till, om vi hade förblivit högmodiga? Marias och Josefs trolovning var således nödvändig, ty tack vare den blev det heliga dolt för hundarna (jfr Matt 7:6), Marias jungfrulighet besannades av hennes trolovade och jungfrun aktades i enlighet med det rykte som var förutsett för henne. Kunde den gudomliga försynen ha varit klokare och värdigare? Genom denna plan blev ett vittne invigt i de himmelska hemligheterna, fienden utesluten och Jungfruns rykte obefläckat. Hur skulle annars denna rättfärdiga man ha kunnat besparats äktenskapsbrott. Det är skrivet: Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet (Matt 1:19). Eftersom han var rättfärdig ville han inte ange henne. Ja, han skulle inte ha varit rättfärdig om han hade varit medbrottslig i vetskap om att hon var skyldig, lika lite som han inte skulle ha varit rättfärdig om han hade fördömt henne i vetskap om att hon var oskyldig. Då han således var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte han skilja sig från henne i tysthet.

Missus est II:12

Han säger till en trolovad jungfru (Luk 1:27). Varför trolovad? Eftersom att hon var en utvald jungfru och som jag redan visat, en jungfru som skulle bli havande och föda, kan man kanske bli förvånad över att hon var trolovad, som inte skulle bli hustru. Vem kan påstå att detta var en slump? Nej, det skedde inte av en tillfällighet. Det var påkallat av ett särdeles nyttigt och nödvändigt skäl, värdigt den gudomliga försynen. Jag säger det som synes mig om detta, eller snarare, fäderna före mig (Origenes, Ambrosius, Hieronimus, Ignatius av Antiokia). Och det är att motivet för Marias trolovning var detsamma som för Thomas tvivel (jfr Joh 20:25). Det var brukligt hos judarna att en blivande brud anförtroddes åt den tillkommande brudgummen från och med den dag de trolovades fram till bröllopsdagen. Så skulle de med stor omsorg vaka över deras kyskhet och själva förbli trogna. Liksom Thomas, som först tvivlade och sedan rörde vid Herren (Joh 20:28), blev det mest vederhäftiga vittnet till hans uppståndelse, blev Josef, Marias trolovade, genom att omsorgsfullt vaka över hennes liv (jfr Matt 1:18) den tid då hon var i hans vårdnad det mest tillförlitliga vittnet till hennes kyskhet. (Ps 89:38). Vilken vacker samstämmighet mellan dessa två händelser, Thomas tvivel och Marias trolovning! En liknande fälla för villfarelse skulle kunna få oss att ifrågasätta sanningshalten i Thomas tro och Marias kyskhet. Men med stor vishet och mildhet har det motsatta inträffat, och det som skulle ha kunnat vara en fruktande misstanke blev en garanti för visshet. Beträffande uppståndelsen tror jag som är en svag människa mer på Thomas som tvivlade och berörde (jfr Joh 20:25-28) än på Petrus som såg och trodde (jfr Joh 20:2-3), och beträffande Marias kyskhet är det lättare för mig att ro på hennes trolovade som hade erfarenhet av att ha henne i sin vård än på jungfrun själv som till sitt försvar endast hade sitt samvete. Säg mig den, som ser en havande ung kvinna som inte är trolovad och som betraktar henne som jungfru och inte som prostituerad? Det var olämpligt att kunna säga något liknande om Herrens moder. Det var lättare att tolerera och mer anständigt att man för en tid trodde att Kristus var född inom ett äktenskap och inte som en följd av prostitution.

