Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (8)

Dessa fyra källor visar oss Kristus i hans liv medan vi lever på jorden. Men den femte, livets källa (Ps 36:10), lovar han oss i livet efter detta. Profeten törstade efter den när han skrev: Min själ törstar efter Gud, den levande källan (Ps 42:3). Kanske beror det på dessa fyra källor att Kristus hade fyra sårmärken, medan han ännu hängde levande på korset och att det var med tanke på den femte källan som hans sida öppnades (Joh 19:34) när han givit upp sin ande (Joh 19.30). Ja, han levde fortfarande när hans händer och fötter genomborrades (Ps 22:17) för att dessa fyra källor skulle rinna upp för oss som lever här nere. Men det femte såret tillfogades han efter sin död för att denna femte källa skulle öppnas i honom för oss efter vår död.
När vi betraktar Julens mysterium kommer vi oväntat in på Herrens lidandes mysterium (sakrament). Men det är inte så konstigt att vi i Kristi lidande söker det som han har burit med sig till oss genom sin födelse. När säcken hade rivits upp hällde han ut pengarna som låg däri (1 Mos 42:27 ;Ps 30:12), vilket var priset för vår frälsning (Ps 49:9).

Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (7)

Tre av dessa fyra källor tycks var och en på sitt sätt exakt motsvara tre stånd i kyrkan (Job symboliserar lekmannen, Daniel munken och Noa den som har auktoritet i kyrkan - översättarens förklaring). Den första källan är gemensam för alla. På många sätt har vi alla felat (Jak 3:2) och barmhärtighetens källa behöver vi alla för att bli rena från våra överträdelsers orenhet. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud (Rom 3:23). Om vi är överordnade, ogifta eller gifta och säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva (1 Joh 1:8). Ingen är ren (Job 14:4) och därför är barmhärtighetens källa en nödvändighet för alla, och alla av samma längtan bör skynda till denna källa – Noa, Daniel och Job (Hes 14:14).
Job bör särskilt söka vishetens källa, ty han är på sin vandring särskilt omgiven av fällor, så att det är märkligt om han lyckas undvika det onda (jfr Ps 37:27).
Daniel bör springa till nådens källa som är nödvändig för att genom den andliga hängivenhetens nåd ha framgång med botövningar och avhållsamhetens mödor. Vi måste alla handla med en leende glädje, ty Gud älskar en glad givare (2 Kor 9:7). Men vår jord är inte särskilt bördig för detta utsäde. Jag tänker på ett sunt liv. Det är mycket lätt att detta utsäde dör eller vissnar om det inte ofta bevattnas, varför vi gör rätt i att be om just denna nåd, när vi ber om vårt dagliga bröd i Herrens bön. Vilken fruktan måste vi inte hysa för att dra på oss profetens fruktansvärda förbannelse: De skall bli lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp (Ps 129:6).

Hängivenhetens källa passar särskilt Noa, ty nitälskan är det viktigaste för dem som har auktoritet i kyrkan.

Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (6

En tredje användning av vatten är bevattning, som är särskilt nödvändigt för unga plantor (Ps 144:12), i annat fall växer de dåligt eller dör av torka. Den som har satt frö till goda gärningar må därför söka fromhetens vatten. Om trädgården bevattnas av nådens källa kommer den tack vare god behandling inte att vissna utan att frodas i ständig grönska.
Profeten ber för den människa som gör så: han upptage med välbehag ditt brännoffer (Ps 20:4). Du kan läsa i lovprisningen av Aaron att elden varje dag förtärde hans offer (Syr 45:17). Allt detta torde betyda endast en sak, nämligen att de goda gärningarna skall kryddas med glödande fromhet och den andliga nådens ljuvlighet.
Tror du att man kan finna en fjärde källa så att vi kan återfå paradiset som bevattnades av en flod i fyra grenar (1 Mos 2:10-14)? Ty om vi inte hoppas på att det jordiska paradiset åter blir oss givet, hur skall vi då kunna hoppas på himmelriket? Jesus säger: Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska (Joh 3:12)? För att den nuvarande verkligheten skall kunna ge ett bärkraftigt stöd åt vår förväntan på den kommande, har vi ett ännu bättre paradis som är långt ljuvligare än våra första anfäders, nämligen Herren Kristus. I honom har vi redan identifierat tre källor, så låt oss nu söka den fjärde.
Vi har barmhärtighetens källa med förlåtelsens vatten som renar oss från våra synder. Från vishetens källa får vi urskiljningsförmågans vatten för att släcka vår törst. Från nådens källa får vi hängivenhetens vatten för att bevattna våra goda gärningars plantor. Låt oss söka kokande vatten för att tillaga vår mat, stimulerande vatten, som värmer vår känsla med kokhett vatten från kärlekens källa, enligt profetens ord: Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst; när jag begrundade, upptändes en eld i mig (Ps 39:4). Och på ett annat ställe: Nitälskan för ditt hus har förtärt mig (Ps 69:10). Älska rättfärdigheten utifrån hängivenhetens sötma och hata orättfärdigheten utifrån en glödande strävan (jfr Ps 45:8). Se efter om Jesaja inte profeterade om dessa källor: Ni skall ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor (Jes 12:3)? Lyssna noga till det som följer för att förvissa er om att detta löfte gäller det nuvarande livet och inte det kommande: Säg på den dagen: tacka Herren, åkalla hans namn (Jes 12:4 Vulg). Åkallan har att göra med den nuvarande tiden, såsom det är skrivet: Åkalla mig i nöden (Ps 50:15).

Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (5)

Även om han kommer till oss som ett litet barn är det inte lite som han för med sig åt oss, och det som han ställer till vårt förfogande är ingalunda lite. Du undrar vad han bär med sig? I första hand barmhärtighet genom vilken han enligt aposteln har räddat oss (Tit 3:5). Han bevisade inte endast sina samtida välgärningar, utan är en outsinlig källa.
Herren Kristus är oss en källa, där vi blivit tvättade rena, såsom det är skrivet: Han älskar oss och har tvagit bort våra synder (Upp 1:5). Detta är emellertid inte det enda som vatten kan användas till. Vatten rentvår inte bara från smuts, utan släcker även törst. Den vise säger: Salig den som förblir i visheten och mediterar över rättfärdigheten (Syr 14:22 Vulg). Och några rader vidare säger han: Vishetens saliggörande vatten skall han dricka (Syr 15:3). Ja, det handlar om den vishet som ger frälsning, ty köttets vishet är döden och världens vishet är Guds fiende (Rom 8:6). Endast den vishet som utgår från Gud frälser, och den salige Jakob beskriver den som ren och fridsam (Jak 3:17). Köttets vishet söker sinnlighet och världens vishet skapar oordning och ofred. Men den vishet som kommer från Gud är först och främst ren och söker inte sitt, utan Jesu Kristi sak (1Kor 13:5; Fil 2: 21), så att var och en i stället för att göra sin egen vilja söker det som är Guds vilja (Rom 12:2). Om denna vishet främjar fred, beror det på att den inte håller fast vid egna tankar, utan samtycker till andra människors råd och omdömen.

Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (4)

Du har två fiender: synden och döden, det vill säga kroppens död och själens död. Frukta inte. Han kommer för att bekämpa båda och rädda dig från dem. Och i sin egen person besegrade han synden när han antog en obesmittad mänsklig natur. Han bjöd synden våldsamt motstånd och vi kan vara förvissade om att den verkligen blev avlägsnad från vår natur. Den berömde sig för att i övermod ha angripit och bemäktigat sig vår natur, som emellertid i Kristus fullständigt befriades från dess herravälde.
Sedan dess förföljer Kristus dina fiender, omringar dem och återvänder inte förrän han gjort ände på dem (Ps 18:38). Han bekämpade synden genom sitt liv, han angrep den i ord och handling. Men det är genom sitt lidande som han fängslar den, ja han fängslar den starke och plundrar hans hus (Matt 12:29).
Enligt samma ordning (Kristus först och vi sedan – översättarens förklaring) börjar han med att besegra sin egen död, när han återuppstår som den förste av de avlidna (1 Kor 15:20) förstfödd från de döda (Kol 1:18). Sedan bekämpar han allas vår död, när han uppväcker våra dödliga kroppar (Rom 8:11) och då kommer döden, den sista fienden, att vara förintad (1 Kor 15:26).

Därför blev han vid uppståndelsen iklädd härlighet (Ps 93:1) och inte lindor som vid födelsen. Och därför omgjordade han sig efter uppståndelsen med rättfärdighetens bälte (Jes 11:5), han som lät barmhärtighet obegränsat flöda ur sitt hjärta genom att i början avstå från att döma. Genom rättfärdigheten tycks han på något sätt ha strypt den flödande barmhärtigheten, för att sedan förbereda sig för den dom som skall avkunnas efter vår uppståndelse. Han kom inledningsvis som ett litet barn för att utgjuta sin barmhärtighet och på så vis skjuta domen på framtiden och därigenom mildra den.

Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (3)

Människa, vad har du att frukta? Varför skälva inför Herrens ansikte för att han kommer (Ps 96:13)? Han kommer inte för att döma världen, utan för att rädda den (Joh 3:17). Blev du en gång övertalad av en otrogen tjänare att stjäla en furstlig krona och att sätta den på ditt huvud (1Makk 11:13)? Hur skulle det ha varit möjligt att inte bli rädd, när du blev tagen på bar gärning? Hur skulle det ha varit möjligt att inte fly för Guds ansikte (Ps 139:7)? Det glödande svärdet började kanske redan att svängas (1Mos 3:24)? Och i landsflykt får du äta ditt bröd i ditt anletes svett (1Mos 3:19). Men nu har en röst blivit hörd på jorden: Herren kommer! Vart skall du gå för hans Ande eller vart skall du fly för hans ansikte (Ps 139:7)? Fly inte, frukta inte. Han kommer inte med vapen. Han skall inte straffa utan rädda. Och för att du inte än en gång skall säga till honom: Jag hörde dig, därför gömde jag mig (1 Mos 3:10), är barnet här, ett barn utan röst. Ett barns skrik väcker mer medkänsla än fruktan. Kanske skrämmer det någon, men inte dig. Han blev ett barn, och jungfrun, hans moder, lindade hans mjuka kropp (Luk 2:7).