Missus est II:11

Se efter om inte Jesaja på ett mycket upplysande sätt förklarade det nya som Jeremias profeterade om (jfr Jer 31:22), han som redan förklarat Arons nya blommor (jfr ?Mos 17:8). Han säger: Jungfrun skall bli havande och skall föda en son (Jes 7:14).Här har du kvinnan som är jungfrun, och vill du veta vem mannen är? Jesaja säger: Han skall heta Emmanuel, vilket betyder Gud med oss (Jes 7:14). Kvinnan som (omsluter) tar en man i sitt beskärm (Jer 31:22) är Jungfrun som blir havande och skall föda Gud (Luk 1:31). Du ser skönheten och samstämmigheten i de heligas handlingar och hemlighetsfulla ord. Du ser hur de passar väl ihop. Du ser hur häpnadsväckande det under är som sker med jungfrun och som föregår så många andra under som förutsäger så mycket. Även om profetiorna är olika har de en och samma Ande. De har i förväg skådat och förutsagt samma sak, om än på olika sätt med olika tecken i olika tider. Det som Mose fick se i den brinnande busken (2 Mos 3:2), Aron i den blommande staven (4 Mos 17:8), Gideon i den daggvåta ullen (Dom 6:37-40) är detsamma som Salomo såg tydligt i den starka kvinnan och hennes pris (jfr Ords 31:10), som Jeremias än tydligare lovprisade i kvinnan och mannen (jfr Jer 31:22), som Jesaja förkunnade med en fullkomlig klarhet när han talade om Jungfrun och Gud ( (jfr Jes 7:14) och som Gabriel utpekade när han hälsade Jungfrun i egen person (jfr Luk 1:28). Ty det är om henne som evangelisten säger: ”Ängeln Gabriel blev sänd från Gud till en jungfru som var trolovad med Josef” (Luk 1:26-27).

Missus est II:10

Låt dig inte förvirras av sådant du läser på andra ställen, t. ex: Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor (Luk 2:52). Det som här sägs om vishet och nåd säger inte någonting om vad han var, utan verkade vara. Det tillkom således ingenting som han inte redan hade, men om det verkade så var det för att synliggöra något i den stund han själv ville. Människa, när du gör framsteg, går du inte framåt när och hur du vill, men utan att du vet om det är dina framsteg är reglerade och ditt liv organiserat. Barnet Jesus, som organiserar ditt liv, organiserade även sitt eget. Han framstod som vis när och inför de människor som han ville, och fullkomligt vis när han ville det, även om han i och för sig aldrig var annat än fullkomligt vis. Samma sak gäller att han alltid var ”full av all nåd” (jfr Kol 2:3, Joh 1:14) inför Gud och människor (Luk 2:52), men han visade det ibland mer och ibland mindre efter eget gottfinnande och i enlighet med vad han ansåg lämpligt med tanke på förtjänsterna hos dem som såg honom eller i den mån det gagnade deras frälsning. Det är helt klart att Jesus alltid hade en mans ande, även om han kroppsligen inte alltid såg ut så. Men varför betvivlar jag att han var man i sin moders sköte, när jag inte på något vis ifrågasätter att han var Gud? När allt kommer omkring är det bra mycket mindre att vara man än Gud.

Missus est II:9

Jag koncentrerar min uppmärksamhet till Jungfruns havandeskap och nedkomst. Bland allt häpnadsväckande nytt som man finner om man söker sorgfältigt, kan kanske även jag få reda på det nya som jag bringat i dagen från profeten. Man kan där finna förkortad längd, smal bredd, minskad höjd och utjämnat djup (Ef 3:18). Man kan där se ljus som inte strålar, stumma ord, törstigt vatten och hungrigt bröd. Om du uppmärksamt betraktar kan du se styrd makt, upplyst vishet och oförtruten kraft. Och slutligen en Gud som ammas och föder änglar, som skriker och tröstar de olyckliga. Betrakta noga och se sorgsen glädje, rädd förtröstan, lidande frälsning, döende liv, försvagad styrka. Än mer förvånande är att man ser sorg ge glädje, rädsla styrka, lidande räddning, död liv och svaghet styrka. Vem ser inte inför sina ögon det som jag sökte? Är det inte lätt för dig att i denna kvinna känna igen den omslutna mannen (Jer 31:22), när man ser Jesus som bekräftades av Gud (Apg 2:22) vara omsluten i Marias sköte? Så om jag säger att Jesus var en man, är det inte bara när man sade att han var en profet, mäktig i ord och gärning (Luk 24:19), utan redan när hans mor värmde gudabarnets sköra lemmar med smekningar på sitt knä eller lät dem ta form i sitt liv. Jesus var således man innan han föddes - genom vishet och inte ålder, själsstyrka och inte kroppsstyrka, själslig mognad och inte lemmarnas storlek. Ty Jesus blev inte visare efter sin födsel, dvs visheten var inte mindre före, och innan han blev stor. Säkert är att han alltid var fylld av vishet, oavsett om han var i sin moders liv, skrek i krubban, ställde frågor till de lärda i templet när han blivit lite äldre eller som vuxen undervisade folket. Inte vid något tillfälle eller någon ålder blev den fullhet han hade mottagit vid bebådelsen på något enda sätt mindre eller större. Från början var han fullkomlig, ja från början var han fylld av Herrens Ande, vishetens och insiktens Ande, klokhetens och kraftens Ande, kunskapens och gudsfruktans Ande (Jes 11:2).

Missus est II:8

Låt oss även lyssna till Jeremias som profeterar för de gamla om det nya. Full av förtröstan utlovade han honom vars närvaro han inte kunde förevisa: Herren skapar något nytt på jorden: kvinnan skall ta mannen i sitt beskärm (Jer 31:22). Vem är denna kvinna? Och vem är denna man? Men om det är en man, hur kan en kvinna ta honom i sitt beskärm? Och om en kvinna kan omsluta honom, hur kan han vara en man? För att tala klarspråk: hur kan man samtidigt vara man och i moderlivet (Joh 3:4)? Ty det är vad det betyder att vara i en kvinnas beskärm, dvs att vara omsluten av henne. Vi känner människor som varit spädbarn, barn, ungdomar, medelålders och som börjat nalkas ålderdomen. Men hur kan den som redan uppnått vuxen ålder omslutas av en kvinna? Om profeten hade sagt: kvinnan skall omsluta en nyfödd eller en helt liten skulle det inte ha inneburit något nytt eller märkvärdigt. Men han sade inte så, utan en man. Låt oss försöka utröna vad detta nya är som Gud har skapat på jorden, som får en kvinna att omsluta en man och en man att förminska sina kroppsdelar så att de får rum i en kvinnokropp. Vad är detta för ett under? Såsom Nikodemus sade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” (Joh 3:4).

Missus est II:7

Låt oss anföra ytterligare vittnesmål ur Skriften om den jungfruliga Modern och hennes gudomlige Son. Vad betyder Gideons ull, som är klippt från en kropp som inte är välsignad. Ibland är ullen, ibland är luften våt av dagg. Är det inte som kroppen från jungfruns kropp som inte påverkar hennes jungfrulighet? Medan det strömmade från himlen (Ps 68:9) utgöts i henne hela den gudomliga fullheten (Kol 2:9), så att vi alla fått del av denna fullhet (Joh 1:16), vi som utan henne är blott torr jord (Dom 6:37). Händelsen i Gideon stämmer överens med det profetiska ordet: Han skall komma som regn över ullen (Ps 72:6), och fortsättningen: som vågor som vattnar jorden (Ps 72:6) vilket säger oss detsamma som att jorden är våt av dagg. Och detta ymniga regn som Herren sparat för sin arvedel (Ps 68:10) föll först helt stilla utan ett ljud från mänskligt handlande av sin egen fridfulla rörelse i Jungfruns sköte. Men sedan utbredde det sig över hela jorden genom förkunnarnas mun, inte längre som ett stilla regn över ullen (Ps 72:6), utan som vågor som vattnar jorden (Ps 72:6), dvs med larmande ord och ljudande under. Regnmolnen minns den befallning de fick när de sändes ut: Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken (Matt 10:27). Och så har de gjort, ty över hela jorden har de nått ut de ut, till världens ände deras ord (Ps 19:5).