Och du skälver fortfarande av fruktan (jfr Ps 13:3)? Genom detta tecken skall du åtminstone veta att han inte kom för att förlora dig, utan för att rädda dig (Luk 9:56), för att befria dig och inte för att fängsla dig. Han bekämpar redan dina motståndare genom att trampa på de högmodigas och stoltas nackar (5 Mos 33:29), ty han är Guds kraft och vishet (1 Kor 1:24).

Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (2)

Därför utblottade han sig själv och antog en tjänares gestalt, han som i Guds gestalt var jämlik med Gud (Fil 2:6). Han avstod från all härlighet och makt, men icke från godhet och barmhärtighet. Vad säger aposteln om detta? Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara (Tit 3:4). Tidigare hade hans godhet kommit till synes i skapelsen och hans vishet i hur den ordnats. Men det är nu i hans mänsklighet som hans barmhärtiga välvilja uppenbaras tydligast.
Judarna hade lärt känna hans makt genom tecken och under (5 Mos 26:6 f). Därför kan du ofta läsa i Lagen: Jag är Herren, jag är Herren (3 Mos 18:21; 19:12). Även filosoferna är samstämmiga om att de fått kunskap om hans härlighet, enligt apostelns ord: Det man kan veta om Gud har Gud gjort uppenbart för dem (Rom 1:19). Men judarna kände sig pressade av hans makt och filosoferna som utforskade hans majestät kände sig förkrossade av dess härlighet. Makten kräver underkastelse, härligheten förundran – men icke efterföljelse.
Herre, uppenbara din godhet som människan – skapad till din avbild (1 Mos 1:27) – kan ta till sig, ty vi kan inte ta efter din härlighet, makt och vishet som det inte tillstår oss att eftertrakta.

Hur länge skall din barmhärtighet vara begränsad till endast änglarna, medan domen överväldigar resten av jorden och hela människosläktet? Herre, upp i himmelen räcker din barmhärtighet, och din sanning allt upp till skyarna (Ps 36:6) som dömer hela jorden och luftens andemakter (Ef 2:2). Må din barmhärtighet vidga sina gränser (2 Mos34:24), vidga ut platsen för ditt tjäll (Jes 54:2), vidga barmen och sträcka sig i full kraft från världens ena ända till den andra och styra allting väl (Vish 8:1 ). Herre, ditt hjärta är sammandraget inför domen. Lossa ditt bälte och kom med din barmhärtighet och strömmande kärlek.

Julpredikningar: Första predikan om de fem källorna (1)

Bröder, Herrens födelse som vi firar i dag är en mycket stor högtid. Men dagen är kort och tvingar oss till en kortfattad predikan. Det är emellertid inte förvånande att vi får fatta oss kort med tanke på att Gud, Fadern, förkortade sitt Ord. Vill ni veta hur stort det var och hur litet det blev? Jag är den som uppfyller himmel och jord (Jer 23:24), säger Ordet, som nu har det blivit människa (Joh 1:14) och får plats i en trång liten krubba (Luk 2:7). Från evighet till evighet är du, o Gud (Ps 90:2) säger profeten, och här är barnet – en dag gammalt.

Bröder, varför detta? Vad drev härlighetens Herren till att utblotta sig, ödmjuka sig (Fil 2:7-8) och göra sig liten, om inte för att se er göra detsamma (Joh 13:15)? Genom sitt exempel utropar han vad han senare genom ord skall förkunna: Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Så kommer den att befinnas vara sannfärdig som säger vad Jesus gjorde och lärde (Apg 1:1).
Bröder, därför bönfaller jag er och upprepar enträget: godtag inte att förgäves ha fått se ett så värdefullt exempel, utan tag honom efter genom att förnyas i er ande (Ef 4:23). Eftersträva ödmjukhet som är grunden till alla dygder och deras väktare. Följ den efter, som kan rädda era själar (jfr Jak 1:21).
Ty vad är mer ovärdigt, avskyvärt och straffbart för en människa, än att se himmelens Gud bli ett litet barn, och själv fortsätta att göra sig allt större på jorden? Vilken outhärdlig fräckhet, att en mask blir uppsvälld och uppblåst, när Majestätet ödmjukar sig.

Mellanrum

Härmed är samtliga adventspredikningar bloggade och närmast i tur står sex julaftonspredikningar, vilka emellertid av utrymmesskäl får anstå till adventstiden nästa år. I stället följer nu fem julpredikningar, som har Guds barmhärtighet som ledmotiv.

Adventspredikningar: Sjunde predikan om den trefaldiga nyttan (2)

Hur nödvändig är inte under dessa villkor Herrens tillkommelse! Hur nödvändig är inte Kristi närvaro för människan som befinner sig i detta tillstånd! Det är Guds vilja att han kommer och tar sin boning i oss genom tron (Ef 3:17) så att han genom sin stora förnedring upplyser oss i vår blindhet, genom att vara hos oss (Luk 24:29) hjälper oss i vår skröplighet och genom att vara för oss (Rom 8:26) skyddar och försvarar oss i vår bräcklighet.
Ty om det är han som bor i oss, vem kan då bedra oss? Och om det är han som är med oss, vad skulle vi då inte kunna klara av genom honom, som ger oss kraft (Fil 4:13)? Om han är för oss, vem kan då vara mot oss (Rom 8:31)?
Vilken trofast rådgivare är inte han som inte bedrager eller kan bedragas! Vilket mäktigt stöd, han som aldrig uttröttas! Vilken verksam försvarare som snabbt krossar Satan under våra fötter (Rom 16:20) och bryter hans vapen i småbitar!
Han är Guds vishet (1 Kor 1:24), alltid beredd att undervisa de okunniga; han är Guds styrka (Rom 1:16) som stärker de svaga och upprättar dem som faller.
Mina bröder, låt oss springa till en sådan Mästare så snart det handlar om att välja. Låt oss varje gång vi måste utföra någonting åkalla honom som hjälper oss med en sådan fasthet. Låt oss i varje gång vi har att kämpa anförtro vår själ åt denne trogne försvarare (1 Pet 4:19).

Han kom till världen (Joh 1:9) för att bo bland människorna (Ps 78:60), med människorna och för människorna för att göra vårt mörker ljust (Ps 18:29), lätta vår börda och befria oss från faror.

Adventspredikningar: Sjunde predikan om den trefaldiga nyttan (1)

Om vi med andakt firar Herrens advent, gör vi det som vi bör göra. Ty Jesus kom inte bara till oss utan även för oss, han som inte behöver våra gåvor (Ps 16:2). Vårt stora armod belyser tydligt hans stora förnedring. Om priset på medicinen tillåter oss att avläsa sjukdomens allvar, är det också sant att man utifrån mängden medicin kan få en uppfattning om antalet sjukdomar. Ty varför finns det en mångfald av nåd (1 Kor 12:4) om det inte motsvarar en mångfald av behov?
Det är svårt att i en predikan tala om allt vi behöver, men jag tänker på tre behov som på sätt och vis är de viktigaste och gemensamma för alla. Det finns nämligen ingen bland oss som inte i detta liv behöver råd, hjälp och stöd. Hela mänskligheten är drabbad av ett trefaldigt elände, och alla vi som lever i dödens skugga (Jes 9:1), i kroppslig svaghet och på frestelsens område är uppmärksamma, blir vi medvetna om att vi lider under detta trefaldiga behov.
Vi är lätta att förföra, svaga att handla och klena att bjuda motstånd. Om vi vill skilja mellan gott och ont (1 Kon 3:9), gör vi fel; om vi vill göra det som är rätt (Gal 6:9), lyckas vi inte; om vi anstränger oss för att göra motstånd mot det onda (Ef 6:13), faller vi och blir besegrade.

Adventspredikningar: Sjätte predikan om den trefaldiga tillkomsten och köttets uppståndelse (6)

Hur länge skall den arma, inbilska, blinda och galna kroppsliga människan söka flyktig och förgänglig tröst, ja mer bedrövelse än tröst och riskera att bli befunnen ovärdig denna härlighet och dömas till att plågas av ett outsägligt straff i evighet? Nej inte så, mina bröder, jag ber er, så får det inte bli (Ps 1:4)! Må tvärtom vår själ finna sin glädje i att meditera över det som kommer och kroppen vila i hoppet (Ps 62:2). Ja, vi väntar som Frälsare vår Herre, Jesus Kristus som skall förvandla vår kropp och göra den lik hans förhärligade (Fil 3:20 21).
Så säger profeten: Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig (Ps 63:2). Profetens själ längtade efter den första tillkommelsen som skulle bli till dess räddning. Men än mer längtade kroppen efter hans sista tillkommelse för att bli förhärligad. Så skall vår längtan bli uppfylld och hela jorden skall bli full av Herrens härlighet (Ps 72:19, Jes 6:3). Må han själv i sin barmhärtighet leda oss till denna härlighet, lycka och frid som övergår allt vad vi kan föreställa oss (Fil 4:7) och inte låta vårt hopp komma på skam (Ps 119,116), han som är vår Frälsare och som vi väntar (Fil 3:20), Jesus Kristus, vår Herre, som är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5).

Adventspredikningar: Sjätte predikan om den trefaldiga tillkomsten och köttets uppståndelse (5)

Själen kommer förvisso att till din förmån minnas dig, om du har tjänat den väl. Och när den förenas med sin Herre, skall den tala om dig (1 Mos 40:14). Den kommer att vara din förespråkare och säga: "När din tjänare var i landsflykt för att gottgöra sin skuld, fann jag gästfrihet hos en fattig som visade barmhärtighet mot mig (Luk 10:37). Nu ber jag dig, Herre, att belöna honom för vad han gjorde för mig (Ps 138:8). För min skull offrade han allt och sedan även sig själv. Han sparade inte sig själv för mig, utan underkastade sig fastor och mycket och hårt arbete. Han svalt och törstade, frös och var utan kläder" (2 Kor 11:23, 27).
Vad händer då? Skriften ljuger förvisso inte, när den säger: Han gör vad de gudfruktiga begär och hör deras rop (Ps 145:19).
O, om du en dag kunde få smaka denna sötma (1 Pet 2:3)! Jag skall säga dig förunderliga ting som är sanna och mer än sanna för dem som har sin tillit till Herren: Det är Herren Sebaot själv, makternas Herre och ärans konung (Ps 24:10), ja, det är han som skall stiga ned för att förvandla de kroppar vi har i vår ringhet och göra dem lika den kropp han har i sin härlighet (Fil 3:21). Vilken stor ära och vilken outsägligt jubel det blir, när alltings skapare som en gång kom fördolt i all ödmjukhet för att rättfärdiggöra själarna, kommer öppet och i sin storhet, inte längre i ringhet utan i härlighet (Mark.8:38) och majestät, för att förhärliga dig, du stackars kött!

Vem kan göra sig en föreställning om hans tillkommelses dag (Mal.3:2), när han kommer i ett överflöd av ljus? När änglarna går honom före och vid basunens ljud (1 Tess 4:15 16) uppväcker de arma kropparna ur stoftet och bär dem upp genom luften Kristus till mötes?

Adventspredikningar: Sjätte predikan om den trefaldiga tillkomsten och köttets uppståndelse (4)

För att du inte skall förakta eller se ned på din gäst under förevändning att han är en främling eller pilgrim (1 Krön 29:15, Ps 39:13), var uppmärksam på, vad du får genom denna gästs närvaro. Ty det är han som får dina ögon att se och dina öron att lyssna. Det är han som ger din tunga förmågan att tala, gommen smak och rörelse åt kroppens lemmar. Erkänn att livet i dig, uppfattningsförmågan och skönheten är en välgärning från din gäst. När han avreser kan du se vad hans närvaro gav dig.
Ja, så snart som själen lämnar kroppen, tystnar tungan, ögonen ser inte längre någonting, öronen blir döva, hela kroppen stelnar och ansiktet blir blekt. Inom kort förruttnar hela liket och börjar lukta och kroppens skönhet förfaller. Hur kan du för lite nöjes skull här nere bedröva och skada en sådan gäst, när du utan honom inte skulle kunna njuta av någonting? Om dessutom själen ger dig så mycket, medan den är landsförvist och bortjagad från Herrens ansikte på grund av synden (1 Mos 3:8, 4:16, etc), hur mycket glädje kommer den inte att bereda dig, när den en gång är försonad med Gud? Avstå, du kropp, från att förhindra denna försoning som för dig kommer innebära en stor ära. Var beredd att gärna och med tålamod göra allt. Spjärna inte emot någonting som kan främja en försoning. Säg till din gäst: din Herre skall komma ihåg dig och skall sätta dig åter på din plats och du skall tänka på mig (1 Mos 40:13 14).

Adventspredikningar: Sjätte predikan om den trefaldiga tillkomsten och köttets uppståndelse (3)

Nu vet du med vilket syfte Kristus kom och vad en kristen människa bör sträva efter. Därför må du, o kropp, inte gå tiden i förväg, ty därigenom kan du förhindra själens frälsning, du som inte kan rädda dig själv. Allting har sin tid (Pred 3:1).Låt själen arbeta för dig nu, ja bättre är att du samarbetar med den, ty om du lider med den, kommer du också att härska med den (Rom.8:17, 2 Tim 2:12). Ju mer du förhindrar själens förnyelse, desto mer hindrar du din egen, ty du kan inte bli förnyad förrän Gud i själen ser sin avbild återskapad.
Ja, kropp, du erbjuder gästfrihet åt någon som är ädel, ja mycket förnäm och din frälsning är avhängig av dennes. Hedra en sådan gäst, ty du bor i hans land, medan själen som befinner sig på pilgrimsvandring bara är en gäst som passerar förbi hos dig (Mika 4:10). Tänk efter: om en fattig bonde skulle bli ombedd att ta emot en förnäm och inflytelserik gäst, skulle han inte gärna flytta till en vrå i huset, under trappan eller till och med till spiselaskan för att så ge åt gästen den bästa platsen som tillkommer honom? Och du, gör som han (Luk 10:37). Var inte rädd för att bli illa behandlad eller besvär, om bara din gäst kan bo hos dig på ett hedersamt sätt. Det är ärofullt för dig att under denna tid själv avstå från ära.

Adventspredikningar: Sjätte predikan om den trefaldiga tillkomsten och köttets uppståndelse (2)

Han tar bort händernas synd genom att utplåna deras synder. Han tar bort ögats synd genom att rena hjärtats avsikt. Han tar bort axlarnas synd genom att ta bort våldets herravälde enligt Skriftens ord: Du skall bryta sönder deras plågares stav liksom i Midjans tid (Jes 9:4). Eller på ett annat ställe: oket skall brista för fetmas skull (Jes 10:27). Aposteln uttrycker det så här: Synden skall inte få härska i er dödliga kropp (Rom 6:12). Och samme apostel säger på ett annat ställe: Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur (Rom 7:18). Och ytterligare: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp (Rom 7:24)? Han visste att han inte kunde befrias från denna onda rot som trängt in i köttet genom syndens lag som finns i våra lemmar (Rom 7:23) innan han blev skild från denna kropp. Därför längtade han efter att få bryta upp och vara hos Kristus (Fil 1:23). Han visste att synden som skiljer oss från Gud inte helt kan utrotas så länge vi inte är befriade från vår kropp.

Ni har hört talas om mannen som Herren botade från en ond ande, hur anden kastade honom till marken och skrek, när den for ut ur honom (Mark 9:21). Jag säger er, samma slags synd som så ofta stör oss jag tänker på begär och onda önskningar skall kuvas och det kan ske med Guds nåd, så att synden inte längre härskar i oss och inte heller brukar våra lemmar som redskap för orättfärdigheten (Rom 6:12 13). Så blir det ingen dom för dem som är i Kristus (Rom 8:1). Men den rycks inte upp förrän i döden, då vi slits sönder av smärta och själen skiljer sig från kroppen.

Adventspredikningar: Sjätte predikan om den trefaldiga tillkomsten och köttets uppståndelse (1)

Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga om den tid då ni besöktes (Luk 19:44) och inte heller om det som i er fick besök under denna tid. Ty denna tid är reserverad för själen och inte för kroppen, ty själen står över kroppen och därför skall ni naturligtvis först och främst tänka på den. Eftersom själen var först att falla skall den också först upprättas. Ja, själen som blivit fördärvad av synden, fick kroppen att underkastas fördärvet såsom ett straff. Om vi därför vill bli betraktade som Kristi lemmar (1 Kor 6:15), måste vi utan minsta tvekan följa vårt Huvud. Det innebär att vi först och främst måste tänka på själens förnyelse, ty det var för att bota själen som Kristus kom den första gången. Låt oss vänta med att bekymra oss för kroppen och uppskjuta det till den dag Kristus kommer för att förnya kroppen, vilket Aposteln påminner oss om med orden: Vi väntar den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet (Fil 3:20 21).

Vid den första tillkomsten utropade Johannes Döparen såsom en härold eller riktigare såsom hans härold: Där är Guds lamm som tar bort världens synd (Joh 1:29). Han talar inte om kroppsliga sjukdomar eller besvär, utan om synden som är en själens sjukdom och andens fördärv. Där är han som tar bort världens synd. Varifrån tar han bort den? Från handen, ögat, axlarna, kort sagt från köttet där den slagit rot på djupet.

Adventspredikningar: Femte predikan om Kristi tillkomst under mellantiden och den trefaldiga förnyelsen (3)

Om du på detta sätt bevarar Guds ord, kommer det utan tvekan att bevara dig. Ty Sonen kommer tillsammans med Fadern till dig (jfr Joh 14: 23). Ja, han kommer, den store profeten, som gör allting nytt (Upp 21:5).
Vid denna tillkomst sker att liksom vi blev en bild av den jordiska människan, skall vi också bli en avbild av den himmelska (1 Kor 15:49). Ty även om den gamle Adam har brett ut sig genom varje människa och tagit henne i besittning, så skall Kristus nu göra varje människa till sin egendom, han som har skapat henne, återlöst henne och skall förhärliga henne; han som helt och hållet räddade en människa på sabbaten (Joh 7:23). I oss härskade tidigare den gamla människan (Rom 6:6). Överträdaren var i oss, lika väl i handen som i munnen eller hjärtat (Rom 10:8). På ett tvåfaldigt sätt i handen genom överträdelse och lastbarhet; på ett tvåfaldigt sätt även i hjärtat genom köttets lustar (Gal 5:16) och åtrå efter timlig ära.
Men om vi nu är en ny skapelse i honom, är det gamla förbi (2 Kor 5.17). Mot handens överträdelse reser sig oskulden och mot lastbarheten självbehärskningen. I stället för munnens förmätenhet (1 Sam 2:3), bekännelse och i stället för förtal, uppbyggliga ord för att det gamla skall avlägsnas från vår mun. I hjärtat ersätter kärleken köttets lustar och ödmjukhet träder i stället för åtrån efter timlig ära.
Se nu om inte alla utvalda på dessa tre punkter (handen, munnen och hjärtat) verkligen tar emot Kristus, Guds ord, ty till dem är det sagt: Ha mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm (Höga V 8:6) och på ett annat ställe: Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta (Rom 10:8).