Missus est II:6

När jag säger att blomman betyder Kristus, tycker du kanske att jag säger emot vad jag tidigare sagt, nämligen att Kristus inte symboliserades av blomman på skottet, utan av blommans frukt. Men du skall veta att Arons stav inte bara bar blommor utan även löv och frukt, och att blomma, löv och frukt betecknar Kristus. Du skall också veta på tal om Mose att Kristus inte bara symboliseras av blomma, löv och frukt, utan även av själva staven med vilken Mose delade vattnet framför dem som skulle ta sig genom det (2 Mos 14:16) och fick dricksvatten att rinna fram ur klippan (2 Mos 17:6). Alla dessa symboler har en innebörd. De betecknar olika aspekter av Kristus: staven betyder hans makt, blomman hans doft, frukten hans milda smak, lövverket hans omsorgsfulla beskydd med vilket han alltid gömmer i sina vingars skugga (Ps 17:8) de små som tar sin tillflykt till honom undan lidelsernas hetta (jfr Jes 4:6) och de gudlösa som ansätter dem (Ps 17:9). Vilken god och åstundad skugga finner man inte under Jesu vingar, en trygg tillflyktsort för dem som söker skydd och välgörande svalka för de utmattade! Förbarma dig, Gud, förbarma dig! Jag flyr till dig, i dina vingars skugga tar jag min tillflykt tills faran har dragit förbi (Ps 57:2). Förstå att i Jesajas profetia är blomman sonen och skottet är hans moder, ty skottet har blommat utan frö, liksom Jungfrun inte blev havande genom en man. Blomman förtog inte skottets fräschhet, lika lite som den heliga födelsen Jungfruns renhet (Jes 7:14).

Missus est II:5

Vem sökte Salomo när han sade: Att finna en stark kvinna, vem förunnas det (Ords 31:10)? Denne vise man var väl förtrogen med kvinnans svaghet, bräckliga kropp och ombytliga sinne. Men han hade läst Guds löfte, nämligen att den som hade segrat genom en kvinna i sin tur skulle besegras av en kvinna, vilket han fann var helt rätt. Fylld av beundran ropade han: Att finna en stark kvinna, vem förunnas det?, vilket betyder: Allas vår frälsning ligger i en kvinnas hand. Om hon skall vara vuxen ett så stort värv, nämligen att återställa oskulden och segra över fienden måste hon vara stark. Men att finna en stark kvinna, vem förunnas det? Och för att visa att han inte sökt henne förgäves tillägger han profetiskt: ”Fjärran, från jordens ändar kommer hennes pris” (jfr Ords 31:10), vilket betyder att priset för denna kvinna inte är billigt, obetydligt eller medelmåttigt. Det kommer inte från jorden utan himlen och inte ens där den är närmast jorden, utan från himlens gränser (jfr Ps 19:7). Vad förebådade Moses buske som stod i låga utan att brinna upp (2 Mos 3:2), om inte Maria som föder utan smärta? Och varslade inte Arons stav, som blommade utan att ha blivit bevattnad (jfr 4 Mos 17:8), om jungfrun som blev havande utan att ha känt någon man? Detta underverks stora mysterium har Jesaja förklarat: En skott skall skjuta fram upp ur Isais avhuggna stam, och en blomma från dess rötter skall bära frukt (Jes 11:1). Skottet är jungfrun och blomman jungfruns barn.

Missus est II:4

Evangelisten säger: Ängeln Gabriel sändes till en jungfru, jungfru till kropp och själ, jungfru genom löfte. En jungfru som enligt aposteln är: helig till kropp och själ (1 Kor 7:34). Hon blev inte upptäckt i sista stund eller av en slump, utan var utvald från evighet, känd i förväg av den Högste och förberedd för honom, beskyddad av änglarna, i förväg tillkännagiven av patriarkerna och utlovad av profeterna. Se efter i skriften (Joh 7:52) och förvissa dig om det stämmer som jag säger. Vill du att jag skall anföra några exempel? För att bara nämna några få bland ett stort antal: När Gud sade till ormen: Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan (1 Mos 3:15), vem – om inte Maria – kan du tänka dig att han förutspådde? Och om du fortfarande är tveksam och tänker att det inte var Maria som han talade om, lyssna då till fortsättningen: Hon skall söndertrampa ditt huvud (1 Mos 3:15). Vem blev denna seger förbehållen, om inte Maria? Utan tvivel var det hon som krossade det giftiga huvudet, hon som förintade den Ondes alla förslag, sinnligt begär och andligt högmod.