Adventspredikningar: Femte predikan om Kristi tillkomst under mellantiden och den trefaldiga förnyelsen (2)

Men för att undvika att ge någon intryck av att ha hittat på det som vi säger om denna andra tillkomst, så låt oss lyssna till Kristus själv: Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom (Joh 14: 23).
Vad betyder: om någon älskar mig, bevarar han mitt ord? Jag har läst någon annanstans: Den som är gudfruktig gör gott (Syrak 15:1). Men jag uppfattar att det sägs mer om den som älskar, nämligen att han bevarar Kristi ord.
Var skall man bevara dem? I hjärtat, enligt profetens ord: Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag inte skall synda mot dig (Ps 119:11). Men hur bevarar man dem i sitt hjärta? Räcker det med att komma ihåg dem? Om dem som bevarar dem på det sättet säger aposteln att kunskapen gör oss uppblåsta (1 Kor 8:1). Därtill kan glömskan lätt utplåna minnet.
Bevara därför Guds ord (Joh 8:51 f) på samma sätt som du bäst bevarar födan för din kropp. Ty ordet är det levande brödet (Joh 6:41) och andlig näring. Det jordiska brödet kan så länge det ligger på baktråget stjälas av en tjuv, ätas av råttor eller bli dåligt med tiden. Men har du väl ätit det, behöver du inte frukta något av detta. Bevara Guds ord så: ty saliga är de som tar vara på det (Luk 11:28). Det måste således på något vis upptagas i din själs inre, gå in i din känsla och ditt sätt att leva. Ät det väl, ty det kommer att bereda din själ njutning (Jfr Jes 55:2). Glöm inte att äta ditt bröd, ty din själ skall inte förtorka (Ps 102:5) utan mättas av riklig mat (Ps 62:6).

Adventspredikningar: Femte predikan om Kristi tillkomst under mellantiden och den trefaldiga förnyelsen (1)

I den föregående predikan sade vi att de som har försilvrade vingar (Ps 68:14) skall vila mellan Kristi båda tillkomster. Men vi har inte sagt var. Det finns nämligen en tredje tillkomst mellan de båda andra, där de som känner honom kan vila. Den första och den tredje tillkomsten är uppenbara men inte den andra. Vid den första var Kristus synlig på jorden och levde bland människor (Bar.3:38) och då såg man honom och hatade honom enligt hans egen utsaga (Joh 15:24). Och vid den sista tillkomsten skall allt kött se Herrens härlighet (Jes 40:5) och de skall se på honom som de har genomborrat (Joh 19:37). Men tillkomsten mellan dessa båda är fördold och bara de utvalda ser den i sig själva och deras själar räddas (1 Pet 3:20).
Vid sin första tillkomst kom Kristus i mänsklig svaghet (1 Joh 4:2), vid den andra kommer han med Andens styrka (Luk 1:17) och vid den sista kommer han i härlighet och majestät (Mark 8:38, Luk 9:26 f).
Genom makten kommer man nämligen till härligheten, ty härskarornas Herren är ärans konung (Ps 24:10) och på ett annat ställe säger profeten samma sak: ... för att få se din makt och ära (Ps 63:3). Denna andra tillkomst är den väg, på vilken man kommer från den första till den sista. Vid den första var Kristus vår återlösning (Rom 3:24), vid den sista kommer han att framträda som vårt liv (Kol 3:4) och vid ankomsten mellan de båda är han vår frid och tröst (2 Kor 1:5), eftersom vi vilar mellan de båda andra (Ps 68:14).

Adventspredikningar: Fjärde predikan över Herrens dubbla ankomst och de försilvrade vingarna (7)

Låt oss således försilvra våra vingar (Ps 67:14) och göra det genom att leva som Kristus och som martyrerna vilka har tvättat sina kläder i hans lidande (Upp 7:14). Låt oss så mycket vi kan likna honom som älskade fattigdomen så mycket, att han inte hade något ställe att vila sitt huvud (Luk.9:58), han som har jordens djup i sin hand (Ps 95:4). Vi kan läsa i evangeliet att det gick så långt att lärjungarna som följde honom och som var hungriga ryckte av ax, när de en dag vandrade genom några sädesfält (Luk 6:1). Liksom ett får som förs till slakt, liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte sin mun (Apg 8:32).
Vi läser om honom som grät över Lasaros (Joh 11:35) och över staden (Luk 19:41) att han bad natten igenom (Luk 6:12), men aldrig att han skrattade eller skämtade. Hans hunger efter rättfärdigheten (Matt 5:6) var så stor, att han av sig själv krävde en stor gottgörelse för våra synder, även om han själv var utan. Därför törstade han på korset inte efter något annat än rättvisa. Han tvekade inte att dö för sina fiender och han bad för dem som korsfäste honom (Luk 23:34). Han som inte begick någon synd (1 Pet 2:22) lyssnade tålmodigt till falska anklagelser som man riktade mot honom, och för att försona syndarna underkastade han sig stort lidande.

Adventspredikningar: Fjärde predikan över Herrens dubbla ankomst och de försilvrade vingarna (6)

Det finns även människor som är barmhärtiga (Matt 5:7), när det inte kostar dem något, och som tar anstöt när man inte frikostigt ger åt alla. Men det får inte kosta dem själva det minsta. Om de verkligen vore barmhärtiga skulle de utöva barmhärtighet med det som tillhör dem själva. När de inte kan göra det med jordiska ägodelar förlåter de av hjärtat dem som de anser ha syndat mot sig och ger dem ett tecken på mildhet eller ett gott ord, vilket är mer värt än den vackraste gåva (Syrak 18:17, Benedikts regel 31:14) för att på så sätt stimulera dem till att ångra sig. Om de verkligen vore barmhärtiga skulle de emellertid ha medlidande med dem och bedja för dem och för alla som de vet lever i synden. Men deras barmhärtighet är intet värd och förtjänar ingen barmhärtighet.
Så finns det människor som bekänner sina synder (Matt 3:6) på ett sådant sätt att de verkar längta efter ett rent hjärta (Matt 5:8) och i bikten blir ju allt renat. Men dessa människor tål inte höra av andra människor sådant som de spontant förebrår andra. Så om de verkligen hade längtat efter att bli renade, vilket de ger sken av, skulle de vara tacksamma mot dem som gör dem uppmärksamma på sina fel i stället för att bli irriterade.
Sedan finns det även människor som bara har en enda tanke i huvudet, när de ser en människa som är det minsta upprörd. De försöker finna ett sätt att återställa freden (Matt 5:9). De ger intryck av att vara fridsamma om det inte vore så, att de är de svåraste att lugna, när någon har sagt ett ord eller gjort något mot dem. Om dessa människor verkligen älskade fred, skulle de utan tvekan först söka den för sig själva.

Adventspredikningar: Fjärde predikan över Herrens dubbla ankomst och de försilvrade vingarna (5)

Våra dygder är inte verkliga dygder om de skiljer sig från den modell (som Kristus lämnade åt oss), och våra vingar har inget värde om de inte är försilvrade. Stor är förvisso fattigdomens vinge, ty med den flyger man snabbt till himmelriket (Matt 5:3). Ty för de andra dygderna som följer med fattigdomen gäller löftet för framtiden, medan himmelriket är mer givet än lovat med fattigdomen. Därför sägs i presens (om de fattiga) att dem tillhör himmelriket (Matt 5:3), medan det i samband med de andra dygderna sägs att människorna skall ärva och bli tröstade (Matt 5:4 5) etc.
Men nu kan vi iaktta vissa fattiga, som inte skulle ha varit så rädda och sorgsna, om de verkligen hade varit fattiga. De skulle ha varit som kungar himmelens kungar. Det handlar om dem som vill vara fattiga, men bara under förutsättning att ingenting saknas dem. De älskar fattigdomen i den utsträckning de inte behöver umbära någonting.
Sedan finns det sådana som är saktmodiga, men bara så länge man inte säger eller gör något som inte behagar dem. Avståndet mellan dem och verkligt saktmod bevisas av minsta lilla motighet. Hur skulle ett sådant saktmod kunna ärva, då det dör innan det blir tid att ärva?

Jag ser andra som gråter (Matt 5:4). Men om deras tårar kommer från hjärtat skulle de inte så snart kunna skratta. När gagnlösa och lättsinniga ord flödar stridare än tårarna som föregår dem, tror jag inte att det handlar om de tårar som lovats tröst av Gud: de tar alltför lätt emot vilken tröst som helst.
Andra går strängt till rätta med andras synder, så att man skulle kunna tro att de hungrade och törstade efter rättfärdigheten (Matt 5:6), om de bara hade dömt sina egna synder på samma stränga sätt. Men tvåfaldig vikt är en styggelse för Herren (Ords 20:23). Ja, dessa människor upphetsar sig mot andra människor med en sådan fräckhet och våldsamhet, medan de har överseende med sig själva på ett sätt som är lika dumt som fåfängt.