Missus est II:3 forts

Men visheten besegrar ondskan (Vish 7:30). Genom sin fråga försökte Gud förgäves att få en anledning att förlåta dig, men fann en i sin outtömliga godhets skatt. Ja, han gav dig en ny kvinna i stället för den första, vis i stället för enfaldig, ödmjuk i stället för högmodig, som gav dig livslust i stället för dödens träd, och den eviga fruktens sötma i stället för den bittra förgiftade födan. I stället för att anklaga med ondskefulla ord, så tacka och säg: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av Livets träd och jag åt (1 Mos 3:12). Det smakade sötare än honung och gav mig livet (Ps 119:103, 93). Det var skälet till att ängeln sändes till Maria. O, underbara jungfru, värdig all ära! O, kvinna, endast du är så vördnadsvärd, välsignad mer än alla andra kvinnor! Maria har gottgjort våra första föräldrars fel och har givit liv åt alla deras efterkommande

Missus est II:3

Gläd dig, Adam, vår fader
och du, Eva, än mer.
Ni gav oss livet
men tog det även ifrån oss.
Ja, värst av allt,
ni dödade oss innan ni födde oss.

En av era döttrar
– och vilken dotter –
skall trösta er
och särskilt dig,
du som är upphov till eländet
och vars skam har vilat över alla kvinnor.

Nu är tiden inne
när skammen tas bort.
Mannen skall inte längre kunna urskulda sig själv
och grymt anklagande kunna säga om sin kvinna:
”Kvinnan som du har ställt vid min sida,
hon gav mig av trädet och jag åt” (1 Mos 3:12).

Skynda därför, Eva, till Maria!
Moder, skynda till din dotter!
Dottern skall försvara sin moder,
ta bort hennes skam
och blidka sin fader.
Ty om mannen föll genom kvinnan,
är det endast genom kvinnan han återupprättas.

Adam, vad säger du?
”Kvinnan som du har ställt vid min sida,
hon gav mig av trädet och jag åt.”
Dina ord är onda.
I stället för att urskulda dig ökar de din skuld.

Missus est II:2

För att hon som skulle bli havande och föda de heligas Helige själv skulle vara helig till kropp och själ fick hon jungfrulighetens och ödmjukhetens gåva. Prydd med sina dygders smycken, strålande av kroppens och själens skönhet drogs alla himmelens invånares blickar till den kungliga jungfrun, så att hon erövrade Konungens hjärta som sände henne en himmelsk budbärare. Allt detta anförtror oss evangelisten när han visar oss en ängel, sänd av Gud till en jungfru.

Detta betyder:
från den Högste till den ödmjuka,
från Herren till tjänarinnan,
från Skaparen till hans skapade varelse.
Så förekommande är Gud!
Så upphöjd är jungfrun!
Skynda er, mödrar!
Skynda er, döttrar!
Skynda er alla
som efter och på grund av Eva
blivit födda och föder med smärta (1 Mos 3:16).

Gå fram till denna jungfruliga bädd
och gå in i er rena systers kammare (Höga v 3:4),
om ni kan.
Ty Gud talar till jungfrun
och ängeln samtalar med henne.
Håll örat mot dörren
och lyssna till det som han har att säga.
Kanske får ni höra något som ger er tröst.

Missus est II:1 forts

Endast denna födelse var värdig Gud,
och den enda födelse
värdig Jungfrun
var att föda Gud till världen.

För att bli människa
och födas av en människa,
behövde människans skapare
bland alla kvinnor
utse en värdig moder
och skapa henne efter sitt behag.