Adventspredikningar: Fjärde predikan över Herrens dubbla ankomst och de försilvrade vingarna (4)

När Frälsaren kommer skall han förvandla den kropp vi har i vår ringhet och göra den lik den kropp han har i sin härlighet (Fil 3: 20 21) under förutsättning att vårt hjärta blivit förvandlat och liknar hans ödmjuka hjärta. Därför sade han: lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Betrakta hur det av dessa ord framgår att ödmjukheten är tvåfaldig: det handlar om tankeförmågan och viljan, vilket här åsyftas med hjärtat.
Genom den första ödmjukheten vet vi att vi ingenting är och det lär vi oss utifrån vår egen erfarenhet och svaghet. Genom den andra trampar vi på världens härlighet och det lär vi oss av Kristus, som förödmjukade sig själv och antog en tjänares gestalt (Fil 2:7). När man sökte honom för att göra honom till konung, flydde han (Joh 6:15), och när man sökte honom för att låta honom utstå stor vanära (Joh 18:4) och korsets nesliga pina, frambar han sig själv som ett offer (Heb 9:14).
Om vi således vill vila mellan de båda tillkomsterna, må vi försilvra våra vingar (Ps 68:14). Ja, låt oss ta efter de dygder som Kristus anbefallde oss genom ord och exempel när han levde. Ty silvret syftar med rätta på Kristi ödmjukhet och guldet på hans gudomlighet.

Adventspredikningar: Fjärde predikan över Herrens dubbla ankomst och de försilvrade vingarna (3)

Bröder, nu är tiden inne för domen, och den börjar med Guds hus ... och hur blir då slutet för dem som inte vill tro på Guds evangelium (1 Petr 4:17)? Vad blir det för dem som inte kan bestå i domen (Ps 1:5)? Alla de som undviker att låta sig dömas i den dom som nu pågår och som kommer fördriva denna världens härskare (Joh 12:31) har bara att vänta på sin domare eller snarare att frukta hans ankomst, och han kommer att kasta ut dem tillsammans med deras anförare. Om vi däremot låter oss dömas i denna tid, kan vi tryggt vänta den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet (Fil 3:20 21). Då kommer de rättfärdiga att lysa (Matt 13:43) så att lärda och olärda kan se det (1 Krön 25:8). Ja, de kommer att lysa som solen i deras Faders rike (Matt 13:43). Och solens ljus skall bli sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus (Jes 30:26).

Adventspredikningar: Fjärde predikan över Herrens dubbla ankomst och de försilvrade vingarna (2)

Den sanna rikedomen är inte av denna världen, utan den dygd som samvetet bär med sig för att vara rikt i evighet. När aposteln talar om ära säger han: Detta är vår stolthet: att vårt samvete kan vittna ...(2 Kor 1:12). Detta är den sanna ära som kommer från sanningens Ande (Joh. 4:17 f). Anden själv betygar vår ande att vi är Guds barn (Joh 14:17, 15:26, Rom 8:16). Den ära som vi däremot bevisar varandra och som vi inte väntar från Gud (Joh 5:44) är fåfänglig, ty fåfängliga är människors barn (Ps 62:10).
Dåraktig är du som lägger din lön i en söndrig pung (Hagg 1:6) och som placerar din skatt i en annans mun. Vet du inte att en sådan är som en port som inte går att stänga och är utan lås? Hur mycket klokare är inte de som själva förvarar sin skatt (Matt 13:44) och inte anförtror den åt andra! Men kan de alltid behålla den? Det kommer en tid då hjärtats hemligheter skall uppenbaras (1 Kor 4:5, Ps 44:2), men det som var ämnat att bli synligt blir inte taget emot. Därför slocknar de fåvitska jungfrurnas lampor när Herren kommer (Matt 25:6), och Herren säger att han inte känner dem som redan har fått sin lön.
Mina kära bröder, jag säger er, att om vi har något som är gott, är det bättre att dölja det än att visa det, såsom de fattiga gör när de ber om allmosor. De visar sig inte i dyrbara kläder utan halvnakna. Om de har några sår, visar de fram dem för att därigenom lättare beveka dem som ser dem. Det är en regel som publikanen i evangeliet följde mycket bättre än fariséen och därför blev han rättfärdig och inte den andre (Luk 18:14).

Adventspredikningar: Fjärde predikan över Herrens dubbla tillkomst och de försilvrade vingarna (1)

Bröder, det är tillbörligt att ni med stor andakt firar Herrens tillkomst, ty hans tröst gläder oss, hans ynnestbevis förundrar oss och hans kärlek upptänder oss. Men tänk inte bara på att han kom för att söka efter det som var förlorat och rädda det (Luk 19:10), utan tänk även på att han kommer för att ta oss med sig.
Meditera ständigt över dessa båda tillkomster och idissla i era hjärtan de välgärningar hans första tillkomst innebar och de löften som är förknippande med hans andra. Må ni vila er mellan dessa båda tillkomster (Ps 68:14)! Ty dessa är brudgummens armar som bruden vilar i när hon säger: Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig (Höga V 2:6). På ett annat ställe läser vi att den vänstra betyder rikedom och ära och den högra ett långt liv (Ords 3:16).
I sin vänstra hand bär han således rikedom och ära. Lyssna ni Adams barn, giriga och ärelystna släkte: vad får ni ut av att skaffa er jordisk rikedom och timlig ära, som inte är verklig och inte är er? Är inte guld och silver bara röd eller vit jord? Är det inte människors misstag som gör dem värdefulla eller gör gällande att de är det? Men om allt det tillhör er, så tag det med er! Människan får emellertid vid sin död intet med sig och hennes härlighet följer henne inte dit ned (Ps 49:18).

Adventspredikningar: Tredje predikan över De sju pelarna (7)

Dessa är måhända sex av de pelare som Visheten har huggit ut i den boning den berett åt sig (Ords 9:1). För oss återstår det att söka den sjunde, om Visheten själv låter oss få kunskap om även den. Om de första sex pelarna är förknippade med rättvisan (Ps 72:2), finns det då någonting som hindrar oss att se rätten i den sjunde?
Inte bara rättvisa, står det i psalmen, utan rättvisa och rätt är din trons fästen (Ps 89:15). Men när vi ger åt våra överordnade, våra jämställda och våra underlydande det som tillkommer dem, ger vi då ingenting åt Gud? Ingen kan åt Gud ge det som tillkommer honom, ty han har rikligt utgjutit sin barmhärtighet (Ps 33:22, 86:13), medan vi har syndat mot honom på så många sätt; vi är så bräckliga och ringa, medan han är så fullkomlig och i sig så tillräcklig att han inte behöver något av det som vi kan ge honom.
Jag har emellertid hört någon säga för vilken han har uppenbarat sin visdoms hemligheter (Ps.51:8), att konungen i sin makt älskar vad rätt är (Ps 99:4). Han kräver inte mer av oss än vad som finns hos honom själv: om vi bara bekänner våra synder gör han av nåd oss rättfärdiga (Rom 3:24) för att så bevisa oss sin barmhärtighet. Ty han älskar den själ som inför honom oupphörligen rannsakar och dömer sig själv (Syr 17:16). För vårt eget bästa kräver han av oss att vi dömer oss själva, ty om vi går till rätta med oss själva, så slipper vi bli dömda (1 Kor 11:31). Därför misstror den vise sina verk; han utforskar, granskar och bedömer dem alla (1 Kor 2:10, 2:15). Ty han ärar sanningen som redligt och ödmjukt känner sig själv och allt han har på samma sätt som Sanningen gör.
Hör än tydligare varför rättvisan av dig kräver rätt: När ni har gjort allt som åligger er, skall ni säga: "Vi är odugliga tjänare" (Luk 17:10). Detta är verkligen ett för människan värdigt sätt att förbereda Herrens tron (Ps 89:15), ty för människan handlar det om att iaktta rättvisans plikter och att alltid betrakta sig själv som en ovärdig och onyttig tjänare.

Adventspredikningar: Tredje predikan över De sju pelarna (6)

Om du har en överordnad ställning är du skyldig att visa än större omsorg om din underordnade. Ty den underordnade har rätt till vaksamhet och ordning från din sida. Vaksamhet för att undvika synd och ordning för att han i händelse av överträdelse inte skall bli ostraffad.
Även om du inte anser dig ha ansvar för någon broder, har du i alla fall alltid någon under dig som du måste visa vaksamhet och ordning. Jag talar om din kropp som din ande har fått att rå över. Du är skyldig att visa kroppen vaksamhet för att synden inte skall härska i den (Rom 6:12) och för att dina lemmar inte skall bli till orättfärdighetens vapen (Rom 6:13). Och du är skyldig kroppen ordning för att den skall bära omvändelsens frukt (Luk 3:8) tuktas och tvingas till lydnad (1 Kor 9:27).
En långt större och tung plikt åvilar dem som skall avlägga räkenskap för ett stort antal själar (Heb 13:17). Stackars mig! Vart skall jag vända mig, om jag om jag försummar att vaka över den stora och dyrbara skatt som Kristus har anförtrott åt mig (2 Tim 1:14) och som för honom var mycket värdefullare än hans eget blod? Antag att jag samlade upp allt blod som rann från Herrens kors och förvarade det i en vas som ofta måste flyttas. Hur försiktig skulle jag inte vara i en sådan situation? Nu har jag fått något att förvara, som en klok köpman, d.v.s. Visheten i egen person, har betalat med sitt eget blod.
Jag bär denna skatt i lerkärl som går sönder mycket lättare än om de vore av glas (2 Kor 4:7). Till denna ängslan och rädslans börda kommer att jag måste bevara mitt och min nästas samvete rena som båda är mig dunkla. De är som en ogenomtränglig avgrund för mig och som en natt. Ändå krävs det av mig att jag vakar över dem. Man ropar till mig: "Väktare, vad lider natten? Väktare vad lider natten" (Jes 21:11)? Jag kan inte svara som Kain: "Skall jag ta vara på min broder" (1 Mos 4:9)? Däremot måste jag med profeten ödmjukt bekänna: "Om Herren inte bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt" (Ps 127:1). Jag kan bara ursäktas, när jag som jag redan sagt, är både vaksam och upprätthåller ordning. Om de första fyra pelarna således inte saknas, dvs respekt för och lydnad mot överordnade, samt råd och hjälp till bröderna, vilket har med rättvisan att göra, kommer Visheten att finna en väl förberedd tron (Ps 93:2, 103:19).

Adventspredikningar: Tredje predikan över De sju pelarna (5)

Vi är även skyldiga att råda och hjälpa de bröder som vi lever tillsammans med genom broderskapets och den mänskliga gemenskapens lag. Vi förväntar oss att de ger oss samma tjänster: råd som upplyser oss i vår okunnighet och bistånd som hjälper oss i vår svaghet.
Men kanske finns det bland er någon som i sitt hjärta invänder: "Hur skall jag kunna ge ett råd till en broder, när jag inte ens får tilltala honom utan tillstånd? Hur skall jag kunna hjälpa honom när jag inte kan göra det minsta utan att iakttaga lydnaden?" Jag svarar: Det saknas inte tillfällen, om du inte saknar den broderliga kärleken. Enligt min uppfattning kan du inte kan ge ett bättre råd till din broder än att genom exempel undervisa honom om vad han skall och inte skall göra. Du inger honom att bättra sig, du råder honom, inte med ord eller tunga, utan genom gärningar och sanning (1 Joh.3:18).
Kan du bättre hjälpa din broder än att fromt bedja för honom utan att därför undandra dig plikten att broderligt tillrättavisa honom? Så undviker du inte bara att skapa det minsta hinder för honom, utan du gör allt vad du kan för att likt en fredens budbärare (Jes 33:7) för honom undanröja allt som utgör en stötesten för Guds rike och att hålla sådana på avstånd. Ja, om du råder och hjälper din broder på det viset, ger du honom det som tillkommer honom (Matt 18:28) och han har ingen anledning att beklaga sig över dig.

Adventspredikningar: Tredje predikan över De sju pelarna (4)

Vi vet att Herren har kommit på ett trefaldigt sätt: till människorna, i människorna och mot människorna. Han har kommit till alla utan åtskillnad, men icke i och mot alla. Men eftersom hans första och tredje tillkomst är kända och uppenbara, låt oss tala om den andra, som är andlig och fördold. Lyssna till vad han själv säger: Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom (Joh 14:23).
Salig är den människa som du stannar hos, Herre Jesus. Salig är den hos vilken Visheten bygger sig en boning genom att hugga ut sju pelare (Ords 9:1). Salig är den själ som är Vishetens säte. Vilken är denna själ? Förvisso den rättfärdiges, och med rätta, ty rättfärdighet och rätt är din trons fästen (Ps 89:15).
Bröder, vem av er vill förbereda ett säte för Kristus i sin själ (Ps 132:17)? Dessa är de sidentyger och mattor, den kudde du behöver förbereda: Rättfärdighet och rätt är din trons fästen (Ps 89:15). Rättfärdighet är den dygd som ger åt var och en det som tillkommer honom. Giv åt tre slags människor det som tillkommer dem: giv det som du skall till din överordnade, till den som är under dig och till din like, så kommer du att på ett värdigt sätt fira Herrens ankomst genom att förbereda ett säte för honom i rättvisa.
Jag säger, visa vördnad för din överordnade och lyd honom i handling och hjärta. Det räcker emellertid inte att vi endast till det yttre lyder våra överordnade, utan vi måste hålla av dem av hela vårt hjärta. Och om någon överordnad lever på ett så uppenbart ovärdigt sätt att man inte kan blunda för det eller ursäkta det, måste vi likväl med tanke på honom från vilken all överhet kommer (Rom 13:1), visa aktning för den som fått en upphöjd ställning, även om vi vet att han är ovärdig. Det handlar inte om att ära hans egenskaper utan att visa aktning för den rang Gud har givit honom och själva ämbetets värdighet.

Adventspredikningar: Tredje predikan över De sju pelarna (3)

Bröder, harmas inte över de onda och avundas inte dem som gör orätt (Ps 37:1). Betrakta i stället vad som blir deras ände (Ps 73:17), ha medlidande med dem av hjärtat och be för dem som blir ertappade i synden (Gal 6:1). De syndar eftersom de inte känner Gud (1 Kor 15:34), ty om de hade känt honom skulle de inte vara så dåraktig att de utmanar härlighetens Herre (1 Kor 2:8). Men vi bröder har ingen ursäkt för vår okunnighet (Joh 15:22). Ni känner honom väl och om ni säger att ni inte känner honom, är ni lögnare som världens barn (1 Joh 4:20). För övrigt, om ni inte känner honom, vem har då fört er hit och hur har ni kommit (Matt 22:12)? Och hur kan du ha beslutat dig för att frivilligt avstå från dina käras ömhet, kroppens njutning, världens fåfänglighet för att kasta alla dina tankar (Ps 55:23) och bekymmer (1 Pet 5:7) på Herren, då du hos honom inte förtjänat något gott utan endast ont, vilket ditt samvete säger dig? Jag upprepar, vem skulle ha förmått dig att göra detta, om du inte hade vetat att Herren är god mot dem som förbider honom, mot den själ som söker honom (Klag 3:25), och om du hade varit okunnig om att Herren är ljuv och mild, barmhärtig och sannfärdig (Ps 86:5,15)? Hur vet du detta? Jo, därför att han har kommit inte bara till dig utan in i dig.

Adventspredikningar: Tredje predikan över De sju pelarna (2)

Hela Kyrkan firar en gång om året denna händelse som rymmer så mycken upphöjdhet, ödmjukhet och kärlek och innebär att vi blir förhärligande. Gud ville att den skulle firas en enda gång men ha en varaktig verkan. Det borde vara så! Ty hur motsägelsefullt är det inte, när människor efter en så stor konungs ankomst låter sin tid upptas av så många göromål, i stället för att lämna allt och uteslutande ägna sig åt att tillbedja honom och att i hans närvaro inte tänka på allt annat. Profetens ord: Man skall utbreda minnet om din stora godhet (Ps 145:7), kan verkligen inte tillämpas på alla, eftersom inte alla gör detta minne till sin föda. Ingen kan ge tillbaka vad han inte har smakat eller bara smakat lite av. Det man ger ut måste komma från en full mättnad. De som därför tänker och lever världsligt firar i själva verket inte advent, eftersom de lever denna tid av väntan utan andakt och känsla och gör den till en torftig tradition.
Än mer måste man ta avstånd från julfirandet när det blir till en förevändning för den köttsliga människan (Gal 5:13). Du kan i dessa dagar se hur människor är ivrigt sysselsatta med att göra i ordning praktfulla kläder och förbereda utsökt mat, som om detta skulle bidra till att vi söker Kristus, som blir född bland oss, och som om han skulle bli mottagen på ett värdigare sätt ju mer omsorg vi ägnar dessa ting. Lyssna till vad han själv säger: Den som har stolta ögon och högmodigt hjärta, honom lider jag inte (Ps 101:5). Varför bryr du dig så mycket om kläder när du skall fira min födelse? Jag avskyr sådant och tar inte emot överdåd. Och varför lägger du ner så mycken möda på att förbereda ett överflöd av mat för detta tillfälle? Jag ogillar och fördömer köttslig njutning. Ditt hjärta är förvisso omättligt, när du förbereder allt detta och även låter saker komma långt ifrån, även om kroppen inte behöver så mycket och man kan finna det på ett mycket enklare sätt. När du firar min tillkomst, ärar du mig med dina läppar, men ditt hjärta är långt ifrån mig (Matt 15:8). Du tillber inte mig, ty buken är din gud (Fil 3:19) och du låter dig lovordas av den som du borde skämmas för. Den människa är i sanning olycklig som söker kroppens behag och världens fåfängliga ära. Saligt är däremot det folk vars Gud är Herren (Ps 144:15).

Adventspredikningar: Tredje predikan över De sju pelarna (1)

När vi firar Herrens advent och jag betraktar honom som kommer, kan jag inte föreställa mig hans upphöjda majestät. När jag betraktar dem som han kom till, blir jag förskräckt över hans djupa förnedring. Änglarna torde förundra sig inför detta nya, när de under sig ser den, som de ovan sig alltid har tillbett och helt öppet stiger upp och ner över Människosonen (Joh 1:51). När jag betraktar varför han kom, omfamnar jag så mycket jag förmår hans ovärderligt stora kärlek. När jag tänker på hur han kom, blir jag medveten om människans upphöjelse.
Ty det är skaparen, han som är Herre över allting, som kommer. Han kommer till människorna; han kommer för människorna; han kommer som människa. Men kanske någon säger: "Hur kan man säga att han har kommit som alltid har varit överallt?" Han var i världen och världen hade blivit till genom honom (Joh 1:10)?" Han som varit närvarande kom således inte, däremot framträdde han som hade varit fördold. För att kunna bli känd antog han som bor i ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16) den mänskliga naturen. Det var förvisso ingen vanära att framträda i den likhet som han hade gjort från början (Matt 19:4) eller ovärdigt Gud att visa sig i sin avbild (1 Mos 1:26) för dem som inte skulle ha kunnat känna honom i hans väsen. Därför framträdde han som skapat människan till sin avbild och likhet inför människorna såsom människa.