Han ville att hon skulle vara ren
för att han skulle födas obefläckad,
som kom för att ta bort världens synd.
Han ville att hon skulle vara ödmjuk,
för att han från henne skulle få ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29).
Han vittnade om dessa dygder,
nödvändiga för alla frälsning.
Han gav åt denna kvinna ödmjukhetens förtjänst
och hon fick föda honom,
som dessförinnan hade ingivit henne
att åt sig helga sin jungfrulighet.

Hur skulle ängeln i annat fall ha kunnat säga till henne:
”full av nåd” (Luk 1:28),
om hon hade ägt det minsta
som inte hade varit henne givet utav nåd?

Missus est II:1

Ingen betvivlar att jungfrurnas drottning sjunger tillsammans med de andra jungfrurna, eller att hon snarare är den första bland de andra att sjunga den nya sång som blivit given endast åt jungfrur att sjungas i Guds rike (Upp 14:3-4). Jag tror även att förutom det som hon har gemensamt med alla andra jungfrur och som jag just nämnt kommer att vara givet enbart åt jungfrurna, kommer att sprida glädje i Guds stad (Ps 46:5) genom en än ljuvare och utsökt sång. Ingen av jungfrurna kommer att befinnas värdig att ge uttryck för eller att få framföra en så skön melodi, ty att sjunga så är endast förbehållet den förtjänstfulla och unika jungfrun som är stolt över att ha fött Gud. När jag säger att hon är stolt över denna födsel, menar jag inte att hon har sin stolthet i sig själv, utan i honom som hon har fött (jfr 1 Kor 1:31). Gud som hon har fött ville i himlen förhärliga sin Moder på ett unikt sätt, förhärligade henne även på jorden med en enastående nåd, lät henne orörd bli havande och föda utan att förlora sig jungfrulighetIngen betvivlar att jungfrurnas drottning sjunger tillsammans med de andra jungfrurna, eller att hon snarare är den första bland de andra att sjunga den nya sång som blivit given endast åt jungfrur att sjungas i Guds rike (Upp 14:3-4). Jag tror även att förutom det som hon har gemensamt med alla andra jungfrur och som jag just nämnt kommer att vara givet enbart åt jungfrurna, kommer att sprida glädje i Guds stad (Ps 46:5) genom en än ljuvare och utsökt sång. Ingen av jungfrurna kommer att befinnas värdig att ge uttryck för eller att få framföra en så skön melodi, ty att sjunga så är endast förbehållet den förtjänstfulla och unika jungfrun som är stolt över att ha fött Gud. När jag säger att hon är stolt över denna födsel, menar jag inte att hon har sin stolthet i sig själv, utan i honom som hon har fött (jfr 1 Kor 1:31). Gud som hon har fött ville i himlen förhärliga sin Moder på ett unikt sätt, förhärligade henne även på jorden med en enastående nåd, lät henne orörd bli havande och föda utan att förlora sig jungfrulighet

Missus est I:9 forts

Vi läser och ser att Gud är beundransvärd i sina heliga (Ps 68:36),
är det då förvånande att han visar sig än mer beundransvärd i sin Moder?
Vörda den obefläckade kroppsligheten i det förgängliga köttet (jfr Gal 6:8),
ni gifta kvinnor.
Beundra en jungfrus fruktsamhet,
ni invigda jungfrur.
Och alla ni män,
tag efter Guds Moders ödmjukhet.
Heliga änglar,
vörda er konungs Moder,
ni som tillber en jungfrus barn,
som samtidigt är er och vår konung,
som botat vårt släkte
och återupprustat er stad.
Honom tillkommer den vördnad hans värdighet förtjänar,
han som är så upphöjd hos er
och så ödmjuk bland oss.
Hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen (1 Tim 1:17).

Missus est I:9

Men salig är Maria! Hon saknar varken ödmjukhet eller jungfrulighet. Förvisso en unik jungfrulighet som moderskapet inte förändrat utan ärat, och samtidigt en ojämförlig ödmjukhet som den fruktsamma jungfruligheten ej gjort om inte, utan fört till dess höjdpunkt. Dessutom, en fruktsamhet utan like som samtidigt beledsagar jungfrulighet och ödmjukhet. Är inte allt detta beundransvärt, ojämförligt och unikt? Och när du begrundar det är det förvånande, om du inte är tveksam att avgöra vad du beundrar mest och finner mest hänförande: jungfruns fruktsamhet eller moderns renhet, barnets upphöjdhet eller dess ödmjukhet i förening med en sådan upphöjdhet. Frånsett att de tre tillstånden utan tvekan är att föredra framför ett enda, är det ojämförligt mer upphöjt och lyckligare att ha fått allt och inte endast något.