Adventspredikningar: Andra predikan över Jesaja 7:10-12: Herren sade till Ahas: Begär ett tecken och fienden skall inte lyckas (5)

Om jag inte tar fel, ser ni nu att
den kungliga jungfrun är den väg,
som Herren tog för att komma
från sin moders liv, likt en brudgum,
som lämnar brudkammaren (Ps 19:6).

Låt oss gå samma väg
för att möta honom,
som genom henne kom ned till oss,
och för att genom henne få del av hans nåd,
som genom henne kom till vår nöd.
Genom dig har vi tillträde till din Son (Ef 2:18).
Du saliga,
som upptäckte nåden.
Du frälsningens moder,
som gav liv.
Genom dig
får vi ta emot honom
som genom dig
blev oss given (Jes 9:5).
Må din rättrådighet förlåta vår skuld;
må din ödmjukhet, som är Gud till behag
utverka överseende med vår fåfänga;

må din överflödande kärlek
skyla våra många synder;
må din förklarade fruktsamhet
ge oss rikliga förtjänster.

Vår Fru,
medlare och förespråkare,
försona oss med din Son,
anbefall oss åt honom,
företräd oss inför honom!

Du välsignade (Luk 1:42),
genom den nåd du har undfått,
genom den förmån du förärats,
genom den barmhärtighet du har fött,
gör att han
din Son, vår Herre,
som genom din förmedling
gjorde sig delaktig av vår svaghet och nöd,
gör oss delaktiga av
sin lycka och lycksalighet,
han som är Gud i all evighet (Rom 9:5).

Adventspredikningar: Andra predikan över Jesaja 7:10-12: Herren sade till Ahas: Begär ett tecken och fienden skall inte lyckas (4)

Utifrån vad vi har sagt torde det vara klart, vem det skott är som skjuter upp ur Isais rot (Jes 11:1 2) och vem den blomma är på vilken Herrens Ande skall vila. Skottet är jungfrun, Guds moder och blomman hennes Son. Sonen är i sanning jungfruns blomma, strålande vit och röd, utvald bland tusende (Höga V 5:10). En blomma som änglarna längtar efter att fästa blicken vid (1 Pet 1:12) och vars doft får de döda att återvända till livet. Efter sin egen beskrivning är han en ängsblomma (Höga V 2:1) och inte en trädgårdsblomma. En äng som inte blivit rensad från ogräs eller gödslad. Så har jungfruns sköte blomstrat. Okränkt, ren och kysk har Maria frambringat denna blomma, likt en evigt grönskande betesmark vars skönhet inte skall se förgängelsen (Ps 16:10) och vars härlighet aldrig skall förstöras i evighet. Jungfru, upphöjda skott, må du upphöjas! Till honom som sitter på tronen (Upp 4:10,5:7,f), majestätets Herre. Förvåna dig inte, ty din ödmjukhet har djupa rötter. Himmelska växt, dyrbarast och heligast av alla! Du är i sanning livets träd (1 Mos 2:9), det enda som var värdigt att bära frälsningens frukt. Du onda orm, din list blev upptäckt och din falskhet blev fullständigt avklädd. Två fel tillskrev du skaparen, när du anklagade honom för lögn och avund, och på båda punkter ljög du bevisligen. Redan från början dog den som du hade lovat: Ingalunda skall ni dö (1 Mos 3:4) och Herrens sanning varar i evighet (Ps 117:2). Svara nu om du kan: vilket träd och vilket träds frukt skulle ha kunnat avundas Honom, som inte nekade människan detta utvalda skott och dess upphöjda frukt (Jes 4:2)? Han som inte skonade sin egen son har skänkt oss allt med honom (Rom 8:32)!

Adventspredikningar: Andra predikan över Jesaja 7:10-12: Herren sade till Ahas: Begär ett tecken och fienden skall inte lyckas (3)

Biet har honungens sötma och gaddens stick. Biet söker näring bland liljorna (Höga V 2:16) och bor i änglarnas blomstrande land. Därför flög biet till staden Nasaret, som betyder blomma, och kom till den ständiga jungfrulighetens doftande blomster. Där fann det inträde och slog sig ner. Han som med profeten lovsjunger barmhärtighet och rätt (Ps 101:1) är inte okunnig om biets honung och gadd. Men när han kom till oss bringade han enbart honungen och inte gadden, dvs. barmhärtighet och inte dom (Matt 9:13). När lärjungarna en gång föreslog honom att kalla ner eld och förgöra staden som inte ville ta emot honom (Luk 9:54-56), svarade han att Människosonen inte hade kommit för att döma världen utan för att rädda den (Joh 3:17). Vårt bi har ingen gadd, ty han hade på ett sätt gjort sig av med den, när han så oförtjänt led och bad om barmhärtighet och inte om rätt. Men sätt icke ett fåfängligt hopp till rov (Ps 62:11), synda inte i hoppet. Ty när vårt bi vill, tar han tillbaka gadden och sticker den ända in i syndarnas ryggmärg, ty Fadern dömer ingen, utan har överlåtit domen åt Sonen (Joh 5:22). Men nu äter vårt barn grädde och honung, när han som människa utan synd i sig förenar det som är gott i den mänskliga naturen med den gudomliga barmhärtigheten, och visar att Gud är vår barmhärtighet och inte vår domare.

Adventspredikningar: Andra predikan över Jesaja 7:10-12: Herren sade till Ahas: Begär ett tecken och fienden skall inte lyckas (2)

Gräddmjölk och honung skall bli hans mat, säger profeten (Jes 7:15), som sade han: Han skall var liten och äta den föda som är lämplig för barn. Och han fortsätter, för att förstå att förkasta vad ont är och utvälja vad gott är (ibid.). Även här hör du talas om ont och gott (1 Mos 2:17) liksom i fråga om det förbjudna trädet (1 Mos 2:17), överträdelsens träd. Men denne andre Adam gör ett bättre val än den förste. Han väljer det goda och förkastar det onda och inte som den förste Adam som älskade förbannelsen, vilken också kom över honom. Han hade inte behag till välsignelse och den blev fjärran ifrån honom (Ps 109:17). I de ord som föregår: gräddmjölk och honung skall bli hans mat (Jes 7:15) låter hans oss höra det val som detta barn gör.
Två ting ger fårets mjölk: smör och ost. Smöret är fett, osten är däremot torr och hård. Vårt barn vet att välja, när han äter smöret och avstår från osten. Är inte detta det hundrade fåret som har kommit bort (Matt 18:12) och som omtalas i psalmen: jag far vilse såsom ett förlorat får (Ps 119:176)? Den gode Herden söker förvisso människosläktet, när han lämnar de nittionio fåren i bergen. Hos detta får finner man emellertid två ting: den milda och goda naturen likt smöret och syndens fördärv likt osten. Du ser vilket gott val vårt barn gjorde, när han antog vår natur men utan syndens fördärv. Om syndarna är det däremot sagt: Deras hjärtan är okänsliga såsom fett (Ps 119:70). I dem har ondskans surdeg och fördärvets löpe (1 Kor 5:8) förstört mjölkens renhet.

Adventspredikningar: Andra predikan över Jesaja 7:10-12: Herren sade till Ahas: Begär ett tecken och fienden skall inte lyckas (1)

Vi har lyssnat till hur Jesaja gav Ahas rådet att begära ett tecken av Herren nedifrån djupet eller uppifrån höjden (Jes 7:10 12). Vi har hört hans svar som låter fromt men saknar kraft (2 Tim 3:5). Därför förtjänade han att bli tillrättavisad av honom som ser till hjärtat (1 Sam 16:7) och inför vilken varje mänsklig tanke är uppenbar. Ahas sade: Jag begär intet, jag vill inte fresta Herren (Jes 7:12). Han var fylld av högmod inför den kungliga tronens värdighet och slug i sina till synes mänskligt visa ord (1 Kor 2:4). Därför sade Herren till Jesaja: "Hälsa den räven (Luk 13:32) att begära ett tecken nedifrån djupet" (Jes 7:11). Rävarna har lyor (Matt 8:20) och går ner i döds¬riket (Ps 139:8) och där är han som fångar de visa i deras slughet (Job 5:13), 1 Kor 3:19). Herren sade också: "Gå och säg till den fågeln att begära ett tecken uppifrån höjden." Ty fågeln har ett bo (Matt 8:20), men även om den flyger upp mot himlen är han där, han som står emot de högmodiga (1 Pet 5:5) och med sin kraft krossar de övermodigas och högmodigas nackar. Ahas vägrade att begära ett tecken från den himmelska makten eller vishetens outgrundliga djup. Därför lovade Herren själv Davids hus ett tecken på godhet (Jes 7:13) för att genom ett uttryck för kärlek dra de människor till sig som inte låtit sig förskräckas av makt eller visdom. Kärleken kommer till uttryck i orden: "ned i djupet". Ingen har en större kärlek än den som (Joh 15:13) själv gick ned i djupet för att ge sitt liv för sina vänner. Så blir det Ahas bjudet att med fruktan vörda hans majestät som råder i himlens höjd och att omfamna hans kärlek som skulle gå ned i djupet. Inte bara människors tålamod var prövat, utan även Guds (Jes 7:13). Ingen tänkte med fruktan på hans majestät och ingen tänkte med kärlek på hans barmhärtighet. Därför, säger han, skall Herren själv ge er ett tecken som skall uppenbara hans majestät och kärlek. Se jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel (Jes 7:14), vilket betyder 'Gud med oss' (Matt 1:23). Fly icke, Adam, ty Gud är med oss. Var inte rädd, människa (Luk 1:30), frukta inte när du hör Guds namn, ty Gud är med oss. Han är med oss genom likheten i vår köttsliga natur (Rom 8:3). Han är med oss till gagn för oss. För oss har han kommit såsom en av oss (1 Mos 3:22), lik oss (Jak 5:17) och sårbar.