Missus est I:8 forts

Om jag en dag skulle ha sådana tankar, må Gud tillrättavisa mig såsom han gjorde med en av apostlarna: Gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar (Matt 16:23). Ty varje gång jag vill överordna mig andra människor, försöker jag även gå före min Gud, och då är mina tankar förvisso inte Guds tankar. Ty om Gud är det sagt: Han var dem underdånig (Luk 2:51). Människa, om du vill ta efter någons exempel, är det dig inte ovärdigt att efterfölja din Skapare. Kanske kan du inte följa honom vart han än går (Upp 14:4), men värdigas åtminstone att följa honom, där han gör sig liten för dig. Vad jag vill säga är följande: Om du inte kan gå jungfrulighetens upphöjda stig, följ åtminstone Gud på ödmjukhetens säkra väg. Även om de som är jungfruliga avviker från denna rätta väg, säger jag i all sanning att de inte följer Lammet vart det än går (Upp 14:4). En människa som är befläckad följer lammet och det gör även en jungfrulig människa som är högmodig, men ingen av de båda följer det vart det än går. Den förste når inte upp till det felfria lammets renhet (2 Mos 12:5), och den andre nedlåter sig inte till mildhet, dvs till tystnad - inte inför den som klipper, utan inför den som dödar (Jes 53:7). Den förstes ödmjuka botgöring renar hans orenhet, medan den andres högmod till och med orenar hans avhållsamhet.

Missus est I:8

Människa, lär dig att lyda.
Jord, lär dig att bli mindre.
Stoff, lär dig att underordna dig.
Evangeliet talar om din Skapare och säger:
Han var dem underdånig (Luk 2:51),
uppenbarligen Maria och Josef.
Rodna, du övermodiga stoft och aska (jfr Syr (10:9).
Gud ödmjukar sig
och du upphöjer dig!
Gud underordnar sig människan
och du försöker att råda över dina medmänniskor
och sätter dig själv över din Skapare!

Missus est I:7 forts

Lite senare tillägger evangelisten: Han var dem underdånig (Luk 2:51).

Vem?
Gud!
Underdånig vem?
Människor!

Gud som änglar underkastar sig,
som makter och herravälden lyder,
var Maria underdånig
och inte bara henne,
utan för hennes skull även Josef.

Förundras över detta,
och säg vad som är störst:
sonens välvilliga värdighet
eller moderns alldeles särskilda upphöjdhet?

Båda delarna är ett häpnadsväckande underverk:
Gud underordnar sig en kvinna
– en ödmjukhet utan jämförelse;
en kvinna råder över Gud
– en höghet utan motstycke.

Jungfrurna lovprisas för att de följer Lammet vart det än går (Upp 14:4).
Vilken lovprisning tycker du att hon förtjänar
som gick framför honom?

Missus est I:7

Det finns emellertid någonting än mer beundransvärt hos Maria, nämligen hennes fruktsamhet i kombination med hennes jungfrulighet. Aldrig har man hört talas om att en kvinna var samtidigt moder och jungfru. Men om du tänker på vems moder hon är, vart leder dig din beundran för hennes enastående upphöjdhet? Till insikten att du inte kan beundra henne tillräckligt? Är det inte din eller snarare Sanningens uppfattning att hon, vars son är Gud, är upphöjd över alla änglakörer (Resp. 1:a vesper, Marie Upptagning, Breviarium cist.)? Vågar hon inte kalla Gud, änglarnas Herre, sin son, när hon säger: Min son, hur kunde du göra så mot oss (Luk 2:48)? Vilken ängel skulle ha vågat säga så? Han är tillräcklig och stor för dem, då de är andar genom skapelse och av nåd ämnade och kallade att bli budbärare, enligt Davids vittnesbörd: Han har gjort andarna till sina sändebud (Ps 104:4). Maria som vet att hon är Guds moder kallar med vördnad sin son Majestät, som änglarna tjänar med vördnad. Gud försmår inte att bli kallad det som han har värdigats bli.