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (11)

Det är även ett nöje att betrakta den väg på vilken hans tillkomst blir uppenbar, ty Herrens vägar är ljuvliga vägar, och alla hans stigar är trygga (Ords 3:17). Där, säger bruden, kommer han springande över bergen, hoppande fram på höjderna (Höga V 2:8). Du sköna, du ser honom komma, men tidigare kunde du inte se var han vilade. Han har sagt: Säg mig, du som min själ har kär: var för du din hjord i bet? Var låter du den vila (Höga V 1:7)? Vilande för han änglarna i bet i den oändliga evigheten och mättar dem med åsynen av sin eviga oföränderlighet. Men glöm inte dig själv, du skönaste bland kvinnor (Höga V 1:8), ty underbar är för dig denna åsyn, allt för hög för att du skall kunna begripa den (Ps 139:6). Han har gått ut ur sin heliga boning (Jer 4:7, Mika 1:3). Han som vilar och vallar änglarna har rövat bort oss för att så rädda oss (Hos 6:2). Han som tidigare var en vilande och osynlig herde skall komma för att föra oss i bet. Han springer över bergen och hoppar över kullarna. Genom bergen och kullarna skall du förstå patriarkerna och profeterna och hur han har kommit springande över bergen kan du läsa i Jesu släkttavla: Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, ... (Matt 1:2). Du finner det skrivet, att från dessa berg utgick Jesse rot, varifrån ett skott sköt upp (Jes 11:1 2) och en blomma slog ut, där anden med sina sju gåvor vilade. Samme profet förklarar detta än tydligare på ett annat ställe: Den unga kvinnan skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Emanuel (Jes 7:14), vilket betyder 'Gud är med oss' (Matt 1:23). Den som han tidigare kallat blomma kallar han nu Emanuel och den som han tidigare kallat skott kallar han nu jungfru. Men det är nödvändigt att ägna en annan dag åt att meditera över detta stora mysterium, som är mer än nog för en särskild predikan, inte minst som dagens utläggning har blivit lång.

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (10)

Nu vet ni vem han är som kommer och de båda platser varifrån och vart han kommer. Ni är inte okunniga om anledningen och tidpunkten. Det återstår att känna den väg på vilken han har kommit och den måste vi omsorgsfullt söka, så att vi tillbörligt kan gå honom till mötes (Matt 2:7 8). Vi måste lägga märke till, att om han kommit såsom synlig människa endast en gång till jorden (1 Joh 4:2) för att fullgöra frälsningens värv (Ps 74:12), kommer han andligen varje dag på ett osynligt sätt för att rädda de enskilda människornas själar (Jak.1:21, 5:20), såsom är skrivet: Herrens smorde är vår livsfläkt (Klag 4:20 f). Och för att vi skall veta att denna andliga händelse är fördold, säger han: Under hans skugga lever vi bland folken (ibid.). Även om en sjuk människa inte kan gå en sådan läkare till mötes eftersom vägen är för lång, bör hon i alla fall resa på huvudet och resa sig lite mot den som kommer. Människa, du behöver inte fara över haven (5 Mos 30:13, Jes 23:2 f) eller gå genom molnen eller över bergen. Vägen som ligger framför dig är inte lång (1 Kon.19:7). Gå till dig själv för att möta Gud. Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta (Rom 10:8). Gå honom till mötes ända till hjärtats förkrosselse och munnens bekännelse (Rom 10:10), så att du åtminstone lämnar ditt eländiga samvetes orenhet, ty det är ovärdigt renhetens Herre att gå dit in. Detta skall vara sagt om hans ankomst som med osynlig makt upplyser människors sinnen.

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (9)

Nu är det tid att även betrakta den tidpunkt som Herren valde för sin tillkomst. Jag tror inte att ni är okunniga om, att han inte kom vid tidens början eller mitt utan vid dess slut. Inte av en tillfällighet utan med vishet bestämde Visheten (Vis 8:1) att bringa hjälp när behovet var som störst, icke okunnig om att Adams barn har en benägenhet att vara otacksamma. Det började bli kväll och dagen var snart slut (Luk 24:29). Rättfärdighetens sol hade nästan gått ned (Mal 4:2) och dess strålar inte gav mycket ljus och värme åt jorden. Knappt var ljuset från kunskapen om Gud och ondskan var så överflödade att kärlekens glöd hade svalnat (Matt 24:12). Änglarna visade sig inte och profeterna talade inte. Frånvarande var de som var besegrade av förtvivlan över människornas överdrivna hårdhet och egensinnighet. "Men jag", sade Sonen, "jag har sagt: 'jag kommer'". Medan en djup tystnad omslöt allt och natten under sitt lopp hade nått mitten av sin bana, for ditt allsmäktiga ord ned från din kungatron (Vis 18:14). Om detta säger även aposteln: När tiden var inne sände Gud sin Son (Gal 4:4). Det timligas överflöd hade glömt och försummat det eviga. Lämpligt kom således evigheten, när det förgängliga hade fått överhand. För att bara antyda detta, blev det vid den tiden en så stor timlig fred, att det räckte med en enda mans förordning för att hela världen skulle låta skattskriva sig (Luk 2:1).

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (8)

Jag skulle emellertid vilja veta varför han kom till oss, och inte snarare vi till honom. Vi var ju de behövande och de rika brukar inte gå till de fattiga, även om de skulle vilja göra det. Bröder, det förhåller sig så här. Det hade varit rätt om vi hade gått till honom, men det förelåg två svårigheter. Våra ögon var skumma (1 Mos 27:1, 48:10 f), medan han bor i ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16). Vi låg förlamade på en bår (Matt 9:2) och kunde inte nå upp till hans gudomliga upphöjdhet. Därför steg den milde Frälsaren och själarnas läkare ned från sin höjd och anpassade sin härlighets glans till våra klena ögon. Såsom en lampa iklädde han sig en förhärligad och obefläckad kropp, som är det ilande och lysande moln (Jes 19:1), på vilket han enligt profetens förutsägelse skulle fara fram på sin väg ned till Egypten.

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (7)

Nu råder det inte något tvivel om att något stort står på spel, om ett så stort majestät värdigats komma från så långt ifrån och stiga ned till ett så ovärdigt ställe. Ja, det handlar verkligen om något stort en stor barmhärtighet, ett djupt medlidande och en överflödande kärlek (Ps 86:13, Syr 17:28 f). Vad tror vi att han kom för? Vi har föresatt oss att klargöra detta och vi får inte förtröttas på denna punkt, ty Kristi ord och gärningar visar tydligt syftet med hans tillkomst. Han kom för att söka efter det hundrade lammet som kommit bort (Matt 18:12) och omsorgsfullt bära det ner från bergen. Han kom för vår skull för att Herren tydligare skulle lovprisas för sin nåd och sina under med människors barn (Ps 107:8,15,21). En förunderlig heder att Gud kommer för att söka människan och en stor värdighet för människan som blir sökt! Hon skulle inte ha varit dåraktig, om hon hade velat berömma sig av denna värdighet (2 Kor 12:6). Inte för att den kommer från dig, utan därför att han som skapat dig gjort så mycket. Alla rikedomar, all världens ära och allt man kan åtrå i världen är ingenting i jämförelse med denna ära. Herre, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom (Ps 144:3, Job 7:17)?

Adventspredikningar: Första predikan om adventstidens flerfaldiga innebörd (6)

Bröder, nu har ni hört, vem han är som kommer. Betrakta nu varifrån han kommer och vart han går. Han kommer från Guds, Faderns hjärta till jungfru Marias sköte. Han kommer från himlens höjd (Ps 19:7) till jordens innandöme. Måste inte även vi leva på jorden (Bar 3:38)? Naturligtvis, men bara under förutsättning att han stannar kvar. Ty var är det bra utan honom eller dåligt med honom? Vem annars har jag i himmelen utom dig? Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. Gud är mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen (Ps 73:25 26). Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig (Ps 23: 4). Nu ser jag emellertid att du stiger ner till jorden och ända till dess dödsrike (Ps 139:8), inte fängslad utan fri även bland de döda (Ps 88:6), likt ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte har övervunnit. Hans själ blev inte lämnad åt dödsriket (Ps 16:10, Apg 2:27) och hans heliga kropp såg inte förruttnelsen i jorden. Kristus som steg ned är densamme som steg upp (Ef 4:10) för att fullborda allt och om honom är skrivet: han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld (Apg 10:38) och på ett annat ställe: vid himmelens ända är det han går upp, och hans omlopp når intill himmelens gränser (Ps 19:6 7). Med rätta utropar aposteln: sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida (Kol 3:1). Han skulle inte haft anledning att inbjuda oss att upplyfta våra hjärtan till himlen, om han inte hade kunnat försäkra oss om att upphovet till vår frälsning finns där (Heb 2:10). Men låt oss nu se vad som följer. Det finns så mycket att säga och besinna, men tiden är begränsad och tillåter inte att dra ut på denna predikan. När vi tänker på vem han är, som kommer, ser vi hans stora och outsägliga majestät (Ps 29:3). När vi betraktar varifrån han kommer, ser vi en lång väg (1 Kon 19:7) enligt vittnesbördet från honom som utifrån profetisk ingivelse sade: Herrens namn kommer fjärran ifrån (Jes 30:27). När vi sedan ser vart han kommer, ser vi den oförlikneliga och orimliga förnedring, som hans storhet värdigats stiga ned till i detta avskyvärda fängelse.