Missus est I:6

Vad säger du, högmodige och jungfrulige broder? Maria glömmer att hon är jungfru för att endast berömma sig av sin ödmjukhet, medan du struntar i ödmjukheten och smickrar dig med din jungfrulighet. Hon säger: Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna (Luk 1:48). Vem? Hon? Förvisso den heliga jungfrun, den kyska jungfrun, jungfrun som givit sig åt Gud. Är du kyskare än hon? Frommare? Med mindre än att din avhållsamhet råkar vara till större behag än Marias kyskhet, för att du tack vare den skall kunna vara till behag utan ödmjukhet, vilket hon inte var. För övrigt – ju mer aktningsvärd du är genom kyskhetens enastående gåva, desto större orätt gör du mot dig själv, när du i dig befläckar dess skönhet genom att blanda den med högmod. Det hade varit bättre för dig att inte vara oskuld än att yvas över den. Jungfrulighet är inte allom given och jungfrulighet tillsammans med ödmjukhet mycket mera sällsynt. Så om du endast kan beundra Marias jungfrulighet, är det nog med att du beflitar dig om att efterlikna hennes ödmjukhet. Men om du är både oskuld och ödmjuk, är du stor – oavsett vem du är

Missus est I:5

Ängeln Gabriel blev således sänd av Gud till denna stad.

Till vem?
Till en jungfru som var trolovad med en man som hette Josef.
Vem är denna jungfru värdig att hälsas av en ängel
och ödmjuk maka till en snickare?
En sällsam blandning av jungfrulighet och ödmjukhet.
Gud fann behag till denna själ,
vars ödmjukhet gav glans åt jungfruligheten,
och vars jungfrulighet förskönade ödmjukheten.
Vilken aktning är hon inte värd,
vars fruktsamhet upphöjer ödmjukheten,
och vars moderskap helgar jungfruligheten!

Du hör att hon är jungfru,
och du hör att hon är ödmjuk.
Om du inte kan efterlikna hennes ödmjuka jungfrulighet,
tag då efter hennes jungfruliga ödmjukhet.
Jungfrulighet är en lovvärd dygd,
men ödmjukhet är nödvändigare.
Jungfrulighet är ett råd,
ödmjukhet en föreskrift.

Om det ena är sagt: Den som kan må tillägna sig detta (Matt 19:12), och om det andra: Sannerligen, om ni inte blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3). Det första är en belöning, det andra är ett krav. Du kan nämligen bli räddad utan jungfrulighet, men inte utan ödmjukhet. Jag hävdar att ödmjukhet som begråter förlorad jungfrulighet är till behag, men också att inte ens Marias jungfrulighet skulle ha varit till behag utan ödmjukhet. Över vem vilar min ande, är det skrivet, om inte över den som är ödmjuk och vilar sig (Jes 66:2 - citat från Gregorius den Store, Augustinus eller Hieronimus)? Detta sägs om den ödmjuke och inte om jungfrun. Om Maria inte hade varit ödmjuk, skulle den Helige Ande inte ha kommit över henne (jfr Luk 1:35). Om han inte hade kommit över henne skulle han inte ha gjort henne havande, ty hur skulle hon ha kunnat bli havande genom honom utan honom? För att hon skulle bli havande genom den Helige Ande är det helt klart att, Gud såg mer till sin tjänarinnas ödmjukhet (Luk 1:48) än till hennes jungfrulighet, vilket hon själv vittnar om. Om hennes jungfrulighet var till behag, blev hon havande tack vare sin ödmjukhet. Därav följer att det utan tvekan är ödmjukheten som gjort hennes jungfrulighet behaglig.